Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:11 Tisdagen den 7 oktober

ProtokollRiksdagens protokoll 1997/98:11

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1997/98:11 Tisdagen den 7 oktober Kl. 14.00 - 15.11

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 1 oktober.

2 § Meddelande om ändring i kammarens
sammanträdesplan

Talmannen meddelade att bordläggningsplenum
skulle äga rum fredagen den 10 oktober kl. 12.00 och
att interpellationssvar denna dag utgick.

3 § Svar på interpellation 1997/98:5 om Euro-
parådets kommande toppmöte

Anf. 1 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jan Bergqvist har frågat mig vilka
frågor regeringen tänker sätta i fokus för att uppnå
bästa tänkbara resultat vid Europarådets andra topp-
möte. Jan Bergqvist har även frågat vad regeringen
avser att göra för att utveckla Europarådet till ett allt
bättre redskap i kampen för demokrati, respekt för
mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.
Europarådet är för närvarande en organisation i
förvandling. Efter Berlinmurens fall har rådet genom
sin utvidgning snabbt utvecklats i alleuropeisk rikt-
ning. Samtidigt som rådet har en särskild roll på vissa
områden agerar andra internationella organisationer
inom delvis samma verksamhetsfält. EU och NATO
står inför viktiga utvidgningsprocesser. Organisatio-
nen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har
vidgat och fördjupat sitt samarbete. Allt detta påver-
kar självfallet Europarådet och dess verksamhet. Vi
kan emellertid konstatera att rådet i dag - vid sidan av
FN, OSSE, EU och NATO - utgör en oundgänglig
del av det i vid mening säkerhetsfrämjande arbetet i
det nya Europa som håller på att ta form.
Det är mot denna bakgrund som det andra topp-
mötet skall ses. Vår grundläggande tanke är att topp-
mötet bör befästa och stärka Europarådets existerande
organ och verksamhetsområden. Från svensk sida
förespråkar vi därför en koncentrerad dagordning som
fokuserar på Europarådets kärnverksamhet och kan
utmynna i en slutdeklaration med politiska målsätt-
ningar och en aktionsplan med konkreta förslag.
Den preliminära dagordningen, som vi har varit
med om att utforma, kan indelas i fyra avsnitt: 1.
demokrati och mänskliga rättigheter, 2. sociala frågor,
3. medborgares säkerhet samt 4. demokratiska värden
och kulturell mångfald. Sverige har i förhandlingarna
särskilt verkat för att barnens ofta utsatta situation och
behov av skydd uppmärksammas såväl i övergripande
mening som beträffande det svåra problemet med
sexuellt utnyttjande av minderåriga.
När det så gäller frågan om vad regeringen avser
att göra för att utveckla och förbättra Europarådet ser
vi det som en huvuduppgift att organisationens kärn-
verksamhet konsolideras, bl.a. genom att de instru-
ment som står till dess förfogande förfinas.
Avgörande för Europarådets trovärdighet är att de
grundläggande kraven på demokrati, respekt för
mänskliga rättigheter och rättsstatens principer upp-
rätthålls, inte minst i de nya medlemsländerna. En
försvagning av dessa krav måste motverkas med alla
tillgängliga medel. Europarådet har därför infört en
särskild procedur för att granska hur medlemsstaterna
uppfyller sina åtaganden. Regeringen fäster stor vikt
vid denna metodiska och återkommande uppföljning,
eftersom demokratiseringsprocesser och upprättande
av fungerande rättsstater inte kan slutföras över en
natt. Vi måste alla arbeta kontinuerligt för att inte
bara upprätthålla utan även förstärka de demokratiska
och rättsstatliga principerna, och detta gäller även i
gamla medlemsländer.
Regeringen konstaterar vidare med tillfredsställel-
se att en ny domstol med heltidsarbetande domare i
Strasbourg kommer att etableras under 1998. Härige-
nom förstärks skyddet av de mänskliga rättigheterna
ytterligare. Vi stöder Finlands förslag om tillsättandet
av en särskild kommissionär för mänskliga rättigheter
som kan sprida information om de rättsliga procedu-
rerna. På det sociala området vill regeringen verka för
metodiska och konkreta åtgärder för ökad social
sammanhållning.
Europarådets viktigaste uppgift är att befästa och
förstärka den värdegemenskap som organisationen
förvaltar. Särskilt gäller detta främjandet av demo-
krati, respekt för de mänskliga rättigheterna och
rättsstatens principer. Det är detta arbete som vi från
svensk sida kommer att lägga huvudvikten vid även i
framtiden.

