Riksdagens Skrifvelse N:o 26

Riksdagsskrivelse 1895:26

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

55

1M i i i *

bj 7 1

N:o 26.

,, :! U.i. ;i: ''ii; «. I i, J, , ,, ■'' • '' t £

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 april 1895.
^''10''* — — —; — Andra Kammaren den 26 — —

f 1*1 .Ujil j.*)] Jr; * >''< |** T''" | ''Of ; [ i i . *. »1 * tÖl • t M fl i i H} ''-| ( i u; * J j

''f.i b‘):jTlöi'' ivto;;i*v ..''''ilo. -.j; ;; åt; it: liv I i .

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med begäran om utarbetande
och framläggande till Riksdagens antagande af visst
tillägg till gällande myntlag.

(Sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag bär i två lika lydande motioner hemställan
blifvit gjord, att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kongl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande
af sådant tillägg till nu gällande lag den 30 maj 1873 om
rikets mynt, att derigenom uttryckligen stadgas statens skyldighet gent
emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet med guld
eller riksbankens sedlar.

Af motionernas affattning har framgått, att do haft sitt närmaste
föranledande i ett af bankofulhnägtige till bankoutskottet vid förlidet
års riksdag afgifvet yttrande. Bankoutskottet, som fäst sin uppmärk -

56

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

samhet vid det sedan längre tid pågående prisfallet å silfver samt
denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och dermed
sammanhängande förhållanden, hade nemligen begärt fullmägtiges yttrande,
huru vida icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla
någon ändring i 6 § af det för banken gällande reglementet eller om
någon ändring i det nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara
påkallad.

Med anledning häraf anförde fullmägtige i sin berörda skrifvelse:

»Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att
först och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande,
som måste anses vara af betydelse att afgörande inverka på
de framstälda spörsmålens bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att
såväl vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla
med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta
är jemnt delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16
af bankoreglementet. Intet kan anses rigtigare eller naturligare än att
staten i viss mån använder nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling
till och invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så
lär väl, till beqvämlighet för såväl staten som allmänheten, äfven i
andra länder vara förhållandet. Men ett dylikt stadgande och de deraf
beroende förpligtelserna för riksbanken förutsätta med nödvändighet —
synes det fullmägtige — ett annat lagbud såsom komplement, hvilket
bestämmer och reglerar statens skyldighet att, när helst sådant påfordras
från riksbanken, åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket
är liktydigt, med riksbankens sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i detta
hänseende torde böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmägtige
veterlig!, något lagstadgande derom och följaktligen icke heller någon
bestämmelse angående den statens myndighet eller kassa, till hvilken
riksbanken skulle hafva att hänvända sig med anmodan om invexling.
Visserligen föreskrifver en kong!, förordning af den 31 december 1875
§ 1, att i rikets landtränteri, utom i Stockholm, Göteborg och Malmö,
en livar eger att få hvilket som helst belopp af sådana mynt, som, jemlik!
§ 14 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873, till följd af nötning
endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, vexladt emot lika
stort belopp samma slags gångbara mynt, så som ock att få hvilket som
helst med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt vexladt med guldmynt;
men sjelfva ordalagen i denna kongl. förordning synas gifva vid
handen, att man dervid uteslutande afsett allmänhetens beqvämlighet
och rätt, men alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i Stockholm,

57

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

Göteborg och Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten,
uppenbarligen derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig
pålagd, och de öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af
medel för ifrågavarande invexling hemta dylika från riksbankens kontor.
I hvarje fall finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet, erkänd
eller stadgad, och det synes dock vara just der, som en dylik
bestämmelse bort hafva sin plats.

Annorlunda har man förfarit i våra grannländer Danmark och
Norge, hvilka med oss hafva gemensamt myntväsen och i ganska
väsentliga delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen nationalbanken
ålagdt att vid sitt hufvudkontor i Köpenhamn med guld invexla
hvarje belopp skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas, men deremot
är statskassan enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att med
guld inlösa hvarje belopp skiljemynt, som nationalbanken begär. Vid
sådant förhållande har också nationalbanken erhållit rätt att i sin på
kallade metallfond, motsvarande metalliska kassan hos oss, inräkna sitt
förråd af skiljemynt. I Norge är det genom myntlagen af 1875 likaledes
statskassans åliggande att till eu hvar vid anfordran med guld
invexla skiljemynt, och ehuru Norges bank har genom den nya banklagen
af sistlidet år fått skyldighet att å statens vägnar besörja såväl
in- och utvexling af skiljemyntet som äfven öfriga statens kassaförrättningar,
får den dock icke inräkna beloppet af i dessa kassor inneliggande
sådant i den metalliska kassan. För de belopp skiljemynt, som af
staten lemnas till banken, krediteras statskassan på ett särskildt konto,
i bankens balansräkning kalladt »statskassans vexlingskonto», hvaremot
bankens förråd af dylikt mynt upptages bland dess tillgångar till sitt
nominella eller pregelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande
i § 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse
deri lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen
är förpligta att vid anfordran med guld inlösa det af densamma
utgifna myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd
samma skyldighet äfven för det andra slaget af myntrepresentativ med
laglig kurs inom landet, nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet.
Men öfver detta senares belopp, lika litet som öfver dess pregelvärdes
förhållande till dess metallvärde, har riksbanken icke någon som helst
kontroll; den har blott skyldighet att inlösa med guld hvilka mängder
som än erbjudas, och det är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det
af staten utlemnade beloppet deraf skulle komma att i betydligare mån
Bill. till Riksd. Prot. 1895. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Häft. 8

