Biksdagens Skrifvelse N:o 25

Riksdagsskrivelse 1892:25

Biksdagens Skrifvelse N:o 25,

3

: . r , i i!.;: amu : i

) . • .■ . >•'' r«:’.VT!

N:o 25.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 april 1892.
— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående befrielse för rustoch
rotehållare frän skyldighet att bekosta soldats vård
ä hospital.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 3) utlåtande n:o 3.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts <n:o 4) utlåtande n:o 6.)

Till Konungen.

I kongl. resolutionen den 7 februari 1688 stadgas rörande indelt
soldats skötsel under sjukdom hemma på roten, att rotehållare skola
»hafva all god omvårdnad för soldaterna», samt vid sådant sjukdomstillfälle
»låta hemta fältskären att kurera och so dem på bästa sättet
till godo», hvarefter genom kongl. cirkuläret den 4 december 1830 rustoch
rotehållare fått sig ålagdt, bland annat, att bestrida kostnaden för
de till deras sjuka soldater använda medikamenter, sedan beloppet af
densamma blifvit vederbörligen styrkt.

Enligt hvad hos Riksdagen i afgifven motion blifvit upplyst,
tillämpas dessa föreskrifter af vederbörande befäl så, att rust- och
rotehållare, derest indelt soldat träffas af sinnessjukdom och måste
vårdas å hospital, vore skyldige att erlägga hospitaisafgift för soldaten,
till dess han erhölle afsked från krigstjeusten; och skulle fall hafva

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 2S.

förekommit, då rust- ock rotehållare för soldats vård å hospital drabbats
af kostnader, uppgående ända till två hundra kronor, — ett missförhållande,
hvari rättvisa och billighet kräfde rättelse.

Riksdagen anser väl det vara tvifvelaktigt, huruvida ofvanberörda
bestämmelser i fråga om rust- och rotehållares åliggande att bekosta
soldats sjukvård under hans vistelse på roten innebära förpligtelse för
dem att jemväl bestrida kostnaden för soldatens vård å hospital, men
då, enligt hvad ofvan blifvit nämndt, en dylik tolkning af dessa stadganden
förekommit, lärer en uttrycklig föreskrift om hvem som har
skyldighet att vidkännas ifrågavarande kostnad vara erforderlig.

Då det emellertid skulle för rust- och rotehållare vara ganska
känbart, derest nämnda betalningsskyldighet ansåges åligga dem, samt
indelta soldatens egna tillgångar i regel torde vara otillräckliga att
vidkännas omförmälda utgift, synes lämpligast att sjuk- och läkarevård
å hospital för sinnessjuk indelt soldat må vara fri, helst antalet dylika
soldater ej torde vara synnerligen stort och den minskning i inkomster
vid hospitalen, som deraf vore en följd, tvifvelsutan blefve ganska
obetydlig.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida
icke rust- och rotehållare må kunna befrias från den skyldighet att
bekosta soldats sjukvård å hospital, som nu kan åligga dem, samt
huru vida icke, om sådan vård för soldat behöfves, den må vara fri.

Stockholm den 7 april 1892.

Med undersåtlig vördnad.