Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:29 Måndagen den 19 november

ProtokollRiksdagens protokoll 2001/02:29

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2001/02:29 Måndagen den 19 november Kl. 10.00 - 11.07

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 12 och
13 november.
2 § Anmälan om förändring i regeringens
sammansättning

Från statsminister Göran Persson hade följande
skrivelse inkommit:

Entledigande av statsråd
Statsministern entledigar statsrådet Maj-Inger
Klingvall med verkan fr.o.m. denna dag.
Stockholm den 16 november 2001
Göran Persson

Skrivelsen lades till handlingarna.

3 § Anmälan om återtagande av plats i riksda-
gen

Förste vice talmannen anmälde att Maj-Inger
Klingvall (s) återtagit sin plats i riksdagen fr.o.m.
fredagen den 16 november varigenom uppdraget som
ersättare upphört för Anne Ludvigsson.

4 § Meddelande om frågestund

Förste vice talmannen meddelade att vid fråge-
stunden torsdagen den 22 november kl. 14.00 skulle
följande statsråd närvara:
Statsminister Göran Persson, statsrådet Leif Pag-
rotsky, näringsminister Björn Rosengren, statsrådet
Ingegerd Wärnersson och finansminister Bosse Ring-
holm.

5 § Svar på interpellationerna 2001/02:50 och
65 om betygskriterier vid de nationella proven

Anf. 1 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Ulf Nilsson har frågat mig vilka åt-
gärder jag avser att vidta för att åstadkomma en lik-
värdig och rättvis betygssättning. Per Bill har frågat
mig om de nationella proven även i fortsättningen
kommer att ha en betygsstödjande roll samt vilka
åtgärder jag ämnar vidta för att vi ska få ett rättssäkert
betygssystem, där kriterierna för ett visst betyg är lika
oavsett var man bor och i vilken klass man studerar.
Jag avser att besvara dessa båda interpellationer i
ett sammanhang.
Det mål- och kunskapsrelaterade betygssystem vi
nu har i skolan har inte funnits särskilt länge. De
första eleverna som lämnade gymnasieskolan med det
nya betygssystemet fick slutbetyg våren 1997 och de
första eleverna som lämnade grundskolan med det
nya betygssystemet fick slutbetyg våren 1998.
Ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem in-
nebär att betyget ska relateras till innehållet i elevens
kunskaper. Varje betygssteg svarar mot en bestämd
och angiven kunskapsnivå. För att underlätta betygs-
sättningen för lärarna finns betygskriterier i anslut-
ning till varje kursplan. Betygskriterierna ska precise-
ra vilka kvaliteter av kunskap enligt kursplanen som
krävs för att eleven ska få något av betygsstegen. I
både grundskoleförordningen och gymnasieförord-
ningen föreskrivs att läraren ska använda betygskrite-
rierna som stöd vid betygssättningen.
Det är läraren som ansvarar för att betygssättning-
en sker i enlighet med de nationella kraven, och det är
rektorn som ska se till att lärarna ges förutsättningar
för detta arbete. Staten och kommunerna har ett ge-
mensamt ansvar för att de nationella målen för skolan
uppnås och att en likvärdig utbildning erbjuds alla
barn, ungdomar och vuxna. Det krävs många olika
insatser för att säkra och utveckla kvaliteten i utbild-
ningen, som kan bidra till att en likvärdig utbildning
upprätthålls över hela landet. Viktiga insatser är bl.a.
att kursplaner och betygskriterier utvecklas till tydliga
hjälpmedel för undervisningen, lärarnas utbildning
och kompetensutveckling samt ett nationellt prov-
system med hög kvalitet och stor acceptans bland
lärare och elever.
I årets lägesbedömning lyfte Statens skolverk åter
fram den ökande stressen bland barn, elever och vux-
na som ett allvarligt och växande problem i skolan.
För eleverna är denna stress särskilt knuten till betyg,
prestationskrav och en arbetstakt som de stundtals
upplever som alltför uppskruvad. I Skolverkets se-
naste attitydundersökning konstaterades att stressen
har ökat betydligt både i grundskolan och i gymnasie-
skolan sedan 1997 då en liknande undersökning gjor-
des. Ett skäl till den ökade stressen är det ökande
antalet prov. Därför är det viktigt att läraren vid be-
tygssättningen tar hänsyn till all tillgänglig informa-
tion om elevens kunskaper i förhållande till kraven i
den aktuella kursplanen - inte bara provresultaten.
Skolverket har sedan 1994 ett regeringsuppdrag
att tillhandahålla instrument för kunskapsbedömning i
grundskolan och i gymnasial utbildning. Uppdraget
förnyades och utvidgades den 23 september 1999. Ett
viktigt stöd för betygssättningen är de nationella prov
som Skolverket har regeringens uppdrag att utforma
och distribuera till skolorna. I både grundskoleför-
ordningen och gymnasieförordningen föreskrivs att
läraren ska använda de nationella proven. Ett huvud-
syfte med de nationella proven är att de genom sin
betygskalibrerande funktion ska ge förutsättningar för
att bedömningsgrunderna ska bli så enhetliga som
möjligt i landet.
Det är avgörande för betygens trovärdighet och
systemets legitimitet att betygssystemet grundar sig
på en likvärdig bedömning. I utbildningsinspektörer-
nas rapport framgår att det finns brister i skolornas
arbete när det gäller en rättvis och likvärdig bedöm-
ning. Detta är självklart inte tillfredsställande. Rege-
ringen har av bl.a. detta skäl i budgetpropositionen
för 2002 bedömt att det behövs kompetensutveckling
för lärare i gymnasieskolan om kunskapsbedömning
och betygssättning. Regeringen kommer inom kort att
ge Skolverket i uppdrag att förbereda för en sådan
utvecklingsinsats. Jag kommer i uppdraget till Skol-
verket att understryka att de nationella proven ska
behålla sin betygsstödjande roll. Därför tycker jag att
betygsgränserna i de nationella proven bör finnas
kvar.

Anf. 2 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Jag ska be att få tacka skolministern
för svaret. Den direkta anledningen till min interpel-
lation var att jag blev mycket förbluffad när jag läste
att Skolverket beslutat att avskaffa betygen på de
nationella proven. Det skulle göra betygen mer orätt-
visa, och det skulle minska elevernas rättssäkerhet.
Därför tycker jag naturligtvis nu att det är positivt att
skolministern säger att hon tycker att
"betygsgränserna i de nationella proven bör finnas
kvar".
Samtidigt är det förvirrande och oklart med alla
olika uttalanden om betyg och utvärdering i skolan.
Skolverkets generaldirektör har meddelat att beslutet
att avskaffa betygsgränserna på proven fortfarande
står fast.
Jag har aldrig riktigt förstått den socialdemokra-
tiska inställningen till betyg och utvärdering. Det
verkar på något sätt som om rädslan för betyg har gått
som en röd tråd genom socialdemokratisk skolpolitik.
Länge var en betygsfri grundskola partiets officiella
ståndpunkt. Under många år envisades man t.ex. med
att försvara att de nationella proven inte behövde
göras på samma dag. Den absurda ordningen innebar
att färdiga resultat fanns ute på nätet för alla som
gjorde provet efter första dagen. För några år sedan
ändrades detta.
Sedan har en massa svävande diskussioner om
betygen förts. Skolverket har t.ex. föreslagit att god-
käntkraven i basämnena ska avskaffas när det gäller
att komma in på gymnasiet. Den socialdemokratiska
partikongressen, som väl har stort inflytande över
regeringens skolpolitik, har slagit fast att grundskole-
betygen ska avskaffas som urvalsinstrument vid in-
tagning till gymnasieskolan. Ideligen pratar faktiskt
socialdemokratiska politiker och representanter för
regeringens myndighet om hur stressande godkänt-
kraven i skolan är.
Samtidigt glömmer alla dessa betygsmotståndare
vilket svek det är att släppa elever genom skolan utan
att ge dem deras rätt till kunskap och vilket svek det
är att en elev först långt upp i gymnasieskolan ska
förstå att hon eller han inte har en chans att hänga
med.
Sammanfattningsvis, herr talman, är jag väldigt
osäker på vart regeringen egentligen är på väg när det
gäller betyg och utvärdering i skolan.
Vid ett tillfälle efter Skolverkets beslut om att av-
skaffa betygsgränserna på proven har skolministern
uttalat att hon vill ha en samsyn när det gäller de
nationella proven. Men jag förstår inte hur en samsyn
kan vara möjlig mellan två så skilda synsätt som för
eller mot betygsgränser på proven.
Det är som sagt positivt att skolministern säger att
hon tycker att betygsgränserna bör finnas kvar - för
att använda hennes egna ord. Frågan är bara vad detta
egentligen innebär. Regeringens myndighet för sko-
lan föreslår att betygsgränserna ska avskaffas.
Därför vill jag nu ställa en tydlig fråga. Kommer
betygsgränserna att vara kvar på de nationella proven
om skolministern får fortsätta att bestämma, eller är
det bara något som skolminister Wärnersson tycker?
Ett klart svar skulle göra att i varje fall ett stort frå-
getecken rätades ut.

