Riksdagens Skrifvelse N:o 38

Riksdagsskrivelse 1906:38

(i

Riksdagens Skrifvelse N:o 38

N:o 38.

Uppläst och godkänd kos Första Kammaren den 20 mars 1906.
— — — — Andra Kammaren den 21 —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning rörande antagande af lag angående
förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.

(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 1.)

Till Konungen.

I sin till innevarande Riksdag afgifna ämbotsberättelse bär justitieombudsmannen
hemställt,

l:o) att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Äskar någon, som liålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp
i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne
Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid rätten biträda .
Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen tillstädes,

Riksdagens Skrifvelse N:o 38.

7

eller fram ställes först vid rätten begäran om biträde, varde biträde af
rätten förordnadt, om lämplig person tinnes att tillgå. Ej må den omständigheten
att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra hinder mot
rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet körd!, må
dock icke mot den häktades bestridande slutligt utslag af rätten meddelas.

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill
förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner
honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtuöjas.

3 §■

Yårder häktad, som biträde erhållit, under ranssakningen lösgifven,
upphöre det för biträdet meddelade förordnande.

4 §•

Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig ersättning
af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning
gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt
besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas biträdet. I
slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall till statsverket
återgäldas, vare af sig allmän åklagare eller af enskild part. Ej må
åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet
blifvit utan skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där han ej varder till
ansvar i målet dömd.

Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti 12 §
i lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å införande
af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

2:o) att, vid bifall till hvad sålunda blifvit under l:o) kemställdt,
Riksdagen måtte medgifva, att af det å andra hufvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter måtte utgå
den kostnad, som enligt den föreslagna lagen kan drabba statsverket.

8 Riksdagens Skrifvelse N:o 38.

Det af justitieombudsmannen till Riksdagens pröfning framlagda lagförslaget
öfverensstämmer i hufvudsak med Eders Kungl. Maj:ts vid 1904
års riksdag i ämnet framställda förslag. Sedan justitieombudsmannen
uti sin ifrågavarande framställning redogjort för tillkomsten af sistberörda
förslag och dess behandling i Riksdagen samt erinrat, att den då väckta
frågan genom kamrarnas olika beslut för den riksdagen förfallit, yttrar
justitieombudsmannen, under åberopande af hvad förut anförts till stöd
för behöfiigheten af den föreslagna reformen, i hufvudsak följande: Enligt
hans uppfattning torde det icke inom den svenska straffprocessen,
sådan densamma blifvit enligt lag och rättssed bestämd, vara tillbörligen
sörjdt därför, att i gröfre brottmål den tilltalades rättmätiga intressen
blefve på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda, och särskildt torde detta
gälla för det fall, att den tilltalade vore häktad. Man finge betänka, att
det vore af vikt, att alla omständigheter, som äro till förmån för den
tilltalade, blefve under processen framhållna och vederbörligen belysta,
ej blott på det att en oskyldig ej måtte blifva dömd till ansvar och den
skyldige ej straffad hårdare än hans brott förtjänat, utan äfven på det
att rannsakningar ej måtte i onödan utdragas på längden, på det att icke
först efter klagomål i högre instans den oskyldige måtte undgå straff''
eller den skyldige få sin brottslighet riktigt bedömd, och på det att den
oskyldige verkligen måtte blifva af domstolen frikänd, så att det ej om
honom i utslaget komme att heta, att, oaktadt omständigheter och liknelser
mot honom förekommit, han ej kunnat åt saken fällas.

Sant vore väl, att om denna reform torde gälla detsamma som om åtskilliga
andra ifrågasatta partiella reformer på straffprocessens område,
nämligen att den icke kunde på ett fullt lämpligt sätt genomföras utan i
samband med eu total reform af straffprocessen i modern riktning, och
de anmärkningar, som ur denna synpunkt blifvit inom högsta domstolen
framställda mot det vid 1904 års riksdag framlagda förslaget, förtjänade
därför det allra största afseende. En reform af sist omnämnda beskaffenhet
syntes emellertid allt fortfarande ej vara att förvänta inom en öfverskådlig
framtid. Vikten och angelägenheten af att någon förändring till
det bättre vidtoges på det ifrågavarande området af straffprocessen vore
enligt justitieombudsmannens mening så stor, att man borde låta fara de
betänkligheter, som, på grund af nyss berörda omständigheter, kunde
hysas emot en partiell reform, samt tillse, hvad som under nuvarande
förhållanden lämpligen kunde åtgöras.

9

Riksdagens Skrifvelse Isko 38.

Riksdagen har också funnit saken vara af den stora vikt och betydelse,
att densamma synts Riksdagen icke böra förfalla, utan nu i någon mån komma
till lösning; och har Riksdagen härvid icke kunnat undgå att taga hänsyn
till den omständigheten, att justitieombudsmannen, hvars verksamhet torde
hafva förskaffad honom särskild erfarenhet och insikt på detta område,
funnit sig manad att i kraft af sitt ämbete påkalla Riksdagens uppmärksamhet
för frågan. Eu lagstiftning af ofvan antydda art torde också utan
tvifvel hafva allmänna meningen för sig.

Riksdagen har emellertid ansett det vara lämpligt att framgå med
försiktighet • på den nu föreslagna vägen, och då frågan i allt fall torde
hafva sin största betydelse beträffande gröfre brott, har Riksdagen funnit
rätten för tilltalad att erhålla rättegångsbiträde böra begränsas till dem,
som hållas häktade såsom misstänkta för brott, hvarå kan följa dödsstraff
eller straffarbete, dock ej under två år, eller sålunda en begränsning till
de fall, då häktningsåtgärden är i lag ovillkorligen föreskrifven.

Början af 1 g i den föreslagna lagen skulle sålunda erhålla följande
lydelse: »Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott,

hvarå dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa
kan, hjälp i rättegången, och säger han sig ej själf» etc. Emot den af
justitieombudsmannen föreslagna lagens bestämmelser i öfrig! har Riksdagen
icke funnit något att erinra; och har Riksdagen i fråga om sättet,
hvarpå den kostnad, som genom antagande af ifrågavarande lag kommer
att drabba statsverket, föreslagits böra utgå, ej heller funnit anledning
till någon erinran.

Riksdagen får alltså för Eders Ivungl. Maj :t tillkännagifva,

1 :o) att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens ifrågavarande
framställning, för sin del antagit följande

Lag

angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hvarå
dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan,
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 10 Sami. 1 Band. 1 Afd. 7 Raft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse tf:o 38.

hjälp i rättegången, och säger han sig ej själ!'' kunna biträde anskaffa,
förordne Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid
rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde,
varde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå.
Ej må den omständigheten, att biträde ej kan af rätten anskaffas, utgöra
hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet
hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af
rätten meddelas.

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som dertill förordnats,
äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner honom
hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas.

3 §•

Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lösgifven,
upphöre det för biträdet meddelade förordnande.

4 §•

Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig ersättning
af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning
gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt
besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas biträdet. I
slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall till statsverket
återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild part. Ej må
åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet
blifvit utan skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där han ej varder till
ansvar i målet dömd.

Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti 12 §
i lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å införande
af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

.Riksdagens Skrifvelse N:o 38. 11

och 2:o) att, Riksdagen medgifvit, att af det å andra hufvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter må
utgå den kostnad, som enligt den af Riksdagen sålunda antagna lagen
kan drabba statsverket.

Stockholm den 21 mars 1906.

Med undersåtlig vördnad.