Riksdagens Skrifvelse AT:o 84

Riksdagsskrivelse 1892:84

Riksdagens Skrifvelse AT:o 84.

1

N:o 84.

Uppläst och godkänd hos "Första Kammaren den 19 maj 1892.
— — — — Andra Kammaren den 19 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för invexling
till pregelvärdet af skadadt silf ver skiljemynt.

(Sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 2.)

Till Konungen.

Enligt 14 § myntlagen af den 30 maj 1873, sådan denna § lyder enligt
kongl. kungörelsen den 25 juni 1881, upphör skiljemynt att vara lagligt
betalningsmedel i förhållande till statens kassor, när det är så nött,
att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida det för rikets räkning är pregladt.
Allmänheten är alltså, beträffande nötta eller slitna skiljemynt, tillförsäkrad
ett ganska vidsträckt skydd mot förluster, enär staten sålunda
åtagit sig eu så långt gående invexlingsskyldighet, som med fog kan begäras.

Annat är deremot förhållandet med myntstycke, som blifvit vanstäldt
eller genom skafning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan
af hvad slag 9om helst skadadt, ty enligt § 13 i ofvannämnda lag
skall sådant myntstycke hafva förlorat sin egenskap af lagligt betalningsmedel.

På grund af enskilda, vid innevarande riksmöte väckta motioner har
Riksdagens uppmärksamhet fästs härå. Det har nemligen framhållits, att

Bill. till Riksd. Fiol. 1892. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 10 Höft. (N:u84 88). 1

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

det vore ett från såväl statens som allmänhetens synpunkt beklagligt faktum,
att för närvarande inom landet cirkulerade en jemförelsevis betydande
qvantitet skadade silfverskiljemyntstycken, och att det gång på gång förekomrne
vid invexling af silfver i riksbankens kassor, att hela poster dylika
skadade skiljemynt måste tillbakavisas, hvilket berodde på erfarenheten
derom, att dessa myntstycken icke inlöstes af myntverket annat än till
silfvervärdet, som ej oväsentligt understiger pregelvärdet. Grunden till att
myntverket så förfar vore, enligt hvad vidare framhållits, att söka i tolkningen
af ofvanberörda stadgande i myntlagens § 13. Derigenom att myntverket
ej till pregelvärdet inlöste skadade silfverskiljemynt, äfven om skadan
vore obetydlig, blefve följden, att dylika myntstycken hölle sig ute i allmänna
rörelsen, hvilken naturligtvis med åren finge mottaga allt större
qvantiteter skadade mynt. Redan år 1885 fäste myntdirektören chefens
för finansdepartementet uppmärksamhet å förhållandet samt hemstälde, »att
statens kassor måtte till pregelvärdet inlösa och sedermera qvarhålla skadade
myntstycken, när de endast förlorat eu obetydlig del af sin vigt, och
då man saknade anledning förmoda, att vigtförminskningen skett i bedräglig
afsigt». När bankofullmäktige hördes häröfver, uttalade de sin åsigt
om lämpligheten af ett stadgande i dylikt syfte. Saken kom emellertid
att förblifva hvilande äfven sedan fullmägtige den 20 september 1888 ingått
till Eders Kong]. Maj:t med särskild framställning i ämnet, hvari anfördes,
hurusom svårigheter upprepade gånger gjort sig gällande vid liqvids
erläggande för svenska skiljemynt, hvilka invexlats i Danmark, der man
iakttoge ett liberalare förfarande med stöd af en bestämmelse i danska
myntlagen, som bemyndigade finansministeriet att gifva ersättning för
skadade mynt, når innehafvaren kunde antagas hafva erhållit dem i god tro.

