Riksdagens Skrifvelse N:o 32

Riksdagsskrivelse 1890:32

Riksdagens Skrifvelse N:o 32.

7

N:o 32.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 15 april 1890.
~ — — Andra Kammaren den IG — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående
ändrad lydelse af första stycket af 135 § i Kongl. Maj:ts
förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket den .9
november 1866.

(Lagutskottets utlåtande n:o 39, punkten 2.)

Till Konungen..

I 135 § skiftestadgan föreskrifves, att, sedan underdåniga besvär
öfver egodelningsrätts utslag i behörig ordning inkommit till rattens
ordförande, denne genast bör låta ena exemplaret af besvärshandlingarna
tillställas vederbörande parter att inom en månad deröfver afgifva
förklaring. Huru tillställandet skall ske, angifves icke närmare
ej heller från hvilken tidpunkt förklaringstiden skall räknas. I sistnämnda
afseende synes dock vara klart, att tiden bör räknas från delfåendet,
^ d. v. s. att hvarje part eger för förklarings afgifvande en tid
af en manad, från det han fått del af besvärshandlingarna. Häraf följer
emellertid, att egodelningsrättens ordförande icke kan till justitierevisionsexpeditionen
insända handlingarna, förr än han med full visshet

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 32.

vet, att öfver eu månad förflutit från det en hvar af parterna erhållit
del af handlingarna. Men visshet derom kan han icke förskaffa sig
annorlunda än genom vederbörligt bevis, att och när besvären delgifvits
hvarje part i målet. »Tillställandet» torde sålunda böra ske i form af eu
ordentlig digifning med hvarje särskild part genom bevisligt öfverlemnande
af en styrkt afskrift af besvärshandlingarne.

På detta sätt torde ock ifrågavarande stadgande tillämpas. Men
då »vederbörande parter» äro samtlige skiftesdelegarne, hvilkas antal
kan vara ganska betydligt, inses lätt icke blott att kostnaderna för delgifningen
ofta blifva högst betungande, utan äfven att genom ett sådant
delgifningsbestyr, hvartill kan åtgå ganska lång tid, skiftesfrågans
afgörande fördröjes till skada för skiftesdelegarne, för hvilka det alltid
är fördelaktigt att få frågan afgjord så fort som möjligt. Någon
ändring af ifrågavarande stadgande torde derför böra vidtagas för att
förekomma dylika oskäliga och onödiga kostnader samt den tidsutdrägt
som genom ett sådant delgifningssätt uppkommer. I sådant syfte har
hos Riksdagen framställning gjorts om införande af en föreskrift, att
besvärshandlingarna skola öfverlemuas till den delegare i skifteslaget,
som enligt 105 § blifvit utsedd att af landtmätaren mottaga skifteshandlingarna.
Hos denne skulle då besvärshandlingarna finnas tillgängliga
för dem, som önskade derom taga kännedom. För att erhålla en
utgångspunkt för förklaringstiden borde kungörelse om att besvärshandlingar
inkommit och hvar de hållas tillgängliga uppläsas från predikstolen
i den eller de socknar, hvarinom skifteslaget är beläget, från
hvilken uppläsning förklaringstiden då skulle räknas.

Den sålunda föreslagna utväg att förekomma onödig kostnad och
tidsutdrägt vid delgifuing af besvär öfver egodelningsrätts utslag, har
synts Riksdagen vara praktisk och ändamålsenlig. Olägenheterna af
det nuvarande delgifningssättet ökas derigenom, att det stundom kan
vara mycket svårt att anträffa samtlige delegarne. Det synes derför
ganska lämpligt att skiftesdelegarne i detta afseende betraktas såsom
en menighet.

Emellertid torde delgifuing med stöd af nuvarande stadgande
kunna ifrågakomma icke blott med skiftesdelegarne, utan ock med förrättningsmannen.
Besvären kunna nemligen gälla äfven hans rätt, t. ex.
om yrkande framställes, att skiftet skall i sin helhet eller till någon
del göras om på landtmätarens bekostnad. För delgifningen med skiftesmannen
synes den nu föreslagna formen icke vara lämplig, utan
torde i afseende å honom den vanliga formen böra bibehållas.

Vidare lärer det icke böra föreskrifvas att besvärshandlingarna

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 32.

skola i alla förekommande fall hållas tillgängliga hos den delegare, som
enligt 105 § skiftesstadgan blifvit utsedd att till förvar mottaga handlingar
rörande skiftet. Detta torde visserliga böra uppställas såsom
regel; men fall kunna inträffa, då sådant blir omöjligt eller olämpligt.
Den enligt 105 § utsedde delegare kan ju hafva aflidit eller eljest upphört
att vara delegare, innan besvären inkommit. Han kan också sjelf
vara klagande. För dylika fall bör möjlighet beredas egodelningsrättens
ordförande att öfverlemna handlingarne åt annan delegare.

Riksdagen har följaktligen, med anledning af den i ämnet gjorda
framställningen för sin del antagit följande

Lag

angående ändrad lydelse af första stycket af 135 § i Kongl. Maj:ts förnyade
nådiga stadga om skiftesverket i riket den ''9 november 1866.

Härigenom förordnas, att första stycket af 135 § i Kongl. Maj:ts
förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 november 1866
skall erhålla följande ändrade lydelse:

När, på sätt i nästföregående § föreskrifves, underdåniga besvär
öfver egodelningsrättens utslag inkommit, bör ordföranden genast låta
ena exemplaret af besvärshandlingarna tillställas den, som enligt § 105
i denna stadga blifvit utsedd att förvara protokoll och öfriga förrättningshandlingar,
eller, om hinder derför möter, annan delegare; läte
ock kungörelse derom uppläsas från predikstolen i den eller de socknar,
der jorden är belägen, med föreläggande för de icke klagande delegarne
att, vid förlust af rättigheten att vidare varda i målet hörde,
inom en månad efter kungörandet till ordföranden ingifva underdånig
förklaring. Erfordras förklaring från skiftesmannen, höra handlingarna
tillställas denne med föreläggande att inom en månad derefter vid påföljd,
som nyss är nämnd, underdånig förklaring aflemna. Sedan förklaring
inkommit, eller den dertill förelagda tid tilländalupit utan att
förklaring blifvit afgifven, åligge ordföranden att besvärshandlingarna,
jemte kartor, protokoll och öfriga skifteshandlingar, ofördröjligen till
Vår justitierevisionsexpedition insända.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm den 16 april 1890.

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 2 Haft.

2