Riksdagens Skrifvelse N:o 25

Riksdagsskrivelse 1896:25

Riksdagens Skrifvelse N:o 25.

11

N:o 25.

TJppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 april 1896.
— — — — Andra Kammaren den 24 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående tillägg till Kongl.

förordningen angående förbud för barn att nattetid idka
viss försäljning m. m. den 10 juli 1891.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 5.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 3) utlåtande n:o 2.)

Till Konungen.

Genom kongl. förordningen den 10 juli 1891 medgifves länsstyrelse
rätt att i stad, vare sig efter förslag af stadsfullmägtige eller efter stadsfullmägtiges
hörande, utfärda förbud för barn »att under viss tid af
dygnet å gator eller allmänna platser eller å utskänkningsställen eller
andra offentliga lokaler till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor
kramvaror eller annat;» dock att förbudet ej må utsträckas utöfver tiden
från kl. 8 e. m. till kl. 8 f. m. och ej gälla för andra än barn af
mankön under 14 år och af qvinkön under 15 år.

Denna förordning bar haft till följd dylikt förbuds utfärdande i
flera af våra städer, bland andra Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping
och Upsala.

12 Riksdagens Skrifvelse N:o 25.

I en inom Riksdagen väckt motion har framhållits, att denna förordning
visserligen medfört lyckliga verkningar med afseende å de
ungas såväl intellektuella som fysiska och moraliska utbildning, men att
det sätt, hvarpå försäljning af cigarrer numera under sön- och helgdagar
bedrefves, gjorde ett tillägg till nämnda förordning ytterst nödigt.

I afseende härå har erinrats, hurusom, efter det cigarrbodarnas öppenhållande
före kl. 9 e. m. sön- och helgdagar blifvit förbjudet, cigarrhandeln
förflyttats från butikerna till gatorna, der barn och ynglingar,
utrustade med stora butiklådor, fulla med cigarrer af olika slag, påträffas
i mängd under hela söndagen, till och med under gudstjensttiderna,
och ej sällan uppträda på ett för gatutrafiken hinderlig! sätt.

Att dylikt gatulif vore för barnens sedliga och moraliska utveckling
högst skadligt, syntes påtagligt. De minderåriga, som användes
för cigarrförsäljningen under sön och helgdagar, förlorade aktningen
för sabbaten; de frestades till oärlighet och finge smak för utelif;
ganska snart började de röka sjelfva och förledde äfven sina skolkamrater
härtill. Då de icke finge någon sabbatshvila, komme helt naturligt
skolarbetet under de följande dagarne att lida.

Det syntes under sådana omständigheter vara af vigt att snarligen
vidtaga åtgärder till skyddande af barnen. Detta kunde enklast ske
genom ett tillägg till förordningen af den 10 juli 1891 af innehåll, att
det i denna förordning omnämnda förbudet måtte kunna utsträckas
under sön- och helgdagar till hela dygnet.

För Riksdagen har varit tillgängligt ett utlåtande i detta ämne af
folkskoleinspektören i Stockholm, som, i fråga om huruvida och i hvilka
afseenden den nuvarande söndagshandeln med cigarrer visat sig öfva
skadligt inflytande på ungdomen, uttalat, bland annat: Söndagscigarr handeln

hade till närmaste följd att hos de unga inplanta missaktning
för sabbatens helgd, så mycket mer som sådan handel tillätes opåtaldt
ske äfven under pågående gudstjensttider. Vid uppgörande af normalarbetsordning
för folkskolorna i Stockholm hade folkskoleinspektören
försökt att göra barnens hemarbete till måndagen lättare och lindrigare
än till någon annan af veckans arbetsdagar i det särskilda syftet, att
tidigt vänja dem vid att arbeta sex dagar i veckan och att hafva den
sjunde dagen — hvilodagen — fri från obligatoriskt arbete. Han ansåge
nemligen denna sak vara af stor betydelse icke endast ur rent
religiös synpunkt, utan äfven som ett vilkor för kroppsligt välbefinnande
för särskildt kroppsarbetarnes trefnad och belåtenhet med sin
tillvaro. Denna skolans lofvärda sträfvan motverkades naturligtvis helt
och hållet genom söndagshandeln med afseende på alla de barn, som

13

Biksdagens Skrifvelse N:o 25.

användes för ifrågavarande handel, äfvensom för en stor del af deras
jemnåriga sällskapskamrater.

Det läge ock nära till hands, att den smak för utelif, som, innan
förordningen af den 10 juli 1891 utkom, hotat att förderfva många
barn både fysiskt och moraliskt, åter skulle genom cigarrhandeln
vinna insteg.

Söndagscigarrhandeln frestade vidare till oärlighet och tjufnad.
Förhållanden hade redan inträffat, som gåfve anledning till den farhåga,
att söndagscigarrhandeln för sina utöfvare och deras kamrater blefve,
till en början visserligen endast i smått, en skola för uppfostran af
tjufvar.

