Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:28 Fredagen den 16 november

ProtokollRiksdagens protokoll 2001/02:28

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2001/02:28 Fredagen den 16 november Kl. 9.00 - 9.29

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------

1 § Avsägelse

Förste vice talmannen meddelade att Lars Tobis-
son (m) anhållit om att bli entledigad från uppdraget
som ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 januari 2002.
Kammaren biföll denna anhållan.

2 § Svar på interpellation 2001/02:39 om kvin-
nornas situation i Afghanistan

Anf. 1 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Carina Hägg har frågat vilka insatser
den svenska regeringen är beredd att göra för att
kvinnorna ska få sin rättmätiga plats i Afghanistans
framtida regering.
Inledningsvis vill jag säga att jag instämmer i Ca-
rina Häggs beskrivning av den afghanska civilbefolk-
ningens mycket svåra situation. Det afghanska folket
är mycket hårt prövat av år av inbördeskrig och um-
bäranden. Kvinnorna i Afghanistan har drabbats sär-
skilt hårt. Förutom den svåra humanitära situationen
har deras mänskliga rättigheter helt åsidosatts genom
talibanrörelsens kvinnofientliga politik. Kvinnornas
situation har länge varit svår i Afghanistan men blev
akut när talibanrörelsen kom till makten. Självklart
måste Sverige stödja civilbefolkningen i Afghanistan
och särskilt kvinnorna som har drabbats dubbelt.
Stabil fred och upprättande av demokrati i Afghani-
stan är en förutsättning för att ge afghanska kvinnor
möjligheten att kämpa för sina rättigheter. Ur detta
perspektiv är rapporterna om att kvinnor i Mazar-i-
Sharif och Kabul tagit av sig sina burkor sedan tali-
banrörelsen drivits ut mycket positiva. Förhoppnings-
vis är detta inledningen på ett nytt kapitel i Afghani-
stans historia.
Carina Hägg undrar hur vi ska agera för att lyfta
fram kvinnornas situation när talibanregimen fallit.
Jag tog upp bl.a. den frågan när jag i onsdags träffade
FN:s sändebud för Afghanistan, Lakhdar Brahimi. FN
har ju en unik position och resurser som gör att orga-
nisationen bör spela en central roll i att stödja den
afghanska politiska processen. Brahimi instämmer
helt i vikten av att kvinnor bereds plats i utformandet
av det framtida Afghanistan.
Sverige har i flera olika sammanhang fört fram
vikten av att kvinnors och flickors rättigheter respek-
teras, bl.a. i FN:s kommission för mänskliga rättig-
heter, EU, givarsammanslutningen Afhanistan Sup-
port Group samt med företrädare för olika gruppe-
ringar i Afghanistan. Sverige kommer att fortsätta att
agera i dessa fora för att öka kvinnors delaktighet i
utformandet av det afghanska samhället samt även
föra en dialog med företrädare för en eventuell ny
regim i Afghanistan.
Ytterligare ett sätt att stödja kvinnorna i Afghani-
stan är att genom internationell närvaro i landet för-
söka påverka de attityder som hindrar kvinnor från att
komma i åtnjutande av de mänskliga rättigheterna
och som hindrar dem att delta på lika villkor i sam-
hället.
Detta kan åstadkommas t.ex. genom fortsatt fi-
nansiellt stöd till enskilda organisationer som är verk-
samma i landet. Sverige har sedan tidigare ett lång-
siktigt engagemang i Afghanistan och är, med ett stöd
om
125 miljoner kronor om året, en av de största bi-
ståndsgivarna. Ytterligare 200 miljoner kronor av
Sidas medel har nyligen avsatts för insatser i Afgha-
nistan och grannländerna. Två av de organisationer
som just nu, med medel från bl.a. Sida, arbetar vidare
i Afghanistan är Svenska Afghanistankommittén
(SAK) och Svenska Rädda Barnen. SAK verkar bl.a.
för att flickor och kvinnor ska få tillgång till under-
visning och sjukvård. SAK driver 500 skolor i Af-
ghanistan i vilka över 20 % av eleverna är flickor.
Dessa skolor finns både i områden kontrollerade av
talibanerna respektive norra alliansen. Min förhopp-
ning är att SAK, med fortsatt stöd från Sida, även i
framtiden ska spela en viktig roll när det gäller kam-
pen för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter i
Afghanistan.
Svenska Rädda Barnen har arbetat sedan 1983 i
Afghanistan och Pakistan. Rädda Barnen har ett nära
samarbete med UNHCR och kompletterar deras ar-
bete speciellt när det gäller kvinnor, barn och ungdo-
mar bland flyktingar. Rädda Barnen startar social
verksamhet som skolor i flyktingläger och stöder
lokala organisationer för att öka flyktingarnas möjlig-
heter att hjälpa sig själva. Rädda Barnen utbildar även
UNHCR-personal och pakistansk myndighetsperso-
nal i barn- och kvinnofrågor. Svensk personal rekry-
teras också och skickas ut för att förstärka UNHCR:s
kompetens på området.
Den humanitära situationen för det afghanska fol-
ket är just nu mycket svår. Min förhoppning är dock
att man på längre sikt, med omvärldens hjälp, ska
kunna bygga upp ett demokratiskt Afghanistan där
alla grupper, oavsett religion, etnisk tillhörighet eller
kön, ska vara delaktiga på lika villkor. FN har en
central roll i denna process. Sverige är berett att delta
långsiktigt i detta mycket viktiga arbete och står väl
rustat för detta, eftersom vi har ett långvarigt enga-
gemang i Afghanistan och för det afghanska folket.

