Riksdagens Skrifvelse N:o 37

Riksdagsskrivelse 1896:37

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

7

N:o 37.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 april 1896.
— — — — Andra Kammaren den 25 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för beredande
af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare
samt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 6.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 9.)

Till Konungen.

I en hos Riksdagen väckt framställning har anförts, att man inom
allt vidsträcktare kretsar syntes komma till insigt om den allvarsamma
fara, som hotade vår samhällsordning genom den sedliga förvildningen
hos en del af det uppväxande slägtet. De berättelser, som under senaste
tiden gång på gång meddelats om våldsdåd, öfvade af minderåriga,
samt om formliga förbr}rtareligor, bestående af halfvuxen ungdom, hade
bibragt många den öfvertygelsen, att samhället genom att icke i tid
vidtaga åtgärder mot detta missförhållande låtit en svår försummelse
komma sig till last, samt att denna försummelse måste i möjligaste mån
och med det snaraste godtgöras.

En oroväckande yttring af omförmälda sedliga förvildning utgjorde
det stora antalet unga förbrytare, framför allt den fortgående ökningen
af detta antal. De statistiska uppgifterna syntes nemligen tyda på en
tilltagande brottslighet hos ungdomen inom nästan alla land. Det vore

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

fara värdi, att den sedernas förbildning, hvari lagöfverträdelserna hade
sin upprinnelse, komme att sprida sig till allt större kretsar af det
uppväxande slägtet, hvaraf följden måste blifva, att framtidens mensklighet
sjönke ned till en lägre moralisk ståndpunkt än den, hvarpå
nutidens befunne sig.

Under sådana förhållanden vore det helt naturligt, att fråga om
brottsligheten bland de minderåriga under den senaste mansåldern tilldragit
sig en allt lifligare uppmärksamhet, i främsta rummet gifvetvis
bland dem, som af denna fråga omedelbart berördes, nemligen å ena
sidan dem som handhade fångvården, å andra sidan skolmännen, framför
allt folkskolemännen.

Närmaste anledningen till att de förra tagit frågan under ompröfning
vore den bland dem vunna erfarenheten om fängelselifvets förderfliga
inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hade man kommit till
insigt därom, att förbrytare, hvilka ännu befunne sig i barndoms- eller
öfvergångsåldern, icke hade sin rätta plats i fängelset, samt att de ofta
utginge ur detta vida sämre än de gingo derin. Folkskolemännen
åter hade under sin dagliga verksamhet varit i tillfälle att steg
för steg följa det ondas utveckling samt att uppdaga de källor,
hvarur det hemtade sin näring. De hade dessutom haft flera särskildt
tvingande anledningar att med lifligaste intresse omfatta denna fråga.
De unga lagöfverträdarne utginge nemligen nästan utan undantag ur
kretsen af dessa kringstrykande och vanartade barn, hvilka genom sina
skolförsummelser och sitt dåliga uppförande beredde läraren de bittraste
bekymmer och i hög grad förlamade hans arbete. Dylika barn måste
naturligtvis utöfva en i hög grad demoraliserande inverkan på sina kamrater,
hvadan deras samvaro med välartade barn innebure en upprörande
orättvisa såväl mot dessa som mot deras föräldrar.

Att en förbättring af nu omförmälda förhållanden vore möjlig,
derpå egde man lyckligtvis ett ovedersägligt bevis. I England både
nemligen enligt statistiska uppgifter de yngre förbrytarnes antal, hvilket
varit i stigande till år 1870, sedan dess nästan oaflåtligt sjunkit, och
verkningarna häraf hade från och med 1883 visat sig i en fortgående
minskning äfven af antalet äldre förbrytare.

Hufvudorsaken till detta märkliga förhållande vore lätt funnen. Den
läge deruti, att staten allt sedan 1850- och 1860-talen kraftigt tagit saken
om hand. Den hade genom sin lagstiftning föreskrifvit »tvångsuppfostrarn)
för sådana, som häraf vore i behof: för de minderåriga brottslingarna
i förbättringshem, för de kringstrykande och varnartade barnen
i räddningshem och dermed beslägtadc anstalter. Staten hade vidare

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

genom storartade anslag främjat upprättandet af dylika hem, så att deras
verksamhet kunnat erhålla nödig omfattning och anordnas på för ändamålet
lämpligt sätt, och hade slutligen underkastat dem en sakkunnig
och noggrann inspektion. Enligt den senast utgifna inspektionsberättelsen
funnes under 1894 i Storbritannien tillhopa 227 af staten understödda
anstalter af förevarande slag.

