Riksdagens Skrifvelse N:o 2

Riksdagsskrivelse 1892:2 - urtima

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

1

N:o 2.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2G nov. 1892.
— — — — Andra Kammaren den 26 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af
värnpligtslagen den 5 juni 1885.

(Särskilda utskottets utlåtande n:o 2.)

Till Konungen.

I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 2) af den 14 nästlidne
oktober har Eders Kongl. Maj:t, under hänvisning till ett propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen att besluta, att § 1, § 3 mom. 1, §§ 6, 27
och 28, § 33 mom. 2 och 3 samt §§ 34, 36, 39 och 52 i värnpligtslagen
den 5 juni 1885 äfvensom § 53 i berörda lag, sistnämnda § sådan
den lyder i lagen den 5 mars 1886, skulle erhålla den förändrade lydelse,
propositionen utvisar.

I särskilda inom Riksdagen väckta motioner har föreslagits,
dels att Riksdagen måtte besluta, att § 27 i värnpligtslagen
skulle erhålla viss förändrad lydelse;

dels att Riksdagen för sin del ville, med upphäfvande af § 53
värnpligtslagen den 5 juni 1885, sådan nämnda § lyder i lagen den
Bih. till Urtima Riksd. Prat. 18!)2. 10 Sami. 1 Afd. 2 Häft. (N:o 2.) 1

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

5 mars 1886, besluta, att nämnda lag med de ändringar deri, som med
föranledande af Eders Kongl. Maj:ts till innevarande års urtima Riksdag
aflåtna proposition n:o 2 kunde varda beslutade, skulle tillämpas
och gälla jemväl för invånarne i Gotlands län;

dels ock att Riksdagen, derest den i sistnämnda förslag åsyftade
lagförändringen godkändes, måtte antaga de särskilda öfvergångsbestämmelser
i värnpligtslagen, hvilka i sådant fall kunde anses vara
af behofvet påkallade.

Hvad först angår de delar af Eders Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, hvilka i sak kunnat behandlas oberoende af ofvannämnda
motioner, eller de ifrågasatta, ändringarna i § 1, § 3 mom. 1, §§ 6, 27
och 28, § 33 mom. 2 och 3 samt §§ 34, 36 och 39, så är det af Eders
Kongl. Maj:t nu för Riksdagen framlagda förslaget till förbättrad härordning
i väsentlig mån fotadt på de i nyssnämnda §§ 27, l och 3 mom. 1
föreslagna bestämmelser om utsträckning af öfningstiden till 90 dagar
samt om förlängning af tjenstetiden i dess helhet till och med det
kalenderår, hvarunder den värnpligtige fyller 40 år, och af tjenstetiden
i beväringen till 12 år, deraf 8 år i första och 4 år i andra uppbådet.
Då Riksdagen, enligt hvad inhemtas af dess skrifvelse n:o 1 denna dag,
i hufvudsak bifallit berörda härordningsförslag, följer häraf, att Riksdagen
jemväl antagit ifrågavarande till grund för detsamma liggande
förändringar i värnpligtslagen; och Riksdagen har så mycket mindre
tvekat att biträda hvad Eders Kongl. Maj:t i detta senare afseende
föreslagit, som Riksdagen hyser den bestämda öfvertygelse, att det
mått af öfnings- och tjenstetid, hvilket enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag
skulle komma de värnpligtige till del, är det minsta möjliga, som
kan ifrågakomma, om det åsyftade målet — ett betryggande försvar
— skall kunna vinnas, öfriga ändringar, som Eders Kongl. Maj:t föreslagit
i nu omhandlade paragrafer af värnpligtslagen, har Riksdagen
jemväl i sak ansett böra bifallas.