Anf. 2 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! För en vecka sedan hade jag besök
här i riksdagen. Jag hade bjudit in afghanska kvinnor
som nu lever här i Sverige, alltså kvinnor som hade
flytt till Sverige först undan inbördeskriget och sedan
talibanerna. För mig var det oerhört viktigt att få höra
deras syn på hur kvinnorna har det i Afghanistan, på
händelseutvecklingen och bombningarna och hur de
såg på framtiden för sig och sina systrar och folket i
Afghanistan.
Dessa kvinnor kom från medelklassen. De hade
fäder som hade stött dem. De hade familjer som hade
uppmuntrat dem att studera. De kom från familjer
som hade haft råda att låta sina döttrar använda sin tid
till att studera. Men skolgången inklusive skolböck-
erna var fria i deras Afghanistan. De berättade hur
kvinnorna hade spelat en viktig roll. De berättade om
berömda afghanska kvinnor, om kulturen, om islam
och om sin tolkning av vad som står i Koranen. Och
detta var troende praktiserande muslimska kvinnor.
De gav mig också en del siffror. 50 % av tjänste-
männen utgjordes tidigare av kvinnor. 60-70 % av
lärarna var kvinnor. 40 % av läkarna var kvinnor.
Kvinnorna var en viktig resurs, och det här säger
mycket om att kvinnorna är en resurs också i det
framtida Afhanistan.
I dag har kvinnorna i Afghanistan förlorat alla
mänskliga rättigheter, även om positiva tecken nu har
synts under de senaste dagarna. Och trots att medve-
tenheten om detta är stor i dag ställer omvärlden inte
krav på de afghanska männen att ge kvinnor rättig-
heter och inflytande. Männen måste dela makten med
kvinnorna. Men formerna för det framtida styret
måste afghanerna själva forma.
De afghanska kvinnorna som jag talade med und-
rade varför inte västvärlden ställer krav på kvinnors
inflytande, vilket är en berättigad fråga som jag lova-
de att ta med mig hit i dag till den här interpellations-
debatten med Anna Lindh.
I min interpellation frågar jag: Vad gör den
svenska regeringen för att kvinnorna ska få sin rätt-
mätiga plats i det framtida Afghanistans regering och
styre?
Utrikesministern talade om Brahimi. Det är på
många sätt en kompetent person. Men när han talar
om att alla grupper ska vara representerade i ett
framtida styre så har jag fram till den information
som Anna Lindh här gav inte hört att han i begreppet
alla grupper också inkluderar kvinnorna. Därför
skulle jag gärna vilja veta vad han menar när det
gäller att ta initiativ. Ord är ju bra. De lägger en
grund, men det krävs också att han tar ett initiativ på
området.
När man från FN-håll talar om en posttalibansk
regering så finns inte kvinnorna med i den tänkta
konstellationen. När sändebudet Brahimi ska påskyn-
da förhandlingarna så förhandlar man med män. USA
och Ryssland träffas, men var är kvinnorna? USA har
man träffat på egen hand, men var är kvinnorna? EU
möter alla parter, men var är kvinnorna? Man träffar
kungen i Italien, men var är kvinnorna?
När man nu talar om att hålla en FN-stödd konfe-
rens för att hitta en lösning på Afghanistans framtid
måste man också väga in kvinnorna. Det borde vara
så självklart, men så är det inte. Vid mötet ska repre-
sentanter för olika afghanska grupper samlas för att
förhandla om landets politiska framtid. I begreppet
olika grupper ryms återigen inte kvinnorna.
Jag måste därför fråga vad den svenska regeringen
gör för att synliggöra och kräva att kvinnorna ska få
en rättmätig plats i Afghanistans framtida regering. I
detta sammanhang är det nämligen inte bara de af-
ghanska männen som har ett ansvar. Här har också,
som de afghanska kvinnorna som jag träffade sade, vi
i Sverige och västvärlden ett ansvar att ta upp dessa
frågor.
Jag har försökt följa detta och kolla med UD vilka
ställningstaganden som görs i FN, i EU och av den
svenska regeringen. Och så sent som i går kunde jag
inte få någon bekräftelse på att den här frågan om
kvinnornas inflytande hade tagits upp.
När jag träffade dessa afghanska kvinnor lyfte de
också fram en annan fråga. De ställer gärna upp och
vill gärna tala med företrädare för fler politiker och
naturligtvis också gärna med regeringen. Jag tror att
det är en bra idé att lyfta fram och politiskt markera
kvinnornas deltagande genom att möta dem vid olika
träffar, konferenser och i mindre sammanhang.
Bistånd, katastrofbistånd, humanitärt och utveck-
lande bistånd, är oerhört viktigt, och jag är tacksam
för den redovisning som utrikesminister Anna Lindh
här gav. Men kvinnorna måste också få makt, och
makt och humanitärt bistånd kan inte ställas mot
varandra. Makt över sitt eget liv och sitt lands framtid
är en förutsättning för en hållbar utveckling även i
Afghanistan.