Hvad vårt land angår, vore behofvet af förbättringsanstalter^uttryckligen
erkändt i nu gällande strafflags kap. 5 § 1, hvilket lagrum
bemyndigade domstol att rörande brottsligt barn efter omständigheterna
förordna, att det »af föräldrar eller annan, under hvars vård och lydnad
det står, med aga hemma i huset rättas skall eller i allmän uppfostringsanstalt
insättas, om tillgång dertill finnes». Med tillämpning af detta
lagrums bestämmelser plägade minderåriga brottslingar intagas i den
med statsmedel understödda åkerbrukskolonien på Hall. Denna anstalt
vore emellertid otillräcklig för ändamålet, såsom framginge af det kända
förhållandet, att för närvarande ensamt inom hufvudstaden funnes många
minderåriga, som på grund af domstols beslut skulle förpassas till Hall,
men af brist på plats ej kunde der intagas.

Då förbättrings- och räddningshem redan, utan stöd af statsbidrag,
blifvit upprättade på olika orter i vårt land, vore det anledning att hoppas,
att man hos såväl enskilda personer som kommuner och landsting hade
att påräkna en ganska stor offervillighet för anstalter med detta syfte,
samt att ett tillräckligt antal sådana helt visst inom kort skulle uppstå,
såvida nemligen staten äfven hos oss trädde emellan, dels genom beviljande
af anslag, dels genom vidtagande af de lagstiftningsåtgärder,
som kunde för ändamålet anses erforderliga.

Yrkandena på verksamma åtgärder i fråga om den brottsliga,
vanartade eller sedligt försummade ungdomen hafva, såsom redan nämnts,
kommit hufvudsakligen från de två håll, der man på grund af sakens
natur måste träda i omedelbart förhållande till dennahingdom, nemligen
från fängelseväsendets och från uppfostringsväsendets målsmän. Hvad
särskildt vårt land beträffar, kan i detta afseende hänvisas dels till fångvårdsstyrelsens
berättelser, dels till talrika uttalanden från folkskolelärarecorpsens
sida.

De utdrag ur fängelsepredikanternak redogörelser, hvilkä årligen
pläga i fångvårdsstyrelsens berättelser meddelas, utgöras till en stor del
af mycket mörka skildringar öfver ungdomens sedliga förvildning, hvilken
fängelsepredikanterna i allmänhet anse vara stadd i en snabb och
förfärande tillväxt. De innehålla derjemte äfven många beaktansvärda
Bill. till Rfksd. Vrot. J39ti. 10 Sami. I Afl. 1 Band. r> lläft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

iakttagelser rörande denna sedliga förvildnings orsaker. Den närmaste
anledningen till förbrytelserna är, såsom det starkt betonas, vanligen
dryckenskapen. Dock framhålla berättelserna tillika, att om denna last
än utgör så att säga den yttre och sista orsaken, så ligger dock i de
allra flesta fall den innersta och egentliga grunden till det onda i den
unge brottslingens sinnesart och sinnesrigtning, sådan denna blifvit hos
honom utpreglad genom hela hans föregående utveckling, vanligen allt
ifrån barndomen. En vanvårdad och försummad uppfostran visar sig i
allmänhet vara den egentliga källan till det öfverklagade förderfvet.

Bland dem, som ofta äro i hög grad utsatta för dylik vanvård,
anföra fängelsepredikanterna sådana föräldralösa barn, livilka bortackorderas
till fosterhem af så dålig art, att de hvarken kunna eller vilja
uppfylla ett hems uppfostringsförpligtelser. Särskildt har detta, enligt
predikanternas utsago, varit fallet på de orter, der bortauktioneringssystemet
kommit till användning.

