Riksdagens Skrifvelse N:o 17

Riksdagsskrivelse 1888:17

Riksdagens Skrifvelse N:o 17.

1

N:o 17.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 mars 1888.
— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående försäljning af åtskilliga
mindre kr ono egendomar.

(Statsutskottets utlåtande n:o 23.)

Till Konungen.

Under åberopande af bilagdt protokoll öfver finansärenden för
den 31 december 1887 bar Eders Kong], Maj:t i en samma dag afgifven
proposition (n:o 3) föreslagit Riksdagen att medgifva:

att vid inträffande arrendeledighet af sådana söder om Norrland
belägna, under förvaltning af kongl. domänstyrelsen stälda och för
statsverkets räkning utarrenderade egendomar, hvilka i arrende lemnade
mer än 200 kronor, men icke utöfver 400 kronor, det måtte bero
af Eders Kongl. Maj:t att, efter omständigheterna i hvarje fall, förordna,
. huru vida egendomen fortfarande borde för kronan bibehållas
eller till större eller mindre del försäljas; samt

att, der Eders Kongl. Maj:t pröfvade försäljning böra ega rum,
densamma måtte ske i den ordning och under de vilkor, som enligt
kongl. brefvet den 29 maj 1874 gälde för försäljning af mindre hemman
och lägenheter, med iakttagande derjemte af de särskilda bestämdt/*.
till Riksd Prof. 18SS. JO Samt. 1 Afä.''1 Band. 2 Höft. 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 17.

meker, Eders Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt att, i allmänhet eller
i vissa fall, för försäljningen meddela;

dock under vilkor att de genom försäljning inflytande medel
skulle användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig
mark; hvilka medel borde inlevereras till riksgäldskontoret och der
bokföras på sätt vore stadgadt angående köpeskillingarna för de kronoegendomar,
som säljas enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874.

Enligt hvad i förenämnda statsrådsprotokoll meddelas, hafva
intill 1887 års slut kronoegendomar i enlighet med Riksdagens förut
fattade beslut blifvit försålda till ett antal af 275, för hvilka egendomar,
bevillningstaxerade till 764,868 kronor 99 öre och förut utarrenderade
för tillhopa 25,881 kronor 59 öre jemte städja till belopp af
2,089 kronor 37 öre, betingats i köpeskilling 1,469,688 kronor 6 öre.
Dessa siffror gåfve vid handen, att sammanlagda köpeskillingarna för
de intill nämnda tid sålda kronoegendomarne uppginge till nära dubbla
beloppet af egendomarnes taxeringsvärden vid tiden för försäljningen,
medan den årliga arrendeafkomst, staten före försäljningen uppburit
af samma egendomar, motsvarade icke fullt 2 procent af hela köpesumman.
Äfven under de tryckta konjunkturer för jordbruket, hvilka varit
rådande under de senaste åren, hade de till försäljning utbjudna kronoegendomarne
i allmänhet betingat i förhållande till taxeringsvärden och
arrendeafgifter höga pris, och endast mindre ofta hade inträffat, att
tillfredsställande köpeanbud icke erhållits, hvilket då vanligen berott af
särskilda omständigheter, såsom att den utbjudna egendomen varit obebyggd
eller i vanhäfd eller ock att en allmännare misstro till den närmaste
framtiden gjort sig gällande hos invånarne inom vissa trakter af
landet. Detta förhållande, samtidigt med att, vid domäners utbjudande
på nytt arrende, arrendebeloppen i icke obetydlig grad nedgått, och
att bland kronans arrendatorer ett allmännare betryck gjort sig gällande,
som nödgat statsmagterna att icke blott eftergifva en del af
sistlidet års arrende, utan äfven bevilja flertalet arrendatorer rätt att
före kontraktstidens utgång afträda sina arrenden — en rätt hvaraf
ock ett ganska stort antal arrendatorer begagnat sig — syntes gifva
stöd för den uppfattning, att åtminstone de mindre jordbruksdomänerna
icke i kronans ego lemnade den afkomst, som enskilde egare vore i
stånd att afvinna desamma.