Anf. 3 Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v):
Herr talman! Jag välkomnar den interpellation
som Carina Hägg här har väckt därför att det här är
ett mycket angeläget område. Det är väldigt motiverat
från flera aspekter, först och främst utifrån just tali-
banernas kvinnofientliga regim och det läge som rått
vad gäller fullständig brist på mänskliga rättigheter
för kvinnor men också för män till väsentliga delar i
Afghanistan.
Jag vill peka på hur den kände journalisten Ah-
med Rashid i sin bok Talibanerna, där bakgrunden
beskrivs, kortfattat beskriver situationen - att analfa-
betism var ett stort problem redan innan talibanerna
dök upp och att 90 % av flickorna och 60 % av poj-
karna var illiterata. I stora områden på den afghanska
landsbygden blev varenda skola förstörd under kriget.
Talibanernas kvinnosyn förvärrade bara en kris som
redan pågick. Under de tre första månaderna efter det
att talibanerna hade intagit Kabul stängde de 63 sko-
lor i staden, vilket drabbade 103 000 flickor, 148 000
pojkar och 11 200 lärare, av vilka 7 800 var kvinnor.
Ahmed Rashid konstaterar:
"Resten av världen blundade i stor utsträckning
för det afghanska folkets desperata situation."
Ja, det var i stor utsträckning verkligheten. Jag
kan, tyvärr, konstatera att även Sverige, tycker jag,
deltog i det blundandet. Från Vänsterpartiets sida har
vi vid flera tillfällen tagit upp frågan om kvinnornas
situation i Afghanistan och det förtryck mot mänskli-
ga rättigheter som har pågått. Men bl.a. i utrikesut-
skottets betänkande förra våren sägs det att situatio-
nen har stabiliserats, vilket knappast kan anses vara
överensstämmande med den situation som rådde i
Afghanistan.
Förtrycket var alltså oerhört påtagligt. Som jag ser
saken har kriget mot terrorismen inte väsentligt för-
bättrat situationen för kvinnorna. Kriget mot terro-
rismen har skett utifrån USA:s självförsvar, men det
har också i oerhört hög grad drabbat kvinnor och
barn. Det kan vi inte blunda för.
Naturligtvis hoppas vi alla att kriget nu håller på
att ta slut, att det närmar sig en ny fas och att norra
alliansen och andra krafter som vill stödja sig på
demokratin håller på att byggas upp. Men sett till
framtiden finns det många osäkra faktorer. Det fak-
tum att kvinnorna på vissa håll har tagit av sig slöjor-
na - att burkorna har lämnats hemma - är naturligt-
vis, som utrikesministern säger i svaret, väldigt posi-
tivt. Men är det bestående? Och vad innebär det på
sikt? De frågorna måste vi ta upp.
Sett till den framtida ledningen av Afghanistan in-
stämmer jag i Carina Häggs frågor: Hur driver Sveri-
ge dessa frågor? Finns det någon garanti för att kvin-
nornas intressen bevakas? När det gäller de bilder
som vi kan se - senast i går i Dagens Nyheter, men
också i många andra medier - av beskrivningen "De
vill leda det nya Afhanistan" återfinns självklart,
skulle jag vilja säga, inte en enda kvinna. Därför är
det oerhört angeläget att vi från svensk sida bevakar
just det.
Jag är naturligtvis glad över att utrikesministern
har tagit upp detta med Brahimi, som ska leda arbetet
med att forma en ny demokratisk koalition och förbe-
reda för demokrati i Afghanistan, men jag vill uppre-
pa Carina Häggs fråga: Gör vi från Sveriges sida
några formella framställningar i den vägen, och hur
agerar vi? Vi tre och många andra är väldigt säkra på
och överens om att utan kvinnors medverkan finns
ingen demookrati vare sig i Afghanistan eller någon
annanstans.