Anf. 3 PER BILL (m):
Herr talman! Betygens vara eller inte vara har vi
diskuterat många gånger i den här salen. Den tydliga
skiljelinjen brukar vara att vi på den borgerliga sidan
vill ha betyg oftare i fler steg och tidigare ned i års-
kurserna och inte, som i dag, med start i årskurs 8.
Vi är dock överens om några saker. Vi är numera
överens om att vi ska ha mål- och kunskapsrelaterade
betyg som mäter elevernas kunskaper och att det inte
ska vara så att det i en klass delas det ut två 5:or, fyra
4:or, tretton 3:or osv. eller motsvarande med de nya
betygen MVG och VG osv. Det är bra.
Betygen är oerhört viktiga. De kanske har blivit
ännu viktigare de senaste åren. Det beror naturligtvis
på att för många grundskoleelever ger betygen i års-
kurs 9 en möjlighet att komma in på den gymnasieut-
bildning de vill komma in på. För gymnasieelever ger
betygen en möjlighet att komma in på den högskole-
utbildning de vill komma in på.
Tyvärr är det så att de dåliga centralistiska antag-
ningssystemen när det gäller högre utbildning har
gjort det oerhört viktigt om man har ett VG eller ett
MVG. Det kan faktiskt vara ett enda sådant betyg
som avgör om man kan komma in på sin drömutbild-
ning eller inte.
I den här situationen blir det först och främst vik-
tigt att ändra på antagningssystemet. Men det är inte
det vi diskuterar här. Här diskuterar vi hur vi ser till
att en flicka långt uppe i norr och en pojke mitt i
Stockholm med exakt lika stora kunskaper inom ett
visst område får samma betyg.
För detta finns flera instrument som ger lärarna
möjlighet att sätta rättvisa betyg och som ger eleverna
möjlighet att bli rättvist bedömda. Ibland blandar vi
ihop dessa två saker. Men några av instrumenten är
dels de nationella proven, dels betygskriterierna och
dels det vi har diskuterat allra mest de senaste veck-
orna, nämligen betygsgränserna på de nationella
proven.
I ett system där unga människors livsval avgörs på
ett VG eller ett MVG är det oerhört viktigt att de
nationella proven är så specifika att de ger både lärare
och elever så goda möjligheter som det bara går att
sätta rätt betyg. Det blir till slut viktigt att veta att 25
poäng ned till 20 ½ på provet är lika med MVG,
medan 20 till 15 är lika med VG osv. Det ger just
lärarna ytterligare en pusselbit för att se till att de
betyg de sätter är så rättvisa som möjliga. Det ger
också eleverna god vägledning att veta att i ett ämne
har de ett starkt betyg och i ett annat ämne har de ett
betyg där det, om de pluggar lite extra sista året, är
möjligt att höja. Sammantaget behöver vi både krite-
rier, betygsgränser och nationella prov.
Därför är det mycket glädjande att vi i dag har fått
ett bra och snabbt svar från skolministern. Det är
extra viktigt i en tid när vi ser bl.a. s-kongresser gå ut
med helt motsatta budskap.

Anf. 4 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Jag ska först bemöta Ulf Nilsson.
Han säger att det finns en rädsla för betyg. Jag skulle
inte vilja uttrycka det på det sättet. Det som finns hos
oss socialdemokrater är en omsorg om att betyg ska
bli satta på rätt sätt. Det är oerhört viktigt. Per Bill
underströk i sitt inlägg att vi måste se till att vi får en
rättvisa och att vi får en nationell likvärdighet i be-
dömningen av våra elever.
Att säga att stressen i skolan bara är prat tycker
jag är allvarligt. Jag tar alla de rapporter, uppföljning-
ar och utvärderingar som jag får från Skolverket och
andra på högsta allvar. Vissa av rapporterna har visat
att våra elever inte har nått de mål vi har satt upp. Vi
har många gånger i denna kammare diskuterat hur vi
verkligen ska se till att alla elever når dem. Samtidigt
har flera rapporter visat på att stressen har ökat i sko-
lan, såväl bland lärarna som bland eleverna. Man har
hänvisat till betygen. Det måste vi ta på precis lika
stort allvar som vi tar att eleverna inte har nått de mål
vi har satt upp. Då får vi fundera över hur vi ska få en
bättre situation för alla som är verksamma i skolan.
Det ska inte nonchaleras när någon säger att han eller
hon känner sig stressad.
Proven är en viktig del i att just hitta en likvärdig-
het när vi i dag arbetar på det fria sätt vi gör med
kursplaner, med uppsatta mål och med betygskriteri-
er. Ändå understryker vi att utvecklingen för den
enskilde verkligen ska vara individuell och gå i vars
och ens egen takt. Det ska vara ordentliga avrapporte-
ringar och bekräftelser på var man befinner sig mot
de nationellt uppsatta målen.
Därför fick Skolverket 1994 i uppdrag att utveckla
ett nationellt provsystem. Men den 23 maj 1999, när
jag själv var skolminister, fick de ytterligare ett upp-
drag, nämligen att utveckla diagnostiskt material,
ämnesprov, kursprov samt en provbank i det offentli-
ga skolväsendet.
I provbanken ska finnas instrument, uppgifter och
prov för bedömning av kunskaper. På sikt ska det ske
i ett flertal ämnen. I dag finns det diagnostiska prov
för grundskolan i svenska i årskurserna 2 och 7, i
engelska i årskurs 7 och matematik i årskurserna 2
och 7. Utvecklingen av provbanken ska fortsätta att
inriktas mot att ge exempel på hur inlärning av kun-
skaper kan analyseras och därigenom ge stöd till
lärare för att bedöma måluppfyllelse i förhållande till
kursplanerna.
Vi utvecklar nu motsvarande inom gymnasiesko-
lan. Här har vi i dag nationellt fastställda prov i
svenska, svenska som andraspråk, engelska och ma-
tematik. Sedan 1996 finns det en provbank med lik-
nande prov i franska och tyska.
Vi har utvecklat ganska många prov när man ser
ett fåtal år tillbaka. Det är för att hitta likvärdigheten,
dvs. proven ska bli ett stöd för såväl läraren, hela
skolan som för den enskilde eleven.
I fråga om provens utformning har vi också sagt
att de ska vara en naturlig del i utbildningen. Syftet är
att bedöma kunskaper som stöd i inlärningsprocessen,
analysera elevens kunskap och kompetens i förhål-
lande till målen, individuellt eller kollektivt. Sett över
en längre tid ska det vara flera mått på utbildningens
kvalitet och på skolans, lärarnas och elevernas pres-
tationer. Proven ska i sin utformning vara så tydliga
att det framgår att de omfattar bara vissa kursmål och
att de därför utgör en del av underlaget för betygs-
sättningen av en viss kurs.