Beträffande derefter det oinförmälda förslaget till förändrad redaktion
af § 27, så går detta förslag ut dels derpå, att i mom. 1 ordet
»härens» skulle inskjutas framför »öfriga vapenslag», på det att ingen
tvekan måtte kunna uppstå om att äfven det beväringsmanskap, som
tilldelas den nyinrättade fästningsartillericorpsen för sjöbefästningarna
vid Karlskrona, skall, likasom det flottan i öfrigt tillhörande beväringsmanskapet,
undergå de nittio dagarnes vapenöfning under ett och samma
år, dels ock derpå, att i mom. 2 b) skulle uttryckligen ioreskrifvas, att
värnpligtig, som enligt detta mom. är skyldig att under hela sin värnpligtstid
tillhöra flottans reserv, äfven skall under samma tid tillhöra

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

beväringens första uppbåd; och då båda de sålunda föreslagna förändringarna
synts Riksdagen egnade att förtydliga bestämmelserna i fråga,
bär Riksdagen ansett att samma förändringar böra vidtagas.

I motiveringen till förslaget om upphäfvande af § 53 har den
motionär, som framstält berörda förslag, till en början erinrat, hurusom
Riksdagen i skrifvelse den 11 maj 1891 förklarat sig anse likställighet
emellan de gotländske och rikets öfrige värnpligtige vara ett eftersträfvansvärdt
mål, och på grund deraf anhållit, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån invånarne i Gotlands
län måtte kunna i fråga om sättet för värnpligtens fullgörande likställas
med rikets öfriga värnpligtige, och derefter för Riksdagen framlägga
förslag i ämnet. Enligt det statsrådsprotokoll, som funnes bifogadt
Eders Kongl. Maj:ts till innevarande års lagtima Riksdag aflåtna proposition
n:o 2, angående ändringar i värnpligtslagen, hade Eders Kongl.
Maj:t emellertid, efter vederbörandes hörande, icke ansett sig kunna
fästa åsyftadt afseende vid berörda framställning, men enligt det statsrådsprotokoll,
som vore bifogadt Eders Kong], Maj:ts till innevarande urtima
Riksdag aflåtna proposition n:o 2, angående ändrad lydelse i vissa delar
af värnpligtslagen, hade Eders Kongl. Maj:t likväl funnit sig böra så
till vida tillmötesgå berörda framställning, att undantagsbestämmelsen
om att de värnpligtige i Gotlands län skulle vara befriade från tjenstgöring
utom länets område skulle få bortfalla.

De undantagsbestämmelser, som icke ansetts kunna eftergifvas,
skulle sålunda, anmärker motionären, inskränka sig till:

a) att värnpligten för invånare i Gotlands län inträdde vid början
af det kalenderår, under hvilket han fylde nitton år, och bortföre till
och med det, under hvilket han fylde trettioåtta år; och

b) att den värnpligtige vore, sedan han blifvit inskrifven, skyldig
att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken
tjenstgöring skulle fullgöras under tre på hvarandra följande år med
sextiosex dagar under första samt tolf under hvardera de båda följande
åren; dock att under år 1892 första årsklassen öfvades allenast trettio
dagar och under år 1893 fyratiotvå dagar.

Motionären har härefter ingått i en undersökning, huruvida de
ofvan anförda undantagsbestämmelserna verkligen kunde vara af den
vigt och betydelse, att de fortfarande borde i värnpligtslagen qvarstå
såsom en afvikelse från nämnda lags allmänna bestämmelser.

Beträffande först den tidigare inskrifningsåldern i Gotlands län,
hade chefen för generalstaben i afgifvet yttrande af den 24 augusti
1891 såsom sin mening uttalat, att något afseende icke borde fästas å

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

förslaget, att värnpligtsskyldigheten i Gotlands län skulle, i likhet med
hvad som gälde för riket i öfrigt, inträda med det år, hvarunder den
värnpligtige fylde 21 år. Bestämmelsen om den tidigare inskrifningen
i Gotlands län — för närvarande vid 19:e året — vore afsedd såsom
gengäld för den i någon mån ökade börda, som § 53 värnpligtslagen
pålade gotländingarne. Det vore vidare alldeles icke obevisadt, att
den gotländske ynglingen tidigare än ynglingarne å fastlandet ernådde
den kroppsutveckling, som för värnpligtens fullgörande vore af nöden.
De dag efter dag återkommande långa marscherna, som på männens i
ledet uthållighet och kroppskrafter stälde de största anspråken, vore
icke heller att motse på Gotland, och till den kraftutveckling, som
erfordrades för en kortvarig, eu eller två dagar omfattande marschansträngning,
för att hinna en hotad punkt af öns kuster eller den
centrala befästade ställningen inom ön, liksom i allmänhet till strid
inom en befäst ställning, hvilken art af strid antagligen blefve hufvudsaken
vid Gotlands försvar, vore unga trupper mycket egnade.

