Kongl. Maj ds Nåd. Skrifvelse N:o 4 (Regeringens skrivelse 1867:4)

Kongl. Maj ds Nåd. Skrifvelse N:o 4.

Ank. till Riksd. Kansli d. 29 Jan. 1867, kl. 11 f. in.

Kongl. Ma,j:ts nådiga Skrifvelse till Riksdagen, i anledning af
åtskilliga utaf Rikets sist församlade Ständer beslutade
lagförändringar; Gifven Stockholms Slott den
11 Januari 1867.

Då nedannämnda af Rikets sist församlade Ständer beslutade lagförändringar,
öfver hvilka Kongl. Maj:t, innan Ständerna åtskiljdes, icke kunnat
fatta och meddela Sitt nådiga Beslut, ej heller sedermera blifvit af Kongl.
Maj:t i nåder antagna, vill Kongl. Maj:t nu, i öfverensstämmelse med 87 § 1
mom. Regeringsformen, underrätta Riksdagen om de skäl, som derför utgjort
hinder.

I sammanhang med framstäldt förslag till förändring af hvad i 24
Kap. 5 och 6 §§ Rättegångs-balken, förstnämnda lagrum sådant det lydde i
Kongl. Förordningen den 18 April 1849, samt eljest i lag funnes stadgadt om
utgifvandet af Rådstufvurätts dom eller utslag efter anslag, —- i anledning af
hvilket förslag Kongl. Maj:t under den 30 Oktober sistlidna år låtit nådig Förordning
utfärdas, — hafva Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse den 26 Mars
1866, enär, enligt 2 Kap. 6 § Utsöknings-balken, äfven Konungens Befallningshafvande
i Stockholm hade rättighet att utgifva utslag efter anslag, men de
skäl, som åberopats för en lagförändring i fråga om utgifvandet af Rådstufvurätts
domar, lika mycket talade för en förändring af det sätt, som derutinnan
begagnades hos Öfver-Ståthållare-embetets Kansli, tillkännagifvit, det Rikets
Ständer för sin del beslutat, att 6 § af 2 Kap. Utsöknings-balken skulle erhålla
följande förändrade lydelse;

Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o i. 29

“Konungens Befallningshafvande vare skyldig att gifva skriftligt utslag
med skälen dertill och teckna derunder inom hvad tid den, som dermed ej
nöjes, far söka i Hofrätten ändring, efter thy som i 9 Kap. sägs. Konungens
Befallningshafvande i Stockholm skall, efter det saken så utförd är, att utslag
bör gifvas, genast bestämma dagen, då utslaget utgifves, hvarom, då part är
frånvarande, anslag göres middagstimme, dagen före den, på hvilken utslaget
utfärdas.“

Men enär sista punkten af denna § i nu gällande lag, angående rättighet
för Konungens Befallningshafvande i Stockholm att straxt säga sitt utslag
muntligen, der så tarfvas, blifvit ur förslaget utesluten, och donna förändring,
hvarför något skål ej blifvit uppgifvet, ej synes lämplig, utan skulle komma
att, hvad angår den större mängden af exsekutionsmålen i Stockholm, medföra
tidsutdrägt, har Kongl. Majd, efter Stats-Rådets och Högsta Domstolens hörande,
funnit berörda förslag icke böra bifallas.

Vidare hafva Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse den 28 Maj 1866,
jemte en framställning om önskvärdheten af åtskilliga förändringar i gällande
stadganden rörande domstolsinrättningen å landet, tillika, enär, enligt 1 Kap. 1
§ Rättegångs balken och Kongl. Förordningen den 18 December 1823, nämndemän
skulle väljas af och bland “bönder“, men donna föreskrift vore både
olämplig och svår att noggrann!, iakttaga, sedan gränserna emellan Bondeståndet
och den öfriga landtbefolkningen så väl i politiskt som socialt hänseende
försvunnit, för sin del beslutat att 1 Kap. 1 § Rättegångs-balken skulle
erhålla den förändrade lydelse, Rikets Ständers berörda underdåniga skrifvelse
innehåller.

Emot detta förslag, hvaröfver Stats-Rådet och Högsta Domstolen blifvit
börda, förekommer förnämligast den betänklighet, att medan enligt nu gällande
lag ingen, som en gång under två års tid bestridt nämndemans-befattning,
kan emot sin vilja tvingas att åter emottaga samma uppdrag förr, än alla öfriga,
som väljas kunna, för socknen nämndemän varit, i följd hvaraf och då
ingen är skyldig att mottaga befattningen före 25 eller efter 60 års ålder, ingen
kan blifva nödsakad att mer än en gång låta sig väljas, såvida 18 valbara
personer finnas inom distriktet, så skulle deremot, om förslaget antoges,
samma person kunna omväljas sex gånger och tvingas att hvarje gång bekläda
befattningen under två års tid. I afseende på skyldigheten att emottaga kommunaluppdrag
finnas visserligen föreskrifter, som icke äro mindre stränga än de här
föreslagna; men utom det att vården af kommunens egna angelägenheter i allmänhet
torde för dess medlemmar ega ett större intresse än fullgörandet af en