Anf. 4 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Det är en väldigt viktig och avgö-
rande fråga som tas upp här. Precis som Carina Hägg
konstaterar kunde man för flera decennier sedan se ett
ganska starkt inflytande för kvinnorna. På 70-talet
fanns det kvinnor på många positioner i det afghanska
samhället, vilket gällde in på 80-talet, men efter det
har det blivit allt svårare. Jag vill dock inte säga att
Sverige har blundat. Sverige är faktiskt ett av de län-
der som via Afghanistankommittén även under de
väldigt svåra åren sett till att flickor har fått utbild-
ning.
Vi räknar med att ungefär var tredje lärare på den
afghanska landsbygden har varit finansierad av
svenska medel - några av ett fåtal skolor som faktiskt
har kommit flickorna och flickornas undervisning till
del.
Vi har, både informellt och formellt, i flera olika
sammanhang med Brahimi tagit upp frågan om kvin-
nornas situation i det framtida styret liksom flickor-
nas situation humanitärt. Detta har också - delvis
kanske på grund av att vi aktivt tagit upp det från
svensk sida men också på grund av att Brahimi själv
har en stark uppfattning om det - genomsyrat Brahi-
mis rapporter och den information som han gett om
sitt fortsatta arbete både till EU och till säkerhetsrå-
dets medlemmar.
Brahimi har besökt regionen, och han har bl.a.
träffat representanter för afghanska kvinnoorganisa-
tioner och också för iranska och pakistanska kvinno-
organisationer och utifrån det diskuterat hur de af-
ghanska kvinnorna ska kunna få en tydlig och säker
plats i det fortsatta arbetet i Afghanistan. När han
talat om att alla grupper ska vara representerade i det
framtida afghanska samhället har han också under-
strukit att detta inkluderar kvinnorna. Det var väldigt
tydligt både i hans presentation häromdagen för EU-
ministrarna och i den presentation som han gjort inför
säkerhetsrådet och offentligt.
Sverige har vid alla dessa tillfällen och vid alla de
olika mötena också strukit under vikten av att kvin-
norna finns med och att kvinnorna är representerade.
Herr talman, självklart har kriget drabbat både kvin-
nor och barn väldigt hårt, men vi kan nu för första
gången på länge känna ett visst hopp för kvinnornas
situation i och med att talibanrörelsen faller.

