Riksdagens Skrifvelse N:o 2

Riksdagsskrivelse 1890:2

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

N:o 2.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 februari 1890,
_ _ __ — Andra Kammaren den 18 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående
upphäfvande af 8 kap. 2 § 5 mom. rättegångsbalken.

(Lagutskottets utlåtande n:o 4.)

Till Konungen.

1 8 kap. 2 § 5 mom. rättegångsbalken af 1734 års lag stadgas,
att hofrätt eger att döma i mål angående grof försmädelse mot brud
och hans heliga namn, när underrätt först derom ransakat. _

25 kap. 5 § samma balk åter i sm ursprungliga lydelse innehållet,
efter att först hafva bestämt att brottmål i allmänhet skola från underrätterna
fullföljas hos hofrätt genom besvär, följande stadgande: Hvad

underrätt dömt i gifvare brott, som till dess domstol hora ma e.] i
fullbordan gå; utan sände sin ransakning och dom genast in till hoträtten,
att der först vidare pröfvas och skärskådas, såsom: da någon
gifves skuld för det, som å lif eller ära går: försmädelse mot Gild,
ehvad den af uppsåt eller obetänksamhet skettu o. s. v.

Redan mellan dessa båda paragrafer af 1734 ars lag fördans
sålunda skiljaktighet, i det den ena stadgar att ho ratt skall i forsta
hand döma om grof försmädelse mot Gud och hans heliga namn, sedan
underrätt derom ransakat, medan deremot den andra stadgade, att
underrätt skulle döma öfver, bland andra såsom gifvare brott deri
uppräknade, försmädelse mot Gud, ehvad den af uppsåt eller obetänksamhet
skett, men derefter underställa sin dom hofrattens profning.

3

BiksdagenslSkrifvelse N:o 2.

Man har velat förklara denna skiljaktighet så, att hofrätt skulle
i första hand döma om gudsförsmädelse endast då den var af grof
beskaffenhet, men denna förkaring kan ej vara rigtig, ty försmädelse
mot Gud, af uppsåt, hvarom enligt 25 kap. 5 § rättegångsbalken underrätt
skulle både ransaka och döma, torde väl hafva betraktats såsom
grof, enär uppsåtligt lastande och smädande af Gud var enligt missgerningsbalkens
1 kap. 1 § belagdt med dödsstraff. Icke heller torde
den påpekade skiljaktigheten mellan de båda citerade lagrummen kunna
anses häfd genom den föreskrift, som meddelades i kongl. kungörelsen
den 24 januari 1781, att forum för religionsprocesser blefve allt framgent,
utan förändring, Kongl. Maj:ts och rikets hofrätter.

Emellertid blef, på samma gång som genom den nya strafflagen
den 16 februari 1864, i dess 7 kap. 1 §, ansvaret för hädelse mot Gud
mildrades till straffarbete i högst två år eller, om den af obetänksamhet
eller lättsinnighet skett, till fängelse i högst sex månader, eller böter,
rättegångsbalkens 25 kap. 5 § genom kongl. förordning af nyssnämnde
dag ändrad derhän, att underrätts dom skall underställas hofrättens
pröfning endast när någon blifvit tilltalad för brott, som i lagen är
belagdt med dödsstraff, eller dömd till straffarbete på lifstid eller till
förlust af medborgerligt förtroende för alltid.

Efter det dessa lagändringar vidtagits, kan det, fastän 8 kap. 2 §
rättegångsbalken icke kom att samtidigt undergå förändring, synas,
som hade åtal för hädelse mot Gud bort af underrätt handläggas och
afdömas i den för brottmål i allmänhet bestämda ordning, men än
mera synes detta antagligt, sedan genom lag den 28 oktober 1887
strafflagens 7 kap. 1 § erhållit följande förändrade lydelse: “Hvar som
genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga
ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffas med
fängelse i högst ett år eller böter.“ Hädelse mot Gud är sålunda icke
längre i och för sig belagd med straff, utan detta brotts straffbarhet
är gjord beroende deraf, att allmän förargelse åstadkommits. Efter
nämnda lags tillkomst torde alltså skäl finnas för det antagande, att
stadgandet i 8 kap. 2 § rättegångsbalken, att hofrätt skall döma om
grof försmädelse mot Gud, af sig sjelf förfallit, eftersom ett dylikt brott
icke längre är i vår strafflag upptaget.

Likväl har, sedan åtal blifvit anstälda med yrkande om ansvar
enligt lagen den 28 oktober 1887, förfaringssättet hos särskilda domstolar
blifvit väsentligen olika. En underdomstol hos hvilken sådant
åtal tidigast anhängiggjordes, fann sig böra i vanlig ordning både
handlägga och afdöma målet, och detta förfaringssätt blef af så väl
vederbörande hofrätt som högsta domstolen godkändt. Andra under -

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

domstolar hafva deremot ansett sig icke böra döma öfver dylika åtal,
utan endast ransaka och öfverlemna afdömandet åt hofrätten. Äfven
dessa underdomstolars sätt att behandla ifrågakomna mål har vunnit
vederbörande hofrätts och högsta domstolens godkännande, hvadan
således underdomstolarne synas hädanefter kunna välja hvilketdera
förfaringssättet de helst vilja.

Då det icke kan vara lämpligt att åtal rörande lika beskaffade
förbrytelser af olika domstolar, eller möjligen af samma domstol vid
olika tillfällen, på olika sätt handläggas, och då skäl icke torde förefinnas
att för nu omförmälda måls behandling bibehålla en undantagslagstiftning,
har Riksdagen, hos hvilken framställningar i ämnet skett,
för sin de! antagit följande

Lag

angående upphäfvande af 8 kap. 2 § 5 mom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att stadgandet i 8 kap. 2 § rättegångsbalken,
att hofrätt eger att döma öfver mål angående grof försmädelse
mot Gud och hans heliga namn, när underrätt först derom ransakat,
skall upphöra att gälla.

Stockholm den 18 februari 1890.

Med undersåtlig vördnad.