Äfven der föräldrar lefva, äro dock, såsom fängelsepredikanterna
betona, förhållandena i hemmet ofta så usla, att barnets uppfostran måste
blifva i hög grad missrigtad.

I flera berättelser framhålles, att vanvården i hemmet nästan alltid
har till följd, att barnet blifver i saknad äfven af den uppfostran, som
skollifvet med sina kraf på punktlighet, ordning och göda seder eljest
skulle kunnat gifva. Dåliga föräldrar afhålla nemligen sina barn från
skolan och använda dem i stället till förvärf, vanligen genom att utsända
dem för att tigga, ofta uppenbart, men ännu oftare under formen
af något slags försäljning.

Vidare anföres, att brottsligheten bland ungdomen är jemförelsevis
mindre inom sådana bygder, der befolkningens lefnadsförhållanden i
allmänhet medgifver ett verkligt liemlif, och der barnen derför kunna
hafva förmånen af föräldrarnas tillsyn. Detta anses ännu vara förhållandet
bland större delen af vårt lands jordbrukande befolkning, dock med
undantag för åtskilliga landsdelar samt för vissa till främmande hem
bortackorderade barn. Sämst uppgifves det vara stäldt, der på grund
af särskilda förhållanden föräldravård och liemlif i större eller mindre
grad saknas.

Fångvårdsstyrelsen han nyligen haft tillfälle att inför Eders Kongl.
Maj:t uttala sig i denna fråga, nemligen i ett den 20 december 1895
afgifvet utlåtande öfver eu af styrelsen för åkerbrukskolonien Hall under
nämnda år hos Eders Kongl. Maj:t gjord framställning, hvaruti sistbemälda
styrelse fäst uppmärksamhet derå, att de vid Hall tillgängliga
elevplatserna icke på långt när vore tillräckliga för att mottaga ens de

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

inträdessökande, som blifvit dömda att i allmän uppfostringsanstalt intagas,
och förklarat sig, under förutsättning af tillräckligt bidrag af allmänna
medel, vara villig att öka antalet platser från 175 till 200.

Om fångvårdsmännen, såsom af det nu anförda torde framgå, haft
riklig anledning att uppmärksamma de förhållanden, i hvilka brottsligheten
bland de minderåriga har sina hufvudsakligaste orsaker, så måsto
detta gifvetvis i ännu högre grad gälla om uppfostrarne, hvilka varit i
tillfälle att följa de unga under flera år af deras utveckling och att iakttaga
de omständigheter, hvilka förnämligast medverkat att gifva denna
utveckling dess rigtning. Af redan antydda skäl hafva särskildt folkskolans
män måst känna sig kraftigt manade att påyrka åtgärder, som
kunna vara egnade att rädda de sedligt försummade barnen från undergång
samt att skydda den stora massan af icke vanartade från moralisk
smitta. Stockholms folkskolelärareförening har vid flera tillfällen framhållit
önskvärdheten af att för alla sådana Stockholms kommun tillhörande
barn, livilkas uppförande är sådant, att deras vistelse i skolan
menligt inverkar på de öfriga barnen och på arbetet i skolan, måtte
anordnas särskilda skolafdelningar eller undervisningsanstalter — helst
sådana, der barnen ständigt kunna vistas. Äfven i öfriga städer samt
på landsbygden hafva folkskolans lärare upprepade gånger förordat dylika
anstalter.

De sorgliga sakförhållanden, hvilka nu omförmälts, synas icke
lemna något tvifvel derom, att samhället här befinner sig inför ett djupgående
ondt, hvaremot det måste vidtaga allvarliga och genomgripande
åtgärder.

Lika otvifvelaktigt synes vara, att dessa åtgärder komma för sent,
i fall de vidtagas endast gent emot sådan ungdom, som redan är afgjordt
brottslig. Skall man kunna vänta sig någon verklig förbättring,
så får ingripandet uppenbarligen icke uppskjutas till den ålder, då det,
vilsekomna barnets sinnesart blifvit till den grad utpreglad, att en inre
omgestaltning af dess känslo- och viljelif samt dess sedliga föreställningar
måste stöta på nästan oöfvervinneliga svårigheter. Det gäller på
detta område liksom på andra — ja mer än på de flesta — att det är
lättare och bättre att förekomma sjukdomen än att bota densamma.

