Riksdagens Skrifvelse N:o 161

Riksdagsskrivelse 1909:161

Riksdagens Skrifvelse N:o 161.

13

N:0 161.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 maj 1909.
— — — — Andra Kammaren den 18 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t med anhållan
om förslag till lagbestämmelser i syfte att för vissa
personer försvåra åtkomsten af starka drycker m. m.

(Sammansätta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 3.)

Till Konungen.

Uti en vid innevarande års riksdag af gifven motion har väckts
förslag om införande af lagbestämmelser i syfte att för personer,
som för brott, begånget under rusets inflytande, dömts till fängelse
eller straffarbete eller som under en kortare tid upprepade gånger
bötfällts för fylleri, försvåra åtkomsten af starka drycker samt om
meddelande af i samband med dylik lagstiftning erforderliga administrativa
föreskrifter.

I skrifvelse den 27 februari 1907 har Riksdagen hos Eders
Kungl. Maj:t anhållit, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta verkställa
utredning, huruvida och i hvad mån föreskrifter skulle kunna
meddelas i fråga om internering af alkoholister äfven mot deras
vilja i för dem af sedda kuranstalter samt, i fall utredningen därtill
gåfve anledning, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i
ämnet. Enligt hvad motiveringen till ifrågavarande skrifvelse gifver
vid handen, har Riksdagen härvid med alkoholist förstått en

14 Riksdagens Skrifvelse No 161.

sådan person, Ixos hvilken begäret efter starka drycker antagit eu
sjuklig karaktär samt gått så långt, att vederbörande till följd af
sin dryckenskap måste anses psykiskt ofri samt i följd däraf oförmögen
att sörja för sig själf eller farlig för sin omgifning. I samband
härmed bar Riksdagen med styrka framhållit, att genomförandet
af en dylik lagstiftning förutsätter stor varsamhet och att
förfarandet vid meddelande af beslut om internering bör ordnas så,
att personer, som förfallit till missbruk af alkohol, men ännu ej
förlorat sin viljefrihet i berörda hänseende, icke utsättas för faran
att förväxlas med sådana sjuklingar hvarom här är fråga, och det
därmed förenade äfventyret af tvångsinternering. Det är således
uppenbart, att, när Riksdagens omförmälda skrifvelse, som ännu är
beroende på Eders Kung!. Maj:ts pröfning, i sin tid ledt till en
lagstiftning i ämnet, sådana vanedrinkare, bvilkas spritbegär ej kan
karaktäriseras såsom rent af sjukligt, fortfarande skola vara oförhindrade
att genom missbruk af starka drycker vålla sina familjer
både ekonomiska svårigheter och andra obehag samt medföra fara
för den allmänna säkerheten. Endast på en ringa del af dylika
drinkare kan straffet för fylleri väntas utöfva någon verkan; det
stora flertalet af dem låter sig enligt erfarenhetens vittnesbörd icke
däraf rättas. Under sådana förhållanden måste det framstå såsom
ett önskemål att i största möjliga utsträckning för dylika drinkare
försvåra åtkomsten af starka drycker. I sådant afseende har ifrågasatts,
att om en person upprepade gånger bötfällts för fylleri eller
dömts till urbota straff för brott, begånget under rusets inflytande,
vederbörande domstol skulle vara skyldig meddela förbud för personer,
som idka försäljning af starka drycker, att vidare sälja
sådana till en dylik vanedrinkare. I samband därmed har såsom
medel att göra lagen effektiv föreslagits skyldighet för vederbörande
polismyndighet att om förbud af dylik art underrätta sprithandlare
och värdshusvärdar i drinkarens hemort. Från principiell synpunkt
finner Riksdagen icke något att invända mot berörda förslag. Beträffande
möjligheten att effektivt upprätthålla dylika förbud är
Riksdagen visserligen tveksam för de större städernas vidkommande,
men äfven om svårigheterna i detta afseende skulle visa sig oöfverkomliga
å dessa orter, skulle dock enligt Riksdagens förmenande
mycket vara vunnet, om sådana förbud kunde effektivt upprätthållas
å landsbygden samt i smärre och medelstora städer. Riksdagen
är för öfrigt förvissad, att vetskapen om att en dylik påföljd

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 161.

drabbar den, som gör sig skyldig till upprepadt missbruk af starka
drycker, skulle i många fall verka återhållande på dryckesskapsbegäret
samt bidraga att stärka den utbredda folkmeningen om detta begärs
förkastlighet. Riksdagen anser det emellertid böra öfverlämnas
åt Eders Kungl. Ma:jt att efter ytterligare utredning af frågan framlägga
förslag till lagbestämmelser härutinnan.

Riksdagen får således hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes
efter verkställd utredning dels för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser i syfte att för personer, som för brott, begånget under
rusets inflytande, dömts till fängelse eller straffarbete eller som
under en kortare tid upprepade gånger bötfällts för fylleri, försvåra
åtkomsten af starka drycker,, dels ock meddela de närmare administrativa
föreskrifter, som af sådana lagbestämmelser må föranledas.

Stockholm den 18 maj 1909.

Med undersåtlig vördnad.