Riksdagens Skrifvelse N:o 136

Riksdagsskrivelse 1906:136

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

''

N:o 136.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1906.
— — — — Andra Kammaren den 12 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen om ändring eller upphäfvande
af mom. 7 i kungl. bref vet den 17 oktober 1778 m. m.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 6.)

(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:is 8 och 15.)

Till Konungen.

Uti tvenne vid riksdagen väckta motioner hafva förslag framställts
om upphäfvande eller ändring af moment 7 i kungl. brefvet till samtliga
hofrätterna af den 17 oktober 1778 angående några författningar till
förekommande af barnamord samt af andra därmed i sammanhang stående
författningsbestämmelser.

Omförmälda kungl. bref innehåller i nyssnämnda moment följande:

»7) Åt qvinna, som wil i okänd ort framföda Fostret, må i sådant upsåt
lämnas ostörd utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person eller
tillstånd. Och anse Wi den olägenhet mindre, om på sådant sätt något
olofligt häfdande skulle döljas, än åt igenom sträng efterfrågan i dylikt
tillfälle betaga ett blödigt sinne all utwäg åt kunna dölja sin förbrytelse.
»

Riksdagens Skrifvelse N:o 136. 9

Bland bestämmelser, som tillkommit efter nyss anförda kungl. bref
och med detta äga sammanhang, märkas § 21 i Ivungl. Maj:ts förnyade
reglemente för barnmorskor den 28 november 1856 samt § 16 i kungl.
förordningen angående kyrkoböckers förande den 6 augusti 1894.

Ifrågavarande under Riksdagens pröfning bingla fråga har tillförene
varit föremål för behandling ej mindre af Riksdagen utan äfven
af såväl 1898 som 1903 års kyrkomöten, Indika aflåtit skrivelser till
Eders Kungl. Maj:t med begäran, att åtgärder måtte vidtagas för ändring
af nämnda moment.

Att nuvarande bestämmelser om rätt för barnaföderska att hemlighålla
sitt namn skall, så länge samma bestämmelse äger bestånd, medföra
stora olägenheter, torde vara gifvet.

Äfven om den ifrågavarande bestämmelsen kan antagas i ett afseende
vara ägnad att förekomma barnamord, i det att genom densamma
för häfdad kvinna beredes möjlighet att okänd framföda och i andras vård
öfverlämna barnet, samt sålunda göra sig kvitt detsamma, utan att bringa
det om lifvet, så ligger å andra sidan den faran nära, att samma bestämmelse
i ett annat afseende kan verka i en alldeles motsatt riktning.
Den är nämligen af beskaffenhet att under vissa omständigheter underlätta
fördöljandet af barnamord och kan därigenom också för en hjärtlös
eller till förtviflan bragd moder innebära frestelse till en dylik förbrytelse.
Under skydd af rättigheten att förblifva okänd kan kvinnan begifva sig
till en främmande ort, framföda sitt barn och efter tillfrisknandet jämte
barnet lämna platsen för att i sinom tid ensam återkomma till hemorten.
Barnet kan hon under resan på en annan främmande ort göra sig af
med. Ett under sådana omständigheter begånget barnamord är uppenbarligen
i långt mindre grad än andra utsatt för att blifva röj dt. Det är
icke alldeles uteslutet, att den relativa minskning i antalet barnamord,
hvilken statistiken utvisar för tiden efter 1778, i någon mån kan bero
på detta förhållande. Visst är i hvarje fall, att i församlingsböckerna
inom våra större städer icke få barn af okända mödrar finnas antecknade,
om hvilka efter deras dop aldrig någonting vidare försports, och beträffande
hvilka man rent af nödgas frukta, att de på ett eller annat sätt
bragts ur världen.