Anf. 5 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Skolministern höll inte med mig om
att hon själv och socialdemokraterna har varit rädda
för betyg. Vi har haft en rad diskussioner här huruvi-
da man ska erbjuda föräldrarna skriftliga omdömen
om hur det går för eleverna i grundskolan. Det har
överlämnats ett förslag till Gymnasiekommittén om
att ta bort kravet om att vara godkänd för att komma
in på gymnasieskolan. Vi har hört regeringen säga nej
till förslag om att göra de nationella proven obligato-
riska i tidigare årskurser än årskurs 8, osv. Nog finns
det ett mönster där man hela tiden är snubblande nära
att säga att tyvärr uppnår alltför många elever inte
målen, att målen ska ändras eller inte utvärderas.
Jag vill också understryka, precis som jag sade
förra gången, att jag tycker att det besked som skol-
ministern har gett i dag är positivt. Jag skulle ändå
vilja höra ett tydligt svar på den fråga jag ställde i
förra inlägget: Innebär nu detta att betygsgränserna
kommer att vara kvar på de nationella proven, efter-
som vi trots allt har en statlig myndighet som i dag
föreslår någonting annat?
Däremot antydde skolministern att jag på något
sätt skulle ha undervärderat upplevelsen av stress
bland eleverna i skolan. Det sade jag ingenting om i
mitt anförande, och det gör jag verkligen inte heller.
Men vad jag tycker är väldigt viktigt att framhålla är
att den stress och irritation en elev kan känna när han
får reda på att han inte har uppnått målen ska vägas
mot den stress och den olycka en elev känner när han
först senare, i 15-, 16- eller 17-årsåldern, upplever
och förstår att han inte hänger med i skolan och har
massor att ta igen. Det är naturligtvis inte alltid så
roligt att få reda på att man inte har nått upp till kun-
skapsmålen, men det är ännu mindre roligt och ännu
mera tragiskt att få reda på det alldeles för sent.
Herr talman! Det är, som sagt var, viktigt att
komma ihåg att vårt nya betygssystem, som vi nu har
haft några år, inte handlar om att rangordna eleverna i
första hand. Det gjordes i det gamla betygssystemet,
där just en viss procent av Sveriges elever skulle ha
ett visst betyg. I det nya betygssystemet kan egentli-
gen hur många som helst få det lägsta eller det högsta
betyget. Det ska mäta uppnådda kunskapsmål. När
man hör debatten ute i landet verkar det ibland som
om många betygsmotståndare inte riktigt har fattat att
vi har fått ett annat betygssystem.
Betygen i skolan är viktiga av många olika skäl.
Det är för att eleverna ska få det stöd och den hjälp de
har rätt till. Sorgligt nog tyder många av avhoppen
och misslyckandena i gymnasieskolan på att alltför
många har skickats vidare från grundskolan utan att
ha fått det stöd som de är berättigade till.
Betyg är en viktig del i den här utvärderingen av
skolan, av eleverna och av lärarna. Betygen ska na-
turligtvis inte bara sättas på grundval av ett enskilt
prov. Där vill jag för säkerhets skull säga att jag är
övertygad om att skolministern och jag, och alla and-
ra, är helt överens om att inga betyg ska sättas på ett
enskilt nationellt prov. En elev kan alltid misslyckas
på ett enstaka prov. Men det är en oerhörd hjälp för
läraren att kunna ha en allmän uppfattning om hur
nivån i t.ex. ämnet svenska ska vara, att ha en ty-
puppsats för att kunna jämföra hur man ska skriva
som helhet om man ska klara godkäntgränsen. Men
det finns också en massa andra saker att väga in.
Betygs- och utvärderingsdebatten är lite förvirrad,
även om skolministern i dag har gett ett besked i en
riktning som jag uppskattar. Jag hoppas att den kom-
mer att klarna framöver.

Anf. 6 PER BILL (m):
Herr talman! En bra skola ger eleverna möjlighet
att sätta fokus på kunskap. Under gymnasiet eller
högstadiet ska man skaffa sig så mycket kunskap som
möjligt, för att kunna gå vidare till nästa utbildning
och där skaffa sig ännu mera kunskap, för att sedan
kunna förverkliga sitt livsprojekt. Ibland vet vi att
betygen hindrar detta. Det blir så viktigt att just få
MVG eller VG att man medvetet väljer bort tyska,
franska eller någonting annat svårt och väljer någon-
ting lättare. Ett vanligt exempel har varit "kul mat-
lagning". Jag är själv mycket intresserad av matlag-
ning, så jag ser absolut inget ont i just det. Men det är
ändå ett problem att många elever av taktiska skäl
tvingas välja vad de upplever som enklare kurser, för
att kunna lägga sin kraft på de kurser där de verkligen
måste få bättre betyg.
Det här ger naturligtvis också en stress. Förr eller
senare måste man ta igen den kunskap som man inte
skaffade sig därför att man trodde att man skulle få
bättre betyg om man gjorde någonting annat. Jag tror
att det här är en del av stressen. Jag tror också att den
riktigt stora delen av stressen har att göra med att
betygen betyder så mycket. Det är en väldig skillnad
att komma in på läkarlinjen i Uppsala eller Stockholm
mot att få åka långt söderut eller norrut för att läsa
samma utbildning. Många har inte det valet, utan
alternativet är att plugga på komvux och försöka få
upp betygen eller att läsa någonting helt annat någon
annanstans. Då är det lätt att förstå att stressen blir
stor.
Jag tror att det allra viktigaste vi kan göra ligger
utanför den här debatten. Det handlar om att hitta ett
antagningssystem för högre utbildning och ett antag-
ningssystem för gymnasieskolan som gör att betygen
inte är det enda instrumentet för ens framtid. Det
återkommer jag gärna till senare.
Det som fascinerar mig i den här debatten när jag
försöker läsa alla detaljer och förstå alltihop, är in-
trycket att Skolverket oroar sig för att lärarna inte
pratar tillräckligt mycket om betygskriterier och inte
har en ordentlig diskussion med varandra innan de
sätter betyg på sina klasser. Då har de kommit på den
fiffiga åtgärden att ta bort betygsgränserna i de natio-
nella proven, och därmed tycks de tro att lärarna ska
tvingas diskutera mer med varandra. Det är för mig
en logik som är väldigt svår att förstå.
Jag tror precis tvärtom, att ju fler olika verktyg
man kan få för att betygen ska bli så rättvisa som
möjligt, desto större chans har både lärare och elever
att känna att betygen blev rätt.
Därför vore det väldigt bra om vi här i dag, precis
som Ulf Nilsson har sagt, kunde vara väldigt tydliga i
fråga om att vi snarare behöver fler än färre instru-
ment för att säkerställa rättvisan, rättssäkerheten, för
elever och för lärare. Jag är helt övertygad om att
lärarna är minst lika intresserade av att kunna sätta
säkra, riktiga betyg som eleverna är av att få dem.