Häremot invänder motionären, bland annat, att det enligt hans
förmenande vore alldeles oberättigadt att, då det gälde personlig värnpligt,
lägga en »i någon mån ökad börda» på invånarne i en enda landsända.
Det kunde vara, att denna landsända ansåges mera hotad än
de flesta andra, men Gotland vore väl icke den enda punkten, som
ansåges hotad. Såsom sådana nämndes också af framstående fackmän
hufvudstaden, Karlskrona, Norrland in. fl. Ingen hade emellertid djerft^
ifrågasätta, att den på dessa punkter ökade krigsfaran skulle mötas
med ökade värnpligtsbördor på den å dessa ställen befintliga befolkningen,
men då det gälde Gotland, droge man icke i betänkande att
tillämpa nämnda princip. Toges den ökade bördan, såsom rätt och
billigt vore, bort, så behöfdes det ingen gengäld till Gotlands befolkning,
som då hade att fullgöra det mått af personlig värnpligt, som
staten vid de särskilda vapenslagen utkräfde af alla sina dertill dugliga
undersåtar. Den gengäld, som skulle ligga i bestämmelsen om den
tidigare inskrifningsåldern i Gotlands län, syntes icke heller kunna
såsom eu Gotland särskilt medgifven förmån högt skattas, enär enligt
§ 6 värnpligtslagen hvarje svensk man äfven före 21:a året vore
berättigad att blifva inskrifven och vapenöfvad, om han vore till krigstjenst
duglig och i öfrigt lämplig till den tjenst, hvartill han anmälde
sig. Vore den gotländske ynglingen, såsom chefen för generalstaben
syntes anse, krigsduglig vid 19 års ålder, så borde förmånen af
tidigare vapenöfning kunna på grund af nämnda stadgande honom

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

beredas, och någon särskild bestämmelse om en sådan förmån vore
i så fall obehöflig i den 53:e §.

Beträffande särskildt påsfåendet, att den gotländske ynglingen
vore tidigare utvecklad än ynglingarne på fastlandet, så har motionären
i sin motion ingått i ett utförligt bemötande deraf. I sammanhang
dermed har motionären framhållit, hurusom den ålder, vid hvilken inom
de särskilda europeiska staterna skyldigheten att deltaga i aktiv krigstjenst
inträdde, vore

i Tyskland, Italien, Spanien, Nederländerna, Belgien och Schweiz:

20 år;

i Osterrike-Ungarn, Frankrike, Ryssland, Portugal, Bulgarien,
Grekland och Sverige utom Gotlands län:

21 år;

i Finland och Rumänien:

22 år;

i Danmark och Norge:

23 år;

hvadan alltså ingen annan europeisk stat, icke ens någon af de
sydligare staterna, hade vågat sätta värnpligtens inträde så lågt som
till det nittonde året, hvilket vore lagbestämdt. för invånarne i Gotlands
län.

För öfningstidens fördelning på tre i stället för två år funnes,
anmärker motionären, enligt chefens för generalstaben uttalande två
skäl. Det ena, som förut blifvit inför Riksdagen framhållet, vore det,
att, då eu värnpligtsklass i Gotlands län icke vore talrik nog att bilda
högre truppförband än kompani, två klasser beväring måste på en
gång sammandragas, på det befäl och manskap måtte komma i tillfälle
att undergå öfning jemväl i bataljonsförband. Det andra skälet, som
i år för första gången framlagts för Riksdagen, vore den omständigheten,
att Gotlands infanteriregemente icke hade annan stam än den
fåtaliga af hufvudsakligen till rekrytering af underbefäl afsedda volontärer,
som enligt 1886 års riksdagsbeslut finge vid regementet anställas.
Vid mobilisering komme sålunda »männen i ledet» att bestå nästan
uteslutande af värnpligtige, och äfven vid de mobiliserade artilleriafdelningarna
komme, oaktadt för dem en stamstyrka i samma bemärkelse
som för truppafdelningarna å fastlandet vore att påräkna, proportionen
emellan stamsoldater och beväring att varda vida ofördelaktigare än å
fastlandet. De mobiliserade truppafdelningarna komme vidare att, såsom
en följd dels af stammens otillräcklighet och dels af nödvändigheten
att för den isoleradt liggande öri uppsätta en proportionsvis