Ehuru barnamorden, sedan utfärdandet af kungl. brefvet den 17
oktober 1778, relativt sedt, varit i sjunkande, hafva emellertid samtidigt
härmed antalet barn af oäkta börd i än högre grad ökats, både absolut
och relativt. Förefintliga statistiska uppgifter äro alltför ofullständiga,

Bill. till Riksd. Prat. 1906. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 25 Haft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

för att af dem skulle med någon grad ens af sannolikhet kunna bedömas,
huruvida dessa förhållanden böra sättas i samband med tillkomsten af
det kungl. brefvet den 17 oktober 1778. Om ett dylikt samband icke dess
mindre kunde förutsättas, så ledes man till det resultatet, att nämnda
kungl. bref visserligen å ena sidan verkat eu minskning i de uppdagade
barnamordens antal, men å andra sidan åstadkommit en ännu större
ökning i antalet oäkta barn.

Bland olägenheter, som äro en följd af ifrågavarande författningsbestämmelse,
må framhållas den otillbörliga ökning i fattigvårdstungan,
som vissa kommuner få underkasta sig, i det de nödgas bekosta vård
och underhåll åt en del barn af okända mödrar. Äfven må erinras, att
tillåtelse för barnaföderska att i kyrkoböckerna antecknas såsom okänd
moder, af statistiska centralbyrån betecknats såsom en af de hufvudsakligaste
anledningarna till felaktigheter och ofullständigheter i bokföringen
angående födda och döpta.

Det torde vara uppenbart, att nuvarande bestämmelser om rätt för
barnaföderska att vara okänd i sig innebär ett intrång i det af sådan
moder födda barnets rätt.

Redan den omständigheten, att ett barn af okänd moder är utestängdt
från möjligheten att erhålla kännedom om sin härkomst, innebär för barnet
förlusten af en naturlig och betydelsefull förmån. Än större vikt
torde böra tillmätas det förhållandet, att ett barn af okänd moder är beröfvadt
hvarje möjlighet att göra gällande den rätt till arf efter moder
och mödernefränder, som på grund af lagen den 17 mars 1905 numera
tillkommer äfven oäkta barn. För att ett oäkta barns rätt till arf enligt
denna lag skall bevaras, måste nämligen anmälan om denna rätt göras
inom natt och år efter det arf fallit, och den person, som skall bevaka
barnets rätt, måste alltså äga möjlighet att inom en jämförelsevis kort tid
förskaffa sig kännedom om hvarje dödsfall, som för barnet öppnar utsikt
till arf.

Äf hvad ofvan anförts torde framgå, att mom. 7 i åberopade kungl.
bref icke bör bibehållas i sin nuvarande lydelse, i följd hvaraf en utredning
för ändring af nämnda stadgande samt de bestämmelser, som föranledts
däraf, är af behofvet påkallad.

Två intressen stå här mot hvarandra, nämligen kvinnans och barnets.
Det synes emellertid icke vara omöjligt att finna en utväg till
ändring af umbärande stadgande om rätt för barnaföderska att vara okänd,
hvarigenom såväl kvinnans som barnets intressen uti ifrågavarande hän -

Riksdagens Skrifvelse N:o 136.

11

seende blefve i tillbörlig grad tillgodosedda. Skulle likväl eu ändring i nu
antydda riktning af ifrågavarande stadgande icke kunna genomföras, torde
detsamma på grund af ofvan anförda skäl böra upphäfvas.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kung!.
Maj:t låta utreda, om och på hvad sätt sådan ändring af mom. 7 i kungl.
brefvet den 17 oktober 1778 angående barnamord jämte andra därmed
i sammanhang stående författningsbestämmelser må kunna företagas, att
moderns namn blifver fortfarande skyddadt mot offentliggörande, men, till
upplysning och ledning i vissa uppgifna och bestämda fall, på lämpligt
sätt antecknadt, eller, där sådan! finnes ej lämpligen kunna ske, upphäfva
samma moment och bestämmelser.

Stockholm den 12 maj 1906.

Med undersåtlig vördnad.