För upprätthållande af skiljemyntcirkulationen, sådan den borde vara,
vore särdeles vigtigt, att myntverket erhölle obestridd rätt att till pregelvärdet
inlösa mynt, som tagit skada, när denna icke tillfogats myntstycket
med bestämd brottslig afsigt och under förutsättning, att myntstycket icke
undergått så väsentlig ändring, att det icke längre kunde såsom mynt anses;
och då frågan dragits under Eders Kong]. Maj:ts pröfning utan att
någon lösning härigenom kunnat vinnas, har man ansett sig kunna antaga,
att ärendet icke kunde slutligen afgöras utan medverkan från Riksdagens
sida, i hvilket afseende det alltså föreslagits, att Riksdagen måtte hos Eders
Kongl. Maj:t anhålla, det Eders Kong], Maj-.t ville för Riksdagen framlägga
det förslag till ändring i eller tillägg till lagen om rikets mynt af den 30
maj 1873, som kunde finnas erforderligt för vinnande af det ändamål, att
silfverskiljemyntstycken, som blifvit skadade utan att afsevård vigtförmiuskning
inträdt, måtte kunna vid kongl. myntverket inlösas till fulla pregel -

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

värdet, liar anledning funnes till antagande, dels att skadan icke äkonimit
myntstycket i följd af bedräglig afsigt, dels ock att innehafvaren mottagit
detsamma på god tro.

1 afgifvet yttrande öfver de inom riksdagen väckta förslagen i ämnet
hafva bankofullmägtige yttrat följande:

»Såsom i motionerna uppgifves, har frågan om inlösen af skadadt mynt
redan länge varit föremål för uppmärksamhet.

I skrifvelse af den 19 oktober 1885 till chefen för finansdepartementet
meddelade myntdirektören, att en mängd vanstälda, och skadade mynt vore
i omlopp, hvilket framginge deraf, att vid undersökning af från riksbanken
till myntverket utvexlade silfverskiljemynt af de större omkring V4 procent
och af de mindre nära 1 procent befunnits bestå af dylika mynt. Med
anledning häraf föreslog myntdirektören, att skadade mynt borde i statens
kassor inlösas till pregelvärdet och sedermera qvarhållas, när de endast
förlorat en obetydlig del af sin vigt, och då man saknar anledning förmoda,
att vigtförminskningen skett i bedräglig afsigt, äfvensom att, om riksbanken
icke ville bära den genom inlösningen uppkommande förlusten,
densamma måtte bestridas af myntverket.

Öfver detta förslag hördes bankofullmägtige, hvilka funno detsamma
beaktansvärdt och såsom sin åsigt uttalade, att kostnaden borde bestridas
af statskassan.

Såsom fullmägtige hafva sig bekant, blef ärendet sedan remitteradt
till statskontoret, hvilket af myntdirektören infordrade förslag till närmare
föreskrifter, och efter det sådant inkommit, afgafs utlåtande, hvari statskontoret
afstyrkte, att staten skulle ikläda sig den ifrågavarande inlösningsskyldigheten
af skadadt mynt, men uttryckte den åsigt, att myntverket
kunde bemyndigas att på sin bekostnad invexla ej blott skadadt mynt,
utan äfven annat, som inkommit i någon offentlig kassa och ej vidare
finge sättas i omlopp.

Dessutom hafva bankofullmägtige i underdånig skrifvelse af den 20
september 1888 fäst uppmärksamheten på önskvärdheten af ett snart afhjelpande
af de af mynt direktören påpekade olägenheter, så mycket mer
som från Danmark klagomål försports öfver den starka kasseringen af
svenskt skiljemynt, hvilket, efter att i Danmark hafva invexlats, blifvit till
riksbanken försända hvartill komine, att i bankens vexlingskassa allt jemt
till invexling företeddes skiljemynt, hvilka måste tillbakavisas och i följd
deraf återgå till den allmänna rörelsen.

Det af rnyntdirektören framstälda förslaget omfattar icke blott skiljemynt,
utan äfven guldmynt, hvaremot motionerna afse endast silfverskiljemynt.
Det torde ligga i öppen dag, att den lagstiftningsåtgärd, om hvilken nu är

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

fråga, vida lättare låter sig genomföra, i fall guldmyntet icke af densamma
beröres. Svårigheten för staten att skydda sig mot enskildes försök
att genom företeende till inlösen af skadadt och till vigten förminskadt
mynt skaffa sig fördelar på det allmännas bekostnad är uppenbarligen
större, i samma mån myntets ursprungliga metallvärde är större och i
följd deraf frestelsen till obehörig vinning starkare. Behofvet af ett liberalare
tillvägagående vid invexlingen är dessutom i afseende å guldet vida
mindre. Guldmynt cirkulera inom landet i så ringa omfattning, att någon
nämnvärd qvantitet af skadade sådana icke lär förekomma, utan torde de
i omlopp varande guldmyntstyckena i allmänhet vara fullgoda.