58

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet snart skall strömma till riksbankens
kassor med fordran på invexling mot guld. Staten har derigenom
erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens tillgångar, som
uppenbart strider mot banklagens och reglementets anda och ordalag
och icke mindre mot den alltsedan sista realisationen antagna, helsosamma
regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt
särskilda och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma.
Derigenom kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens
förvaltning och framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån
vridas ur deras hand, och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se
den valuta, som skall utgöra garanti- och invexlingsfond för de utelöpande
sedlarne, undanryckas detta ändamål för att inlösa statens
skiljemynt, öfver hvars belopp riksbanken icke eger någon som helst
bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den framstälda
frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar
statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet
med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret
för att bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller fara
för riksbankens trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan.
Men äfven i detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huru vida
ett sådant bokföringssätt kan vara principielt rigtigt, enär riksbankens
sedlar skola enligt sin ordalydelse lösas med guld och följaktligen till
inlösningsfonden icke bör räknas annat än hvad som är guld och ej
blott en fordran, betalbar i guld. Rigtigast synes derför vara, att det
stadgande i bankoreglementets § 6, som medgifver att bankens behållning
af konventionssilfvermynt får inräknas i metalliska kassan till
ett belopp, motsvarande Vs af denna kassas hela belopp, borttages och
metalliska kassan således beräknas allenast till hvad den verkligen utgör
i myntadt eller omyntadt guld, äfven om derigenom riksbanken
skulle nödgas underkasta sig den kostnad, som betingas af anskaffandet
af ytterligare några millioner kronor, hvilket likväl icke för närvarande
af reglementets föreskrift angående metalliska kassans minimum är med
nödvändighet påkalladt. Deremot synes icke någon betänklighet böra
möta att upptaga riksbankens tillgång i silfvermynt bland de i reglementets
§ 5 mom. 1 angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt
får grundas, enär, under förutsättning af statens lagbestämda skyldighet
att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet till dess fulla pregelvärde
med guld, denna tillgång väl icke bör anses af mindre god beskaffeu -

Riksdagens Skrifvelse N:o 26. 59

het än de i löpande räkning med utländska banker och bankirer placerade
valutor.

Slutligen anhålla fullmägtige få anföra, att under nuvarande förhållanden
och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade
öfverflödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseras
på riksbankens bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke
allenast sättet för bokföringen af silfvermyntet, utan äfven och ännu
mera det värde, hvartill det rätteligen bör uppföras, enär silfrets alltjemt
sjunkande pris gör skilnaden mellan silfvermyntets metall- och
pregelvärde snart sagdt för hvarje dag allt större och följaktligen beräkningen
af dess exakta värde icke endast oviss, utan äfven för uppskattningen
af riksbankens tillgångar af allt större betydelse.»

Detta fullmägtiges utlåtande bragtes till 1894 års Riksdags
kännedom, i det bankoutskottet då intog detsamma i sitt memorial
n:o 8, angående verkstäld granskning af det för riksbanken gällande
reglementet. Såsom af samma memorial framgår, stannade bankoutskottet
visserligen i det beslut att då endast meddela Riksdagen
underrättelse om hvad uti ifrågavarande ärende förekommit, men uttalade
sig derjemte på följande sätt:

»Någon gensaga mot fullmägtiges sålunda i en vitalfråga för
riksbanken gjorda uttalande lär icke kunna göras. Men fastän utskottet
sålunda erkänner, att en ändring i myntlagen, i syfte att staten må
erhålla lagstadgad skyldighet att inlösa sitt silfverskiljemynt med guld
till fulla pregelvärdet, är af behofvet påkallad, har dock utskottet, i det
skick frågan nu föreligger, icke kunnat gå i författning om framläggande
vid innevarande riksdag af förslag till lagändring i antydd rigtning,
då utskottet i sådant afseende saknar grundlagsenlig befogenhet.
Att åter enbart i bankoreglementet införa sådana stadganden, som af
fullmägtige berörts, kunde väl låta sig göra, men då de bestämmelser,
som ingå i bankoreglementet, icke kunna erhålla betydelse annat än
med afseende på riksbanken samt alltså sjelfva hufvudfrågan, eller
statens skyldighet att inlösa sitt silfvermynt, skulle komma att förblifva
sväfvande, samt de nya stadgandena behöfva affattas olika, allt eftersom
sådan skyldighet är stadgad eller icke, har utskottet ej funnit skäl att
nu föreslå någon ändring i §§ 5, 6 och 16 i bankoreglementet; och
detta så mycket hellre, som det torde kunna antagas, att, sedan uppmärksamheten
nu blifvit fäst å den af fullmägtige ådagalagda bristen
eller ofullständigheten i myntlagen, frågan redan vid nästa riksdag
skall bringas å bane, och då en lösning af densamma i sin helhet
ernås.»

