Riksdagens Skrifvelse N:o 33

Riksdagsskrivelse 1892:33

Riksdagens Skrifvelse N:o 33.

3

f

t ''

Nto 33.

jj f '' ■ ■)(''!n '' ; i!, : 4; ’ t I''J| f j i; rti. ;.t-j ■ (! fi.<"> .

Uppläst och godkänd,, hos Första Kammaren den 22 april 1892,
— — — — Andra Kammaren den 22 — —

i,:,-: f: ; \\ ■ ''■ -.''7 ; ;'' *7* • ''* J {T '' ;,’ ''• tf*;*; f O i , i T*,’ *: »''/

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

(Lagutskottets utlåtande n:o 37.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt framställning har enskild motionär
erinrat, huru som — sedan genom kongl. brefvet den 29 maj 1874 medgifvits,
att kronan tillhöriga mindre hemman och lägenheter, hvilkas
årliga arrendeafkastning understege 200 riksdaler, finge försäljas, hvarefter
jemlikt Riksdagens beslut vid samma års riksmöte köpeskillingen
för de sålunda försålda hemman och lägenheter skulle användas till
inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark — ett stort antal
hemman med så beskaffad mark af kronan inköpts och förvandlats
i kronoparker, för hvilka sålunda, enligt 4 § mom. a) bevillningsstadgan,
fastighetsbevillning icke erlades. Vidare fästes uppmärksamhet

4 Riksdagens Skrifvelse N;o 33.

derpå, att bestämmelsen i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse
på landet icke tillika innehåller föreskrift om eller efter hvilken grund
utskyld till kommunen skall betalas för kronopark. Deraf hade blifvit
eu följd att kommunalskatt lagligen icke kunde påläggas de jordbruksfastigheter,
som till kronoparker inköpts, och att den tunga i berörda
afseende, som förut hvilat å dessa fastigheter, sålunda öfverflyttades på
öfriga beskattningsföremål inom en socken, hvilka, i synnerhet i de
socknar, der stora områden inköpts till kronopark, deraf hårdt drabbades.
Denna öfverflyttning af en skattebörda från staten till den enskilde
kunde emellertid ej gerna vara med rättvisa öfverensstämmande.

En annan motionär bär i en annan för kronoparkers bildande
vanlig form funnit anledning till en framställning med enahanda syfte,
som utmärker nyss berörda framställning.

I sådant hänseende erinras,ä huru som genom domänstyrelsens åtgöranden
skogsmark kunde från indragna militieboställen i lämplig utsträckning
afsöndras och utläggas till kronopark. Denna tvifvels utan
ganska nyttiga och välbetänkta bestämmelse kunde emellertid för den
kommun, hvarinom de indragna boställena, från hvilka afsöndringar egt
rum, vore belägna, föranleda till ganska stor orättvisa och skada.

För att närmare belysa detta påstående anföres ett fall, som nyligen
timat inom en kommun i Skåne. Inom nämnda kommun vore
belägna åtskilliga indragna militieboställen, hvilka dels vore utarrenderade,
dels afsöndrade till en kronopark, bestående af omkring två
hela mantal, för hvilken afsöndring — oaktadt kommunalskatter för
hela de hemman, hvarifrån afsöndringen egt rum, så långt minnas
kunde, erlagts — kommunalutskylderna under det sistförflutna året
icke utgått.

På framställning om kommunalutskyldernas erläggande för ifrågavarande
kronopark hade domänstyrelsen svarat, att den icke ansett sig
skyldig att utbetala de fordrade beloppen och stödt sitt vägrande svar
på en, i bestyrkt afskrift motionen bilagd resolution af den 28 januari
1881, hvaruti Eders Kongl. Maj:t i ett likartadt fall förklarat, att kommunalutskylder
icke skulle erläggas för en inom Linköpings län belägen
kronopark.