Helt annat är förhållandet med skiljemyntet. Om mängden af i
omlopp varande skadadt silfverskiljemynt 1885, såsom myntdirektören antagit,
uppgick till V4 å 1 procent, så har utan tvifvel qvantiteten sådant
sedan dess ej obetydligt ökats, enär tillfälle till invexling utan förlust ej
funnits och således, enligt hvad erfarenheten lär, den allmänna rörelsen fått
behålla de odugliga myntstyckena. För staten kan det emellertid ej vara
likgiltigt, om underhaltigt mynt i större mängd cirkulerar, och, hvad de
enskilde angår, lär till slut den siste innehafvare^ i regeln utan egen förskyllan,
få vidkännas en förlust, som blir större, i samma mån silfvervärdet
kan hafva sjunkit.

Det måste derför anses med statens intresse förenligt, att skadade
silfverskiljemyntstycken blifva behörigen invexlade, och den kostnad, staten
härigenom kan få vidkännas, lär icke få anses vara af någon betydenhet
gent emot den vinst, staten har af den ifrågavarande utinyntningen.

Men om sålunda enligt fullmägtiges åsigt det icke bör anses tvifvelaktigt,
att staten har en pligt härutinnan, kunna dock olika meningar
hysas dels om formen för lagstiftningen, dels ock om huru långt staten
bör gå i fråga om inlösen af skadade skiljemyntstycken.

Beträffande sjelfva formen för meddelande af bestämmelser i ämnet,
kan det ifrågasättas, om ändring är behöflig i myntkonventionen mellan
de tre skandinaviska rikena.

Då emellertid i motionerna synes afses endast svenska silfverskiljemynt,
och hvad som åsyftas är, att myntverket må ega rättighet, men ej
ovilkorlig skyldighet att i vissa fall inlösa skadade silfverskiljemynt till
fulla pregelvärdet, synes frågan kunna med fullt skål betraktas såsom uteslutande
svensk och derför bäst få sin lösning genom ett tillägg till lagen
om rikets mynt af den 30 maj 1873. För rigtigheten af en sådan
uppfattning talar ock den omständigheten, att en bestämmelse i liknande
syfte finnes meddelad i 10 § af Myntloven för Danmark af den
23 maj 1873.

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

5

Vid bedömande åter af frågan, huru vidsträckt bemyndigande myntverket
må anses böra erhålla beträffande den ifrågavarande myntinvexlingen,
kali tvekan uppstå, om någon begränsning bör lemnas i och genom
stadgande af en viss procent, utöfver hvilken vigtförminskning icke må
hafva egt rum, om myntstycket skall kunna inlösas till pregelvärdet. Härvid
förekommer likväl, dels att en dylik procentbestäm ruelse måste blifva
synnerligen svår att tillämpa, då, såsom vanligen torde vara fallet, myntstyckena
äro icke endast skadade, utan ock nötta, dels ock att det i alla
händelser blir vanskligt att på förhand finna den rätta gränsen, enär förhållandena
naturligtvis äro högst skiftande.

Deremot kan och bör invexlingen af ett skiljemynt eller vägran att
inlösa detsamma göras beroende deraf, huru vida någon bedräglig afsigt
ligger till grund för begäran om dess inlösning. Det kan visserligen invändas,
att det måste blifva svårt att härvid utöfva pröfningsrätten, men
i praxis torde eu så beskaffad invändning hafva föga att betyda. De
flesta skadade skiljemynt äro antagligen mottagna på god tro, och i regeln
skulle väl myntverket i förevarande fall mest få att göra med riksbanken
och offentliga kassor eller bankanstalter. Då för öfrigt skyldighet ej skulle
åläggas myntverket att invexla skadade myntstycken, bör det för staten
ej medföra någon risk, att en vidsträckt pröfningsrätt lägges i myntdirektörens
hand, enär denne utan tvifvel skall göra bruk af sin rätt att
vägra inlösen, om och när han finner, att någon eller några söka sätta i
gång en industri, afsedd att skaffa dem förtjenst på företeende till invexling
af skadade skiljemynt.