Kongl. Maj ds Isåd- Skrifvelse N:o 4.

personlig tjenstbarhet åt Staten, så är nämndemans-befattningen i så måtto
mera betungande än kommunaluppdrag i allmänhet, att den dels ofta medför
skyldighet att stundom på längre tider vistas utom kommunen och aflägset
från hemmet och dels i många orter är förenad med icke obetydliga kostnader.
Ifrågavarande onus skulle således, genom antagande af Rikets Ständers
förslag, långt ifrån att blifva jemnare och rättvisare fördeladt, kunna komma
att stanna på några få, som turvis valdes och återvaldes till nämndemän och
således blifva för dem öfver höfvan betungande.

För (ifrigt och jemte en erinran om den oegentlighet i redaktionen att
stadgandet, det “en hvar, som egde rösträtt i kommunalstämma och sjelf vore
till nämndeman valbar egde vid valet lika röst66, icke bestämdt utmärkte, att
endast desse och ej andra kommunalstämmans medlemmar voro valberättigad^
har mot förslaget blifvit anmärkt att i sammanhang dermed jemväl 10 § i 1
Kap. Rättegångs balken bort så ändras, att Häradshöfding vid förefallande behof
egt i nämnden inhålla icke allenast “bönder66 utan jemväl andra till nämndemansbefattningen
valbara personer.

Kongl. Maj:t har således funnit Sig icke heller höra detta förslag bifalla.

Under åberopande af Kongl. Maj:ts vid Riksdagen 1847—1848 till Rikets
Ständer afgifna nådiga Proposition med förslag till ny förlagsförfattning, hvilket
förslag då ej blifvit af Rikets Ständer antaget, hafva Rikets Ständer, i underdånig
skrifvelse den 20 Juni 1866, förmält, att behofvet af ny lagstiftning i
berörda hänseende nu blifvit af Ständerna erkändt, men att, ehuru Kongl.
Maj:ts förenämnda förslag väl kunde anses tillfredsställa industriens fordringar,
Rikets Ständer likväl, i betraktande af jordbrukets allt mer ökade behof af
större förlagskapital, ansett den nu i gällande lagstiftning befintliga och jemväl
i ofvanberörda förslag bibehållna skilnaden emellan industrien och jordbruket
vara för detta sednare lika ofördelaktig som orättvis; i anseende hvartill
Rikets Ständer för sin del beslutat dels en författning om förlagslån af det
innehåll, den underdåniga skrifvelsen utvisar, dels ock att, med upphäfvande
af sista punkten i 7 § af 17 Kap. Handels-balken, nämnda punkt skulle erhålla
den i Rikets Ständers skrifvelse jemväl omförmälda lydelse.

Genom den utsträckning, som enligt förenämnda förslag skulle gifvas
åt begreppet förlagslån, synes dock förslaget i sjelfva verket innebära ett återupptagande
i den svenska hypoteksrätten af den redan i förra århundradet
derifrån utmönstrade underpants-institutionen, — en institution, som i större delen
af Europas öfriga länder, i hvilkas lagstiftningar den varit upptagen, afskaffats,
tvifvelsutan med afseende å den ringa säkerhet, som vinnes genom en inteck -

Kongi. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o 4.

ning i lös egendom, hvarmed sakrätt icke är förenad. Kong!. Maj:t skulle
redan af detta skäl tveka om lämpligheten af Rikets Ständers förslag. Men
afgörande skal emot dess antagande innefattas i de anmärkningar, som blifvit
framställda emot förslagens särskilda delar.

Så har blifvit erinradt, att då, enligt 1 § i den föreslagna författningen
om förlagslån, liden för återbetalning af förlag vore helt och hållet beroende
af kontrahenternas fria aftal, syntes stadgandet i 2 §, att förlagsgifvaren skulle
ega att åtnjuta så stor vinst af förlaget, som han betingat, ändå att den skulle
öfverstiga sex procent, komma att stå i en väl skarp strid med de i Förordningen
den 13 September 1864 meddelade föreskrifter. Ty ehuru enligt dessa
ränteaftalet är fritt endast vid försträckningar med viss återbetalningstid, ej
öfverstigande sex månader, skulle, om förslaget antoges, äfven vid försträckningar
på längre tid, endast deråt gåfves namn af förlag, kunna betingas huru
hög ränta som helst; och donna utväg att kringgå det allmänna stadgandet
skulle sannolikt, så snart den blefve känd, komma att anlitas för helt andra
ändamål än med förlagslån i egentlig mening åsyftas.