Så väl flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande som
domänstyrelsen hade i afgifna utlåtanden tillstyrkt, att den nu ifrågasatta
försäljningen måtte omfatta de domäner, för hvilka arrendet utginge
med belopp från 200 till och med 500 kronor. Den utredning

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 17,

domänstyrelsen lemnat rörande de egendomar, som tillhörde denna kategori,
syntes emellertid gifva anledning att åtminstone icke för närvarande
låta försäljningen erhålla en fullt så stor omfattning. Enligt
hvad domänstyrelsen upplyst, utgjorde de domäner, hvilkas arrenden
uppginge till mer än 200 men icke utöfver 500 kronor, ett antal af
921, taxerings värderade till 8,192,900 kronor och lemnande i årligt arrende
318,709 kronor 83 öre. Fördelade man dessa egendomar i grupper allt
efter som arrendeafgiften stannade inom belopp af 300 kronor, 400
kronor eller 500 kronor, uppkomme enligt de uppgifter, domänstyrelsen
lemnat, följande resultat:

. , , Taxeringsvärde, Arrende,

Anta. kronor. kronor.

egendomar med arrende af 200—300 kronor 297 1,967.480: — 73,713: 43.

j) » » » 300-400 » 323 3,038,780:- 110,145:66.

» b b » 400-500 b 301 3,186,640: - 134,850: 74.

Summa 921 8,192,900: - 318,709: 83.

Det framginge häraf, att, medan arrendeafgiften i förhållande
till taxeringsvärdet utgjorde i medeltal för egendomarne i den första
gruppen 3,74 och för egendomarne i deri andra gruppen 3,62 procent,
samma procenttal i fråga om egendomarne i den tredje gruppen uppginge
till 4,2. Ehuru taxeringsvärdet icke vore att anse såsom en fullt
tillförlitlig mätare af egendomarnes verkliga värde hvar för sig, borde
man likväl af den meddelade uppgiften kunna draga den slutsats, att
de egendomar, som tillhörde den omförmälda tredje gruppen, i sin
helhet lemnade en jemförelsevis god afkomst. Det stora antal, hvartill
enligt nu lemnad uppgift egendomarne inom de tre grupperna tillsammans
uppginge, gåfve ock anledning befara, att, om försäljningen nu
utsträcktes till egendomarne inom alla tre grupperna, ett ofördelaktigt
förhållande möjligen skulle uppstå emellan antalet utbjudna egendomar
å ena sidan och antalet spekulanter med tillräcklig köpstyrka å den
andra. Det syntes derför vara skäl att åtminstone icke för närvarande
utsträcka försäljningen längre än till egendomar, tillhörande de båda
första grupperna, hvilka inneslöte tillsammans 620 egendomar med
taxeringsvärde af 5,006,260 kronor och årligt arrende till belopp af
183,859 kronor 9 öre.

Nu, lika litet som vid de föregående tillfällen, då Eders Kongl.
Maj:t och Riksdagen fattat beslut i fråga om domäners afyttrande, borde
försäljning uppställas såsom ovilkorlig regel, utan pröfning få ega rum
beträffande hvarje särskild domän, huru vida densamma borde försäljas

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 17.

eller af någon anledning åt kronan bibehållas. Denna pröfning blefve
naturligen, i den mån den komme att gälla domäner med högre värde,
af ökad betydelse och fordrade hänsyn till åtskilliga omständigheter,
vid hvilka det icke ansetts nödigt att fasta någon synnerlig vigt, då
fråga vant om smärre lägenheter, hvarvid pröfningen i allmänhet inskränkts
till eu undersökning, huru vida lägenheten varit lämplig att helt
eller delvis tagas i anspråk för skogsväsendets räkning eller behöflig
för annat särskildt statsändamål. Sålunda borde, förutom då anledning af
nu anförd beskaffenhet förekomme till egendoms bibehållande, försäljning
icke ega rum, då egendom ansåges med fördel kunna sammanslås
under ett arrende med angränsande dylik egendom, då till följd af
egendoms läge eller andra omständigheter det med visshet kunde förutses,
att densamma inom den närmare framtiden skulle erhålla ett väsendtligen
ökadt värde, eller då på grund af särskilda förhållanden
egendoms bibehållande såsom jordbruksdomän kunde anses vara kronan
till synnerlig fördel o. s. v.

