Riksdagens Skrifvelse N:o 179

Riksdagsskrivelse 1906:179

Riksdagens Skrifvelse N:o 179

1

tf: o 179.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 maj 1906.
— — — — Andra Kammaren den 23 —• —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl.

Majds proposition angående förslag till förordning
om automobiltrafik.

(Lagutskottets utlåtande n:o 47.)

Till Konungen.

I proposition af den 7 sistlidne mars har Eders Kungl. Maj:t velat
inhämta Riksdagens yttrande öfver propositionen bilagdt förslag till förordning
om automobiltrafik.

Efter fullbordad granskning af det föreliggande författningsförslaget
får Riksdagen nu anföra följande.

I 1 § 1 mom. b) bestämmes, att automobil skall vara försedd med
två lätt åtkomliga bromsar, af hvilka åtminstone den ena verkar direkt
på drif hjulen eller med dem fast förenad skifva, och hvilka livar för sig
äro tillräckligt kraftiga att från full fart stanna automobilen inom en
sträcka af tre gånger automobilens längd. Emot detta förslag har från
sakkunnigt håll anmärkts, att bromsningsväglängden, som på grund af
åtskilliga omständigheter icke kunde blifva konstant, ej borde vara afBih.
till Riksd. Prof. 1906. 10 Sami. 1 Afcl. 1 Band. 42 Höft. (N:is 179—185.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

görande för profvet. Olämpligheten häraf framträdde än mer, då bromsningsväglängden
sattes i förhållande till automobilens egen längd, som kunde
variera mellan 2,5 och 5 meter. En lång automobil kunde i så fall
blifva godkänd, under det att en kortare med exakt samma bromsningsväglängd
blefve underkänd, oaktadt den senare på grund af mindre vikt
både mindre förmåga att åstadkomma skada vid en eventuell sammanstötning.
Oafsedt olämpligheten i princip af den föreslagna bestämmelsen,
torde det böra påpekas, att vid en hastighet af 30 kilometer i timmen
bromsningsväglängdeu för automobiler, kortare än c:a 4,7 meter, enligt
beräkning icke kunde nedbringas till tre gånger automobilens egen längd.
I en nyligen förekommande uppsats i teknisk tidskrift har ock emot bestämmelsen
om bromsningsväglängden anmärkts, att den vore opraktisk
och i ogynnsamma fall omöjlig att efterkomma, hvadan det vore bättre att
föreskrifva möjlighet af drifhjulens ögonblickliga fastlåsning. — Riksdagen
har icke velat uttala något bestämdt omdöme i denna rent tekniska
fråga, hvars betydelse torde i viss mån förringas, om, såsom Riksdagen
här nedan vill tillstyrka, den föreslagna maximihastigheten för automobil
nedsättes. Emellertid anser Riksdagen, att ifrågavarande, af sakkunnige
framställda anmärkningar böra vid förslagets slutliga behandling tagas i
särskildt öfvervägande.

Då explosionsmotorer användas för driften, inträffa oupphörliga explosioner
inom motorn. Därför torde föreskriften i 1 § 3 mom. att motor
samt behållare och rör skola vara så beskaffade, att de ej kunna orsaka
eld eller explosion, böra utbytas mot uttryck, som tekniskt riktigare återgifver
den till grund för stadgandet liggande tanke, förebyggande af fara
för »eld eller olyckshändelse genom explosion».

Till förekommande af menlig inverkan på vägbanan har Eders Kungl.
Maj:t i 1 § 4 mom. första stycket föreslagit vissa bestämmelser om hjulringarnas
beskaffenhet, och hafva i detta afseende förbjudits tvärlister,
framskjutande bulthufvuden eller andra ojämnheter på hjulringarna, dock
att vintertid broddning af desamma eller andra därmed jämförliga åtgärder
må äga rum. I fråga härom synes kunna ifrågasättas, om ej äfven å
annan tid må kunna medgifvas, att å hjulringar med mjuk och elastisk
beläggning få anbringas så kallade glidskydd, hvilka särskildt å slippriga
vägar ofta torde vara behöfliga och ej kunna antagas i af sevärdare mån
blifva till men för vägarnas bestånd.

