Riksdagens Skrifvelse N:o 30

Riksdagsskrivelse 1890:30

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 30.

N:o 30.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 april 1890.
— — — _ Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående utredning huruvida
och under hvilka vilkor statsmagten må kunna ikläda sig
ansvar för förluster, som af embetsman genom felaktig
embetsförvaltning vållas.

(Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 2.)

(Andra — — — (n:o 3) — n:o 1.)

Till Konungen.

Genom skrifvelse den 13 april 1881 anhöll Riksdagen att Eders
Kongl. Maj:t, efter föregående utredning, täcktes taga i öfvervägande,
huru vida och under hvilka vilkor statsmagten kunde till befrämjande
af ett betryggadt rättstillstånd ikläda sig ansvar för skada och förluster,
som af statens embetsman genom felaktig embetsförvaltning tillskyndades
enskilda samhällsmedlemmar utan deras förvållande samt derefter
till Riksdagen göra den framställning i ämnet, som af omständigheterna
kunde finnas påkallad.

I berörda skrifvelse anförde Riksdagen, bland annat, att den
väckta frågan afsåge ett ämne af stor betydelse, hvars lyckliga lösning

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 30.

skulle undanrödja eu väsentlig brist i vår lagstiftning; att om det äfven
måste medgifvas, att den ansvarsskyldighet, som sålunda skulle blifva
statsverket ålagd, möjligen en eller annan gång komme att för det
samma medföra förluster och uppoffringar, dessa dock torde vida öfvervägas
af det i berörda hänseende för samhället i dess helhet och för
hvarje dess medlem fullt betryggade rättstillståndet, samt att Riksdagen,
som således ansåge högeligen önskvärdt, att åtgärder måtte vidtagas
i ändamål, att denna grannlaga fråga erhölle all erforderlig utredning
för att sedermera i lagstiftningsväg ordnas, trodde sig äfven kunna
antaga, att äfventyret för det allmänna af en lagbestämmelse i ofvan
angifna syfte skulle blifva mindre i samma mån, efter en sådan utredning,
gränserna för ststsverkets ansvarsskyldighet noga utstakades och
nödiga föreskrifter infördes till skydd mot missbruk eller felaktigt förfarande
af tjenstemännen, å ena sidan, samt mot obefogade ersättningsanspråk
från enskilda samhällsmedlemmar å den andra.

Sedermera hafva under den 12 mars 1886 af Eders Kongl. Maj:t
utfärdats särskilda lagar dels angående ansvarighet för skada i följd
af jernvägsdrift, dels ock angående ersättning af allmänna medel åt
oskyldigt häktade eller dömde.

Under erinran att Riksdagens ifrågavarande framställning icke
i vidsträcktare mån, än ofvan nämnts, föranledt till Eders Kongl. Maj:ts
åtgärd, har hos Riksdagen blifvit anmärkt, att, derest den embetsman,
till hvilken enskild part i följd af lagens föreskrifter nödgades för bevarande
af sin rätt öfverlemna större eller mindre del af sin förmögenhet,
förstörde eller förskingrade de värdehandlingar eller penningebelopp,
som åt honom anförtrotts, utan att han mägtade ersätta eller gälda
desamma, drabbades den enskilde af skada och förlust utan utväg att
derför skaffa sig godtgörelse; såsom exempel hvarpå anförts, att om
vid försäljning af utmätt fastighet köpare erlagt det i lag stadgade
beloppet af köpesumman, kunde han löpa ganska stor risk med afseende
på beloppets återfående, derest försäljningen sedermera till följd
af formfel eller andra orsaker återginge eller upphäfdes, hvaremot, om
försäljningen komme att eg a giltighet och vederbörande tjensteman
förskingrade det inbetalda köpeskillingsbeloppet, inteckningsegare kunde
utsättas för äfventyret att helt och hållet förlora sina på i öfrigt god
säkerhet grundade fordringar, samt att en fordringsegare, som på grund
af gällande utsökningslag för indrifning åt vederbörande utmätningsman
öfverlemnat ett fordringsbevis i orginal, i händelse af förskingring
af de uppburna medlen icke egde bättre rätt till dennes egendom än
någon af hans öfriga borgenärer; — hvadan på dessa och i öfrigt

4

Riksdagens Skrifvelse N:o SO.

anförda skäl föreslagits, att Riksdagen måtte hus Eders Kongl. Ma:jt
göra förnyad framställning i det syfte, som uti 1881 års Riksdags omförmälda
skrifvelse innefattas.

På sätt ofvan anförts, har behofvet af lagstiftning till åstadkommande
af säkerhet för enskild person mot skada och förlust, som
honom kan tillskyndas ej allenast derigenom, att statens embetsman
förskingra penningar eller värdehandlingar, som de å tjensteris vägnar
emottaga eller omhänderhafva, utan äfven genom felaktig embetsförvaltning
i öfrig!, ännu icke blifvit afbjelpt. Det torde dock vara i
hög grad obilligt, att statens medborgare till följd af landets egna lagar
nödsakas att under vissa förhållanden, hvilka blifvit här ofvan närmare
angifna, för bevarande af sin lagliga rätt, till exekutiva myndigheter
aflemna penningar eller värdepapper, utan att staten ikläder sig något
som helst ansvar, för den händelse dessa genom oredligt eller vårdslöst
förhållande å myndigheternas sida skulle gå förlorade.

Riksdagen, som sålunda anser de skäl för behofvet af en lagstiftning
i berörda syfte, hvilka i Riksdagens ofvan om förmälda skrifvelse
åberopats, fortfarande ega full giltighet, finner de hittills i ämnet
vidtagna åtgärder icke vara tillfyllestgörande för det med skrifvelsen
afsedda ändamålet och får i anledning häraf anhålla, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes, efter föregående utredning, taga i öfvervägande, huru
vida och under hvilka vilkor statsmagten må kunna, utöfver hvad i sådant
afseende redan finnes stadgadt, till befrämjande af ett betryggadt
rättstillstånd, ikläda sig ansvar för skada och förluster, som af statens
embetsman genom felaktig embetsförvaltning kunna blifva enskilde
samhällsmedlemmar tillskyndade, samt derefter till Riksdagen göra den
framställning i ämnet, som af omständigheterna må finnas påkallad.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm den 11 april 1890.