Ofvan meddelade uppgifter angående resultatet af den redan verkstälda
försäljningen af kronoegendomar synas Riksdagen otvetydigt
ådagalägga, att denna försäljning varit en finansielt rigtig åtgärd, hvars
betydelse i sådant hänseende ytterligare ökats genom den omständighet,
att eu jemförelsevis betydande del af arrendeinkomsten för de smärre
jordbruksdomänerna måste åtgå till förvaltningskostnader. Det gynsamma
ekonomiska resultat, den hittills skedda försäljningen sålunda
medfört, synes emellertid äfven vara att förvänta af''en försäljning i
större omfattning. Med afseende härå har Riksdagen, som ej heller förbisett
den betydelse i socialt hänseende, ett vidgadt tillfälle för mindre
bemedlade jordbrukare att förvärfva eganderätt till jord kan innebära,
ansett en utsträckt försäljning af de för statsverkets räkning utarrenderade
egendomarne medföra stor fördel för det allmänna. Frågan om
huru långt denna försäljning under närvarande förhållanden lämpligen
bör sträckas torde måhända vara föremål för olika meningar; men då
nu icke förelegat förslag till försäljning i större omfattning än till egendomar,
som lemna 400 kronor i arrende, har Riksdagen funnit sig böra
bifalla hvad Eders Kongl. Maj:t i detta beseende föreslagit.

I afseende å ifrågavarande försäljning af kronoegendomar har
Eders Kongl. Maj:t vidare hemstält, att densamma måtte ske i den ordning
och under de vilkor, som enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874
gälla för försäljning af mindre hemman och lägenheter, med iakttagande
derjemte af de. särskilda bestämmelser, Eders Kongl. Maj:t kunde finna
lämpligt att, i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela;

Riksdagens Skrifvelse N:o 17. 5

och har Riksdagen funnit sig böra bifalla Eders Kongl. Maj:ts förslag i
denna del.

Hvad slutligen beträffar dispositionen af de medel, som komma
att inflyta för de till försäljning föreslagna egendomarne, har, enligt
hvad af förenämnda statsrådsprotokoll inhemtas, då frågan om eu utsträckt
försäljning af jordbruksdomäner i mellersta och södra Sverige
nu åter upptagits, sådant skett förnämligast med afseende å vigten att
i större omfattning, än som kunnat ske med hittills tillgängliga medel,
åt staten förvärfva mark, som bure skog eller egnade sig till skogsbörd.
Om än i en senare tid i åtskilliga delar af landet ett stigande intresse
för skogsvården framträda kunde det icke förnekas, att den enskilda
skogshushållningen mångenstädes vore långt ifrån tillfredsställande; och
särskilt vore det under närvarande förhållanden, då jordbruket lemnade
en minskad afkastning, att befara, att de enskilda skogarne skulle
anlitas utöfver deras produktionsförmåga. Det kunde sålunda tagas för
gifvet, att det enskilda skogskapitalet, hvaraf i öfrigt en icke ringa del
medtagits och fortfarande medtoges för odlingsändamål, efter hand
komme att nedgå; men i samma mån växte ock betydelsen af statens
skogar. Med rigtig uppfattning häraf hade man i utlandet länge sträfvat
att i möjligaste mån utvidga statsskogarne. En jemförelse af svenska
och utländska skogsförhållanden visade ock, att knappast något annat
land i Europa hade att framvisa en i förhållande till landets hela skogsområde
så ringa areal af allmänna skogar som Sverige. Enligt en tabell,
som vidfogats domänstyrelsens den 26 maj 1885 afgifna utlåtande
i fråga om lagstiftning för den enskilda skogshushållningen, utgjorde
de allmänna skogarne i vårt land endast 16,07 procent af landets hela
skogbärande areal, medan exempelvis samma slags skogar af den skogbärande
marken upptogo i Finland 58, i Ryssland 63,3, i Preussen 44,9,
i Danmark 18,2 och i Norge 25,06 procent. Sveriges underlägsenhet i
detta hänseende, som i synnerhet vore betydande i landets sydligare
och mellersta delar, der statsskogarne knappast uppginge till 6 procent
af utmarken, syntes så mycket mer beaktansvärd, som vårt land i högre
grad än de flesta andra europeiska länder vore och för framtiden måste
blifva hänvisadt att ur skogarne hemta en väsentlig del af sina inkomster.
Förvärfvandet. för statens räkning af större områden för skogskultur
egde äfven i ett annat afseende en ganska stor betydelse, i det
att uppdragande och tillhandahållande af virke af gröfre dimensioner
derigenom möjliggjordes. Frågan om uttagande af den största möjliga
behållning af skogsafkastningen genom användandet af kortare eller
längre omloppstid vore visserligen icke ännu löst, men det lede intet

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 17.

tvifvel, att mången enskild skogsegare af brist på förlagsmedel eller
för tillfällig vinst nödgades afverka sin skog, så snart virket uppnått
för sågning användbara dimensioner, hvaremot staten alltid hade förmåga
att afvakta den mest gynsamma tidpunkten för afverkning af de
slag af virke, som bäst lönade skogsodlarens möda.