Vägbanans skyddande åsyftas ock med de i 1 § 4 mom. andra stycket
upptagna föreskrifter om viss minimibredd på hjulringarna. Frågan om
lagstadgad hjulbredd på vanliga laståkdon är redan uppmärksammad i Riks -

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

dagen och har år 1904 föranledt skrifvelse i ämnet till Eders Kungl. Maj:t.
I ordningsföreskrifterna för Stockholm finnas ock stadganden härom. De
i förevarande förslag i nämnda hänseende för automobiler gifna bestämmelser
synas Riksdagen icke vara fullt tillfredsställande, helst de innefatta
lindrigare föreskrifter för automobiler än man synes ansett i allmänhet
nödigt stadga till och med för vanliga arbetsåkdon. Förenämnda för
Stockholm gällande bestämmelser innehålla sålunda, att hjulringar och
skenor på arbetsåkdon, som tillhöra invånare i hufvudstaden och där användas
till körslor, äfvensom på omnibusvagnar, förspända med två eller
flera hästar, skola hafva en bredd af minst IOV2 centimeter, såframt
icke hjulens »genomskärning» är minst 1 V3 meter eller åkdonen hvila på
ändamålsenliga fjädrar eller äro försedda med motsvarande, lika goda inrättningar.
I den motion, som föranledde ofvannämnda riksdagsskrivelse,
upplystes exempelvis beträffande de allmänna vägarna inom Nordre Trondhjems
amf i Norge, att vid körning af lass intill 700 kg. på hjuldon
hjulskenans bredd skall vara minst 8 centimeter, att vid körning af lass,
som äro tyngre än 700 kg. på hjuldon, hjulskenans bredd skall vara
minst 10 centimeter, och att från förstnämnda bestämmelse undantages
körning för eget behof, då lassets vikt icke öfverskrider 350 kg., samt
jordbruksprodukters inbärgning. Gällande danska lag bestämmer, att
automobiler, som äro afsedda till arbets- eller fraktfart eller att föra mera.
än sex personer, skola, om de icke äro försedda med gummihjul, hafva eu
hjulbredd af minst 4 tum — en dansk tum motsvarar 2,6 cm. — och
att den samlade vikten icke får öfverstiga 8,000 pund (4,000 kg.) på
bivägar och 12,000 pund (6,000 kg.) på landsvägar. Och i ett detta år
till danska riksdagens antagande framlagdt förslag uppställes nyssnämnda
fordran på 4 tum, men stadgas tillika, att, om vagnens samlade vikt öfverskrider
8,000 pund, hjulringarnas bredd skall ökas med Va tum för hvarje
1,000 pund, hvilken ökning dock helt eller delvis kan anbringas endast
på bakhjulen, när dessa bära en större del af lasten. I viss män torde
dessa bestämmelser kunna tjäna till ledning för stadganden hos oss. Så
bör enligt Riksdagens mening den totala belastningen på hvarje hjulaxel
vara afgörande för hjulringarnas bredd och ej, såsom här föreslås, blott
automobilens egen vikt. Det är den förra och ej ensamt den senare, som
inverkar på vägarnas slitning. Härvid synas emellertid automobiler med
lijulringar, försedda med mjuk och elastisk beläggning, hvilkas belastningper
axel uppgår till högst 750 kg., kunna undantagas från bestämmelse
om viss bredd å hjulringarna. Den ringa vikten jämte ringarnas beskaffenhet
torde skäligen kunna medgifva detta, För öfriga automobiler

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

synes däremot åtminstone en bredd af 8 cm. å hjulringarna lämpligen böra
uppställas såsom minimum. När belastningen per axel öfverstiger 750 kg.,
bör ock ökning i hjulringarnas bredd ske i visst lämpligt förhållande till
belastningens ökning.