60

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

Det har varit i syfte att medverka dertill att denna länge förbisedda
vigtiga fråga blefve föremål för pröfning, som förberörda, vid
denna riksdag behandlade motioner blifvit väckta; och hafva motionärerna
dervid iklädt sin hemställan den form som skett, enär de ansett
det lämpligast, att det tillägg till myntlagen, som fordras för att uttryckligen
stadga statens skyldighet gentemot riksbanken att invexla
silfverskiljemynt, måtte utarbetas genom Eders Kongl. Maj:ts åtgörande
och att i sammanhang dermed tages under öfvervägande, hvilka åtgärder
från statsverkets sida erfordras för att bringa denna invexlingsskyldighet
till utförande.

Vid behandlingen af berörda motioner har det framhållits, att
nian såsom en utgångspunkt torde böra erinra sig, att den uppkomna
frågans innebörd är af formel och alldeles icke af faktisk natur. Det
gäller nemligen icke att öfverväga, huru vida en skyldighet bör öfverflyttas
från riksbanken på staten eller huru vida en ny skyldighet bör
åläggas denna senare. Statsverkets förpligtelse att efter påfordran inlösa
sitt silfverskiljemynt torde vara oförneklig och oskiljaktigt förenad
med den genom nuvarande myntlag statsverket ensamt tillagda rätt
att utmynta silfverskiljemynt.

En härifrån skiljaktig uppfattning skulle leda till uppenbara
orimligheter. Statsverket skulle t. ex. vid uppkommet penningbehof
kunna låta utmynta silfverskiljemynt till så stort belopp, att skilnaden
mellan pregelvärdet och metallvärdet med tillägg af myntningskostnaden
gåfve den äskade summan, och sedan utan vidare öfverlemna
det för ändamålet utmyntade silfret till riksbanken med fordran på inlösen
mot guld. Att en sådan åtgärd skulle under de antagna förhållandena
vara utförbar torde inses, då man besinnar, att silfret nu
mera nedgått så mycket i värde, att efter de kurser, som noterats i
början af detta år, ett enkronemynt innehållit för ungefär 42 öre silfver,
hvartill vid beräkningen af statsverkets utgifter för framställandet af
ett sådant myntstycke torde böra läggas allenast en kostnad af omkring
2 å 3 procent.

I nu gällande myntlag finnes icke statsverkets berörda, oeftergifliga
skyldighet att invexla sitt silfverskiljemynt uttryckligen stadgad,
och det är i hufvudsakligt syfte att få denna formella bristfällighet
undanröjd, som de ifrågavarande motionerna tillkommit.

Det stadgande i myntlagen, hvars bokstafliga tolkning skulle
kunna föranleda en missuppfattning af hithörande förhållanden, är
myntlagens § 16, hvilken är så lydande:

»I riksbankens hufvudkontor äfvensom i dess afdelningskontor i

61

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

Göteborg och Malmö eger en hvar att få hvilket som helst belopp af
sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,
utvexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt,
såsom ock att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af
skiljemynt utvexladt mot guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes,
å hvilka andra ställen dylik utvexling skall ega rum.»

Att denna paragraf dock icke får tolkas på sådant sätt, att den
derstädes åt, såsom orden lyda, »en hvar» inrymda rätt att i riksbanken
få skiljemynt utvexladt mot guld, skulle anses vara tillerkänd jemväl
statsverket, framgår ej mindre af hvad ofvan påvisats om de orimligheter,
som deraf skulle uppkomma, utan äfven af sjelfva myntlagens
allmänna innebörd. Ett genomläsande af denna lag i dess helhet —
och icke blott af ett lösryckt stadgande i densamma — samt de förhandlingar,
som föregingo lagens antagande, gifva nemligen en bestämd
uppfattning, att man genom berörda lag afsett att reglera allenast förhållandet
mellan, å ena sidan, allmänheten samt, å den andra, statsvérket
och riksbanken, men icke derjemte förhållandet mellan dessa
båda senare inbördes.

I ett med anledning af de förenämnda vid denna riksdag behandlade
motionerna afgifvet yttrande hafva bankofullmägtige, med
hänvisande till hvad de i sitt ofvanintagna, till sisthållna Riksdags
bankoutskott afgifna yttrande anfört om vigten för riksbanken, att den
ifrågavarande invexlingsskyldigheten blir på ett tillfredsställande sätt
ordnad, uttalat sig för en lösning af frågan i den rigtning, motionerna
angifvit.

På de skäl, som här ofvan utvecklats och eljest blifvit af bankofullmägtige
i deras ofvanintagna yttrande anförda, får Riksdagen härmed
hos Eders Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande
till Riksdagens antagande af sådant tillägg till nu gällande lag den 30
maj 1873 om rikets mynt, att derigenom uttryckligen stadgas statens
skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemynt
med guld eller riksbankens sedlar.

Stockholm den 26 april 1895.

Med undersåtlig vördnad.

Bill. till Riksd. Prof. 1895. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Haft.

9