Det är derför icke nog, att man i våra fängelser söker vårda sig
om de vuxna förbrytarne och hindra deras återfall i brott. Det är icke
heller nog, att man genom de minderåriga brottslingarnas afskiljande i
enkom för dem inrättade anstalter söker förbättra dem och om möjligt
göra dem till laglydiga samhällsmedlemmar. Fastmer måste bemödandena
i främsta rummet rigta sig på det målet att i tid förekomma det

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

onda genom beredande af lämplig uppfostran åt sådana barn, hvilka väl
ej äro dömda brottslingar, men genom sin vanart stå nära brottslighetens
gräns, äfvensom åt sådana, hvilka visserligen ännu ej äro vanartade,
men genom försummelse och sedlig vanvård från”föräldrarnas
eller målsmännens sida löpa största fara att blifva det.

Utomlands har man mångenstädes kommit till full insigt om nödvändigheten
att söka i tid sätta en dam för det onda, och en ganska
vidsträckt erfarenhet har redan blifvit vunnen om åtskilliga af de’medel,
hvarigenom brottsligheten och vanarten hos de minderåriga med framgång
kunna bekämpas. Efter eu mängd famlande försök hafva åsigterna
om hvad i detta afseende kräfves allt mera klarnat, och det har
härvid visat sig, att man på skilda håll genom sakens egen natur föranledts
att för ändamålet anlita väsentligen samma anordningar, nemligen
dels s. k. förbättringshem för minderåriga förbrytare, dels hem för
barn, som försumma sin skolgångsskyldighet, dels ock räddningshem för
vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Hos oss har behofvet af liknande anordningar varit så trängande,
att anstalter med nämnda ändamål — om än under stora svårigheter —
småningom arbetat sig fram här och der i vårt land. Förutom den här
ofvan omnämnda åkerbrukskolonien vid Hall, som kan betecknas såsom
ett förbättringshem för unga brottslingar, finnas åtskilliga anstalter, som
afse att utgöra räddningshem för vanartade barn, samt några, som äro
att hänföra till hem för barn, som försumma sin skolgångsskyldighet.
Uttalanden från olika håll visa nogsamt, att dessa anstalter äro långt
itrån tillräckliga att ens något så när fylla behofvet. Sådant synes ock
helt naturligt. Erfarenheten har nemligen ådagalagt, att en tillfredsställande
lösning af denna fråga icke står att vinna uteslutande genom
bemödanden af enskilda, äfven der dessa förfoga öfver synnerligen storartade
tillgångar. Till och med i det rika och för filantropiska företag
alltid offervilliga England hafva staten och kommunerna nödgats träda
emellan, och törst sedan detta skett, har verksamheten för »tvångsupp
fostran» '' der kunnat vinna en sådan omfattning, att brottsligheten
bland de minderåriga blifvit väsentligen minskad.

Riksdagen anser på grund häraf, att staten äfven hos oss bör taga
denna angelägenhet om hand dels genom lagbestämmelser rörande de
olika slagen af tvångsuppfostringsanstalter, dels genom beviljande af
anslag till sådana samt genom tillsyn öfver deras verksamhet.

Hvad lagbestämmelserna angår, torde de närmast kunna ansluta sig
till de stadganden i strafflagens kap. 5, hvilka röra af minderårig person
begångna förbrytelser, äfvensom till lagen angående lösdrifvares behand -

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

ling, hvilken lag i sitt nuvarande skick saknar hvarje föreskrift om behandlingen
af de minderåriga lösdrifvarne, samt till folkskolestadgans § 51,
som för närvarande väl gifver skolstyrelse magt öfver barn, som försumma
sin skolgångsskyldighet, men icke öfver barn, som visa sig vanartade
eller i moraliskt afseende groft försummade.

I fråga om skyldigheten att anordna anstalter för tvångsuppfostran
förefaller det Riksdagen, som om en skilnad mellan de olika slagen af
anstalter både kunde och borde iakttagas.