I 5 § 2 mom. stadgas, att vid besiktningen skall undersökas, huruvida
automobilen till sin beskaffenhet öfverensstämmer med de i 1 §
meddelade bestämmelser samt jämväl i öfrigt är för sitt ändamål lämplig.
Härmed synes dock ej vara förebyggdt, att automobilerna erhålla ett
särskildt motbjudande och för hästar skrämmande utseende. Riksdagen
vill i fråga härom erinra, att enligt den danska lagen automobil till storlek
eller utseende ej väsentligt må afvika från de för motsvarande ändamål
afsedda hästfordon. Det torde således kunna ifrågasättas, att till förekommande
af anmärkta förhållandet uttrycket »i öfrigt är för sitt ändamål
lämplig» utbyttes mot »i öfrigt är med hänsyn till den allmänna trafiken
lämplig» eller dylikt. För sådant fall böra gifvetvis motsvarande andra
delar af förslaget i öfverensstämmelse härmed jämkas.

I 6 § 2 mom. föreskrifves, att igenkänningsmärke å automobil skall
anbringas å sådan plats, att det lätt faller i ögonen och utan svårighet
kan läsas af den, som befinner sig bakom fordonet. Men då ofta ett så
placeradt märke af dammoln undanskymmes och det jämväl i öfrigt kan
vara beliöfligt, att äfven framifrån automobils igenkänningsmärke må vara
synligt, torde det, i likhet med den danska lagens föreskrift, böra stadgas,
att sådant märke skall anbringas på sådant sätt, att det utan svårighet
kan läsas äfven af den, som befinner sig framför automobilen. —- Höjden
å bokstäfverna och siffrorna i igenkänningsmärket synes Riksdagen höra
ökas från den föreslagna af 8 cm. till 12 cm., såsom redan nu är föreskrifvet
i öfverståthållarämbetets ordningsföreskrifter för automobiltrafik i
Stockholm. Det kan här förtjäna anmärkas, att äfven i gällande reglemente
angående droskväsendet i liufvudstaden höjden på droskas nummer är bestämd
till 12 cm.

Enligt 8 § får körning med automobil äga rum å hvarje allmän
väg, gata eller torgplats, därest ej vederbörande myndighet annorlunda
förordnat. För landet skall Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga
att, där körning med automobil å viss allmän väg till följd af körbanans
ringa bredd eller annat förhållande kunde medföra särskild fara eller olägenhet,
meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot
körning därå med automobil af viss beskaffenhet, därvid i främsta rummet
uppenbarligen åsyftats automobiler af mera betydande bredd eller vikt.
I stad äfvensom köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan för

