Riksdagens Skrifvelse N:o 38

Riksdagsskrivelse 1895:38

Riksdagens Skrifvelse N:o 38.

9

it

N:o 38.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 3 maj 1895.
— — — — Andra Kammaren den 3 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om fullständigande och förtydligande
af gällande bestämmelser rörande verkställighet
af frihetsstraff.

(Lagutskottets utlåtande n:o 36.)

Till Konungen.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen
fäst uppmärksamheten derå, att, enligt hvad han vid utöfningen
af sitt embete varit i tillfälle att iakttaga, gällande stadganden
angående verkställighet af straff och beräkning af strafftid icke tillämpades
med önskvärd enhet af myndigheterna; och vore orsaken härtill att söka
företrädesvis uti ifrågavarande stadgande^ ofullständighet och otydlighet.

Hvad anginge tidpunkten för frihetsstraffs början, vore bestämmelser
derom gifna i kongl. cirkuläret till hofrätterna och Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande den 7 mars 1855 samt förordningen den 30 maj 1873.

Berörda kongl. cirkulär, som endast afsåge verkställighet af straff,
ådömdt. genom laga kraft egande utslag, irinehölle hufvudsakligen, att
verkställighet af fängelsestraff, som blifvit häktad person ådömdt, skulle,
Bill. till Riksd. Prot. 1835. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 11 Höft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 38.

i händelse annan bestraffning jemväl vore honom ålagd, anses taga sin
början den dag, sistnämnda bestraffning blifvit utstånden, men i annat
fall den dag, beslutet kommit vederbörande exekutor för verkställighet
till hända, men att, i afseende å person, som å fri fot vistas, tiden för
verkställighet af fängelsestraff räknas från den dag, han för undergående
af fängelsestraffet blifvit i häkte inmanad.

Beträffande stadgandet angående verkställighet af fängelsestraff för
häktad person, som jemväl blifvit ådömd annan bestraffning, hade detta
stadgande numera, med anledning af gällande bestämmelser angående förening
och förändring af straff, förlorat sin betydelse.

Hvad åter anginge det fall, att straffet, i händelse häktad person
icke vore ålagd annan bestraffning, skulle taga sin början den dag, beslutet
kommit vederbörande exekutor till hända, kunde berörda stadgande
tillämpas endast beträffande straff, som genom Eders Kongl. Maj:ts utslag
ådömts. För såväl underrätts som hofrätts utslag måste nemligen, vid det
förhållande att exekutor enligt gällande bestämmelser angående expedierande
af dessa utslag innehade desamma, innan de vunnit laga kraft, såsom
straffets begynnelsedag räknas den dag, dä utslagen blifvit lagståndna.

Derjemte borde uppmärksammas, att det, ehuru strafftiden rätteligen
skulle börja i ena fallet den dag, då utslaget kommit exekutor till banda,
i andra fallet den dag, då utslaget vunnit laga kraft, stundom förfores så,
att straffet ej ansågs börja förr än påföljande dag.

Stadgandet i cirkulärets senare del, att strafftiden för person, som,
då verkställigheten förekomme, vistades på fri fot, skulle beräknas från
den dag, den dömde blifvit i häkte inmanad, hade jemväl föranledt olika
tillämpning. Strafftiden ansågs nemligen börja löpa än den dag, då fången
inkommit till straffanstalten, än dagen efter, än så, att om t. ex. en fånge
inkomme före kl. 3 e. in., finge han börja sitt straff samma dag, hvaremot,
om han inkomme senare på dagen, straffet ansågs börja först påföljande
morgon kl. 8.

Beträffande förordningen den 30 maj 1873, som innehölle bestämmelser
om verkställighet af straff, ådörndt genom icke laga kraft egande
utslag, hade särskildt de två första paragraferna föranledt olika tillämpning.

Så hade, med afseende å § 1, stadgandet derom, att straffet för
häktad person, som inom besvärstiden uraktlåtit anföra besvär eller ock
förklarat sig med utslaget nöjd, genast borde gå i verkställighet, vanligen
förfarits så, att straffet började samma dag, nöjdförklaringen afgifvits, men
stundom så, att bestraffningen började verkstälias först följande dag. Med
afseende å det förhållande, att en giltig nöjdförklaring kunde afgifvas
förr, än utslaget hunnit ankomma, hade dessutom den praxis på några

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 38.

ställen utbildat sig, att utan afvaktan på utslagets ankomst börja verkställa
straffet allenast på grund af livad fångens förpassning innehölle angående
det ådömda straffet eller ock med stöd af ett derom af rättens
ordförande afgifvet intyg.

Stadgandet i § 2 om betänketid af minst 2 dagar för afgifvande af
nöjdförklaring, hvilket stadgande rätteligen borde förstås så, att den
dömde först på tredje dagen efter afkunnande af underrätts eller delgifning
af öfverrätts utslag skulle kunna afgifva en giltig nöjdförklaring, hade
ofta tolkats så, att nöjdförklaring fått afgifvas redan å andra dagen.
Härtill komine, att fången icke alltid, på sätt stadgadt vore, fått inom
fängelset åtnjuta 2 dagars betänketid.

Jemväl föreskrifterna om beräkning af strafftid, hvarå afdrag skulle
ega rum — numera innefattade i lagen den 29 juli 1892 — vore föremål
för olika uppfattning hos de verkställande myndigheterna. De flesta
af dem torde förfara så, att de till straffets begynnelsedag lade hela den
ådömda strafftiden samt, utgående från den sålunda tunna slutdagen, frånräknade
det stadgade af cl råget och på sådant sätt funne den verkliga slutdagen.
Andra åter undersökte först, huru lång strafftid återstode efter
afdragets frånräknande från den ådömda strafftiden, och verkstälde sedermera
denna återstod, utgående från straffets begynnelsedag. Det vore lätt
att finna, att i följd af månadernas olika längd det kunde leda till några
dagars skilnad, om straffet uträknades på ena eller andra sättet. Vid först
omförmälda sättet för straffets beräknande hade dessutom användts tvenne
olika förfaringssätt, som ytterligare kunde medföra eu tidsskilnad af några
dagar. Medan nemligen de flesta myndigheter från slutdagen för det
ådömda straffet först frånräknade det antal månader, som skulle afdragas,
och derefter de dagar, som tilläfventyrs jemväl skulle afgå, frånräknade
andra dagarne först och derefter månaderna. En annan olikhet i tillämpningen
af 1892 års lag bestode deri, att, då en half månad skulle afdragas,
räknades detta afdrag på eu del ställen till 14 dagar men på andra åter
till 15 dagar.

Slutligen ville justitieombudsmannen påpeka vigten deraf, att från
fångbehandlingen aflägsnades allt, som kunde få sken af godtycklighet.

Hvad justitieombudsmannen sålunda anfört synes Riksdagen ådagalägga
behöfligheten af fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser
angående verkställighet af frihetsstraff; hvarför Riksdagen, under åberopande
af de skäl, som af justitieombudsmannen blifvit anförda, får hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till fullständigande och förtydligande af nu gällande stad -

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 38.

ganden angående den tid, då ådömdt frihetsstraff bör taga sin början,
äfvensom till sådant tillägg till lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum, att derigenom varder
bestämdt, huru förfaras skall vid beräkning af i samma lag stadgadt afdrag
å ådömd strafftid.

Stockholm den 3 maj 1895.

Med undersåtlig vördnad.