Riksdagens Skrifvelse N:o 24

Riksdagsskrivelse 1892:24

Riksdagens Skrifvelse N:o 24.

1

N:o 24.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 april 1892.
— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 20 och memorial n:o 31).

Till Konungen.

Inom Riksdagen har af enskild motionär gjorts framställning om
sådan ändring i 7 § af 23 kap. strafflagen, att allmän åklagare skall
vara berättigad att å tjenstens vägnar blifva så väl de i 2 § af samma
kapitel omförmälda s. k. oredlighetsbrotten, som ock de förseelser, hvilka
kapitlets 3 § sammanfattar under kategorien uppenbar vårdslöshet mot
borgenärer. Riksdagen, som ansett sig förhindrad att förorda en utsträckning
af allmän åklagares åtalsrätt derhän, att densamma, om ock
först efter angifvelse, må kunna omfatta förseelser af sistnämnda art,
har deremot ansett en skärpning i strafförfarandet emot oredliga gäldenärer
kunna med fog ifrågasättas. Det lärer nemligen icke kunna
förnekas, att sistberörda slag af konkursförbrytelser ligga de grofva
brott, som i kapitlets 1 § omförmälas, temligen nära, och i hvarje fall
långt mera än vårdslöslietsbrotten störande ingripa i samhällets näringsliv
Att emellertid åt åklagaren inrymma en sjelfständig åtalsrätt i fråga
om oredlighetsbrotten torde icke vara lämpligt. Dels skulle nemligen
Bih. till Riksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 4 Häft. (N:is 24—31.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 24.

en dylik åtgärd icke rätt väl stämma öfverens med den uppfattning,
som i gällande lag häfdas beträffande verkningarna i kriminelt afseende
af en med borgenärerna under konkursen träffad uppgörelse, och dels
torde det praktiska värdet af en dylik förändring i allmänhet icke
blifva särdeles stort. Enligt Riksdagens åsigt erbjuder deremot ett vid
behandlingen af Eders Kongl. Maj:ts proposition till 1890 års riksmöte
angående ändring i vissa delar af strafflagen, deribland ifrågavarande
lagrum, inom Riksdagen framstäldt medlingsförslag en väg, på hvilken
syftemålet med förevarande framställning bättre och säkrare torde stå
att vinna än genom medgifvandet af en sjelfständig åtalsrätt för en
person, hvilken, såsom med allmänna åklagaren är fallet, oftast står
utom kretsen af de mången gång helt enskilda affärsförhållanden, som
med förbrytelsen ega samband.

Berörda medlingsförslag afsåg, så vidt nu är i fråga, att tillerkänna
åklagare rätt att efter angif velse åtala brott, som innebure
oredlighet emot borgenärer. Genom antagande af en dylik norm för
åtalsrättens tillämpning vid ifrågavarande slag af konkursförbrytelser
vinnes å ena sidan onekligen en lämplig gradation i berörda afseende,
medan å andra sidan, då åklagare ju är oförhindrad att fullfölja ett
anstäldt åtal, fastän angifvelsen återkallats, torde vara sörjdt försatt
den oredlige gäldenären oftare än hittills skett erhåller välförtjent
näpst.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Riksdagen för sin
del antagit följande

Lag

angående ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 7 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär
eller efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott, hvarom i 5 §
förmärs, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej brottet af målsegande
till sådant åtal angifves. Brott, som i 3 § sägs, må ej af annan fän
målsegande åtalas.

Stockholm den 7 april 1892.

Med undersåtlig vördnad.