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

rikets städer tillämpas, skulle sådant förbud meddelas i den ordning, som
i nämnda stadga föreskrifves. På sätt chefen för justitiedepartementet
vid ärendets behandling i statsrådet erinrat, hafva åtskilliga betänkligheter
af i ärendet hörda myndigheter uttalats mot medgifvande af automobiltrafik
å hvarje allmän väg. De olägenheter, som däraf kunde uppstå,
hafva emellertid af Eders Kungl. Maj:t ansetts af hjälpta genom inrymmande
åt vederbörande myndigheter af sådan rättighet, hvarom här ofvan
fönnäles. Riksdagen kan icke i allo dela denna uppfattning. Till allmänna
vägar hänföras såsom bekant jämväl bygdevägar. Om dessa är stadgadt,
att de skola vara 3,6 meter breda, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äger dock, där för särskilda vägsträckor förhållandena sådant påkalla,
medgifva, att vägen må hafva än mindre bredd — liksom Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande å andra sidan under vissa förutsättningar kan
förordna om bygdevägs utläggande till större bredd. Enligt hvad Riksdagen
inhämtat, är den vanligaste bredden af de för personbefordran här
i riket brukade automobiler omkring 1,7 meter. Lastautomobiler äro i
allmänhet bredare. Att låta vägar af endast 3,6 meters eller än mindre
bredd befaras af sådana fordon synes Riksdagen knappast låta sig förena
med nödig omtanke för öfriga vägfarandes säkerhet och tillgodoseendet af
deras befogade anspråk, att vägarnas framkomlighet ej äfventyras. Försiktigheten
synes ock böra bjuda att, innan mera erfarenhet vunnits, icke
medgifva automobiltrafik å dylika vägar. Om därför vägar af den ringa
bredd, hvarom här är fråga, måste anses olämpliga för att mottaga den
vanliga automobiltrafiken, bör enligt Riksdagens åsikt deras fredande därifrån
icke göras beroende däraf, att i hvarje särskildt fall förbud af myndighet
meddelas, utan i författningen bör uppställas såsom allmän regel,
att automobiltrafik ej å vägar med denna ringa bredd får förekomma, med
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl lämnad rätt att för de
undantagsfall, där sådant utan olägenhet kan ske, på särskild ansökan
medgifva automobilfart.

Då äfven vägar af större bredd än 3,6 meter kunna vara otjänliga
för automobiltrafik, bör med afseende å dylika vägar bibehållas det föreslagna
stadgandet om rättighet för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att förbjuda sådan trafik af viss beskaffenhet eller af hvarje slag.

9 § innehåller ett uttalande därom att å enskild väg, som allmänneligen
befares, körning med automobil är tillåten, men att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, då vägens ägare gör framställning därom, skall
meddela sådant förbud, hvarom här ofvan fönnäles. Detta stadgande synes
Riksdagen böra utgå. Det torde nämligen med skäl kunna ifrågasättas,

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

huruvida här berörda förhållanden böra regleras annorlunda än i samband
med föreskrifter om begagnande i allmänhet af enskilda vägar.

Författningsförslagets i 10 § inrymda bestämmelser angående högsta
medgifna hastighet för automobils framförande hafva synts Riksdagen böra
underkastas jämkning. Bestämmelserna äro mindre stränga och mindre
betryggande för säkerheten än motsvarande föreskrifter i ett flertal utländska
lagstiftningar, exempelvis den danska, sachsiska, badensiska, bayerska
och italienska. Nu är det visserligen sant, att de svenska vägarne och
gatorna i allmänhet äro mindre lifligt trafikerade än de vägar och gator,
hvarå dessa lagstiftningar hafva tillämpning, och mindre intensiv trafik är
ju i och för sig en omständighet, med stöd hvaraf större hastighet skulle
kunna medgifvas. Men våra allmänna vägars och gators jämförelsevis
ringa bredd och åtskilliga andra förhållanden, såsom den täta förekomsten
af kuperad terräng samt — å landsbygden — af skymmande skog och
krökningar af vägen, synes Riksdagen hafva bort föranleda, att afvikelser
i ofvan angifna riktning från åberopad utländsk lagstiftning ej ägt rum.
A andra sidan får man ej genom alltför snäf va bestämmelser förhindra
automobiltrafiken att tillgodogöra sig sitt förnämsta företräde framför annan
skjuts, nämligen den större snabbheten, och detta desto mindre, som
vådan för öfriga vägfarande af automobils större fart inom vissa gränser
liäfves därigenom, att detta fortkomstmedel manövreras säkrare, hastigare
och smidigare än ett med dragare förspändt åkdon. Åutomobilväsendets
utveckling kan enligt Riksdagens mening få stor betydelse för vårt land
med dess vidsträckta områden utan tillräckliga förbindelser å järnväg
eller vattenled, och maximihastigheten för automobil bör därför bestämmas
så förmånligt, som omsorgen om öfriga vägfarande kan medgifva. Efter
sakens öfvervägande från dessa synpunkter, har Riksdagen ansett sig böra
föreslå följande bestämmelser, nämligen att automobil ej får framföras med
större hastighet, än som motsvarar i stad, köping och annat tätt bebyggdt
samhälle 15 kilometer i timmen under dagsljus och 10 kilometer vid mörker
eller dimma, samt annorstädes 25 kilometer i timmen under dagsljus
och 10 kilometer vid mörker eller dimma. Möjligen kan framdeles, sedan
större erfarenhet vunnits om automobiltrafik i vårt land och allmänheten
hunnit vänja sig vid detta fortkomstmedel, hastigheten utan olägenhet bestämmas
högre, än, enligt hvad nu är nämndt, Riksdagen för närvarande
anser rådligt.