Beträffande åter förslaget till förändrad lydelse af 7 § i 17 Kap. Handels
balken har anmärkts, att detsamma saknade nödig bestämdhet i fråga om
vidsträcktheten af den förmånsrätt, som skulle tillkomma förlagslån, gifna till
olika näringar. Då det nemligen i förslaget säges, att den, som gifver förlag
att dermed drifva jordbruk, bergsbruk, fabrik, handtverk eller fiske, skulle njuta
förmånsrätt i bergad gröda, tillverkning och fångst, kunde tvekan lätt uppstå
om och i hvad mån dessa särskilda föremål för förmånsrätten hade afseende
å samtliga de förut uppräknade näringarna eller blott vissa af dem, såsom t. ex
huruvida förmånsrätten vid förlag till jordbruk åtnjötes endast i den bergade
grödan eller jemväl i ladugårdsprodukter, samt om vid förlag till bergsbruk
förmånsrätt egde ruin blott i tillverkningen eller äfven i den å bruksegendomen
bergade gröda, o. s. v., — och har derjemte, vid den utsträckning begreppet
förlagslån skulle enligt Rikets Ständers förslag erhålla, ansetts icke vara lämpligt
att dylika fordringar bibehöllo en så hög förmånsrätt som nu gällande
lagstiftning, med dess strängare begränsning af betydelsen utaf förlagslån, medgåfve
dessa. I detta hänseende har erinrats, hurusom förlagsfordringar nu icke
allenast hade företräde framför omyndigs fordran hos förmyndare, utan jemväl
i utmätt egendom framför fordran, för hvilken utmätningen skett; och om sistnämnda
förfogande, som, på Rikets Ständers underdåniga förslag, vidtogs genom
Förordningen den 8 Oktober 1861, hvarigenom utmätning jemväl först erhöll
eu bestämd plats å förmånsrättsordningen, redan nu kan gifva anledning till
anmärkning, såsom egnadt att sammanblanda begreppen förmånsrätt och sakrätt,
sa skulle sadant blifva fallet i än högre grad, då, såsom genom förevarande
begge förslags upphöjande till lag otvifvelaktigt komma att inträffa, till -

Kongl. Maj ds Nåd. Skrifvelse No 4.

lämpningen af förmånsrätt för förlagsfordringar oftare än hittills komme att
påfordras och kollisioner emellan sådana fordringar och dem, för hvilka utmätning
skett, således oftare kunde komma att ega rum. Och hvad åter anginge
omyndigs fordran hos förmyndare, så skulle, genom förslagets antagande,
den för sådan fordran nu medgifna förmånsrätt alltför ofta blifva utan betydelse
och den omyndige sålunda i sjelfva verket ofta beröfvas en fördel, som,
intilldess förmyndarevården kunde blifva på ett mer betryggande sätt ordnad,
icke syntes böra betagas honom till förmån för annan fordringsegaie, som ej
heller vunnit sakrätt, men som varit i tillfälle att sjelf vårda sin rätt.

På grund af hvad sålunda förekommit, — hvartill kunde läggas erm
ringar om oegentlighet^ i redaktionen af förslaget till förordning om förlagslån,
— har Kongl. Maj:t, efter Stats-Rådets och Högsta Domstolens hörande,
funnit Sig ej kunna meddela sanktion å ifrågavarande begge med hvarandra
sammanhängande förslag.

Sedan hos Rikets Ständer fråga blifvit väckt om förändring af gällande
föreskrifter angående sättet för kommunikation af besvär, som blifvit till Hofrätt
ingifna, så hafva Rikets Ständer, med afseende å olämpligheten af berörda
för särskilda fall olika föreskrifter, genom livilka tillfälle lemnades tredskande
parter att obehörigen uppehålla målens afgörande, för sin del beslutat en författning
i detta ämne af den lydelse, Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af
den 28 Maj 1866 utvisar.

Emot detta förslag, hvaröfver ej mindre Stats-Rådet och Högsta Domstolen,
än äfven Kongl. Maj ds och Rikets Hofrätter afgifvit underdåniga yttranden,
har blifvit anmärkt, att, i sammanhang med föreskriften i § 1 att alla
inlagor med bevis, som dertill höra, skola äfven i besvärsmål till Hofrätt tvefaldig
ingifvas, bort meddelas stadgande om viss påföljd för uraktlåtet iakttagande
af berörda föreskrift, äfvensom huru, i händelse klaganden ej skulle
anseS hafva genom sådan försummelse förlorat sin talan, förfaras borde för
erhållande af dupletter utaf besvärsskriften och bevisen, helst i saknad af bestämmelser
för berörda fall, med skäl kunde befaras att olika åsigter och förfaringssätt
skulle inom Hofrätterna ega ruin, och måhända jemväl det med
förslaget åsyftade ändamål komma att i icke oväsendtlig mån förfelas; hvarjemte
anmärkts att stadgande bort meddelas om besannande af de exemplar utaf
ifrågavarande handlingar, som ej utgjorde hufvudskrifter.