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

större styrka än å fastlandet, i vida högre grad än derstädes taga
beväringen i anspråk. Linieafdelningarna å Gotland konime sålunda
att sammanfattas af minst 8 klasser, under det att i fastlandets linieafdelningar
af infanteriet och trängen inginge endast 3 å 4 klasser,
och vid öfriga vapenslag än mindre antal. Men linieafdelningarna i
allmänhet och ej minst de på Gotland må6te vara dugliga att genast
vid krigsutbrott gå emot fienden. Fördelades nu de gotländska beväringsöfningarna
under fred på allenast två år, blefve följden den,
att linieafdelningarna, i hvilka, derest mobilisering komme att ega
rum på våren, den då oöfvade första klassen ej kunde insättas, måste
komma att upptaga beväringsmän, som sedan 7 å 8 år ej varit underkastade
någon slags öfning, ett sakernas skick, som chefen tör generalstaben
så mycket mindre ansett sig kunna förorda, som, enligt hans
uppfattning, den tredje beväringsöfningen, just till undvikande af nyssnämnda
olägenhet, borde försiggå under 5:e eller 6:e beväringsåret.

Hvad det första af berörda båda skäl beträffade, ansåge motionären
några oöfverstigliga hinder för en sådan anordning, hvarigenom
den gotländska beväringen kunde öfvas i bataljonsförband, icke förefinnas,
äfven för det fall, att öfningstiden jemväl för Gotlands län
blefve fördelad på två år. Enligt hvad motionären från sakkunnigt
håll inhemta!, kunde nemligen andra årsklassen inkallas, när den första
hunnit tillräckligt öfvas för att kunna deltaga i vidare öfning tillsammans
med den andra årsklassen, exempelvis efter 44 dagars öfning.
Mot en sådan sammandragning kunde betänkligheter hafva förefunnits,
då hela öfningstiden varit inskränkt till 54 dagar, men med 90 dagars
öfningstid vore ju förhållandena väsentligen förändrade.

Vidkommande det andra skälet måste det, enligt motionärens
tanke, medgifvas, att det vore en betänklig svaghet i den gotländska
beväringsorganisationen derutinnan, att dess infanteriafdelning saknade
stödet af erforderligt stammanskap, men man borde dervid icke förbise,
att den roterade jorden på Gotland verkligen uppstält till stam lämpligt
manskap, ehuruväl att detta blifvit disponeradt till sjöförsvaret.
Vid sådant förhållande kunde väl ifrågasättas, om det vore med rättvisa
och billighet förenligt, att bristen på stam vid infanteriafdelningen
i Gotlands län afhjelptes genom en ökad börda å de värnpligtige i
detta län. Dertill komme ytterligare, att den föreslagna åtgärden, åtminstone
enligt chefens för generalstaben mening, måsle vara alldeles
otillräcklig att fylla berörda brist, vid hvilket förhållande den ökade
bördan syntes blifva i det närmaste ändamålslös. Om tjenstgöriagens
fördelning på 2 år under angifna förutsättningar skulle vålla, att linien

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

korame att upptaga beväringsmän, som sedan 7 å 8 år ej varit underkastade
någon öfning, så blefve det med tjenstgöringstidens fördelning
på 3 i stället för 2 år icke mera vunnet, än att linien då komme att
upptaga beväringsmän, som ej på 6 å 7 år undergått någon vapenöfning,
och dermed syntes det vara påtagligt, att man icke med denna
afvikelse från den allmänna värnpligtslagens bestämmelser vunne det
dermed afsedda ändamålet: linietrupper, dugliga att utan stöd af erforderlig
stam genast vid krigsutbrott gå emot fienden. För Gotlands befolkning
vore denna afvikelse ganska betungande, på samma gång
som densamma vid värnpligtiges flyttningar gåfve anledning till åtskilliga
olägenheter och missförhållanden. En undantagslagstiftning
för detta ändamål kunde svårligen anses oafvisligen nödig. Ville man
verkligen afhjelpa den påpekade bristen i den gotländska försvarsorganisationen,
så måste tydligen andra utvägar anlitas.

