Riksdagens Skrifvelse N:o 39

Riksdagsskrivelse 1892:39

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 39.

N:o 39.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 30 april 1892.
— — — — Andra Kammaren den 30 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående ändringar i kongl.

förordningen den 24 oktober 1885 om försäljning af vin,
maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa
drycker.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 8.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 7.)

Till Konungen.

Uti flere inom Riksdagen väckta motioner har framhållits önskvärdheten
af en förändring i lagstiftningen angående handel med vin
och maltdrycker i syfte att motarbeta missbruket af dessa drycker inom
samhällets mindre bemedlade klasser, och har man ansett detta ändamål
kunna vinnas genom att dels underlätta åtkomsten af den oskadliga
och billiga dryck, som under namn af svagdricka allmänt förekommer,
dels skärpa bestämmelserna rörande vilkoren för rätt att till
försäljning hålla vin och maltdrycker å landsbygden och å passagerarefartyg.

Förslaget att bereda en lättare tillgång till åtkomsten af svagdricka,
hvilken i någon mån närande läskedryck för de mindre bemedlade
blifvit snart sagdt en nödvändighetsvara, samt att på sådant sätt
undanrödja eller åtminstone inskränka anledningarne för dem att förtära
de dyrare och mera berusande maltdryckerna, anser Riksdagen
vara synnerligen beaktansvärdt och böra af statsmagterna understödjas
för så vidt en följdrigtig lagstiftning i detta ämne kan åstadkommas

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 39.

samt lagens tillämpning låter sig praktiskt genomföra. Härvid torde
först böra komma under ompröfning, huru vida ur teknisk synpunkt
möjlighet förefinnes att uppdraga en så bestämd alkoholgräns mellan
starkare och svagare maltdrycker, att denna gräns kan i lag fästas,
och, om så är fallet, lärer vidare böra afgöras, hvilken denna alkoholgräns
bör vara, samt huru nöjaktig kontroll deraf må vid den praktiska
tillämpningen kunna åstadkommas. För att vinna klarhet i dessa
frågor begärdes vid frågans behandling under sistlidet års riksdag utlåtande
i ämnet af två sakkunnige män, hvilka samstämmande uttalade
den mening, att en gränslinie mellan ifrågavarande drycker bör kunna
laggiltigt uppdragas.

Riksdagen, som anser i hög grad önskvärd!, att en sådan gräns
blifver i lag bestämd, men som saknar förutsättningar för att gifva anvisning,
huru detta lämpligast må kunna ske, får derför anhålla att
Eders Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru på det mest praktiska sätt
en gräns må kunna bestämmas mellan svagdricka å ena sidan och starkare
maltdrycker å den andra, samt att Eders Kongl. Maj: t på grund
af sådan utredning ville vidtaga de förändringar i kongl. förordningen
den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m.
m., att en sådan gräns bestämmes, samt att handeln med svagdricka
undandrages de inskränkande bestämmelser, som nu gälla för handeln
med maltdrycker i allmänhet, samt ställes på samma linie som handeln
med de i § 8 af berörda kongl. förordning omnämnda dryckerna.

Hvad härefter beträffar den föreslagna skärpningen af gällande
bestämmelser rörande vilkoren för rätt att å landsbygden försälja vin
och maltdrycker, hafva motiohärerna, med erinran om de oordningar,
hvilka i synnerhet på landet vore en följd af det ofta omåttliga bruket
af nämnda drycker, fäst uppmärksamheten på den väsentliga olikhet,
som egde rum mellan stad och land derutinnan, att i städerna funnes
tillräcklig polisbevakning, hvilken kunde ögonblickligen och kraftigt
hämma uppstående oordningar, under det att man deremot på landsbygden
vanligtvis saknade dylik bevakning, och vore det i följd häraf
nödvändigt att strängare bestämmelser rörande handeln med vin och
maltdrycker stadgades för landet än för städerna. Antalet af de handelsbodar,
hvarest Öl försåldes till afhemtning, vore på landet synnerligen
stort, och mången sökte handelsrättighet blott för att få tillfälle
att idka Öl- och vinförsäljning. Ett dylikt missbruk af handelsrättig*
heterna tvingade ordentlige handlande, för konkurrensens skull, att mot
sin önskan tillhandahålla vin och maltdrycker, hvarmed handel ock bedrefves
i ansenlig skala, ofta med kringgående af gällande författning,
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 5 Hiift. it

