Riksdagens Skrifvelse Nio 53

Riksdagsskrivelse 1895:53

12

Riksdagens Skrifvelse Nio 53,

.1

(

N:o 53.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den G maj 1895.

— — — — Andra Kammaren den 6 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 65 § i förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket.

(Statsutskottets utlåtande n:o 30.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt motion har föreslagits, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring af
65 § af kongl. förordningen angående hushållning med de allmänna
skogarna i riket af den 26 januari 1894, att domän styrelsen erhölle
rättighet att upplåta äfven statens utarrenderade domäner för tägt, af
svart granit, jemte andra stenarter och grus, dock att det skedde utan
skada för domänarrendatorerna.

Till stöd för förslaget har i motionen hufvudsakligen anförts, dels
att det å vissa utarrenderade kronoegendomar inom Kristianstads län
i en ort, der svart granit vid stenhuggeri bearbetades, funnes sådan
bergart, men att arrendatorerna på grund af gällande författningar icke
kunde häraf draga nytta, hvadan en förändring i författningarna erfordrades,
dels ock att, med afseende å 33 § i lagen angående väghållningsbesvärets
ordnande å landet, domänstyrelsen icke borde vara förhindrad
att lemna bifall till tagande af väglagningsämnen från ifrågavarande
egendomar.

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 53.

På sätt i motionen antydts, stadgas i § 65 af kongl. kungörelsen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket, bland annat, att å de under skogsstatens vård och förvaltning
stälda allmänna skogar, från hvilka försäljningsmedel för virke ingå till
statsverket, må på högst enahanda tid, som för utarrendering af kronans
jordbruksdomäner är eller varder bestämd, af domänstyrelsen upplåtas
tägt af mossa, dyjord, bränntorf, sand, grus och sten, äfvensom att
dessa ämnen må, der så finnes vara lämpligt, afyttras i den ordning,
som angående skogsalsters försäljning är föreskrifven.

De sålunda meddelade föreskrifterna angående dispositionen öfver
dessa egendomars förenämnda produkter eger icke motsvarighet i fråga
om kronans utarrenderade egendomar. Den angående grunder för förvaltningen
af dessa domäner utfärdade kungörelsen af den 10 november
1882 angifver nemligen icke, att derifrån må afyttras något af ofvanberörda
eller likartade ämnen med undantag af hvad som afses i kungörelsens
mom. 5, eller då sten- och kalkbrott samt torftägt på särskildt
arrende upplåtas, dervid gifvetvis vederbörande ämnen må tillgodogöras.

Den i 1894 års kungörelse medgifna särskilda upplåtelsen af tägt
af mossa, dyjord och bränntorf synes visserligen icke böra ifrågakomma
i afseende å jordbruksdomänerna, helst i mom. 13 i kongl. kungörelsen
angående grunderna för deras förvaltning föreskrifves, huru som arrendator
må begagna torfmossa samt till egendomens förbättrande upptaga
dyjord in. fl. jordens beståndsdelar.

Hvad deremot beträffar tägt af sand, grus och sten, torde omständigheter
förefinnas, som #böra föranleda dess utöfvande äfven å jordbruksdomänerna.
Härvid synes, såsom i motionen jemväl påvisats, hänsyn
böra tagas till bestämmelserna i 33 § af lagen angående väghällningsbesvärets
utgörande å landet den 23 oktober 1891, hvari stadgas:

»Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll
och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas, eger häradsrätten,
då väghållningsskyldig derom instämmer talan, bestämma, hvarest
nämnda väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för jordegaren
må afhemtas, samt till hvilket belopp ersättning derför skall utgifvas.»

Enligt Riksdagens mening är det af vigt, att åtgärder vidtagas till
underlättande af dessa bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende å
andra kronoegendomar än kronoallmänningarna, och dervid torde vara

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 53.

af nöden, att föreskrifter meddelas i fråga om ofvan berörda väglagningsämnens
afhemtande från kronans utarrenderade domäner.

Vidkommande särskildt de å dessa domäner förefintliga bergarter,
torde, såsom i motionen åberopats, fall förekomma, då de genom sin
beskaffenhet samt genom möjligheten till deras förmånliga tillgodogörande
kunna bereda arrendatorerna afsevärda inkomster; och vid sådant
förhållande synas dessa inkomstkällor icke böra lemnas obegagnade,
helst medgifvandet för arrendatom att bryta och bearbeta sten till försäljning
bör vid arrendekontraktets uppgörande eller vid derefter lemnadt
tillstånd till stenbrott lända till arrendeafgiftens förhöjning.

Slutligen har Riksdagen velat anmärka, att bestämmelser i det
syfte, som i motionen afsetts, visserligen icke, på sätt i motionen föreslagits,
böra inflyta i förordningen angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket, utan fastmer böra erhålla sin plats i kungörelsen
angående grunder för förvaltningen af kronans domäner.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Riksdagen anhålla,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke förändrade
bestämmelser må böra utfärdas angående tägt af sand, grus
och sten samt angående stenbrott å kronans utarrenderade domäner,
och efter ärendets utredning till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill förhållandena må föranleda.

Stockholm den 6 maj 1895.

Med undersåtlig vördnad.