Anf. 5 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Återigen är jag väldigt nöjd med vad
Anna Lindh säger. Jag skulle önska att jag kunde
känna trygghet i att de kvinnor som vi här talar om
också får en plats först i diskussionen om Afghani-
stans styresskick och sedan i det framtida styret av
Afghanistan.
Det är förundransvärt - eller kanske är detta ett
tecken på hur man fortfarande ser på kvinnofrågorna
- att det är så svårt att få tag i sådan här information.
Jag efterlyser alltså information: Har man sagt något i
FN:s säkerhetsråd? Finns det något om detta i de
resolutionerna? Har detta kommit upp i EU-
sammanhang? Vem jag än ställer frågorna till får jag
ett samstämmigt svar: Nej, kvinnorna är inte berörda
på det sättet - man har inte tagit upp kvinnornas situ-
ation.
Däremot vet jag att man väl bevakar området. Vi
har ju många ställningstaganden, och vi har gjort
oerhört mycket när det gäller bistånd till Afghanistan.
Där har vi lagt grunden för ett fortsatt arbete i och
med de kontakter vi har. Dessutom har vi många
lokalanställda, inte minst genom Svenska Afgha-
nistankommittén, inne i Afghanistan. Indirekt kan
man säga att Sverige är den största arbetsgivaren i
Afghanistan genom de 8 000 lokalanställda som ger
en möjlighet att jobba vidare. Vi vet dock att det när
det kommit till utvecklingsbistånd har varit väldigt
svårt. Humanitärt bistånd har det varit lättare att ge-
nomföra. Men det som också bidrar till en positiv
förändring har det varit svårare att genomföra.
Jag skulle även önska att jag kunde känna mig lite
tryggare vad gäller norra alliansens ambitioner. Vi vet
ju att där finns krigsherrar med ett mycket tveksamt
förflutet - krigsherrar och, skulle jag vilja säga, krigs-
förbrytare. Förra gången de gick in i Kabul förbjöd de
kvinnor att finnas med i medierna. I övrigt deklarare-
rar de ganska mycket att kvinnor inte på ett synligt
sätt borde ha en plats i det afghanska samhället. Nu
blev det för deras del oerhört mycket retorik; på det
sättet slog det här inte igenom. Dessutom vet vi att
talibanerna på många områden har överträffat norra
alliansen. Det är dock oerhört viktigt att ha med de
frågorna i diskussionen med norra alliansen just med
tanke på deras förflutna - de har inte trovärdighet i de
här frågorna.
Diskriminering av och våld mot kvinnor är oför-
svarbart varhelst det förekommer. I Afghanistan har
diskrimineringen av kvinnor drivits till en segregering
på grund av kön. Man kan säga att det har varit ett
slags apartheid. De afghanska kvinnorna har ju berö-
vats alla mänskliga rättigheter - rätten till utbildning,
rätten till hälsovård, rätten att arbeta och försörja sig
och sina barn, rätten att yttra sig offentligt och rätten
att fritt röra sig i sitt land. Kvinnor har inte ens fått
klä sig som de vill, även om vi nu ser att några har
lyft sina burkor. Kvinnorna får inte visa sina ansikten.
Det förtryck och den terror som kvinnor och barn
utsätts för väcker allas vår avsky.
På alla punkter ligger de afghanska kvinnorna i
botten sett till hälsotal och mödradödlighet.
För fem år sedan kom en rapport från Amnesty
International Women in Afghanistan - A Human
Rights Catastrophe. Rapporten blev omdiskuterad
därför att den tog upp kränkningar av kvinnors
mänskliga rättigheter, kränkningar som saknade mot-
stycke. Sedan den skrämmande rapporten presentera-
des har situationen ytterligare försämrats. När jag har
varit ute, så sent som i går kväll, och talat om kvin-
nornas situation i Afghanistan för att ge en bredare
bild av vad som händer på andra håll och om de andra
saker som händer internationellt med krigsaktiviteter
och FN:s ställningstagande har jag haft med mig en
burka. Jag skulle gärna ta upp den himmelsblå burkan
från Jalalabad för att visa dem som inte har sett en
sådan och för att man ska förstå hur lite kontakt man
får med en kvinna som bara ska kommunicera genom
ett oerhört litet nätfönster. När man har en sådan
kvinna framför sig kommer man på sig själv efter ett
tag att man slutat att kommunicera med kvinnan, man
får ingen kontakt. Då inser man hur mycket mimik
och ögonkontakt betyder. Det här är ett sätt att isolera
kvinnor, inte bara genom att fysiskt hänvisa dem till
hemmets innersta rum utan också att isolera dem
genom själva klädedräkten. Jag hoppas att jag slipper
se sådana här dräkter i Sverige. Men de afghanska
kvinnorna...