Anf. 7 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! En sak kan man konstatera i dag,
och det är att lärare inte har fått tillräckligt med tid att
sätta sig in i det nuvarande betygssystemet. De upp-
följningar och utvärderingar som vi har gjort på olika
sätt är entydiga. Det är också någonting som vi som
politiker verkligen ska dra lärdom av, att när vi inför
en ny läroplan eller ett nytt betygssystem räcker det
inte att ha några dagars introduktion av detta, utan det
måste ständigt återkomma och följas upp.
Det är därför som vi i budgeten nu har aviserat att
vi ska ha en bred kompetensutveckling runt nationella
prov och betygssättandet. Upplägget och hur det ska
utformas ska inte ses som en kritik mot lärarkåren,
utan som ett stöd och en hjälp. De ska inte lastas för
att de inte fick möjlighet att verkligen sätta sig in i
hur nuvarande system ska fungera.
Det är därför som jag har bjudit in representanter
för lärarorganisationerna och Skolverket till ett samtal
denna vecka, med upplägget hur den här utbildningen
ska se ut. Riksdagen har ännu inte beslutat om den
utan kommer att göra det först i december när bud-
geten tas. Men jag hoppas att vi ska vara överens om
detta, och därför vill jag redan nu börja förbereda det
så att vi så tidigt som möjligt kan sätta i gång proces-
sen. Den är oerhört viktig. Precis som både Per Bill
och Ulf Nilsson har understrukit, måste det finnas
olika delar när man gör den totala bedömningen av
hur en elev har nått de olika målen.
Jag kommer alltså att ha detta samtal. Vi kommer
givetvis också att diskutera det som Skolverket nu har
gått ut med, att inte ha betyg på de nationella proven.
Det samtalet är alltså första steget. Men jag vill redan
nu framhålla att jag är beredd att i ett nytt uppdrag till
Skolverket förtydliga provens roll för en likvärdig
betygssättning. Det har inte funnits något sådant upp-
drag tidigare, och det kanske är de ni har efterlyst, att
det har varit otydligt. Detta har varit ett uppdrag som
har legat helt och hållet på Skolverket. Det har inte
heller skett några förändringar jämfört med tidigare
system, utan så här har det varit.
När man tittar på de olika metoderna är det viktigt
att det finns andra komponenter, som utvecklings-
samtalen, den individuella planeringen och åt-
gärdsprogrammen. Man bör så tidigt som möjligt,
redan när eleverna är i de lägre årskurserna, ge en
ordentlig bekräftelse på var de befinner sig.
I det förslag som jag har lämnat till riksdagen om
det vi kallar för elevhälsa finns också tankar om och
bedömningar av den individuella planeringen för
varje elev. Där tar jag också upp vilken status olika
betyg eller dokument ska ha i förlängningen.
Om man utvecklar den skriftliga dokumentationen
är det också viktigt att klargöra om det är en offentlig
handling eller ett arbetsmaterial mellan två parter. Ni
båda har tydligt beskrivit att nuvarande betygssystem
inte handlar om att jämföra med andra. Betygen är ett
verktyg som eleven använder enbart i förhållande till
sig själv för att undersöka om han eller hon når må-
len.
I förslaget som vi har lämnat till riksdagen har jag
också fört fram tankar på en utredning om sekretess-
frågorna när det gäller denna typ av dokument. Jag
anser att det är oerhört viktigt att få detta klarlagt. Det
kan många gånger vara svårt att få en verkligt ärlig
bild när det gäller mindre barn. Det kan finnas ett
felaktigt hänsynstagande. Man vill kanske helt enkelt
inte berätta att eleven inte har lyckats. Vet man vilken
status detta dokument har är det också mycket större
möjlighet att få en tydlighet.
Jag hoppas att riksdagen ska ställa sig positiv till
förslaget när det så småningom behandlas.

Anf. 8 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Naturligtvis är betygen ett verktyg
som eleven använder i förhållande till sig själv, som
skolministern uttryckte det. Men man får inte heller
glömma att betygen också i allra högsta grad är en
utvärdering av skolan och av lärarens arbete. Där har
de också en viktig roll.
Det är bra att skolministern nu säger att lärarna
ska få mera stöd i betygssättningen, för det har man
verkligen väntat på ute på skolorna.
Egentligen är det kanske fel att debatten har denna
rubrik, för diskussionen borde inte handla om huruvi-
da vi ska försämra ett system eller inte. Den borde
handla om hur vi ska göra det bättre. Därför vore det
väldigt bra om det konstiga beslutet att ta bort be-
tygsgränserna på nationella prov försvinner. Jag väl-
jer att tolka skolministerns svar på det sättet. Men
fortfarande känns det som sagt förvirrande, eftersom
det finns ett beslut från den högsta skolmyndigheten
om att man ska försämra möjligheten att sätta likvär-
diga betyg.
Debatten i dag har handlat om att inte försämra
utvärderingen, men egentligen borde den handla om
att förbättra och utveckla utvärderingen och stärka
elevernas rättssäkerhet genom att säkra rättvis och
likvärdig betygssättning.
Min interpellation handlade faktiskt inte bara om
de nationella proven. Jag ställe frågan vilka åtgärder
ministern ämnar vidta för att få rättvis betygssättning.
Ministern har varit inne på en del av detta.
Jag menar att det behövs en rad åtgärder. Förutom
det självklara att lärarna ute på skolorna ska diskutera
betygssättningen behövs det fler nationella prov i fler
ämnen, översyn av betygskriterierna så att de blir mer
begripliga, tydligare information om betygssystemet
och stöd till lärarna.
Jag ber en gång till, inför sista inlägget, ministern
att ännu tydligare klargöra vilka nya åtgärder skolmi-
nistern funderar på att föreslå för att vi ska få ett ännu
mer rättvist betygssystem. Det är den riktigt intres-
santa frågan, om vi nu kan lämna det märkliga
stickspåret med de nationella proven bakom oss.

Anf. 9 PER BILL (m):
Herr talman! Jag tror att det har varit en bra debatt
för landets elever och för landets lärare. Den sista
månaden har det gått ganska mycket hit och dit. Det
började redan i somras med Skolverket, som sade att
man skulle ta bort betygsgränserna för de nationella
proven.
Det gick en tid, och så sade man från Stockholms
stad: I så fall inför vi sådana. Vi tillsätter en grupp
som gör detta. Vi ser till att alla våra skolor och alla
skolor i landet som vill kan använda sig av våra be-
tygsgränser.
Så gick det några dagar, och sedan sade skolmi-
nistern att de nationella provens betygsstödjande
funktion är nödvändig.
Det gick ytterligare några dagar, och så var det
socialdemokratisk partikongress. Där sade man att
man skulle avskaffa betygen i grundskolan eller åt-
minstone, om jag förstod det rätt, ta bort dem som
urvalsinstrument. Som sådant hade de spelat ut sin
roll. Det är en liten skillnad mellan de två varianterna.
Det gick ytterligare några dagar, och sedan sade
statsministern att betygen behövdes.
Det går mycket hit och dit. Jag tror att denna de-
batt har varit bra på det sättet att vi har sett att det
verkar finnas en ganska stor samstämmighet mellan
åtminstone Moderaterna, Folkpartiet och Socialde-
mokraterna. Vi behöver betygsgränser på de natio-
nella proven, och vi måste öka antalet instrument, så
att lärare och elever kan sätta respektive få så rätts-
säkra betyg som möjligt.

