Riksdagens Skrifvelse N;o 110

Riksdagsskrivelse 1893:110

Riksdagens Skrifvelse N;o 110.

3

N:o 110.

,(-;j ..r.jj,s,i YiViir •*>, t.-

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 maj 1893.
— — — — Andra Kammaren den 9 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om ändring i förordningen
angående expeditionslösen, åsyftande rättighet för part att
i visst fall tidigare utfå expedition.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts [n:0 1 utlåtande n:o 15.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts [n:o 4 utlåtande n:o 24.)

, •• h . \ •. .,it ’ . i.T ■

Till Konungen.

Uti förordningen den 7 december 1883, angående expeditionslösen,
§ 16, stadgas:,'' .

3>Vid underdomstol på landet skall expedition, som utan särskild

begäran bör utfärdas, vara att tillgå:

a) för lagtima ting eller ock allmänt eller särskildt sammanträde,

hvarå sådant ting afslutas, å den för tingets aislutande bestämda dag,
eller der den sak, hvari expeditionen utfärdas, blifvit handlagd samma
dag, inom fjorton dagar derefter; < . ....

b) för annat allmänt sammanträde under lagtima ting i slutligen
afgjordt mål inom fjorton dagar efter beslutets afkunnande, men i annan
sak senast vid nästa allmänna sammanträde eller, der sådant icke under
tinget hålles, å den för tingets afsilande bestämda dag;

4

Riksdagens Skrifvelse N:o Ilo.

c) för urtima ting eller annan extra förrättning inom sex dagar
efter förrättningens afslutande.

För part, hvilken gjort anmälan om fullföljande af talan mot
meddeladt beslut eller fått sig förelagdt att något fullgöra, skall dock,
ändå att, enligt hvad här ofvan sägs, längre rådrum för expeditions
tillhandahållande eljest är medgifvet, expeditionen vara att undfå, i
förra fallet inom sex dagar efter det sådan anmälan skett och i senare
fallet så tidigt, att fullgörandet må kunna medhinnas.»

»Expedition, som utfärdas till part, hvilken endast på grund af
egen begäran är skyldig lösa densamma, skall jemväl hållas för
honom tillgänglig inom tid, som finnes här ofvan föreskrifven, der icke
expeditionen äskas först derefter eller så sent före samma tids utgång,
att dess utskrifvande icke dessförinnan medhinnes; i hvilka fall expeditionen
bör vara att tillgå inom fjorton dagar efter det den blifvit

begärd.» — — — —--------------

Uti en hos Riksdagen väckt motion har blifvit anfördt, att ofvan
angifna bestämmelser angående den tid, då vid underdomstol på landet
expedition skall vara för part tillgänglig, kunde uppfylla sitt ändamål
i de domsagor, der tingen ännu hållas enligt stadgandet i 2 kap.
1 § rättegångsbalken, men att i sådana domsagor, i hvilka förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting tillämpas, detta deremot icke vore förhållandet,
ty om än i domsagor, som utgöras af endast ett tingslag, der således
tio allmänna tingssammanträden årligen hållas, målen i mera omfattande
rättegångar kunde uppskjutas med förbigående af nästföljande, vanligen
inom en månad infallande sammanträde, hvilket möjliggjorde en i
jemförelse med äldre förhållanden någorlunda skyndsam handläggning,
hade detta icke blifvit förhållandet i de domsagor, som bestode af två
tingslag och hvarest under vårtinget årligen hölles tre samt under
höstetinget två eller sammanlagdt allenast fem allmänna sammanträden
om året. I domsagor af senare slaget borde icke lämpligen ofvanberörda
tillvägagående ega rum i afseende å målens uppskjutande,
ehuru så ofta måste ske. Expeditionerna i uppskjutna mål komme
nemligen vederbörande parter till hända å första dagen af det sammanträde,
under hvilket målen borde handläggas, men parterna nödgades
då, enär de icke haft tillfälle att på förhand granska handlingarna, antingen
lemna sina rättegångar till pröfning i mer eller mindre outredt
skick eller ock äfventyra en både onödigtvis kostsam och i många fall
allt för riskabel tidsutdrägt.