Hemmen för sådana barn, Indika försumma sin skolgångsskyldighet,
äro i allmänhet endast för de större stadssamhällena, med deras
många tillfällen och möjligheter till vagabondlif, af trängande nödvändighet
och torde lämpligen böra upprättas af vederbörande skoldistrikt
samt lyda under deras skolstyrelser. Riksdagen finner detta så mycket
mer i sin ordning, som dessa anstalters invånare icke äro ämnade att
vara deras stadigvarande gäster, utan böra efter lämplig tid gå tillbaka
till den allmänna folkskolan.

Att låta rädduingshemmen för vanartade och moraliskt vanvårdade
likaledes utgöra en skoldistriktets enskilda angelägenhet skulle deremot
helt visst vara olämpligt. Hvarje skoldistrikt kan visserligen någon gång
behöfva anlita ett dylikt hem, men ytterst få äro stora nog att ensamma
kunna fylla ett sådant. Det synes derför här vara skäl att icke lägga
omsorgen på de mindre kommunerna, utan i stället på de större, d. v. s.
på landstingsområdena samt på de städer, hvilka ej i landsting deltaga.
Härigenom skulle antagligen äfven den fördelen vinnas, att anstalterna
hvarken blefve så små, att medelkostnaden för barn stege till oskälig
höjd, ej heller så stora, att den personliga inflytelsen på hvarje individ
väsentligen försvårades. Der så befunnes lämpligt, borde närgränsande
landstingsområden kunna förena sig om upprättande af gemensam anstalt.

Hvad slutligen förbättringshemmen för minderåriga förbrytare vidkommer,
anser Riksdagen, att ansvaret för dem närmast åligger staten.
Då strafflagen uttryckligen gifvit domaren anvisning på att insätta den
unge brottslingen i »allmän uppfostringsanstalt» i stället för att låta honom
betunga statens fångvård, så synes det ock vara statens oafyisliga
pligt att ej lemna åt den enskilda välgörenheten att afgöra, huruvida
lagens anvisning skall kunna följas eller förvandlas till en död bokstat.
Naturligtvis bör intet hindra, att staten uppfyller sin pligt i detta hänseende
på så sätt, att han understödjer förbättringshem, hvilka blifvit
upprättade genom donation eller af kommuner eller föreningar m. in.

1 fråga om förbättringshemmens omfång omfattar Riksdagen så
mycket hellre den åsigt, att de smärre anstalterna ega företräde framför

It Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

de större, som Riksdagen föreställer sig, att hopförandet inom samma
anstalter af unga brottslingar från landsändar med allt för skarpa skiljaktigheter
i folklynne och lefnadsförhållanden svårligen kan vara fullt
lämpligt.

I likhet med hvad som ansetts rigtigt för andra abnormskolor —
t. ex. läroanstalterna för döfstumma och de föreslagna anstalterna för
andesvaga — torde kostnaderna för tvångsuppfostran lämpligast böra
fördelas mellan staten, det större eller mindre skolområdet samt vederbörande
målsmän, så nemligen, att förbättringshemmen upprätthölles af
staten med bidrag af målsmännen, räddningshemmen af landstingen med
bidrag af staten och målsmännen, samt hemmen för dem, hvilka gjort
sig förfallna till försummelse af sin skolgångsskyldighet, af skoldistrikten
med bidrag af målsmännen. Bidragen torde böra utgå med visst belopp
för lärjunge och underhållsdag.

Riksdagen har med det nu anförda endast velat antyda, huru Riksdagen
för sin del ansett, att denna angelägenhet möjligen skulle kunna
ordnas. Någon närmare utarbetad plan har Riksdagen på sakens nuvarande
ståndpunkt ej ansett sig i stånd att framlägga. Såväl i den
hos Riksdagen i ämnet gjorda framställning som i ofvannämnda af fångvårdsstyrelsen
afgifna utlåtande uttalas ock den åsigt, att en omfattande
utredning af denna fråga måste föregå, innan några genomgripande beslut
rörande densamma kunna med fördel af statsmagterna fattas. Riksdagen
finner denna mening grundad och får derför anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om
åtgärder för beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare,
dels åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Stockholm den 25 april 1896.

Med undersåtlig vördnad.