Sedan år 1874, då tillgångar för skogsköp först bereddes dels
genom den då beslutade försäljningen af smärre kronoegendomar och
dels genom ökning af reservationsanslaget till skogsväsendet, hade för
kronans räkning blifvit inköpta eller beslut fattats om inköp af områden
med en sammanlagd areal af omkring 45,300 hektar; och hade
härtill åtgått dels af resei-vationsanslaget. till skogsväsendet 524,082
kronor 61 öre, dels af influtna medel för sålda kronoegendomar 726,209
kronor 54 öre, hvarutöfver till betäckande af ännu icke utbetalda köpeskillingar
anvisningar å influtna och inflytande medel för sålda kronolägenheter
blifvit gjorda med tillsammans 397,355 kronor 79 öre.

Äfven med den ökning i försäljningsmedlen, som borde blifva
eu följd af det vid senaste riksdag fattade beslutet om försäljning af
kronoegendomar i Norrland, kunde det inflytande köpeskillingsbeloppet
icke beräknas i medeltal för år till mer än omkring 150,000 kronor;
och då reservationsanslaget till skogsväsendet numera till den allra
hufvud sakligaste delen erfordrades för att bestrida utgifterna för de
allmänna skogarnes skötsel, i följd hvaraf ock detta anslag under de
senast förflutna åren kunnat till då afslutade skogsköp bidraga allenast
med hvad som åtgått till sjelfva köpeomkostnaderna, vore sålunda de
tillgångar, som stode till Eders Kongl. Maj:ts förfogande för köp af
skogsmark, mycket begränsade. Att för detta ändamål bereda ökade
medel hade synts föredragande departementschefen desto mera önskligt,
som, på sätt domänstyrelsen påpekat och äfven framginge af de till
styrelsen ingångna försäljningsanbuden, den närvarande tidpunkten erbjöde
synnerligen gynsamma tillfällen att för måttliga pris åt kronan
förvärfva lämpliga skogsområden.

Riksdagen, som vidhåller den mening, att försäljning af statsverkets
jordbruksdomäner icke bör ega rum, med mindre annan fast
egendom till motsvarande värde åt kronan förvärfvas, har funnit det
ändamål, hvartill de genom hittills beslutade försäljningar af kronoegendomar
inflytande köpeskillingarna ansetts böra användas, eller inköp
af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark, fortfarande böra tillgodoses
äfven med de medel, hvilka genom den nu ifrågasatta, utsträckta
försäljningen varda disponibla; och har Riksdagen alltså bifallit
jemväl hvad Eders Kongl. Maj:t. i detta hänseende föreslagit.

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 17.

Riksdagen har alltså medgifvit,

att vid inträffande arrendeledighet af sådana söder om Norrland
belägna, under förvaltning af domänstyrelsen stälda och för statsverkets
räkning utarrenderade egendomar, hvilka i arrende lemna mer
än 200 kronor, men icke utöfver 400 kronor, det må bero af Eders
Kongl. Maj:t att, efter omständigheterna i hvarje fall, förordna, huru
vida egendomen fortfarande bör för kronan bibehållas eller till större
eller mindre del försäljas; samt

att, der Eders Kongl. Maj:t pröfvar försäljning böra ega rum,
densamma må ske i den ordning och under de vilkor, som enligt kongl.
brefvet den 29 maj 1874 gälla för försäljning af mindre hemman och
lägenheter, med _ iakttagande derjemte af de särskilda bestämmelser,
Eders Kongl. Maj:t kan finna lämpligt att, i allmänhet eller i vissa fall,
för försäljningen meddela;

dock under vilkor att de genom försäljningen inflytande medel
skola användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig
mark; lärande medlen böra inlevereras till riksgäldskontoret och de”
bokföras på sätt nu är stadgadt angående köpeskillingarna för de
kronoegendomar, som säljas enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874.

Stockholm den 7 mars 1888.

Med undersåtlig vördnad: