Riksdagens Skrifvelse N:o 103

Riksdagsskrivelse 1896:103

Riksdagens Skrifvelse N:o 103,

11

N:o 103.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1896.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion
angående förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator.

(Lagutskottets utlåtande n:o 30.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt fråga om
förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator.

Sedan i motionen erinrats derom, att frågan, huruvida totalisatorns
användning för sitt ändamål stode i öfverensstämmelse eller icke
med gällande lagbestämmelser mot spel och lotteri, varit föremål för
svenska domstolarnes pröfning uti ett af allmän åklagare mot anordnarne
af en offentlig kapplöpning, dervid totalisatorn varit i användning, anhängiggjordt
mål med påstående om ansvar alternativt enligt § 2 i förordningen
angående förbud mot lotterier m. m. den 6 augusti 1881 eller
enligt 18 kapitlet 14 § strafflagen, uti hvilket mål detta ansvarsyrkande
blifvit såväl af underrätten som af hofrätt och högsta domstolen ogilladt.
framhåller motionären, att den åsigten, att totalisatorsvaden icke vore
äfventyrliga spel eller egentliga hasardspel, emedan utgången af dem
icke bestämdes hufvudsakligen af slumpen utan af de täflandes skicklighet,
vore rigtig endast under den förutsättning, att totalisatorsvaden
uteslutande finge ingås mellan sakkunnige och att något medel funnes

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

att före vadens ingående kontrollera de s. k. sakkunniges kompetens
såsom sakkunnige. Sådan vore också ståndpunkten inom den belgiska
rätten, enligt hvilken vad mellan icke-hästkännare ansåges och bedömdes
såsom hasardspel. Men nu vore just meningen, enligt sportmäns uttryckliga
förklaring, att hos oss liksom på många andra ställen påkalla
allmänhetens, d. v. s. de icke-sakkunniges, deltagande i totalisatorsvaden,
emedan utan denna extra kittling af dåliga passioner intresset för sjelfva
kapplöpningarne icke skulle kunna hållas vid magt. Det funnes intet
skäl, hvarför lagen borde fördraga ett spel, som, om det också i början
framträdde under föga farliga former, likväl inom kort hos oss som
annorstädes skulle visa sig ödeläggande för folkets moral och för allt
flera medborgares ekonomiska välstånd. Och äfven om någon verklig
fördel vore att vänta af de sporttäflingar, hvarom nu vore fråga, vore
denna fördel för dyrt köpt med väckandet och underhållandet af en
last, spelpassionen, hvilken lagen eljest med rätta brännmärkte.

Om det också icke kan bestridas, att utgången af en kapplöpning
och således äfven af ett derpå grundadt vad icke bestämmes uteslutande
eller ens till hufvudsaklig del af slumpen, så synes det i allt fall Riksdagen,
som vore den form af vadhållning, hvilken totalisatorn har till
ändamål att förmedla bland den vid kapplöpningen närvarande allmänheten,
så nära beslägtad med lotterispelet, att de motiv, som föranledt
tillkomsten af förordningen mot lotterier, äfven böra konseqvent leda
till förbud mot vadhållning af ifrågavarande slag. Ty den, som icke
är i besittning af fackkunskaper och erfarenhet beträffande de egenskaper
hos de i en kapplöpning deltagande hästar, och de förhållanden
i öfrigt, hvilka äro afgörande för utgången af en sådan löpning, måste,
då han bestämmer sig, huru han skall placera sin insats, låta sig ledas
antingen af uppgifter och hörsagor, hvilka kunna antagas så mycket
oftare vara origtiga, som förhållandena äro sådana, att en mindre samvetsgrann
deltagare i vadhållningen lätt kan känna sig frestad att genom
utspridande af osanna uppgifter göra sig vinst på de öfriges bekostnad
eller enbart af slumpen; och så blir det för den stora allmänheten — ty
få äro väl de, som på detta område ega fackinsigter — ändock slumpen,
som afgör utfallet af vadet. — Totalisatorn har ännu endast några få
gånger varit använd i vårt land, och vid de tillfällen, då den användts,
hafva de belopp, som förmedelst densamma omsatts, icke varit särdeles
betydliga, men det är att befara, att, om ej lagens förbud kommer
emellan, dess användning skall taga ökad fart. Af hvad Riksdagen
anfört framgår, att, om Riksdagen Båge någon möjlighet att föreslå en
effektiv lagstiftning, som, utan att hindra de sakförståndige att begagna

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

sig af totalisatorn för vadhållning i sammanhang med kapplöpningar,
gjorde det omöjligt för den icke sakkunniga allmänheten att använda densamma,
Riksdagen helst skulle se frågan löst på sådant sätt. Men då oöfvervinneliga
praktika svårigheter skulle göra en dylik lagstiftning illusorisk,
och då Riksdagen håller före, att den betydelse för hästafveln, som
totalisators användning vid kapplöpningarne genom den ekonomiska
vinsten deraf möjligen eger, är synnerligen ringa, hvaremot de skadliga
verkningarne af en sådan vadhållning äro uppenbara och högst afsevärda,
lärer ingen annan utväg finnas än att helt och hållet förbjuda
sådan vadhållning.

Af dessa skäl får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och derefter för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser mot användning af den s. k. totalisatorn för vadhållning
bland allmänheten i sammanhang med offentliga kapplöpningar.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.