Riksdagens Skrifvelse N:o 39

Riksdagsskrivelse 1897:39

Riksdagens Skrifvelse N:o 39.

9

N:o 39.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 april 1897.
— — — — Andra Kammaren den 24 — —

Riksdagens skrifvelse till Ronungen, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken.

t (Lagutskottets utlåtande n:o 5.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har af enskild motionär väckts förslag
om lagändring i syfte, att jemväl qvinna skulle blifva behörig att inför
domstol föra talan såsom ombud för annan, hvilket syfte skulle vinnas
genom borttagande af ordet »män» uti första punkten af 2 § i 15 kap.
rättegångsbalken. Denna punkt skulle alltså, enligt motionärens förslag,
komma att lyda sålunda: »De, som för andra må tala och svara, skola
vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige». Ändamålet med förslaget
har af motionären angifvits vara att vinna enhet i rättsskipningen
uti ifrågavarande afseende, en enhet som nu saknades, i det domare
funnes, som ansåge nyssnämnda stadgande icke utgöra hinder för qvinna
att uppträda såsom rättegångsfullmägtig, under det att deremot andra
tolkade lagrummet efter ordalydelsen och med stöd af detsamma vägrade
qvinna att föra andras talan inför rätta.

Då Riksdagen har sig bekant, att icke alla domstolar i landet
dela den åsigten, att ifrågavarande lagbestämmelse icke utgör ovilkorBih.
till Riksd. Brot. 1897. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 4 Käft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 39.

ligt hinder för qvinna, om hon för öfrigt eger de betingelser, hvilka
lagen fordrar hos ett rättegångsombud, att inför rätta föra annans talan,
och då Riksdagen håller före, att den enhet i rättsskipningen härutinnan,
som bör eftersträfvas, lätt och lämpligen vinnes genom det förtydligande
af lagen, som skulle åstadkommas genom den föreslagna ändringen,
har Riksdagen biträdt motionärens hemställan och för sin del antagit
följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 2 § rättegångsbalken skall hafva
följande ändrade lydelse:

De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige,
redlige och förståndige. Ej bör någon allmänneligen dertill brukas, som
af rätten, der saken drifves, ej godkänd är, och lof dertill fått. Vill
parten bruka till fullmägtig sin skyldeman, eller den i haj|S tjenst är,
eller han eljest häfver förtroende till; stånde det honom fritt. Konungens
betjente, som kronans uppbörd ej hafva, må ock för sina vänner
tala, när deras förmän det tillåta, och de sin tjenst dermed ej försumma,
eller det emot deras embetes pligt ej strider.

Stockholm den 24 april 1897.

Med undersåtlig vördnad.