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 39.

som förbjöde dessa dryckers försäljning till förtäring på stället. Handelsbodarnes
granskap blefve i följd häraf skådeplatser för beklagliga
oordningar och missförhållanden af olika slag, hvarförutom den omåttliga
förtäringen af Öl alstrade råa seder hos befolkningen och icke
sällan grundläde dryckenskapsbegär hos ungdomen. En ganska stor
del af folket hade nemligen börjat ersätta det allt mer fördyrade bränvinet
med starka maltdrycker, hvilka förbrukades, icke såsom läskedrycker
vid måltider, utan i stora qvantiteter såsom rusgifvande drycker.
Faran af detta slags dryckenskap vore desto större, som tillfällena att
erhålla maltdryckerna så lätt stode till buds. Denna lätthet att åtkomma
Öl utgjorde en allt för stor frestelse för arbetaren att härpå nedlägga
en större del af sin förtjenst-, som derigenom undandrages hans
familj, hvilken i saknad af det nödvändigaste ofta nog folie kommunen
till last. Maltdryckerna, långt ifrån att vara ofarliga, medförde sålunda,
omättligt brukade, moraliska, sanitära och ekonomiska vådor
liknande dem, som föranleddes af missbruket utaf de spritstarkare
dryckerna.

Innan Riksdagen öfvergår till uttalande af sin åsigt i nu förevarande
fråga, torde böra erinras derom, att redan 1885 års Riksdag hos
Eders Kougl. Maj:t anhöll om sådan ändring i då gällande lagstiftning,
att rättighet att försälja vin och maltdrycker till afhemtning i mindre
myckenhet än tio liter skulle kunna förvärfvas blott i samma ordning,
som vore bestämd för rättighet att utskänka berörda drycker, men att
Eders Kongl. Maj:t ej fann skäl bifalla nämnda anhållan i vidsträcktare
mån, än hvad den rörde handeln med vin å landsbygden, hvaremot
lagstiftningen angående försäljning af maltdrycker både i stad och på
landet äfvensom af vin i stad af Eders Kongl. Maj:t lemnades oförändrad,
på sätt innehålles i nu gällande kongl. förordningen af den 24
oktober 1885. Vid hvar och en af Riksdagarne åren 1886—1891 hafva
i afgifna motioner framhållits behofvet af ändring i denna kongl. förordning
ledande till inskränkning å landsbygden i handeln med ifrågavarande
drycker. Uti alla dessa motioner har åberopats bestämd erfarenhet
om ett utbredt och oafbrutet växande missbruk af denna handel
samt vitsordats det i flera hänseenden föga ändamålsenliga i de derför
gällande lagbestämmelser, framför allt i fråga om möjlighet för kommunalmyndigheterna
att motverka det onda, som af handeln förorsakas,
och om effektiv kontroll mot lagens kringgående. Att dessa hos Riksdagen
gjorda framställningar icke förut föranledt till en anhållan hos »
Eders Kongl. Maj:t om ändrad lagstiftning uti ifrågavarande ämne,
torde hafva berott, icke på olika åsigter om behofvet af denna ändring,

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 39.

utan förnämligast på skiftande meningar om de lämpligaste medlen att
nå det med ändringen afsedda målet.

Att anledningar till missbruk af berusande drycker med deraf
föranledda följder snarast äro att befara der större eller mindre folksamlingar
vanligen förekomma, torde vara uppenbart, och enär handelsbodar
af naturliga skäl utgöra ett slags centralpunkter, der personer
från olika håll sammanträffa, lärer det icke kunna bestridas, att denna
omständighet i och för sig för mången kan utgöra en anledning till
att i dessa bodar förse sig med och sedan omättligt förtära dylika
drycker, då de der stå till buds. Sannolikt medverkade denna omständighet
väsentligen till det stadgande i gällande bränviusförsäljningsförordning,
enligt hvilket »minuthandel med eller utskänkning af bränvin
icke må vara förenad med annan handel, till hvars bedrifvande
särskild anmälan erfordras».