Hvad motionären sålunda andragit till stöd för sin ifrågavarande
hemställan har synts Riksdagen innebära talande skäl för ett bifall till
densamma. Tidpunkten torde nu vara inne att fullständigt upphäfva
den undantagsställning i fråga om värnpligtens fullgörande, hvari Gotlands
invånare befunnit sig allt sedan år 1811, då den s. k. beväringskonventionen
antogs, en undantagsställning, hvars införande säkerligen
icke någon nu skulle påyrka. Särskildt likställigheten i inskrifningsålder
. har Riksdagen icke hyst någon tvekan att för sin del besluta,
enär ingen som helst giltig grund synts Riksdagen i verkligheten förefinnas
för fortvaron af en anordning, hvarigenom de gotländske ynglingarne
kallas till fanorna två år tidigare än fastlandets ungdom. I
fråga om öfningstidens fördelning lära visserligen generalstabschefens
erinringar väga tyngre, men då enligt det nu föreliggande, af Eders
Kongl. Maj:t framstälda förslaget den tredje beväringsöfningen å Gotland
skulle försiggå redan under det tredje värnpligtsåret och icke,

såsom generalstabschefen tänkt sig, under det femte eller sjette, torde

från nämnda förslags synpunkt risken af ett eftergifvande för hvad
billigheten i allt fall fordrar blifva väsentligen mindre.

Om emellertid, § 53 i värnpligtslagen upphäfves, blir häraf eu
följd, att andra öfvergångsstadganden för de gotländske värnpligtige,
än de af Eders Kongl. Maj:t föreslagna, måste i lagen införas. Vid
affattandet af de bestämmelser, som uti ifrågavarande hänseende ansetts
nödiga, har Riksdagen följt den grundsats, som af Eders Kongl.
Maj:t gjorts gällande i fråga om värnpligtige i det öfriga riket, eller

att den, som eu gång begynt sin tjenstgöring enligt nu gällande stad -

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

ganden, icke behöfver undergå längre öfning än hvad han enligt samma
stadganden är underkastad.

Hvad då först angår de värnpligtige i Gotlands län, hvilka år
1893 skulle tillhöra 21-åringarnes klass— d. v. s. de år 1872 födde och
med dem likstälda äldre — så hafva desse vid årets början vapenöfvats
i sammanlagdt 42 dagar, deraf 30 dagar under år 1891 och
12 dagar under år 1892. För dem återstår sålunda endast 12 dagars
öfning; och bör denna naturligen fullgöras under år 1893.

Värnpligtige af 20-åringarnes klass — eller de år 1873 födde
och med dem likstälda äldre — hafva vid ingången af år 1893 öfvats
i 30 dagar, d. v. s. fullgjort 1892 års vapenöfning. De äro följaktligen
underkastade ytterligare 24 dagars tjenstgöring, hvilken lämpligen torde
böra utgöras med 12 dagar under hvardera af åren 1893 och 1894.

De ynglingar, som under år 1893 fylla 19 år — d. v. s. de, som
äro födda år 1874 — böra uppenbarligen inskrifvas först i den ordning,
hvartill den förändrade lagbestämmelsen föranleder, d. v. s. under
år 1895; och hafva de derefter att undergå öfning i enlighet med bestämmelserna
i § 27.

Under åren 1893, 1894 och 1895 skulle alltså beväringsöfningar
komma att i Gotlands län ega rum sålunda, att

år 1893 skulle tredje årets öfning försiggå i 12 dagar; och andra
årets öfning likaledes i 12 dagar;

år 1894 skulle tredje årets öfning försiggå i 12 dagar; och
år 1895 skulle första årets öfning försiggå i 68 dagar.

I enlighet med dessa grunder har Riksdagen formulerat och i §
52 intagit öfvergångsstadganden för de gotländske värnpligtige. Då
det vidare synts Riksdagen oegentlig!, att i § 52 fortfarande skulle
qvarstå allmänna dylika stadganden för åren 1887—1892, har Riksdagen
ur nämnda § uteslutit sistberörda stadganden; i följd hvaraf åt paragrafen
i dess helhet också gifvits eu annan uppställning.