Anf. 10 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Ytterligare sätt att nå målen är att se
till att det finns mer personal och fler lärare och andra
som verkar i skolan. Det är oerhört viktigt att man når
varje elev. Vi ska fortsätta att ge lärare en bra kom-
petensutveckling på en lång rad områden. Vi ska
utveckla våra centrum i t.ex. matematik och fysik och
kemi och gynna både forskningen och kompetensut-
vecklingen för lärarna. Vi ska öka elevinflytandet, så
att det blir en glädje att nå målen. Det är kanske det
viktigaste av allt: Kunskap ska vara en glädje. Man
läser för sin egen skull. Man läser inte för betyget
eller för att tillfredsställa läraren, utan för att man
själv vill utvecklas som människa.
Jag vill göra ett klarläggande gällande den social-
demokratiska kongressen. Vi vill ta bort betygen just
som urvalsinstrument. Det är bra att Per Bill noterar
att betygen har två ben. Betygen fungerar dels som
urvalsinstrument, dels som en tydlig bekräftelse på att
man har nått de kunskapsmål som är uppsatta.
År 1990 fattade riksdagen beslut i enlighet med
propositionen Växa med kunskap. Där fastställdes att
elevernas förstahandsval inför gymnasiet så långt som
möjligt skulle tillgodoses. Nu är vi på väg att nå detta
mål. I många kommuner kan man i dag komma in på
sitt förstahandsval. I det perspektivet kommer betyget
inte att behövas som ett urvalsinstrument, för man
kommer in på det program som man är intresserad av.
Den socialdemokratiska kongressen har däremot
aldrig sagt att man inte behöver en ordentlig bekräf-
telse på vilka kunskaper man har. Men år 2010 kom-
mer kanske alla in på sitt förstahandsval, och då är
betygen inte längre aktuella som urvalsinstrument.
Det viktiga är att vi ser till att det blir en tydlig be-
kräftelse.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 2001/02:53 om plats-
brist i kommunala äldreboenden

Anf. 11 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Sven Brus har frågat mig dels vilka
resultat den uppföljande undersökningen angående ej
verkställda beslut inom äldreomsorgen visat på, dels
vad jag avser göra åt problemet med platsbrist i
kommunernas äldreboenden.
Socialstyrelsen ska först i mars 2002 redovisa re-
sultatet av de uppföljningar som gjorts tillsammans
med landets länsstyrelser avseende ej verkställda
beslut inom äldreomsorgen. Jag kan därför inte i dag
redogöra för hur situationen har utvecklats sedan
Socialstyrelsen och länsstyrelserna år 2000 genom-
förde den första kartläggningen av denna företeelse.
Sammantaget visade kartläggningen från år 2000
att cirka hälften av landets kommuner inte tillgodosåg
det av kommunen bedömda behovet av omsorg om
äldre personer, vilket kommunerna enligt social-
tjänstlagen är förpliktade att göra. Detta gäller såväl
insatser inom det ordinära boendet som insatser i
särskilda boendeformer. Kommunerna har också
planeringsskyldighet för vissa insatser enligt social-
tjänstlagen - däribland insatser i form av särskilt
boende.
Min förhoppning är naturligtvis att problem med
ej verkställda beslut inte längre förekommer i någon
av landets kommuner. Preliminära uppgifter tyder
dock på att många kommuner fortfarande har pro-
blem med att verkställa beslut inom äldreomsorgen
och att orsaken i många fall är platsbrist i särskilda
boendeformer för äldre personer. Situationen är oro-
ande eftersom, som Sven Brus också påpekar, de
äldre personer som i dag beviljas plats i särskilt bo-
ende ofta har mycket omfattande behov av vård och
omsorg. Problemet är också allvarligt med tanke på
situationen för anhöriga till äldre personer vars be-
dömda behov av omsorg inte tillgodoses.
Som jag nämnde i interpellationsdebatten på detta
tema i våras så kommer resultatet av Socialstyrelsens
och länsstyrelsernas uppföljningar att utgöra ett un-
derlag för regeringens vidare ställningstagande i den-
na fråga.

Anf. 12 SVEN BRUS (kd):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret.
Det kanske finns anledning att säga några ord om
upprinnelsen till den här interpellationen.
Det var, som sagt, i maj i år som jag väckte frågan
här i kammaren om platsbristen i kommunernas äld-
reboenden. Utgångspunkten var just Socialstyrelsens
och länsstyrelsernas rapport om rättssäkerheten inom
äldreomsorgen. Där konstaterades att nästan 5 000
äldre vid en given tidpunkt - det var i början av år
2000 - hade ett konstaterat behov av s.k. särskilt
boende, och mer än hälften av dessa hade också fått
biståndsbeslut om en sådan plats. Trots behov och
trots beslut fanns det dock inga platser för dessa näs-
tan 5 000 äldre.
Socialstyrelsen och länsstyrelserna säger i den
aktuella rapporten att de äldres boendesituation är
oacceptabel - det är det ord som man använder. I vår
debatt här den 28 maj sade socialministern: Jag anser,
liksom Socialstyrelsen, att detta är en oacceptabel
situation.
I dagens svar sägs att situationen är oroande. Man
kanske inte ska märka ord, men jag hoppas att valör-
sänkningen när det gäller ordvalet inte uttrycker en
minskad ambitionsnivå.
När vi förde den här debatten i maj sade Lars
Engqvist att regeringen inför 2001 skulle göra en
uppföljning av läget. Det intryck som jag då fick var
att arbetet redan pågick. Jag frågade därför socialmi-
nistern i den allmänpolitiska debatten här i kammaren
för några veckor sedan om vad som hade kommit
fram i den här uppföljningen. Jag uppmanades då att
återkomma med frågan i en ny interpellation, och där
är vi nu.
Jag förstår av svaret i dag att det dröjer till våren
2002 innan vi vet åt vilket håll utvecklingen har gått
för de äldre i kommunerna. Det kommer alltså att ha
gått två hela år mellan det att det konstaterades att en
situation var oacceptabel - det är socialministerns
egna ord - till att frågan följs upp. Svaret både i maj
och i dag är dessutom att den aviserade och försenade
uppföljningen ska vara underlag för regeringens vida-
re ställningstaganden.
Det finns inget underlag och inga ställningstagan-
den. Situationen är verkligen inte bara oroande utan
också oacceptabel. Jag undrar då varför socialminis-
tern dröjer så länge med att skaffa sig en bild av läget.
Upplevs inte situationen längre som oacceptabel utan
bara som oroande?

Anf. 13 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Först ska jag ta upp något grundläg-
gande. Det är ett kommunalt ansvar vi nu talar om.
Det är mycket klart beskrivet i den lagstiftning som
gäller på detta område. Statens ansvar är att utöva
tillsyn och att se till att det också sker en planering
för att man ska kunna tillgodose de behov som finns.
Socialstyrelsen gjorde tillsammans med länssty-
relserna en rapport om läget 2000, och det var den
som vi diskuterade. Det är ingen tvekan om att den
beskrivning som då gjordes var mycket oroande, eller
vad man nu vill använda för formuleringar.
Sedan har detta naturligtvis utgjort underlag för
mycket diskussion i kommunerna, och förhoppnings-
vis har det lett till en förbättrad situation. Dessutom
behöver jag väl inte upplysa Sven Brus om att det är
valrörelse nästa år. Jag utgår från att varje politiskt
ansvarig i varje kommun kommer att betrakta detta
som en viktig fråga att diskutera med medborgarna
inför 2002 års val. Det händer alltså någonting i
kommunerna, eller bör i varje fall hända någonting.
Nu har Socialstyrelsen i uppdrag att göra en upp-
följning av hur situationen är 2001, dvs. att man ska
se vad som har hänt 2000-2001. När vi får den rap-
porten får den bli föremål för en ny diskussion. Vi vet
inte exakt hur det ser ut förrän vi får rapporten. Jag
har dessvärre fått sådana signaler som att den snabba
förändring som man borde ha kunnat hoppas på kan-
ske inte har skett under detta år. Men det viktigaste är
ju att man vet vem som har ansvaret. Det är kommu-
nernas ansvar. Staten är tillsynsmyndighet, och det är
Sveriges riksdag som fattar beslut. Kommunerna har
mycket precisa skyldigheter.
Möjligtvis kan man vara en smula hoppfull inför
framtiden eftersom vi faktiskt har sett till att kommu-
nerna får bättre resurser för att leva upp till sina skyl-
digheter. Det gäller inte minst det senaste beskedet
om att kommunerna nu får extra stöd för att anställa
personal, vilket faktiskt behövs i äldreomsorgen. Det
kan lätta på en del av bekymren också när det gäller
platserna i särskilt boende.
Men exakt vad som har hänt får vi inte veta förrän
staten har gjort det den ska göra, nämligen se till att
tillsynsverksamheten fungerar. Då får vi ett bra un-
derlag för att diskutera hur det ser ut.