Då nu en lika bestämd som sorglig erfarenhet vittnar, att rus med
alla dess följder kan framkallas lika väl af vin och Öl som af bränvin,
och att skilnaden består endast deri, att af de svagare dryckerna en
större qvantitet erfordras än af de starkare, hvilken skilnad i ej ringa
mån torde utjemnas deraf att vinet och ölet äro mer lättdruckna än
bränvinet, samt att, hvad särskildt angår ölet, detta i förhållande till
myckenheten är billigare, anser Riksdagen, att det vore en naturlig och
följdrigtig lagstiftningsåtgärd, om, efter i så riklig mån vunnen erfarenhet
om en dylik åtgärds behöflighet, handlande, af samma anledning
som dem redan förut vägrats att afyttra bränvin, jemväl förbjödes att
försälja vin och Öl.

Riksdagen, som sålunda finner sig böra biträda den åsigt, att
handeln med vin och Öl å landsbygden bör från annan handel skiljas,
hyser dock den mening, att alltför skärpta bestämmelser böra undvikas,
såsom i viss mån innebärande en monopolisering af de ifrågavarande
dryckernas försäljning och på samma gång en längre än nödigt och
nyttigt är drifven inskränkning i den hittills varande rättigheten för så
väl konsumenter att anskaffa som för producenter att tillhandahålla
samma drycker. Afsigten med förslaget att å landsbygden särskilja
vin- och bihandel från annan handel, samt att skärpa vilkoren för rättighet
att derstädes försälja maltdrycker i mindre myckenhet är sålunda
icke att omintetgöra särskildt förbrukningen af maltdryckerna och dermed
den numera betydliga industri, som på samma förbrukning är
grundad, ty ett är att söka utplåna eu vara ur den allmänna marknaden,
ett annat att, till förekommande af varans missbruk, reglera vilkoren
för dess försäljning, och blott om det senare är här fråga.

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 39.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen hos
Eders Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring i kongl. förordningen
angående handel med vin och maltdrycker den 24 oktober 1885:

dels att försäljningen af dessa drycker till afhemtning ej må å
landsbygden förenas med annan handel, till hvars bedrifvande särskild
anmälan erfordras;

dels ock att rättighet till försäljning af maltdrycker till mindre
qvantitet än tio liter må å landsbygden förvärfvas i den ordning, som
§ 11 af nämnda kongl. förordning redan stadgar i fråga om försäljning
af vin.

Hvad slutligen angår frågan om försäljning af vin och maltdrycker
å passagerarefartyg, hafva motionärerna anfört, att- rättigheten till dylik
utskänkning flerestädes framkallat betänkliga missbruk och försvårat
ordningens upprätthållande. Ehuru förderfbringande för ortens befolkning,
hade dessa missbruk dock ej kunnat af kommunalmyndigheterna
hämmas. Vid ankomsten af fartyg, å hvilka utskänkning af ifrågavarande
drycker funnes, samlade sig stora skaror i syfte att å fartyget
förtära starka drycker, och huru väl en kommun än i öfrigt sökt ordna
utskänkningen, kunde den dock icke frigöra sig från dessa »ambulatoriska
krogar».

Riksdagen, som anser det vara af behof påkalladt, att samma inskränkningar,
hvilka i kongl. förordningen den 31 december 1891 finnas
stadgade för utskänkning af bränvin å passagerarefartyg, förklaras skola
gälla jemväl för utskänkning af vin och maltdrycker å nämnda fartyg,
får, med anledning af berörda framställning, hos Eders Koögl. Maj:t
anhålla, att § 7 mom. 2 i kongl. förordningen den 24 oktober 1885
angående försäljning af vin och maltdrycker m. m. må erhålla följande
förändrade lydelse:

»Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i det län, der fartygets rederi har sitt hufvudsäte.
Sådan utskänkning må endast ega rum till förtäring ombord på
fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast
ske till besättningen och till dem, som i fartygets restaurationslokal
intaga måltid; egande Kongl. Maj:ts befallningshafvande att jemväl
i öfrigt beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som
kunna finnas erforderliga.»

Stockholm den 30 april 1892.

Med undersåtlig vördnad.