På grund af hvad sålunda anförts, har Riksdagen, som funnit sig
icke kunna oförändrad antaga Eders Kongl. Maj:t.s proposition angående
ändring i vissa delar af värnpligtslagen — under vilkor, att Eders
Kongl. Maj:t ej mindre godkänner de beslut, Riksdagen fattat, dels
angående förbättrad härordning, dels ock angående ändring i lagen
om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885, än äfven
utfärdar lagar i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts af Riksdagen
godkända propositioner dels angående afskrifning af de å viss
jord hvilande grundskatter m. m., dels ock angående ändrad lydelse
af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet — för sin del

9

• Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

besluta, dels att § 53 i värnpligtslagen den 5 juni 1885, sådan nämnda
§ lyder i lagen den 5 mars 1886, skall upphäfvas, dels ock att § 1,
§ 3 mom. 1, §§ 6, 27 och 28, § 33 mom. 2 och 3 samt §§ 34, 36,
39 och 52 i berörda lag, § 27, sådan den lyder enligt lagarne den 22
maj 1891 och den 27 maj 1892, skola erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 1:

»Hvarje svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår,
under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket
han fyller fyratio år.»

§ 3:

»1. Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen
delas i första och andra uppbådet. Tjenstetiden är åtta år i första
och derefter fyra år i andra uppbådet.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjenstetidens längd
för det uppkallade manskapet.»

§ 6:

»Äfven före det år, värnpligten inträder, må yngling anmäla sig
till inskrifning och dervid uppgifva den truppafdelning eller flottans
station, hvilken han vill tillhöra. För bifall härtill fordras, att han är
till krigstjenst duglig och i öfrigt lämplig till den tjenst, hvartill han
anmäler sig.

Han tillhör likväl första uppbådet, intill dess åtta år förflutit från
och med det år, då han fylde tjuguett år.

Hvad i denna lag stadgas om värnpligtige gäller i tillämpliga
delar för de enligt denna § inskrifne, äfven innan de i värnpligtsåldern
inträdt.»

§ 27:

»1. Värnpligtig'', är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för
sin utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken tjenstgöring
skall fullgöras vid flottan samt vid rytteriet under det första
Bill. till Urtima Riksd. Prat. 1892. 10 Samt. 1 Afd. 2 Höft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

året, men vid härens öfriga vapenslag under två år med sextioåtta dagar
under det första året och tjugutvå dagar under det derpå följande.

2. Från all öfning i fredstid befrias:

a) de i § 25 mom. 1 b) omförmälde värnpligtige,

b) värnpligtig, som styrker, att han vid ingången af det år, då
han fyller tjuguett år, antingen varit vid sjömanshus inskrifven minst
fyra år och deraf under minst tolf månader haft anställning i utrikes
sjöfart eller ock, efter inskrifning å sjömanshus såsom eldare eller
maskinist, under minst ett år varit i dylik befattning använd, med
skyldighet likväl att för åtnjutandet af sådan befrielse tillhöra beväringens
första uppbåd och flottans reserv under hela sin värnpligtstid.»

'' § 28:

»1. Då rikets försvar det kräfver, må Konungen efter statsrådets
hörande till tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller de
större eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga.

2. Derest i anseende till krig eller fara för krig det för rikets
försvar finnes nödigt, att äfven beväringens andra uppbåd, eller någon
del deraf i skilda orter eller vid olika vapen, inkallas, må Konungen
derom förordna, sedan han statsrådet hört och, så vida Riksdagen ej
är samlad eller inom trettio dagar sammanträda skall, låtit riksdagskallelse
utfärda.

3. Utom de förenade rikenas gränser må beväringens första uppbåd
vid hären användas endast till rikets försvar, och efter det att
statsrådet blifvit hördt samt riksdagskallelse utfärdats. Utan Riksdagens
medgifvande må beväringens andra uppbåd vid hären icke användas
utom de förenade rikenas gränser.»