Vidare och i anledning af föreskriften i 2 punkten af § 1, att protokoll
eller utslag, som ena parten inlemnat, ej finge åt den andra utgifvas, hvaraf

följde,

Kongl. Maj:ts Nåd. Skrifvelse N:o 4.

följde, att protokoll eller utslag i mål, deri talan hos Hofrätt fullföljts genom
besvär, ej skulle, såsom hittills skott, delgifvas förklarande^ har blifvit erinradt,
att berörda stadgande syntes hvila på den förutsättning, att förklarande!!
redan egde eller herde ega kännedom om hvad i målet förelupit, men att hos
Underrätt och Konungens Befallningshafvande svarande eller förklarande part
icke vore lagligen förbunden att lösa protokoll eller utslag och således kunde
om det öfverklagade beslutet sakna kännedom, hvilken han i vissa fall ej heller
kunde anses vara skyldig ega förr, än han af beslutet erhållit särskild del.
För öfrig! torde mången gång förklarande!) behöfva en noggrannare kännedom
af hvad vid Underrätten i målet förelupit, än han ur sitt minne kan hemta,
och i sådant fall skulle han antingen hos en tilläfventyrs på långt afstånd från
hans hemvist boende Domhafvande söka få mot lösen del af protokoll och utslag,
eller ock, om alltför störa svårigheter mötte derför och för iakttagande
tillika af den utaf Hofrätten utsätta tid för förklaringens afgifvande, nödgas
inskränka donna sednare till allenast ett naket bestridande af besvären.

Enligt 8 § i 27 kap. Rättegångsbalken, hvilket lagrum genom ingressen
till förslaget skulle upphäfvas, bör Hofrätt, vid utställande af besvär till förklaring,
låta å besvären teckna, hvilken sig förklara skall, hvarefter klaganden
har att besvären uttaga och förklarande!) tillställa. I öfverensstämmelse härmed
synes föreskrift hafva bort i förslaget inflyta, att kommunikationsbeslut
skulle tecknas å det exemplar af besvären, som det ålåge klaganden uttaga
och vederbörande tillställa, hvarförutan bort i förslaget meddelas stadgande dels
om skyldighet för Hofrätt att i kommunikationsbeslutet införa allt hvad klagande
och förklarande hade att iakttaga samt äfventyret om det försummades,
dels ock om sättet huru förfaras skulle, i händelse klagande eller förklarande
styrkte laga förfall för fullgörande af hvad i kommunikationsbeslutet blifvit dem
förelagdt.

På grund af hvad sålunda blifvit erinradt och med afseende jemväl å
de anmärkningar emot redaktionen, som i öfrigt blifvit inom Högsta Domstolen
framställda, har Kongl. Maj:t funnit Sig förhindrad att ifrågavarande förslag
bifalla.

Slutligen hafva Rikets Ständer dels i underdånig skrifvelse af den 9
Juni 1866 tillkännagifvit, det Rikets Ständer för sin del beslutat den förändrade
lydelse af 1, 2, 3 och 4 §§ i 12 kap. Rättegångsbalken, som samma skrifvelse
JJih. till Iliksd. Prof. 1867. 1 Sami. 1 Åfd, 2 Käft. 5

Kongl. Maj-.ts Nåd. Skrifvelse N:o 4.

utvisar, dels ock, i underdånig skrifvelse likaledes af den 9 Juni 1866, framställt
särskilda, i skrifvelsen intagna förslag till förändrade stadgande rörande
rättighet att fullfölja mål hos Hofrätterna och Högsta Domstolen.

Sedan Kongl. Maj:t i Stats-Rådet den 26 Juni 1866 förordna!, alt Högsta
Domstolens utlåtande skulle infordras öfver de i Rikets Ständers omförm äkta
begge skrifvelse!'' framställda förslag, men Högsta Domstolen, vid förslagens
föredragning derstädes den 22 derpåföljande Augusti, beslutat infordra utlåtanden
från Kongl. Maj ds och Rikets Hofrätter, så hafva dessa utlåtanden ännu
icke fullständigt inkommit, och Högsta Domstolens yttrande följaktligen ej heller
afgifvits. Af sådan anledning hafva ifrågavarande förslag icke, före Riksdagens
sammanträde, kunnat af Kongl. Maj:t pröfvas och förthy, jemlik! 87 § 1 monn
Regeringsformen, förfallit.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

C A K L.

Louis De Geer.