Riksdagens Skrifvelse N:o 37

Riksdagsskrivelse 1897:37

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

N:o 37.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 april 1897
— — — — — Andra Kammaren den 24 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrade föreskrifter rörande bestämmande af arfvode
åt konkursförvaltning.

(Lagutskottets utlåtande n:o 8.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär framhållit behofvet
af ändrade föreskrifter i fråga om bestämmande af arfvode åt gode män
och sysslomän i konkurs. Dervid har anförts, att ehuruväl af stadgandet
i detta afseende i 67 § af gällande konkurslag, att berörda arfvode skall
bestämmas af borgenärerna, det kunde synas, som vore allan rättfärdighet
härutinnan uppfyld, då samma personer, som skulle betala arfvode!,
äfven hade rätten att bestämma detsamma, klagan ofta hördes
deröfver, att vid konkurser större delen af konkursmassans tillgångar
uppslukades af konkurskostnaderna, enkannerligen af arfvoden till gode
män och sysslomän, så att litet eller intet i många fall återstode till
borgenärernas förnöjande. Orsaken till denna klagan torde vara den,
att i många, för att icke säga de flesta, fall beslutet om arfvodenas
storlek afgjordes af några få personer, som kunde hafva nytta af, att
dessa arfvoden blefve så höga som möjligt och som sålunda gjorde allt
för att vid denna frågas afgörande representera stora fordringar och på
grund deraf disponera öfver ett stort röstetal. Förhållandet torde ofta

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

vara så, att redan vid valet af gode män och isynnerhet vid valet af
syssloman personer, som sjelfva hade ganska obetydliga fordringar, för
att kunna förtjena på förvaltningen af konkursboet, gjorde stora ansträngningar
att förskaffa sig fullmagter från på andra orter boende
fordringsegare och sålunda sjelfva kunna välja sig till sysslomän och
sedermera på grund af dessa fullmagter så godt som enväldigt bestämma
öfver sina arfvoden. Ett sådant tillvägagående syntes i högsta grad
förkastligt; och likväl vore det allmänt bekant, att det icke sällan förekomme.
Om dylikt kunde förebyggas genom införande i konkurslagen
af bestämmelser derom, att gode män och sysslomän vid bestämmandet
af de dem tillkommande arfvoden icke finge på något vilkor utöfva rösträtt
på grund af fullmagt, så skulle säkerligen de öfverklagade missbruken
blifva i väsentlig mån stäfjade.

Riksdagen har funnit syftet med berörda framställning väl förtjent
af beaktande. Det torde nemligen ej kunna förnekas, att arfvodena åt
gode män och sysslomän ofta af borgenärerna bestämmas till belopp,
som vida öfverstiga rimliga värdet af det arbete och besvär som med
förvaltningen af konkursboet äro förenade. Visserligen innehåller konkurslagens
67 § häremot korrektiv så till vida som pröfningen af gode mansoch
sysslomansarfvodets storlek kan, der gäldenären eller borgenär så
anser nödigt, hänskjutas till rätten, men dels torde rätten oftast sakna
möjlighet att så noggrant och i detalj bedöma det med gode mans- och
sysslomansskapet förenade arbete, att deraf kan hemtas anledning att
mot borgenärernas vid sammanträde fattade beslut nedsätta det gode
männen och sysslomännen tillerkända arfvodesbelopp, dels torde en
borgenär, som anser arfvodet för högt tilltaget, ofta föredraga att låta
saken hafva sin gång framför att utsätta sig för det personliga obehag,
som af klander mot borgenärsbeslutet i de flesta fall honom beredes,
särskildt om arfvodets storlek ej synnerligen inverkar på beloppet af
den honom i konkursen tillkommande utdelning. För gäldenären sjelf
är det i de flesta fall alldeles likgiltigt — der han ej sjelf är god man
eller syssloman och sålunda har intresse af högt arfvode — till hvilket
belopp arfvodet fastställes, då merendels den besparing, som kan för
konkursboet uppkomma genom minskning af arfvodet icke för honom
medför annan och närmare fördel än en relativt obetydlig minskning af
den skuld, som efter konkursen fortfarande kommer att hvila å honom.

Erfarenheten vittnar ock, att borgenärers beslut i fråga om arfvode
åt gode män och sysslomän ganska sällan öfverklagas, i alla händelser
långt mindre ofta, än arfvodena åt dessa konkursboets handhafvare
bestämmas till oskäligt höga belopp.

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

Riksdagen, som sålunda är ense med motionären i fråga om önskvärdheten
af lagstiftningsåtgärder, egnade att råda bot för de angifna
missförhållandena, finner jemväl den af honom antydda utvägen härför,
att förbjuda gode män och sysslomän att sjelfva på grund af fullmagt
utöfva rösträtt vid bestämmandet af ifrågavarande arfvoden vara både
välbetänkt och rättvis. En sådan lagbestämmelse torde komma att i
hög grad befordra det af motionären åsyftade målets vinnande, och ännu
mera skulle detta underlättas, om gode männen och sysslomännen icke
ens för egen del finge i arfvodets bestämmande deltaga, då de eljest
genom sin blotta närvaro skulle komma att öfva tryck på öfriga i sammanträdet
deltagande borgenärer och borgenärsombud.

På grund af det anförda får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan lagändring, att inskränkning må vinnas i den rätt, som enligt nu
gällande lagstiftning tillkommer gode män och sysslomän att å egna
och andras vägnar utöfva rösträtt vid bestämmande af arfvode för dessa
befattningar.

Stockholm den 24 april 1897.

Med undersåtlig vördnad.