Anf. 6 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Talartiden är ute.

Anf. 7 Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v):
Herr talman! Carina Hägg har på ett väldigt tyd-
ligt sätt åskådliggjort förtrycket av kvinnor i taliba-
nernas Afghanistan och med andra exempel visat på
den katastrofala situation som råder när det gäller
hälsa, utbildning osv. - jag behöver inte gå in på det.
Vi är också överens om den betydelse som det
humanitära stödet från bl.a. Sverige har inneburit för
kvinnor och barn, där Afghanistankommittén och
Rädda Barnen har spelat en väldigt viktig roll. Det är
min förhoppning att de även i fortsättningen kan göra
det. Det svenska stödet hittills har varit betydelsefullt.
Det gläder mig att vi från vår sida och man från rege-
ringens sida har beslutat om att ytterligare öka det
stödet. Det behövs i högsta grad.
Jag instämmer i de farhågor som Carina Hägg och
många fler har gett uttryck för vad gäller norra allian-
sen och dess demokratisyn. I går fanns en mycket
intressant artikel i tidningen Politiken av Mahin
Alipour, som är ordförande i kommittén för försvaret
av iranska kvinnor, där hon just beskriver hur norra
alliansen under den tid den haft maktinnehav inte på
något sätt har respekterat kvinnor och mänskliga
rättigheter mer än vad talibanerna har gjort. Hennes
oro och den oro som många kvinnor i den muslimska
världen känner måste tas på allvar.
Det som hon också framför i sin artikel och som
jag är intresserad av att fråga utrikesministern om har
att göra med att RAWA, Revolutionära samfundet för
kvinnor i Afghanistan som också spelat en viktig roll,
nu uppmanar FN att skicka peace keeping force till
Afghanistan innan norra alliansen börjar upprepa
oförglömbara brott i Afghanistan. Jag vill då fråga
hur utrikesministern i samtalen med Brahimi tog upp
den frågan. Vi har diskuterat hur FN framöver ska
stödja. Jag tror att alla är överens om betydelsen av
att man har en lång fas där man bygger upp och har
övergångsregering innan man kommer fram till
eventuella val, innan man fastställer en permanent
regering. Vilken roll FN ska spela där är av stor bety-
delse.
Jag vill alltså fråga utrikesministern vad Sverige
har agerat för att FN ska ha som roll.

Anf. 8 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Jag vet att vi är helt överens om
kvinnornas svåra situation under talibanregimen, det
fruktansvärda systemet med burka inklusive allt annat
man har utsatt kvinnorna för. När det gäller möjlig-
heten att nu få en större roll för kvinnorna och svårig-
heten att få information om vad olika grupper gör,
vad olika grupper kräver, som Carina Hägg tar upp,
kan svårigheten att få information bero på att de här
mötena ägt rum de allra senaste dagarna och att det
huvudsakligen är muntliga rapporter och muntliga
möten som har ägt rum.
Vi kan trots allt se en helt annan situation i dag än
vad vi kunde göra för någon vecka sedan.
Jag kan instämma i Eva Zetterbergs och Carina
Häggs farhågor när det gäller norra alliansen. Det
finns positiva exempel med norra alliansen. De områ-
den som norra alliansen nu tar över är de där man nu
vågar ta av burkan, vågar återgå till att gå ut på gator-
na. Vi kan också se rapporter om att männen vågar
raka av sig skägg när de inte vill ha skägg och att man
vågar börja spela musik på gatorna och andra sådana
tecken på att samhället liberaliserats. Samtidigt vet vi
att norra alliansen har ett historiskt förflutet med
mycket förtryck av mänskliga rättigheter och att det
absolut inte får vara norra alliansen som tar över
ledningen av det framtida Afghanistan. Det är också
därför som Sverige gemensamt med alla andra länder
har menat att det är väldigt viktigt att FN har en avgö-
rande roll i att se till att man samlar en representativ
övergångsregering och att FN, även om det är afgha-
nernas egen process där afghanerna själva måste ha
ett avgörande inflytande, hjälper till och ser till att en
övergångsregim snabbt kan komma på plats i det
vakuum som vi annars riskerar att få. Detta, herr
talman, räknar jag med att vi mer genomgripande ska
kunna presentera och berätta om i riksdagen på tisda-
gen när det är en speciell debatt med anledning av
situationen i Afghanistan.