Enligt 11 § äger vederbörande myndighet af särskild anledning för
viss väg meddela bestämmelse om inskränkning af den eljest tillåtna
hastigheten. Dylik bestämmelse och förbud i särskilda fall att med auto -

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

mobil eller visst slag af automobil befara väg skall enligt 12 § anslås å
t-aflor af angifven beskaffenhet, uppsatta vid de vägar, hvarå stadgandet i
fråga har afseende. Eu dylik anordning synes Riksdagen opraktisk. Stora
delar af vårt land komma helt säkert att under lång tid fortfarande vara
främmande för automobiltrafik, och en allmän föreskrift om anvisningar å
taflor för denna synes vid sådant förhållande opåkallad och föranledande
afsevärda onödiga kostnader för det allmänna. Saken synes Riksdagen
kunna tillfredsställande ordnas på följande vis: Eders Kungl. Maj:ts samtliga
befallningshafvande utfärda hvar för sitt län allmän kungörelse ined
uppgift — för landet samt område, som är att hänföra till stad, men icke
är i stadsplanen intaget — å de allmänna vägar, som få helt eller delvis
med automobil befaras, äfvensom angående förbud, som må vara i särskildt
fall meddeladt mot sådan vägs befarande med hvarje eller visst slag af
automobil, samt om stadgad inskränkning, beträffande vissa vägar, af eljest
medgifven hastighet för automobils framförande. I början af hvarje år
sammanfattas i utfärdad kungörelse på ett öfverskådligt sätt alla sådana
under det nästföregående året samt förut inom länet tillkännagifna stadganden,
såvidt de fortfarande äro gällande.

Utan tvifvel skola automobilklubbar eller andra intresserade draga
försorg därom, att med ledning af dessa kungörelser lämpliga vägkartor
med behöriga upplysningar upprättas till tjänst för automobilister; och
saknaden af anslagstaflor skulle vid sådant förhållande ej bereda dessa
synnerlig olägenhet. Riksdagen anser alltså, att 12 §:s bestämmelser böra
utbytas mot föreskrifter om sådant förfarande, som här ofvan angifvits.

Enligt 13 § skall förare vara skyldig att på vederbörandes anmodan
styrka sin behörighet. Det synes Riksdagen kunna ifrågasättas, huruvida
ej uttrycket »på vederbörandes anmodan» bör utbytas mot ett annat, som
tydligare angifver, hvilka vederbörande åsyftas.

Beträffande 24 § anmärker Riksdagen, att den i 4 mom. lämnade
hänvisning till 5 § 2 mom. rätteligen skall vara en hänvisning till C §
2 mom.

Därest Riksdagens uppfattning om olämpligheten af 9 §:ns upptagande
i denna förordning vinner afseende, torde i 33 § orden »dock må körning
med automobil å enskild väg, där sådant ej är tillåtet, allenast af målsäganden
åtalas» böra utgå.

36 § synes Riksdagen böra fullständigas i syfte, att igenkänningsmärke
föreskrifves för motorcykel. Under förutsättning, att Riksdagens
förslag till ändring af 8 § vinner afseende, bör vidare åt 36 § lämnas
sådan affattning, att denna ändring blifver utan betydelse för motorcykel,

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

hvilket fortkomstmedel utan olägenhet torde kunna användas äfven å vägar
af mindre bredd än 3,6 meter.