Det synes för öfrigt fullinägtige ändamålsenligt, om icke blott silfver-,
utan ock bronsmynt kunna blifva föremål för den lagstiftning, som nu
blifvit ifrågastäld för de förra.

Slutligen torde utom myntstycken, som äro i egentlig mening skadade,
äfven vanstälda böra särskilt nämnas.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anförd t, få fullinägtige såsom sin
åsigt uttala, att för upprätthållande af cirkulationen af fullgoda skiljemynt
inom landet ett tillägg bör meddelas till myntlagen af den 30 maj 1873 i
sådant syfte, att. myntverket må blifva bemyndigadt att till fulla pregelvärdet
inlösa vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver och
brons, när skälig anledning tinnes till det antagande, att innehafvare!! mottagit
sådant myntstycke på god tro och icke åsidosatt vanlig försigtighet
vid mottagandet.»

Det har synts Riksdagen, att de i ämnet väckta motionerna böra
vinna afseende särskild^ om man jeinför den svenska myntlagens stadgande

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

om skadade silfverskiljemynt med motsvarande i deri danska af den 23 maj
1873, framstår den svenska lagen såsom öfverdrifvet sträng. 1 den danska
myntlagen förekommer i § 10 följande stadgande:

»Fin ari t smini steren er bemyndiget til åt give Erstatning for Mönter,
der have lidt voldsom eller ulovlig Beskadigelse, og for falske Mönter,
naar der er Grund til åt antage, åt Ihgendehaveren har modtaget saadan
beskadiget eller falsk Mönt i god Tro og ikke har tilsidesat. almindelig
Forsigtighed ved Modtagelsen».

Då inom Riksdagen icke ifrågasatts, att falska mynt skulle af staten
iidösas, har Riksdagen icke heller velat härom yttra sig; men sådan ändring
i myntlagen, att skadade eller vanstälda mynt, som på god tro mottagits,
må kunna inlösas till sitt nominella värde, torde icke möta några
betänkligheter. Om ä.n till en början, efter det eu sådan ändring trädt i
kraft, ett jemförelsevis ej ringa antal skadade eller vanstälda skiljemynt
skulle komma att till inlösen presenteras i myntverket, torde myntverkets
utgifter för sådan inlösen på det hela dock ej blifva synnerligen afsevärda.
Fn uppsåtlig och i bedräglig afsigt företagen åverkan på skiljemynt, hvilken
för att blifva vinstgifvande måste bedrifvas i vidsträckt skala, upptäckes
utan tvifvel lätteligen och lär således kunna af värjas; hvaremot det
synes i hög grad oegentligt och i vissa afseenden äfven menligt, att den
allmänna rörelsen tvingas att behålla ett allt jemt ökadt antal skadade
myntstycken.

Då Riksdagen alltså anser, att eu ändring af de nuvarande förhållandena
i den rigtning, som ofvan antydts, vore önsklig och af behofvet påkallad,
har Riksdagen, som delar den af bankofullmägtige uttalade mening,
att den åsyftade lagändringen bör utsträckas derhän, att äfven skadade
eller vanstälda bronsmynt må kunna blifva till sitt pregelvärde inlösta,
föranlåtits besluta att hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga det förslag till
ändring i eller tillägg till lagen om rikets mynt af den 30 maj 1873, som
må befinnas erforderligt, för att silfverskiljemyntstycken, som blifvit skadade,
utan att afsevärd vigtförminskning inträdt, må kunna varda af myntverket
invexlade till fulla pregelvärdet, när aidedning saknas till det antagande,
att skadan åkommit myntstycket till följd af bedräglig afsigt eller
att innehafvare!! mottagit detsamma annorlunda än i god tro.

Stockholm den 19 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.