Riksdagens Skrifvelse N:o 110. 5

På dessa skäl och då den snabbhet i rättegången, som afsetts
med 1872 års tingsordning, i väsentlig mån motverkades af påvisade
förhållanden, har hos Riksdagen framhållits behofvet af en sådan ändring
i denna del af nu gällande lagstiftning, att vid underdomstolarne
å landet expeditioner i uppskjutna mål måtte hos rättens ordförande
tillhandahållas parterne minst en vecka före det nästföljande allmänna
tingssammanträdet, der ej dylika expeditioner böra utlemuas å den för
tings afslutande särskilt utsatta dag.

På sätt framgår af här ofvan åberopade § 16 i förordningen om
expeditionslösen den 7 december 1883, eger i mål, som handlagts å
annat allmänt tingssammanträde än det, hvarå ting afslutas, part att,
då målet uppskjutits, erhålla sin expedition senast vid nästa allmänna
sammanträde eller, der sådant icke under tinget hålles, å den för tingets
afslutande bestämda dag. Det kan derför, pa sätt ofvan anförts,
inträffa, att part, som fått sitt mål uppskjutet från ett allmänt sammanträde
till nästa allmänna sammanträde under tinget, nödgas, synnerligast
om målet blifvit utsatt till första rättegångsdagen, att uppträda
inför domstolen utan att hafva haft tillfälle att taga annat än en flygtig,
stundom alls ingen, kännedom om protokollets innehåll. Han vet följaktligen
icke, om deri återgifvas parternas anföranden, vittnens berättelser
eller innehållet af åberopade handlingar på sådant sätt, att icke
anledning kan finnas till anmärkning från hans sida. Han är då stäld
i valet emellan att antingen öfverlemna målet, okunnig om protokollets
innebörd, eller begära uppskof allenast för att få tillfälle granska detsamma.
I de flesta fall, åtminstone der saken är af någon betydelse,
lärer väl en försigtig part välja det senare alternativet; men då inträffar,
att, uti de väl tvifvels utan flesta fall, der skäl till anmärkning
emot protokollets affattning befinnes icke vara för handen, uppskofvet
varit fullkomligt öfverflödigt och endast tjenat till att fördröja sakens
afgörande, ett dröjsmål som kunnat undvikas, derest parten erhållit
expeditionen så lång tid före målets handläggning, att han medhunnit
att genomläsa protokollet och öfverväga dess innehåll.

Att klagomål häröfver skola förekomma företrädesvis i de af två
tingslag bestående domsagorna, hvilkas antal uppgår till 35, der två
månader förflyta emellan de allmänna tingssammanträdena, är tydligt.
Deremot torde olägenheten vara mindre känbar i de domsagor, som
utgöras af allenast ett tingslag, hvarest under vår- och hösteting allmänna
tingssammanträden hållas hvarje månad. I dessa senare domsagor
torde också en sådan anordning, enligt hvilken protokoll uti uppskjutna
mål skulle vara att tillgå tidigare än 3 veckor efter handlägg -

6

Riksdagens Skrifvelse N:o Ilo.

ningen, kunna blifva för domaren väl mycket betungande, synnerligast
der rättegångarnes antal är stort och domaren åliggande extra förrättningar
äro många.

Beträffande åter de domsagor, som innefatta två tingslag, föreställer
sig Riksdagen, att derstädes den föreslagna ändringen i förordningen
angående expeditionslösen skulle kunna utan svårighet vinna
tillämpning. I dylik domsaga komme i här afsedda fall sex å sju
veckor att förflyta från målets handläggning till dess att expeditionen
skulle vara för parten tillgänglig; och ehuru Riksdagen icke förbisett,
att under tiden förekommit inom andra tingslaget sammanträde, som
måste i sin ordning utarbetas, tror dock Riksdagen, att befattningen
härmed icke behöfver upptaga tiden så uteslutande, att icke jemväl
något arbete kan nedläggas på det föregående sammanträdet inom
domsagan.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla
om sådan ändring i förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen, att uti tingslag, i hvilket på grund af förordningen den
17 maj 1872 fem allmänna tingssammanträden årligen hållas, parterna
lemnas tillfälle att, om de så önska, hos rättens ordförande erhålla sina
expeditioner i uppskjutet mål senast en vecka före början af det allmänna
tingssammanträde, till hvilket målet uppskjutits, der ej dylika
expeditioner böra i följd af redan nu gällande bestämmelser tidigare
utlemnas.

Stockholm den 7 maj 1893.

Med undersåtlig vördnad.