Riksdagens Skrifvelse N:o 37

Riksdagsskrivelse 1895:37

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

.jJféihw; m

<‘U\ i

rbo . ro»i-'' i ;•■*■<

■ •Vi ,.io.!> - ’l röt i)Hn;
.; iflhtiu friiM

g: m r

i t

d

lluiil.t ''*‘.''11''’ It: ijif

'' •>. <> i;|,.V!i;; ■

<; U * i*IO .!) Ul;V.< j lä it

«!■{ wti .in'' ur OtxöV

'' .''<10 "it

T-jiuvi/f (it) i i * vjffo .rbf i

N:o 37.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 3 maj 1895.
— — — — Andra Kammaren den 3 — —

giij.ivvfobim bni/.

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Konql. Maj:ts
proposition angående Vermlands och Gotlands läns
skiljande från Svea hofrätts och förläggande under Göta
hofrätts domvärjo m. m.

(Lagutskottets utlåtande n:o 21.)

Till Konungen.

Genom proposition den 31 sistlidne december har Eders Kongl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att dels besluta, att Vermlands
och Gotlands län skola vid 1896 års början skiljas från Svea hofrätts och
förläggas under Göta hofrätts domvärjo, dels antaga ett i propositionen
innefattadt förslag till lag angående ändrad lydelse af 25 kap. 9 § rättegångsbalken,
dels ock medgifva meddelandet af vissa, under förutsättning
af bifall till propositionen, erforderliga verkställighetsföreskrifter.

Hänsyn till de betänkligheter och det allmänna motstånd mot förslaget
om förläggande af Vermlands och Gotlands län under Göta hofrätts
jurisdiktion, som, enligt hvad som kommit till Riksdagens kännedom,
yppats inom de båda landskap, hvilka deraf beröras, synes Riksdagen böra

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

7

föranleda dertill, att? den ifrågasatta åtgärden icke vidtages, derest de olägenheter,
som derigenom skola undanrödjas, kunna utan svårighet på annat
sätt blifva afhjelpta, och detta desto hellre, som Vermlands öfverflyttande
till Svea hofrätt skett först efter det invånarne blifvit särskildt hörde i
fråga om öfverflyttningen och nästan enhälligt förklarat sig anse densamma
leda till deras större beqvämlighet, o-"

För vidtagande af en annan åtgärd än den i propositionen föreslagna
till afhjelpande af den förefintliga balansen i Svea hofrätt talar ock
enligt Riksdagens uppfattning en ytterligare omständighet, som jemväl
under frågans förberedande behandling blifvit åberopad mot förslaget att
skilja Vermland och Gotlands län från Svea hofrätts jurisdiktion.

Den utveckling, som i Norrland under senare årtionden egt rum till
följd af de allt mer lättade kommunikationerna och tillgodogörandet i betydligt
högre grad än tillförene af landets rika tillgångar, torde uppenbarligen
komma att medföra ökad verksamhet och dermed också ökade
tvister af beskaffenhet att kräfva domstols pröfning. Man kan sålunda
hafva skäl att antaga, att, äfven om Svea hofrätt befrias från de mål,
hvilka fullföljas från Vermlands och Gotlands län, den balans, hvarmed
nämnda hofrätt nu är betungad och som närmast föranledt ifrågavarande
framställning, inom en icke alltför aflägsen framtid genom det växande
antalet af de från de norrländska länen inkommande mål af mer eller
mindre invecklad beskaffenhet kommer att i så afsevärd mån ökas, att
ytterligare åtgärder för en jemnare fördelning af arbetet mellan hofrätterna
behöfva vidtagas, dervid utan tvifvel de båda landskap, om hvilkas afskiljande
från Svea hofrätt nu är fråga, komma att åter blifva med denna
domstol förenade.

Då, på sålunda anförda skäl, Riksdagen anser sig böra ifrågasätta
annan åtgärd för utjemnande af arbetsbördan mellan Svea och Göta hofrätt,
synes Riksdagen, så framt denna olikhet i arbetsbörda kan antagas
komma att allt framgent fortfara, den erforderliga utjemningen kunna ske
genom öfverflyttning af en utaf Göta hofrätts divisioner till Svea hofrätt.
Vid det förhållande att de fem yngste assessorerna i Göta hofrätt samt de
två yngste notarierna och den yngste fiskalen derstädes äro pligtige att
låta sig förflyttas till annan hofrätt, låter en dylik åtgärd sig genomföra
utan att, derigenom vållas någon afsevärd kostnad för staten. Den omständighet,
att efter eu sådan öfverflyttning divisionernas antal i Svea hofrätt
skulle blifva flere än i de båda öfriga hofrätterna tillsammans, synes
icke i och för sig kunna betraktas såsom någon väsentlig olägenhet. Icke
heller kan ett antal af sju divisioner i Svea hofrätt anses större än med
organisationen af denna domstol är förenligt, helst divisionerna derstädes

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

redan under någon tid uppgått till detta antal utan att, såvidt man kunnat
erfara, några svårigheter deraf visat sig. Af de vid propositionen fogade
statistiska uppgifter synes Riksdagen otvetydigt framgå, att målens antal
för Göta hofrätt fortfarande är stadt i nedgående. En tillfällig stegring
af målen, som framdeles kunde inträffa, synes utan svårighet kunna afhjelpas
på enahanda sätt som måste tillgripas, om en dylik stegring inträffade,
efter det nu föreslagna öfverflyttning egt rum.

Riksdagen har derför ansett sig ej kunna godkänna nu ifrågavarande
proposition; hvilket Riksdagen härmed får för Eders Kongl. Maj:t tillkännagifva.

J -in ;» js.

Stockholm den 3 maj 1895. '' r *

Med undersåtlig vördnad.

i

IHn