Anf. 14 SVEN BRUS (kd):
Herr talman! Det är förvisso ett kommunalt an-
svar. Jag kan försäkra Lars Engqvist om att jag kän-
ner till det mycket väl. Jag har varit äldreomsorgs-
ansvarigt kommunalråd i Norrköpings kommun. Jag
har brottats med det här problemet på det lokala pla-
net.
Men man måste ändå fundera över vad själva
grundorsaken är till att vi befinner oss i den här situa-
tionen, där nästan 5 000 äldre står utan den vårdplats
som de så väl behöver och som de också har fått ett
beslut om. Beror det på otydlighet i det kommunala
uppdraget? Nej, knappast. Kommunerna är, precis
som statsrådet säger, enligt lag förpliktade att inrätta
särskilda boendeformer för äldre. Kommunerna har
också planeringsskyldighet enligt socialtjänstlagen
när det gäller det särskilda boendet. Så det beror inte
på otydlighet.
Beror det på bristande kunskap om behoven? Nej,
knappast. Jag tror att våra kommunpolitiker har en
mycket klar bild av läget i den egna kommunen. Och
när det gäller situationen i landet i stort har vi ju fått
en både tydlig och skrämmande bild genom den un-
dersökning som vi här relaterar till.
Beror det då på bristande vilja? Nej, det tror jag
verkligen inte. Varje ansvarsfull kommunpolitiker vill
naturligtvis skapa ett gott liv för kommuninvånarna i
allmänhet och, tror jag, för de äldre i synnerhet.
Vad beror det då på att situationen är så dyster
som den är på det här området? Det finns naturligtvis
ett orsakssammanhang. Man kan se två orsaker. Den
ena handlar om bristen på helhetssyn mellan de två
stora huvudmännen för äldres vård och omsorg, näm-
ligen kommunerna och landstingen. Vi har sett hur
antalet vårdplatser i landstingsvården mer än halve-
rats på ett drygt årtionde. Det är en neddragning som
inte har motsvarats av en platsutbyggnad och större
vårdansvar och kapacitet i kommunerna. Just våra
äldre kommer ofta i kläm mellan de två huvudmän-
nen. Som medicinskt färdigbehandlad lämnas man
över från landstingets klinik till en kommunal vård
och omsorg som varken har tillräckligt antal platser
eller tillräcklig vårdkompetens.
Den andra orsaken är naturligtvis bristen på eko-
nomiska resurser. 90-talets neddragningar i all kom-
munal verksamhet har slagit hårdast mot barn och
gamla. När regeringen nu berömmer sig av att ha
sanerat statens ekonomi är det lätt att se vilka som har
fått betala notan. Det är bl.a. de 5 000 äldre som inte
får plats i särskilt boende i kommunerna.
Jag undrar om socialministern delar den här väl-
digt snabbt gjorda orsaksbeskrivningen. Om det är så
här är det ju inte några nya upptäckter som vi gör här
i kammaren i dag. De här orsakerna känner vi till, och
de lever vi med. Då tycker jag att jag ändå kan sätta
ett frågetecken när det gäller detta. Regeringen tar del
av en kartläggning av en allvarlig situation och säger
att detta är oacceptabelt. Man säger att man ska följa
upp och att uppföljningen ska ligga till grund för
vidare ställningstaganden - det är socialministerns
egna ord. Då kan jag inte tycka annat än att det är
märkligt att det är två år mellan ett konstaterande och
en ny uppföljning och ställningstaganden.

Anf. 15 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Jag kan berätta något om vad som
faktiskt har skett under det här året när det gäller
länsstyrelsernas roll.
Här i Stockholm inbjöd landshövdingen Ulf Adel-
sohn samtliga kommuner till en genomgång, kommun
för kommun, om hur deras planeringssituation ser ut
mot bakgrund av den rapport som Socialstyrelsen
lämnade. Varje kommun har redovisat vilka åtgärder
de vidtar, vilket behov de bedömer att det finns och
också vilken möjlighet det finns att faktiskt klara sin
ekonomi med de högre krav som vi ställer när det
gäller äldreomsorgen. Jag antar att motsvarande dis-
kussion har skett i de flesta län.
Länsstyrelserna lever upp till sin roll som till-
synsmyndighet och som ansvarig för att också se till
att underlätta eller stimulera kommunernas planering.
Det händer alltså faktiskt någonting runtom i lan-
det kring detta. Vilka effekter det får, hur snabbt man
åtgärdar problemen och hur många som nu väntar på
särskilt boende vet vi inte, men det får vi kunskap
om. Det är viktigt att vi hela tiden följer detta och att
vi utnyttjar de instrument vi har.
Jag tror alltså att situationen håller på att förbätt-
ras, även om jag inte är optimistisk nog att tro att man
på ett år har kommit till rätta med hela problemet.
Om vi försöker analysera vad problemet är tror
jag dessutom, det ska läggas till, att det ligger en del i
att det har varit ett bekymmer att hitta en bättre sam-
verkan mellan landstingen och kommunerna. Även
där sker ganska mycket. Landstingsförbundet och
Kommunförbundet har alldeles nyligen presenterat en
gemensam rapport om hur man ska öka samverkan
och få en bättre gemensam planering, inte minst när
det gäller äldreomsorgen.
Det är dock klart att det alldeles grundläggande är
resursfrågan. Och är det en sak vi nu har lärt oss så är
det att vi inte får upprepa de misstag som gjordes
under 90-talet. Ställer man svensk samhällsekonomi
inför gigantiska underskott ska någon så småningom
betala. Dessvärre drabbar det också vår sociala väl-
färd och vår sociala trygghet. Det kan vi konstatera,
och det får inte ske. När vi nu diskuterar att öka
kommunernas resurser, vilket måste göras för att
tillgodose behoven, måste det ske med ansvar för hela
samhällsekonomin.
Men jag tror alltså att situationen är på väg att
förbättras. Jag tycker att det är viktigt att vi följer
utvecklingen och att Socialstyrelsen nu kommer med
ytterligare en rapport där vi får en klar bild av vad
som har skett mellan 2000 och 2001.