Denna söndagshandel inbragte icke så ringa förtjenst för de säljande
gossarne. De hade först och främst sin provision. Denna lärde
de sig snart att på egen hand och vid sidan af öfverenskommelsen öka
ej-så obetydligt. Lärare vid Stockholms skolor hade uppgifvit, att det
ingalunda vore sällsynt, att dessa gossars dagsförtjenst kunde uppgå
ända till fem kronor. Folkskoleinspektören ville särskild! påpeka det
demoraliserande i sådana affärer af gossar vid 10 till 12 års ålder.
Men hvad som icke vore mindre vigtigt, det vore, att sådana barn
sällan, för att icke säga aldrig, blefve ärliga och anspråkslösa arbetare.
Hade en gosse vid så unga år fått vänja sig vid att så lätt och utan
egentligt arbete förtjena fem kronor, så underkastade han sig som
yngling och man icke ett redbart och kanske ansträngande arbete för
att förtjena endast ett par kronor om dagen. Han fortsatte hellre som
han börjat eller föredroge att göra ingenting, tills han i vanliga fall
förr eller senare hamnade i fängelse.

De cigarrförsäljande gossarne skulle äfven aflägga räkenskap för
sina förlagsmän. Detta kunde icke ske på söndagen, då det blefve
för sent. De befaldes derför att infinna sig senare, vanligen på måndags
förmiddag. Som flera bland dessa gossar, kanske flertalet, vore
i skolåldern, hade man här att söka anledningen till ett, om inåndagarne
ökadt antal skolförsummelser.

Allmänt kändt och erkändt, vore, att tobaksrökning åtminstone för
ungdom i åldern 8 till 10 å 12 år vore för lielsan skadlig. Erfarenheten
torde dessutom gifva vid handen, att tobaksrökning lätt droge
med sig benägenhet för dryckenskap m. m. Folkskoleinspektören ville
ock påpeka den onödiga utgift, som sedan ej sällan uppstode för hela
lifvet, då tobaken snart nog blefve ett oundvikligt »behof», så stort,
att hustru och barn mången gång förr finge försaka sitt bröd än mannen
och fadern sin tobak. I Stockholm syntes hos ungdomen be -

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 25.

gagnande af tobak märkbart hafva aftagit under senare åren^ men
under sistförflutna året hade — enligt den erfarenhet, man kunnat vinna
vid skolorna — rökningen af i synnerhet cigaretter i hög grad åter
tilltagit, särskildt hos gossar i åldern 8 till 10 år, och då det till stor
del vore gossar just i denna ålder, som användes till försäljning om
söndagarne, syntes man utan fara för misstag kunna påstå, att just
denna söndagscigarrhandel vore den direkta orsaken till att rökning
åter börjat tilltaga hos barn i nämnda ålder.

Hvad folkskoleinspektören sålunda anfört syntes honom tillräckligt
för att motivera ett jakande svar på den frågan, om det visat sig, att den
nuvarande söndagscigarrhandeln öfvat skadligt inflytande på skolungdomen,
och folkskoleinspektören ville derför kraftigt framhålla den åsigten,
att de skadliga följderna af nämnda handel med all säkerhet komme
att under närmaste framtiden blifva väsentligen ökade, om detta ofog
icke i tid stäfjades genom lagstiftning.

Af denna utredning, jemförd med hvad i ofvannämnda motion
andragits, framgår enligt Riksdagens åsigt med all önskvärd tydlighet,
att här föreligget ett fall, der lagstiftaren skyndsamt bör ingripa för
att i tid stäfja ett tilltagande ondt. Det sätt, som föreslagits för lagbestämmelsers
åvägabringande härutinnan, eller medelst ett tillägg till
kongl. förordningen den 10 juli 1891, hellre än att en särskild förordning
i ämnet utfärdas, synes äfven Riksdagen vara antagligt, ehuruväl
Riksdagen icke förbisett, att genom det nu föreslagna tillägget en
förändrad rubrik på ifrågavarande förordning nödvändiggöres.

På grund af det anförda och då några svårigheter eller olägenheter
icke lära uppstå för ett verksamt öfvervakande af den föreslagna
bestämmelsens efterlefnad, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl.
Maj:t måtte utfärda sådant tillägg till förordningen af den 10 juli 1891
angående förbud för barn att nattetid idka viss försäljning m. m., att
det i ifrågavarande förordning omnämnda förbud för barn att under
viss tid af dygnet å gator eller andra allmänna platser eller å utskänkningsställen
eller andra offentliga lokaler till salu utbjuda eller utdela
tryckalster, blommor, kramvaror eller annat må, i den ordning, nämnda
författning bestämmer, kunna utsträckas under sön- och helgdagar till
hela dygnet.

Stockholm den 24 april 1896.

Med undersåtlig vördnad.