Af livad Riksdagen sålunda anfört framgår, att Riksdagen i vissa
afseenden, utan att påyrka ändringar i föreslagna bestämmelser, ansett, att
vid författningsförslagets slutliga redigering vissa af Riksdagen framställda
erinringar böra komma under öfvervägande. I andra här ofvan angifna
delar har Riksdagen åter funnit mera bestämda uttalanden böra göras
och får, under åberopande af hvad Riksdagen därom anfört, hos Eders
Kungl. Maj:t, anmäla, att vid granskning af förevarande förslag Riksdagen
funnit skäl till följande hemställanden:

Ro) att den totala belastningen å hvar hjulaxel må vara afgörande
för hjulringarnas bredd; att denna bredd bör utgöra minst 8 centimeter
och vid en belastning per axel af mer än 750 kilogram ökas därutöfver
i visst lämpligt förhållande till belastningens ökning; samt att undantag
från bestämmelse om viss bredd på hjulringar må äga rum för automobiler
med eu belastning af högst 750 kilogram per axel, när hjulringarna äro
försedda med mjuk och elastisk beläggning;

2:o) att automobil förses med igenkänningsmärke på sådant sätt,
att det utan svårighet kan läsas, såväl af den, som befinner sig bakom,
som af den, hvilken befinner sig framför automobilen, samt att bokstäfverna
och siffrorna i märket erhålla minst 12 centimeters höjd;

3;o) att i förordningen uppställes såsom allmän regel, att å allmänna
vägar med en bredd af 3,6 meter eller därunder automobiltrafik ej får
förekomma, med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl lämnad
rätt att för de undantagsfall, där sådant utan olägenhet kan ske, på särskild
ansökan medgifva automobilfart;

4:o) att bestämmelserna i den föreslagna 9 § helt må utgå;

5:o) att automobil ej må framföras med större hastighet, än som
motsvarar i stad, köping och annat tätt bebyggdt samhälle 15 kilometer
under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma samt annorstädes
25 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma,
allt i timmen;

6:o) att det i 12 § föreslagna uppsättande af anslagstaflor ej må
ifrågakomma, utan ersättas med föreskrift, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
hvar för sitt län, dels utfärdar kungörelse med uppgift —
för landet samt område, som är att hänföra till stad, men icke är i stadsplanen
intaget — å de allmänna vägar, som få helt eller delvis med automobil
befaras, äfvensom angående förbud, som må vara i särskildt fall
meddeladt mot sådan vägs befarande med hvarje eller visst slag af auto -

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 179.

mobil, samt om stadgad inskränkning, beträffande vissa vägar, af eljest
medgifven hastighet för automobils framförande, dels och i början af hvarje
år i utfärdad kungörelse sammanfattar på ett öfverskådligt sätt alla sådana
under det nästföregående året samt förut inom länet tillkännagifna stadgande^
så vidt de fortfarande äro gällande;

7:o) att, därest Eders Kungl. Maj:t godkänner den under 4:o) här
ofvan gjorda hemställan, orden i 33 § »dock må körning med automobil
å enskild väg, där sådant ej är tillåtet, allenast af målsäganden åtalas»
må utgå;

8:o) att motorcykel må förses med igenkänningsmärke; samt

9:o) att, därest Eders Kungl. Maj:t godkänner hvad Riksdagen under
3:o) här ofvan hemställt, det vid 8 § ifrågasatta förbud mot automobiltrafik
å väg af 3,6 meters bredd eller därunder icke må äga tillämpning
å motorcykel.

Stockholm den 23 maj 1906.

Med undersåtlig vördnad.

Bill. till 1likså. Frat. 1906. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 42 Höft.

2