Anf. 16 SVEN BRUS (fp):
Herr talman! Vi kan naturligtvis ha olika uppfatt-
ning om takten i det här arbetet. Vi kan också ha olika
förhoppningar om vad som har hänt sedan den här
undersökningen gjordes. Statsrådet säger att förhopp-
ningen är att problemen med ej verkställda beslut inte
längre förekommer i någon av landets kommuner.
Det skulle jag nog beteckna som en mycket from
förhoppning. Förhoppningsvis går det dock åt rätt håll
men kanske trots allt alldeles för sakta. Det här är ju
inte ett administrativt problem utan ett djupt mänsk-
ligt problem. Det handlar om människor med mycket
svåra och tunga vårdbehov och som, skulle jag vilja
påstå, befinner sig i en traumatisk situation. Det gäller
inte minst också deras anhöriga.
Herr talman! Den här frågan rymmer två viktiga
aspekter. Den ena är naturligtvis det konstaterade
vårdbehovet hos den enskilde äldre, som ofta är
mycket stort. Men det handlar också om en annan
sida, och det var den som var utgångspunkten för
undersökningen, nämligen de äldres rättssäkerhet.
Här har det ofta uppstått ett slags moment 22-
situation. Om man har fått ett biståndsbeslut om sär-
skilt boende har man enligt socialtjänstlagen också
rätt att få platsen omgående. Med JO:s mått har
"omgående" kommit att betyda inom tre månader.
Men om man beviljas en plats kan man inte överkla-
ga. Då har man ju fått bifall. Därför väljer vissa
kommuner att avslå ansökningarna, just för att ge den
enskilde möjlighet till rättslig prövning. I undersök-
ningen för snart två år sedan konstaterade både Soci-
alstyrelsen och länsstyrelserna att de äldres rättssä-
kerhet i det här avseendet är bristfällig. Många tving-
as vänta under obestämd tid på en beviljad insats, och
många får avslag på ansökan om hjälp och stöd, i det
här fallet trots konstaterade behov.
Jag skulle avslutningsvis vilja fråga socialminis-
tern hur han ser på rättssäkerheten i den problematik
vi diskuterar här i dag.

Anf. 17 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Jag är inte alldeles säker på att Sven
Brus beskrivning av kommunernas motiv att inte
avslå stämmer, dvs. att detta enbart skulle vara någon
sorts ekonomiskt-taktiskt, eller möjligtvis juridiskt-
taktiskt, motiv för att slippa få frågan prövad. Jag tror
att det har funnits en osäkerhet kring hur man ska
förfara. Vi kan konstatera att många kommuner biföll
ansökningar trots att man inte hade resurser att inom
rimlig tid leverera den tjänst som det handlade om.
Jag tror alltså att det mer handlar om en osäkerhet i
den kommunala värden kring hur man skulle agera.
Därför är det glädjande att både Socialstyrelsen
och Justitieombudsmannen har anvisat vilken väg
kommunerna ska välja. Om man inte har möjlighet att
leva upp till de krav som lagstiftningen ställer, dvs.
om man inte har tillgängligt boende inom rimlig tid,
ska man avslå ansökan så att den kan bli rättsligt
prövad. Man ska inte bifalla om man vet att man inte
kan leverera. Jag tycker att det är en viktig signal till
kommunerna. Man ska bara bifalla om man tror att
man inom rimlig tid kan leva upp till de krav som
ställs. Och rimlig tid anses ju vara, även om lagstift-
ningen säger att det är omedelbart, upp till tre måna-
der. Det kan alltså vara den tid som behövs för att
kommunerna ska leva upp till sina krav. Kan man inte
leverera inom den tiden bör man i så fall avslå så att
det kan bli en juridisk prövning av behovet. Jag tyck-
er att det är viktigt att vi gemensamt påpekar detta för
kommunerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 2001/02:57 om in-
formation om personvalet

Anf. 18 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Per Bill har frågat mig vilka åtgärder
som jag avser att vidta för att tillse att Riksskatte-
verket (RSV) och andra berörda myndigheter inför
nästa års val förser de svenska väljarna med så rele-
vant information som möjligt om personvalssystem-
en.
Bakgrunden till frågan är den valbroschyr som
RSV inför valet 1998 skickade ut till samtliga hus-
håll. Per Bill menar att broschyren innehöll grovt
vilseledande information om personröstning som
riskerade att förstöra personvalet.
Jag ser ingen anledning att gå in på innehållet i
den nu inte längre aktuella broschyren. Jag har dock
förstått att RSV tidigare har tagit till sig kritiken och
att man valde en annan skrivning i den broschyr som
gick ut inför Europaparlamentsvalet 1999.
För att stärka den centrala valorganisationen har
regeringen den 1 juli i år inrättat en ny myndighet
som fått namnet Valmyndigheten. Denna myndighet
har tagit över RSV:s tidigare uppgift som central
valmyndighet. Det är alltså Valmyndigheten som
numera har det övergripande ansvaret för genomfö-
randet av allmänna val och folkomröstningar och som
också i övrigt fullgör de uppgifter som den centrala
valmyndigheten har enligt bl.a. vallagen (1997:157).
Av vallagen framgår att den centrala valmyndig-
heten ska informera allmänheten om röstningen och
vad som i övrigt gäller för valet. Enligt myndighetens
regleringsbrev ska informationen till de röstberättiga-
de vara utformad så att även personer med funktions-
hinder och de som inte behärskar svenska språket ska
kunna ta till vara sin rätt att rösta. Valmyndigheten
har också fått i uppgift att i sin återrapportering till
regeringen redogöra för vilka åtgärder som vidtagits
vad gäller information till de röstberättigade.
Det kan också nämnas att den centrala valmyn-
digheten inför tidigare val har haft en dialog med de
politiska partierna angående utformandet av valbro-
schyrer. Jag utgår från att detta sker även inför de
allmänna valen nästa år.
Utöver den centrala valmyndigheten har även
länsstyrelserna som regionala valmyndigheter och
kommunerna som lokala valmyndigheter en viktig
uppgift när de bistår väljarna vid förfrågningar om
valförfarandet.
De åtgärder som jag nu nämnt i förening med de
grundläggande objektivitetskrav som ligger på myn-
digheterna anser jag ger en god grund för att väljarna
vid nästa års val ska få en korrekt och tydlig informa-
tion om personvalssystemet.

Anf. 19 PER BILL (m):
Herr talman! Jag vill tacka för ett snabbt och in-
formativt svar.
Personvalet är en av flera nymodigheter, får vi väl
kalla det, som fördjupar och förbättrar vår demokrati
- en demokrati som vi aldrig kan ta för given; det har
vi fått lära oss de sista månaderna om inte tidigare.
Personval och lokala folkomröstningar är, tycker jag,
två av de saker som på sista åren har gjort mest för att
stärka banden mellan väljarna och politikerna - eller
väljarna och de förtroendevalda. Detta ord speglar
bättre den relation som man borde ha med dem som
ger en sitt förtroende.
Den här relationen väljare-förtroendevald tror jag
hindrar att man kan vara ute på gator och torg och
lova runt i valrörelsen och hålla tunt när man väl
kommer till riksdagen, kommunen eller landstinget.
Man är betydligt mer personligt ansvarig. Man kan
inte säga: Ja, men partiet ville inte. I så fall får man
ha tagit reda på huruvida man kan få igenom sina
saker eller om man åtminstone kan arbeta hårt för det
man faktiskt går ut och säger i valrörelsen.
Vi har ju ett system där vi först låter partiet göra
en rangordning. Detta sker ofta via ett provval, i vårt
fall också via ett Internetprovval till allmänheten, och
sedan på nomineringsstämmor där man fastställer
ordningen. Denna ordning kan brytas om väljarna
bestämmer så, dvs. om minst 8 % i ett riksdagsval
kryssar för en kandidat som kanske inte står överst på
listan, går denna kandidat automatiskt upp på första
plats.
Det var här som jag tror att Riksskatteverket - ab-
solut inte av illvilja eller för att missleda oss men
kanske genom att vara överobjektiv - gick ut med
information om att personröstningen är frivillig: Du
kan ta en valsedel för ditt parti utan att sätta kryss för
någon kandidat, och det innebär att du godtar partiets
förslag till ordning av kandidaterna.
Det var väldigt många som kom till mig och sade:
Jag har röstat på dig. Jag frågade då: Satte du ett
kryss för mitt namn? - Nej, det gjorde jag inte, för du
stod överst på listan. Jag tror att jag inte var ensam
om detta, utan många som stod först på listan fick
inte de kryss som väljarna trodde att de hade givit
dem. Här fanns en uppenbar risk att någon som kan-
ske hade 80-90-procentigt stöd av sina väljare kunde
bli omsprungen av en kandidat längre ned på listan,
som lyckades få ihop 8, 9 eller 10 % av rösterna. Jag
tycker därför att det är väldigt bra att vi får ett så
tydligt besked från demokratiministern att det kom-
mer att bli en bättre tingens ordning i det här valet.
Jag tror att Valmyndigheten innebär en ytterligare
förbättring av vårt sätt att sköta de allmänna valen,
och det är bra att man har en dialog med partierna.
Kanske skulle vi nu också med den datamognad som
finns kunna ta nästa steg redan nu och lägga ut det
här materialet på Internet för påseende till väljarna
och låta dem komma in med sina synpunkter på vad
som är lätt att förstå och på det som de tycker verkar
konstigt.