Då det läge i domänstyrelsens skön att afsöndra kronoparker
från staten tillhörig jordbruksfastighet, hvarigenom den sistnämnda
minskades i taxeringsvärde, enär med den afsöndrade kronoparken
oftast följde icke obetydlig areal öppen åkerjord äfvensom ängsmark,
hvilka utarrenderades till torpare, komme naturligtvis äfven kommunens
fyrktal genom en sådan åtgärd att icke oväsentligt förminskas, och i

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 33.

följd häraf kommunalutskylderna på de qvarstående fyrkarne ökas. Domänstyrelsen
hade således i sin hand, om än indirekt, att lägga skatt
och tunga på rikets undersåtar, på samma gång regeln i § 57 af förordningen
om kommunalstyrelse på landet om skyldighet äfven för
egare af -annan i mantal satt jord att lemna bidrag till kommunens
gemensamma angelägenheter blefve gjord om intet.

De förhållanden, som i de båda föreliggande framställningarne
sålunda berörts, hafva synts Riksdagen förtjena all uppmärksamhet, så
mycket mera som de med all säkerhet kunna antagas komma att i
framtiden spela en betydande roll i vår statshushållning. Såsom framgår
af en jemförelse mellan innebörden i de båda framställningarne,
fullständiga de hvarandra så till vida, att den ena afser sådana kronoparker,
som bildas af ursprungligen enskilda jordbruksfastigheter, hvilka
af kronan inköpts för köpeskillingen för de jemlikt ofvan omförmälda
kongl. bref försålda, kronan tillhöriga mindre hemman och lägenheter,
medan den andra motionen afser de fall, der delar af kronodomäner
afsöndras till kronopark. Ett tredje fall torde emellertid också kunna
inträffa, nemligen att en hel kronodomän med delvis skogbärande, delvis
till skogsodling tjenlig mark förvandlas till kronopark och sålunda

— då dylik fastighet icke anses vara till jordbruksfastighet hänförlig

— undandrages den kommunala beskattningen.

Lika med motionärerna anser Riksdagen önskligt, att de betänkliga
rubbningar i grunderna för den kommunala beskattningen och i
de enskilda kommunernas ekonomi, som de angifna formerna för kronoparkers
bildande under nuvarande förhållanden icke kunna undgå att
framkalla, måtte för framtiden så vidt möjligt förebyggas. Ej mindre
frågans egen vigt och hänsynen till de många och stora intressen, som
beröras af densamma, än äfven särskilt, hänsynen till det afbräck i
statens hushållning, som den ifrågasatta beskattningsåtgärden tilläfventyrs
skulle komma att orsaka, göra det emellertid angeläget, att största
varsamhet vid en lagstiftning i ämnet iakttages, och Riksdagen har
ansett en dylik varsamhet kräfva, att frågan i hela sin vidd bringas
under regeringens ompröfning. Till en dylik åtgärd torde för öfrigt
finnas så mycket större fog, som, enligt hvad inom Riksdagen blifvit
upplyst, kommunalutskylder en eller annan gång erlagts för kronoparker,
som bildats på något af här ofvan angifna sätt, men det uppenbarligen
är af största vigt, att full likformighet i förevarande hänseende
varder gällande.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

förslag till sådan ändring af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 att ej mindre för de hemman eller hemmansdelar,
Indika staten från enskilda personer inköpt och förvandlat
till kronoparker, än äfven för de jordbruksdomäner eller de delar af
sådana, af hvilka kronoparker blifvit bildade, fyrktal skall med hänsyn
till kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp, som, derest
bevillning för nämnda fastigheter skulle enligt gällande bevillningsförordning
utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådan bevillning.

Stockholm den 22 april 1892.

Med undersåtlig vördnad.

N:o 3é.

Uppläst och godkäud hos Första Kammaren den 22 april 1892.
— — — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 13,
15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen.

'' . . . r > _ l>I> : ‘ ’

(Konstitutionsutskottets utlåtande n:o 3 och memorial n:o 6.)

Till Konungen.

Riksdagen får hos Eders Kongl. Maj:t anmäla, att vid behandling
af Eders Kongl. Maj:ts proposition af den 29 sistlidne januari med
förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsord -