Kongl. Maj:ts Kärf. Skrifvelse N:o 11 (Regeringens skrivelse 1873:14)

Kongl. Maj:ts Kärf. Skrifvelse N:o 11

%:o 14.

Ank. till Riksd. Kansli don 8 Febr. 1873, kl. 10 f. m.

KongL Maj-.ts nådiga Skrifvelse till Riksdagen, i anledning af
åtskilliga vid siMförflutne riksdag beslutade lagforändringav,
Gifven Stockholms Slott den 18 Januari
1873.

Då nedannämnda af sednast församlade Riksdag beslutade lagförändringar,
öfver h vil ka Kong!. Maj:t ej kunnat fatta och meddela Sitt nådiga beslut
innan Riksdagen åtskiljdes, ej heller sedermera blifvit af Kong!. Maj:t antagna,
vill Kongl. Maj:t nu, i öfverensstämmelse med § 87 Regeringsformen, underrätta
Riksdagen om de skäl, som derför utgjort hinder.

Med afseende derå, att de med stämnings delgifvande förenade olägenheter,
hvilka genom Kongl. Resolutionen den 29 Maj 1752 blifvit undanröjda,
när en hel menighet vore svarande, qvarstode i flera fall, såsom då ett byalag,
ett skifteslag eller annan dylik samfällighet skulle stämmas, i hvilka fall
käranden måste delgifva hvarje svarande part stämningen, har Riksdagen i underdånig
skrifvelse den 6 Maj 1872 anmält, det Riksdagen för sin del beslutat
en författning af följande lydelse:

“Hvad i Kongl. Resolutionen den 29 Maj 1752 är stadgadt rörande sättet
för stämnings delgifvande åt hel menighet, gälle äfven då bylag, skifteslag
eller annan samfällighet, bestående af minst tio delegare, skall stämmas i fråga
som angår samfällighetens rättigheter eller skyldigheter såsom jordegare; dock
skall i detta fall stämningen derjemte särskilt i laga ordning delgifvas byfogde
eller ålderman eller, der sådan ej finnes, flen eller de delegare, som i sina

Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o 14. 7

hemvist anträffas; och galle om stämningstid, hvad i 11 kap. 8 § Rättegångsbalken
skils".

Emot detta förslag, hvaröfver Stast-Rådet och Högsta Dr mstolen blifvi
börda, har

att den föreslagna författningen, hvilken afsåge sådana föreningar åt
jordegare, de der, i händelse de skulle stämmas, icke kunde betraktas såsom
en åt lagen organiserad menighet utan uppenbarligen närmast voro hänförliga
till det slag af svarande parter, som afsåges i Kongl. Resolutionen den 29
November 1756 äfvensom i 11 kap, 8 § Rättegångsbalken, dock antagit eu
från dessa lagstadganden alldeles afvikande grundsats, då den föreskrifvit; kungörelse
i kyrkorna såsom det väsendtligaste stämningssättet;

att, i händelse meningen vore att nämnda lagrum icke komma att undergå
någon förändring genom den föreslagna författningens upphöjande till lag,
sålunda uppstäda eu förvillande och vådlig inkonseqvens i lagstiftningen;

att förslagets bestämmelse derom att stämningen derjemte särskild!
bonde i laga ordning delgifvas byfogde eller ålderman eller, der sådan ej funnes,
den eller de delägare, som i sina hemvist anträffades, skulle, der byfodge eller
ålderman ej funnes och slumpen eller beräkningen fogade så, att vid stämningsmannens
besök delägare vore borta, blifva utan afl betydelse, helst förslaget
icke innehöll, att, der svaranden ej i sitt hem träffades, käranden vore
pligtig iakttaga föreskrifterna i Förordningen den 5 April 1871; samt

att stadgande! i Kongl. Resolutionen 1752 rörande sättet för stämningens
delgifvande, till hvilken författning förslaget hänvisade, icke läte sig klart
och bestämdt tillämpas på det fall, som vore i fråga, eller då eu förening af
minst tio jordegare skulle stämmas. Ty bestämmelserna i den åberopade Resolutionen
“att stämningen må uppläsas å predikstolarne i det härad eller
socken som tilltalas eller sökes" kunde icke efter orden tillämpas på eu sam
fånighet, som icke egde någon egen kyrka. Sökte man af analogien eller
rättsgrunder utleta den föreslagna författningens mening skulle, med tillämpning
af den grundsats, hvarpå 1752 års Resolution hvilar, eller att inom sva
randens hemvist stämningen skulle kungöras, i de fall, som i förslaget afsåges,
om ett stycke jord utgjorde eu samfällighet för en mängd personer, spridda i
olika delar af riket och dessa skulle stämmas såsom jordegare, stämningen
kungöras i kyrkan inom hvarje socken, der någon delägare bodde, hvilket vore
i väsendtlig mån stridande emot syftet af den föreslagna författningen. Antites
åter, att man velat stadga, det stämningen skulle uppläsas från predikstolen
i den socken, der den samfälda jorden vore belägen, äfven om ingen
delägare bodde derinom, vore detta eu princip, motsatt den i Resolutionen 1752
antagna och som innebo re den oformlighet, att det väsendtligaste i stämnings
processen kunde anses fullgjord!, så snart stämningen vore uppläst i en socken

Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o 14.

inom hvilken ingen enda af svaranderne hade sitt hemvist och der de kanske
ej eller hade någon syssloman; och derigenom kunde svarandernes rätt lika
litet anses med säkerhet betryggad, som genom det i verkligheten nära betydelselösa
anslåendet af stämningen på rättens dörr.

På grund af hvad sålunda blifvit anmärkt, har Kong!. Maj:t ej funnit
skäl att till Riksdagens ofvan intagna förslag lemna bifall.

I underdånig skrifvelse den 10 Maj 1872 har Riksdagen anmält, att
Riksdagen för sin del beslutat dels en författning om ändring i lagens stadgande
angående giftomannarätt dels ock ett tillägg till donna författning af
följande lydelse:

“Hvad 29 punkten i Ridderskap^ och Adelns privilegium den 16 Oktober
1723 innehåller stridande mot Kougl. Förordningen angående ändring af
lagens stadgande» i vissa delar rörande giftomanuarätten m. m. den — — —
varder härigenom upphäfdt.“

I)å emellertid det föreslagna tillägget, på sätt jemväl i Riksdagens
skrifvelse är vordet yttradt, var af beskaffenhet att för dess antagande erfordrades
Ridderskap»! och Adelns bifall, men med afseende derå att Ridderskapet
och Adeln enligt Riddarhusordningen redan under sistlidet år sammanträdt,
Kongl. Maj:t icke funnit skål att endast för denna frågas behandling nu sammankalla
urtima adels möte, hav Kongl. Maj: t, som, på sätt Riksdagen för sådan
händelse hemställt, i hvad öfrig» svenska medborgare angår, godkänt Riksdagens
förstberörda förslag till författning, deremot efter Stats-Rådets och Högsta
Domstolens hörande funnit skål att låta det af Riksdagen föreslagna tillägget
förfalla.

Slutligen har i underdånig skrifvelse den 15 Maj nästlidne år Riksdagen
anmält, att, med afseende på angelägenheten att lägga hinder i vägen fölen
tredskande part att oskäligt utdraga rättegången, och då 12 Kap. Rättegångsbalken
härom innehöll åtskilliga bestämmelser, hvilka, enligt Riksdagens
åsigt, numera ej kunde anses fullt ändamålsenliga, Riksdagen för sin del beslutat
en författning, hvarigenom förordnades, att 2, 3 och 4 §§ af 12 Kap.
Rättegångsbalken skulle erhålla följande lydelse:

“2 §. Blifver kärande» förfallolöst ute; värde saken på den stämning
ej mera upptagen, och gäl de lian svaranden dess kostnad, der denne när
är och det äskar.

Kommer

Kong/. Maj:is Nåd Skrifvelse No H.

Kommer käranden å föresatt tid, men svaranden ej och later ej laga
förfall framte; viser käranden, att svaranden stämning i laga tid fått; döme då
Rätten i saken, på de skäl käranden företer, och före i domen in, huru den,
som vunnit, sin vederpart om domen kungöra skalk som i 4 § sägs. Kommer
svaranden sedan innan tid till vad ute är, och begär vädja ; näfve der lof till,
och Rätten, dit vädjadt är, döme i hufvudsaken. Kommer han ej inom nämnda
tid; njute återvinning som i 4 § sägs: och gånge domen i sådant återvinningsmål
till utmätning, der käranden det äskar, och han hafre våld lyfta det. som
utmätt är, om han full borgen derför ställer.

Vållas, genom svarandens utevaro, uppskof med målet, bete han från
och med tio till och med etthundra daler. Viser han å nästa ting å landet,
eller inom eu månad i stad, att han förfall haft och ej kunnat Rätten det
kungöra; gånge böterna åter.

3 §. Ej skall part anses hafva från Rätten uteblifvit, innan han ropats
upp t vän ne gånger, minst en half timme emellan hvarje gång, och vid
begge uppropen borta vant. Kommer han sedan under samma dag, innan
Rätten till dorn öfverlagt, att sin talan utföra; då skall han ej eller för uteblifven
anses, men böte, för upprops försummelse, fem daler.

4 §. Hvar som dorn vunnit, efter ty i 2 § sägs, kungöre den, sedan

tid till val förbi är, sin vederpart: eller silke utmätning derå, så tidigt att vederparten
kärr låta saken instämma till nästa ting å landet, och i staden inom
eu månad, att återvinning söka. Gör han det ej. som vunnit; njute den,

som tappat, samma tid, sedan han tillsagd varder. Pröfvas det, att han för
fattigdom ej orkar fullgöra domen, inom den tid som sagdt är: trafve ändå

makt att söka återvinning. Är det, so in döm dt är, sådant, att återvinning

varder onyttig, der domen fullgöras skulle: då gånge den ej till fullbordan.
Försummar den, som tappat, deri tid nu föresatt är, hafre sedan ingen talan
till återvinning.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och med
början af år 1873.“

Emot detta förslag, öfver hvithet Stats Rådet och Högsta Domstolen
blifvit börda, bär anmärkts: att stadgandet i första punkten af den föreslagna
2 § derom att, då käranden “förfallolöst uteblefve, saken ej skulle på den
stämning mera upptagas, icke, på sätt ske bort, tydligt uttryckte att nämnda
påföljd af kärandens uteblifvande borde ega rum allenast vid första rättegångstillfället,
utan enligt ordalydelsen kunde tillämpas äfven vid sednare rättegångstillfällen,
med hvilken tillämpning olägenheter af flera slag uppenbarligen voro
förenade, att af det om kärandens uteblifvande begagnade uttrycket “förfallolöst"
icke kunde med visshet slutas, huruvida den stadgade påföljden borde
Eib. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 6 Häft, 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse No 14.

ega rum jemväl i det fall att kärandens uteblifvande vållades af lagligt, men
ännu ej hos Rätten anmäldt förfall, eller om i sådan händelse käranden hade
sjg Öppet lemnadt att sedermera styrka förfallets laglighet och, om han det
gitte, vore berättigad att utan ny stämning få målet upptaget på den redan
ågångna; att, om också en sådan rätt antoges tillkomma käranden enligt förslaget,
detta likväl vore ofullständigt deri att viss tid ej blifvit bestämd inom
hvilken förfallet herde styrkas, enär eljest kunde inträffa att käranden först
efter åratals förlopp återupptoge en förfallen stämning; men att, om deremot

förslagets syfte vore att, äfven om kärande visade det han haft fullt lagligt

förfall och varit urståndsatt att sådant hos Rätten anmäla, käranden ändock ej
skulle ega rätt att begagna sig af den första stämningen, utan vore nödsakad
uttaga ny sådan för att gorå sin rätt gällande, förslaget medförde den olägenhet
att käranden mången gång till följd af preskription eller andra om ständigheter

utan eget förvållande kunde förlora sin talan; att stadgandet om
böter för svaranden, i den händelse han genom sin ute värn vållat uppskof med
målet, lemnade rum för tvekan, huruvida något fall verkligen kunde förekomma,
då svarandens utevaro vid första rättegångstillfället skäligen borde anses
hafva vållat målets uppskjutande: att nemligen då, å ena sidan, käranden vore
pligtig styrka sitt käromål och, å den andra, svaranden genom sitt uteblifvande
underkastat sig påföljden af att dömas ohördan på kärandens bevisning,
det vore uppenbart att stadgandet icke borde tillämpas å alla de fall, da käranden
underlåtit åstadkomma sådan utredning, att käromålet kunnat genom
tredskodom afgöras till hans fördel och han följaktligen nödgats för bevisnings
förebringande äska uppskof, samt att stadgandet likaledes saknade tillämplighet
i det möjligen inträffande fall att Rätten, fastän käranden öfverlemnat saken
till pröfning i befintligt skick, ändock meddelat uppskof för svarandens
hörande; att, hvad särskild! anginge den störa latituden i nämnda botesausvar,
svårighet måste uppstå för domstolen att vid målets första handläggning
i svarandens frånvaro rätteligen bedöma den större eller mindre grad af vallande,
som ligger svaranden till last och vid tillämpning af latituden måste
afses ’ att vidare det i nu gällande 3 § af 12 Kap. Rättegångsbalken begagnade’
uttryckssätt att Rätten skall döma i saken “efter ty sanning deri utletas
kan“ vore att föredraga framför de på motsvarande ställe i förslaget använda
ordalagen “på de skal käranden företerli; att vid tillämpning af de i 3 § föieslagna&
bestämmelser angående tvänne upprop oegentlighet^ kunde förekomma,
som motverkade förslagets angifna syfte; samt att förslaget icke stode i öfverensstämmelse
hvarken med den förändrade anordningen af häradstingen, som
blifvit införd genom Kongl. Förordningen den 17 Maj 1872, eller med de il <34
års lag på andra ställen lemnade föreskrifter i fråga om parters inställelse
eller uteblifvande vid domstolarna.

Kongl. Maj ds Nåd. Skrifvelse No 14.

Med afseende å hvad sålunda emot ifrågavarande förslag blifvit anmärkt,
synnerligen angående dess ofullständighet för det fall, att kärandens uteblifvande
vid första rättegångstillfället är förorsakad! af lagligt, men ej anmäldt
förfall, och då, enligt förslaget, svaranden syntes vara betagen rätt att, sedan
ett anspråk blifvit genom stämning emot honom anhängiggjordt. men af käranden
vid första rättegångstillfället ej fullföljdt, få saken bragt till ett lagligt
bindande slut, har Kongl. Maj:t vägrat sanktion å förslaget.

Kongl Maj:t förblifver Riksdagen med all Kong!, nåd och ynnest städse
välbevågen.

OSCAR

Axel Adltrcreutz.

Kong!. Maj ds Nåd. Skrifvelse No 14

Utdrag af Protokollet öfver Jiistitie-Departements-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti Stufs-Rådet å Stockholms Slott Lördagen den 18 Januari
1873

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreut?,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,

Berg,

F riherre Leijonhufvud,

Wcern.

Wennerberg,

Bergström.,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Justitieråden: JU avman,

Olivecrona.

Sedan Justitie-Råden Naumann och Olivecrona bortgått---- — — —

Hans Exellens Herr Justitie Stats-Ministern uppläste till justering förslag
till nådig skrifvelse till Riksdagen i anledning af åtskilliga vid sistförflutna riksdag
beslutade lagförändringar, och täcktes Hans Maj:t Konungen, enligt StatsRådets
tillstyrkande, gilla berörda förslag, sådant det finnes detta protokoll
bilagdt, och förordna att skrifvelse skulle i öfverensstämmelse dermed till Riksdagen
aflåtas.

In fide in

A. Th. Welin.

Vidimeras ex protocolio
C. F. W. Lamberg.

Stockholm, Bergström & Lindroth, 1873.