Anf. 20 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Det är oerhört väsentligt att infor-
mation inför allmänna val är korrekt, att den når mål-
grupperna och att den utformas så att den inte är svå-
rare att förstå än nödvändigt och ger fullödig vägled-
ning. Just därför har regeringen i uppdragen till
Valmyndigheten, i instruktion och i regleringsbrev
betonat informationens betydelse. Vi har också just
därför sagt åt Valmyndigheten att senast den 1 febru-
ari nästa år komma in till regeringen med en redogö-
relse för hur informationsinsatserna kommer att se ut.
Inför 1998 års val och dessförinnan hade den då-
varande valmyndigheten i sitt arbetssätt inte bara
kontakter med de politiska partierna för att på bästa
sätt åstadkomma en information kring valet som alla
tyckte var klok och till fyllest. Jag kan inom parentes
nämna att också den kritiserade valbroschyren fak-
tiskt hade varit uppe för information till partierna och
att ingen hade lyckats se den formulering som var så
olycklig. Jag tror att vi alla har lärt oss av den mycket
olyckliga formulering som då gick ut.
Vad Riksskatteverket tidigare har gjort har också
handlat om att den faktiskt har provat hur valbroschy-
rernas innehåll har sett ut och hur det har mottagits av
olika väljargrupper, av studenter, förvärvsarbetande,
pensionärer osv. Eftersom vi från regeringens sida
betonar informationens betydelse i vårt uppdrag till
Valmyndigheten, är jag övertygad om att insatserna
från de nya valhandläggarna inte kommer att vara
mindre på det här området utan tvärtom än mer välö-
verlagda inför framtiden. Vi ska göra allt för att skapa
de bästa förutsättningarna för väl fungerande och
rättssäkra val inför framtiden.

Anf. 21 PER BILL (m):
Herr talman! Vi tycks vara överens i de här frå-
gorna, och jag är så nöjd med svaren att vi inte ska
behöva prata länge om dem. Jag hoppas verkligen att
den nya myndigheten gör just allt det här. Det enda
lilla som jag vill skicka med är: Låt oss också lägga
ut det här på Internet. Då får vi ytterligare många
hundra personer som kan gå in och titta på detta. Ju
fler ögon som ser detta, desto större chans har vi att få
ett material som verkligen är lättförståeligt för alla.
Det blir mer och mer komplext. Vi har bl.a. infört
personvalet, som faktiskt väldigt många åtminstone
första gången tyckte var en stor förändring. Man var
väldigt nervös inför att sätta ett kryss: Satte man det
för hårt, och skulle det bli godkänt om det gick ige-
nom papperet? Vad skulle hända om man satte två
kryss osv.?
Väljarna är oerhört konservativa i sina önskemål
om hur de vill ha sina valsedlar utformade, och det är
naturligtvis bra. Jag tycker att vi dels har en bra av-
vägning mellan möjligheterna att rösta på parti och
person, dels har sett till att det inte blir alltför krång-
ligt. Vi har ju om inte annat så av det amerikanska
presidentvalet lärt oss att inte alla länder har system
där det är lätt att i efterhand kontrollera vad väljarna
verkligen röstade på eller åtminstone ville rösta på.
Jag tycker att vi härvidlag redan i dag står väl rustade.
Herr talman! Jag behöver ingen ytterligare replik
utan förklarar mig mycket nöjd med ministerns svar.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.

Förste vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemoria om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM20 Gemensamma utredningsgrupper till
justitieutskottet

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Finansutskottets betänkanden
2001/02:FiU1 Utgiftsramar och beräkning av statsin-
komsterna, m.m.
2001/02:FiU11 Tilläggsbudget 2 för budgetåret 2001

10 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 16 november

2001/02:81 av Lars Ohly (v) till utrikesminister Anna
Lindh
Turkiet och de mänskliga rättigheterna
2001/02:82 av Lars Ohly (v) till utrikesminister Anna
Lindh
USA:s specialdomstolar
2001/02:83 av Sofia Jonsson (c) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Konsekvenserna av maxtaxan i barnomsorgen
2001/02:84 av Sofia Jonsson (c) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Individuella studieplaner
2001/02:85 av Ola Karlsson (m) till näringsminister
Björn Rosengren
Personalsituationen vid näringsdepartementet
2001/02:86 av Tullia von Sydow (s) till socialminister
Lars Engqvist
Värn för äldre

Interpellationerna 81-84 redovisas i bilaga som
fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den
20 november.
Interpellationerna 85 och 86 redovisas i bilaga
som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den
27 november.

11 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 16 november

2001/02:223 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå-
det Ingela Thalén
Arbetsskadeersättning
2001/02:224 av Laila Bjurling (s) till näringsminister
Björn Rosengren
Gillbergavägen i Eskilstuna
2001/02:225 av Lars Gustafsson (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Unga kvinnor och missbruk
2001/02:226 av Åsa Torstensson (c) till miljöminister
Kjell Larsson
Laxparasiten Gyrodactylus
2001/02:227 av Holger Gustafsson (kd) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Övergrepp mot barn i Sydafrika

Fråga 223 redovisas i bilaga som fogas till riksda-
genens snabbprotokoll tisdagen den 20 november.
Frågorna 224-227 redovisas i bilaga som fogas
till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den
27 november.

12 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 16 november

2001/02:118 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Mänskliga rättigheter och barnens rättigheter i Iran
2001/02:119 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Misstänkt användning av BC-vapen
2001/02:120 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Svenska medborgares säkerhet vid utlandsbesök
2001/02:125 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Medborgarnas rättssäkerhet i Turkiet
2001/02:126 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till utrikesminister Anna Lindh
Situationen i Cochabamba, Bolivia
2001/02:145 av Marianne Andersson (c) till utrikes-
minister Anna Lindh
Rehabiliteringscentrum i Diyarbakir
2001/02:159 av Annelie Enochson (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Religionslagstiftningen i Jugoslavien
2001/02:169 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
näringsminister Björn Rosengren
System för mobil radiokommunikation
2001/02:175 av Erling Wälivaara (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Refillkort till mobiltelefoner

den 19 november

2001/02:160 av Margareta Cederfelt (m) till statsrå-
det Ingela Thalén
Sjukskrivningar
2001/02:181 av Margareta Cederfelt (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Krafttag mot sjukskrivningar

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 27 november.

13 § Kammaren åtskildes kl. 11.06.

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.