§ 33:

»2. För den i hären inskrifne värnpligtige, som tillhör beväringens
första uppbåd, gäller dessutom:

a) att, om han vill för längre tid än två månader vistas utom
kompaniområdet, anmälan derom skall före afresan göras hos vederbörande
kompanibefäl;

b) att, vid afflyttning till annat kompaniområde för att der mautalsskrifvas,
han är pligtig derom göra anmälan, så väl före afflyttningen
hos det kompanibefäl, hvarunder han förut stått, som ock, inom
en månad efter ankomsten till den nya boningsorten, hos närmaste
befäl vid det kompani, inom hvars område harr inflyttat.

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

3. Den, hvilken enligt § 27 mom. 2 tillhör flottans reserv, så
ock annan värnpligtig vid flottan, som är inskrifven å sjömanshus och
tillhör första uppbådet, är skyldig att, då han flyttar från ett sjömanshus
till annat, derom göra anmälan hos kompanibefälet vid så väl det
ena som det andra af de kompaniområden, inom Indika dessa sjömanshus
äro belägna, men, derest han upphör att vara vid sjömanshus inskrifven,
skall dylik anmälan göras dels hos kompanibefälet vid det
kompaniområde, inom hvilket det sjömanshus är beläget, der han senast
varit inskrifven, dels hos befälet vid det kompani, inom hvars
område han är bosatt; börande sålunda föreskrifna anmälningar ske
senast en månad efter det ombyte af eller afgång från sjömanshus
egt rum.

Första uppbådet tillhörande värnpligtig vid flottan, hvilken icke är
vid sjömanshus inskrifven, vare underkastad de i mom. 2 gifna bestämmelser
rörande anmälan vid tillfällig vistelse utom kompaniområdet
eller vid afflyttning.!)

§ 34:

5)1. Den, som innehaft anställning vid härens eller flottans stam
eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år,
anses hafva fullgjort sin beväringsöfning, men skall efter afgången
från sagda anställning, så länge han i följd af sin värnpligt qvarstår
i beväringen, tillhöra dess första uppbåd.

2. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller annan statens högskola, tillhör likaledes första
uppbådet under hela sin tjenstetid i beväringen.»

§ 36:

»1. Landstormen kan endast under krig och till hemortens försvar
uppkallas efter derom af Konungen i statsrådet fattadt beslut. Uppbådad
landstormsman är underkastad i krigslag gifna bestämmelser.

2. Uppkallelsen verkställes genom omedelbar order enligt § 29
eller ock, vid öfverhängande fara, medelst ringning i kyrkorna eller
på annat, ofter ortens förhållande lämpadt, på förhand kungjordt sätt.»

§ 39:

»1. Landstormsman är under tjenstgöring pligtig att sjelf förse
sig med kläder och att, derest staten icke kan genast vid uppkallan -

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

det anskaffa föda, under tiden förse sig äfven med sådan, mot ersättning
af staten för värdet af soldatportion.

Vapen, ammunition samt fälttecken, angifvande landstormsmans
egenskap af krigsman, tillhandahållas af staten.

2. Landstormsman, som skadas under tjenstgöring, har enahanda
rätt till understöd eller pension för sig och efterlefvande, som värnpligtig,
hvilken tillhör beväringen.»

§ 52:

»De särskilda bestämmelserna i § 27 mom. 1 angående de värnpligtiges
öfningstid skola endast efter hand tillämpas, på det sätt att,
med undantag för invånarne i Gotlands län, om livilka här nedan särskildt
stadgas, under år 1893 värnpligtig^, tillhörande första årsklassen,
öfvas i sextiosex dagar, om de inskrifvits vid flottan eller vid rytteriet,
och eljest i fyratiofyra dagar, samt värnpligtige, tillhörande andra årsklassen,
som inskrifvits vid fotfolket eller vid trängen, öfvas i femton
dagar; hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft.

Inom Gotlands län skall värnpligtiges öfning under öfvergångstiden
från hittills gällande särskilda bestämmelser fullgöras sålunda, att
under år 1893 värnpligtige, som fullgjort första och andra eller allenast
första årets öfning, öfvas i tolf dagar; och under år 1894 värnpligtige,
som fullgjort första och andra årets öfning, öfvas likaledes i tolf dagar;
hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft.»

Stockholm den 26 november 1892.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1892.