Riksdagens Skrifvelse N:o 10i

Riksdagsskrivelse 1904:104

Riksdagens Skrifvelse N:o 10i.

7

N:o 104.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1904.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående skydd för vårt lands
natur och naturminnesmärken.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 12.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 21.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen framställd motion kar väckts fråga om vidtagande
af åtgärder till beredande af skydd för vårt lands natur och
naturminnesmärken. Till styrkande af denna frågas vikt och betydelse
har motionären dels vid motionen fogat ett uttalande i ämnet af åtskilliga
framstående svenska vetenskapsmän, dels ock redogjort för åtgärder.
som i det af motionären afsedda syftemål inom andra länder
redan vidtagits eller stå under spörsmål.

Den sålunda inför Riksdagen framlagda frågan är till sin innebörd
alldeles ny. Visserligen hafva tid efter annan bestämmelser angående
jakt, fiske och vården af statens och enskildes skogar o. s. v. åt Riksdagen
antagits, men detta har dock skett företrädesvis i ekonomiskt
syfte. Hvad motionären afser, kan måhända närmast jämföras med hvad af
Regering och Riksdag blifvit åtgjordt för skyddandet af fornlämningar

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

och historiska minnesmärken, dock med den skillnad, att lagstiftningen
därvid kommit till stånd af enbart kulturhistoriskt intresse, då däremot
i här omförmälda fråga äfven de naturalhistoriska och estetiska intressena
spela in, så till vida nämligen som motionen åsyftar att förebygga, det
en mängd djur- och växtarter samt ögat tilltalande ställen, hvilka äro
mer eller mindre kännetecknande för vårt land, genom markens uppodling
eller genom vandalisering gå sin förstörelse till mötes.

Riksdagen, som finner motionärens syfte högst beaktansvärdt,
anser också i likhet med denne, att det för vårt land torde vara hög
tid att följa exemplet af en del främmande länder, såsom Tyskland och
Amerikas Förenta stater m. fl., hvilka med stor omtanke söka bevara
enstaka minnesmärken af ursprunglig natur midt inne i odlade bygder.
I kampen mellan natur och kultur dukar den förra lätt under, såvida
ej målsmännen för mera ideella riktningar ingripa. Erfarenheten ger
ock vid handen, att naturen, äfven utan kulturens inverkan, ständigt
undergår förändringar, om också mindre märkbara. Särskilt beträffande
växter och djur försiggå dessa förändringar i allmänhet i andra riktningar
och mindre hastigt, där naturen rundt om får vara ostörd* än
där kulturen flyttats nära. Sålunda röna exempelvis växterna inflytande
såväl af den strid som de måste utkämpa med för platsen nya växter,
hvilka inflytta med kulturen, som ock af andra förhållanden, hvilka
följa denna senare i spåren.

Det är alltså framför allt genom markens fortskridande uppodling,
om hvilken ju annars icke kan vara annat än godt att säga, som en
mängd af för vårt land utmärkande naturegendomligheter hålla på att
försvinna. Den ena efter den andra af för vårt land säregna växt- och
djurarter dör ut, och naturen vanställes eller beröfvas sin bästa prydnad.

Då Regering och Riksdag genom frikostiga anslag bidraga till
utrustandet af vetenskapliga expeditioner, hvilka ha till uppgift att utforska
aflägsna länder och öka vårt lands vetenskapliga samlingar med
för dessa länder utmärkande naturalster, är det också följdriktigt, att
vi omsider söka från undergång rädda något af hvad ännu står att
rädda af det för vårt lands ursprungliga natur säregna och tilltalande.

Till förverkligande af ett sådant syfte vill Riksdagen ej ifrågasätta
något, som skulle innebära ett ingripande i den enskildes rätt att
med sin egendom förfara, som honom bäst synes, utöfver hvad nu
gällande lag därom innehåller; men då staten på de mest skilda ställen
i vårt land äger större eller mindre besittningar, kunde, enligt Riksdagens
mening, här och där en plats, där sällsynta djur eller växter
trifvas, ett egendomligt skogsbestånd, ett vattenfall, någon säregen

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

teologisk bildning o. s. v. fridlysas för averkare, sa att naturen där
kunde lefva sitt eget ursprungliga lif. Lämpliga ställen för inrättandet
af dylika »nationalparker» angifvas i åtskilliga vid vederbörande utskotts
utlåtanden i ämnet fogade bilagor.

Utan att vidare ingå på denna frågas tekniska eller ekonomiska
sida, håller Riksdagen dock före, att ärendet är af den vikt, att en utredning,
så fort sig göra later, ma blifva verkställd; och da Eders
Kungl. Maj:t i institutioner, sådana som vetenskapsakademien, jordbruksdepartementet
och därunder lydande verk, har lämpliga krafter till sitt
förfogande, torde en slik utredning icke behöfva draga så synnerligen
störa kostnader.

På grund af hvad i frågan förekommit får Riksdagen därför anhålla,
det Eders Kungl. Majt:t täcktes låta verkställa utredning angående
de åtgärder, som böra vidtagas för att bereda skydd åt vårt lands
natur och naturminnesmärken.

Stockholm den 13 maj 1904.

Med undersåtlig vördnad.

Bih. till Riksd. Prof. 1904.

10 Sami.

1 Afd.

I Band. 21 Käft.

2