Anf. 9 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Jag ska fortsätta där jag var tvungen
att bryta på grund av tidsbrist.
En synpunkt som kom från de afghanska kvinnor
som jag träffade här i Sverige i förra veckan var att de
också här i Sverige skulle vilja, utan att vara pressa-
de, slippa att bära burka eller dölja sig i olika former
av sjalar. Det är viktigt att man säger att friheten att
klä sig som man vill gäller både i Sverige och i Af-
ghanistan och alla kvinnor globalt sett.
Jag ska ställa några frågor som jag tagit upp tidi-
gare men som jag vill upprepa. Jag är glad över att
Anna Lindh här har kunnat redovisa att kvinnorna har
kommit med i samtalen under de senaste dagarna.
Men det räcker inte med samtal, det måste också
finnas konkreta förslag på hur kvinnorna ska komma
in i den processen. Det måste tas fler initiativ för att
komma i kontakt med afghanska kvinnor. Är Anna
Lindh från regeringens sida beredd att ta kontakt med
och träffa dessa afghanska kvinnor? Är man från
EU:s sida beredd att bjuda in kanske t.o.m. till en
konferens om de afghanska kvinnornas situation? Är
man intresserad av att synliggöra det sexuella våld
och de övergrepp som har varit mot de afghanska
kvinnorna under senare år? Är man beredd att göra en
undersökning, en översyn, för att synliggöra det här
och därav dra lärdomar för framtiden?
Här finns flera punkter som kräver konkreta initi-
ativ. Om vi inte är konkreta i den här delen hur infly-
tandet framöver skulle kunna utformas, med vilka
metoder, då tror jag att det blir väldigt svårt att verk-
ligen få detta till stånd i sista skedet. Då kommer nog
den chans som vi ändå har att glida oss ur händerna.
Det finns starka krafter som inte vill tillgodose kvin-
nornas rättmätiga krav på att finnas med i det framti-
da Afghanistan.

Anf. 10 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Det har kommit glädjande rapporter
de senaste dagarna, som vi konstaterat tidigare, om
kvinnornas till viss del nyvunna frihet. Men det är
fortfarande oerhört många problem som återstår. Det
är en väldigt lång väg kvar till dess att kvinnorna
återfår sin frihet och vi får demokrati och mänskliga
rättigheter i Afghanistan.
Jag kan svara ja på alla Carina Häggs frågor om
vikten av att vi går vidare med konkreta steg när det
gäller att involvera kvinnorna, vikten av att vi också
träffar de afghanska kvinnoorganisationerna och
diskuterar med de afghanska kvinnorna hur de ska
kunna vara aktiva i det fortsatta arbetet.
Jag kan garantera att vi från svensk sida kommer
att fortsätta att driva kvinnornas situation och försöka
se till att man också formellt tar med kvinnorna i alla
olika sammanhang i den framtida återuppbyggnaden
av Afghanistan. Samtidigt som jag ger de positiva
svaren är jag, liksom säkert både Carina Hägg och
Eva Zetterberg, väl medveten om alla problem som
återstår.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
2001/02:Sf13-Sf15 till socialförsäkringsutskottet
2001/02:Ju2-Ju5 till justitieutskottet

4 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 16 november

2001/02:219 av Marianne Andersson (c) till statsrå-
det Mona Sahlin
Elöverkänslighet
2001/02:220 av Rolf Olsson (v) till socialminister
Lars Engqvist
Medicinska insatser i hela landet
2001/02:221 av Rolf Olsson (v) till statsrådet Ingela
Thalén
Nya diagnoser och sjukförsäkringssystemet
2001/02:222 av Carl-Axel Johansson (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Arbetsgivaravgifterna för kommun och landsting

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 20 november.

5 § Kammaren åtskildes kl. 9.29.

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.