Anf. 2 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min interpellation. Att jag har väckt
interpellationen beror på att jag hoppas och tror att
det möte som äger rum i Strasbourg i Frankrike på
fredag och lördag den här veckan kan bli av stor be-
tydelse för Europas framtid. Det är ett unikt tillfälle.
Här träffas stats- och regeringschefer från så gott som
alla länder i Europa - 44 länder, varav
40 medlemsländer och 4 länder som har gäststatus i
Europarådet. Egentligen är det bara Vitryssland och
Serbien-Montenegro som inte deltar. Att de inte är
med beror, tyvärr, på att deras regimer har uppträtt på
ett sådant sätt och kränkt mänskliga rättigheter så
grovt att de inte har något att bidra med i en diskus-
sion om hur vi skall gå till väga för att stärka rättssta-
ten, demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Jag känner till Sveriges förberedelser och vet att
Sverige har lagt ned mycket tid och kraft på att förbe-
reda sin insats och sina bidrag till mötet. Jag hoppas
verkligen att Europas politiska ledare inte ser detta
möte som ett i en lång rad av andra möten utan att de
ser det som ett historiskt tillfälle att intensifiera sam-
arbetet för fred, demokrati och rättvisa.
Jag tror att man redan nu kan se att förberedelse-
arbetet har kommit så långt att vi kan räkna med en
politisk deklaration som är bra och välformulerad,
men det är inte nog med en bra och välformulerad
politisk deklaration. Det behövs också en stark och
konkret handlingsplan. De politiska ledarna måste
visa en bestämd vilja att ge politisk kraft och styrka åt
Europarådet i framtiden. Jag hoppas att utrikesminis-
tern håller med mig om att ministerkommitténs be-
slutssystem måste bli bättre. Ministerkommittén måste
kunna ta beslut snabbare, speciellt när det uppstår en
kris i Europa som Europarådet behöver uppmärk-
samma och engagera sig i för att lösa.
Europarådets övervakning av hur det står till med
demokrati och mänskliga rättigheter i medlemslän-
derna behöver också få ett starkare stöd i praktiken.
Vad tror utrikesministern om att få representanterna
för länderna att göra ett mera formellt åtagande om att
man aktivt kommer att medverka i själva genomfö-
randet av övervakningen i varje land?
Den enskilda fråga som jag tycker är allra vikti-
gast är frågan om barnens säkerhet och trygghet.
Sverige bör pressa på för att alla medlemsländer skall
komma till rätta med varje form av kränkning mot
barnen. Låt oss bl.a. försöka få en samling där alla
med kraft bekämpar produktion, spridning och inne-
hav av barnpornografi! Utrikesministern säger:
"Avgörande för Europarådets trovärdighet är att
de grundläggande kraven på demokrati, respekt för
mänskliga rättigheter och rättsstatens principer upp-
rätthålls, inte minst i de nya medlemsländerna." Jag
instämmer i det. Men vad säger då utrikesministern
om ett gammalt medlemsland som Turkiet som, ty-
värr, ofta bryter mot internationell lag och där man
kan säga att det dagligen sker brott mot mänskliga
rättigheter?

Anf. 3 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Europarådet är en av de äldsta europe-
iska samarbetsorganisationerna. Det är en organisa-
tion som jag tycker är mycket viktig. Precis som Jan
Bergqvist gör nu har jag tidigare suttit i parlamentari-
kerförsamlingen. Inte minst att organisationen har en
parlamentarisk förankring som är litet ovanlig i dag
tycker jag hör till Europarådets fördelar.
Dessutom är detta det samarbetsorgan som fram-
för allt arbetar med demokrati och med rättsstatens
principer. Det betyder så mycket också när det gäller
att arbeta för fred, därför att demokratier söker säker-
het i samarbete, inte i avskräckning. Egentligen kan
man säga att en utvecklad demokrati är det enda ef-
fektiva vapnet för att förebygga konflikter. Därför är
Europarådet synnerligen viktigt. Det skulle, tycker
jag, behöva få en större plats också i den svenska
debatten. Vi har inför toppmötet färdigställt en ny
informationsskrift som jag gärna gör litet propaganda
för. Det är viktigt att man får ordentlig kunskap om
den här organisationen och dess möjligheter.
Möjligheterna kan alltid tas till vara ännu bättre.
Ministerrådet har litet svårt att komma fram till beslut,
det är alldeles sant. Det skall vara enhälliga beslut,
och det är inte alltid så lätt. Men bara det att man tar
upp en fråga i ministerrådet och för en diskussion om
den, t.ex. om landet Turkiet och situationen där, är
ändå att påverka.
Övervakningsmekanismen är mycket väsentlig.
Det räcker inte att man en gång har anslutit sig till det
Europarådet står för, utan man är hela tiden utsatt för
en övervakning. I Turkiet har man känt av det många
gånger. Här finns domstolen för de mänskliga rättig-
heterna, här finns ministerkommitténs övervakning
och här finns parlamentarikerförsamlingens ständigt
återkommande diskussioner. Vad gäller Turkiet finns
också en kommitté mot tortyr, som inrättades under
den europeiska konventionen mot tortyr. Den har
besökt Turkiet och kommit med rekommendationer
och kritisk granskning av Turkiet. Här gör Europarå-
det saker och ting, men kan naturligtvis göra ännu
mycket mer.
Vi har inför det här toppmötet från svensk sida
särskilt hållit fram barnens situation. Vi har ända
sedan FN:s toppmöte om barnen känt ett särskilt an-
svar för att alltid hålla fram barnens situation. Det
finns också ordentligt med i förberedelserna för detta
toppmöte. Det kommer förhoppningsvis också att
återfinnas i den deklaration som kommer ut av topp-
mötet.
På det viset är de frågor som Jan Bergqvist tar upp
sådant som vi har arbetet med. Men i alla dessa sam-
manhang skulle man naturligtvis önska att ännu mer
av den svenska synen fick genomslag. Men jag tycker
ändå att vi, så långt vi kan se inför det här toppmötet,
kan vara relativt nöjda.

Anf. 4 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Jag hälsar med tillfredsställelse utri-
kesministerns deklaration om att det är viktigt att vi
även i Sverige får en bred och djup diskussion om
Europarådet och ökade kunskaper om det.
Även om det inte på något sätt är ett huvudsyfte
med toppmötet att göra Europarådet mer synligt, kan
vi räkna med att massmediernas intresse kommer att
dras till detta mycket unika möte som sker i Stras-
bourg. Där finns, förutom vår egen statsminister,
Finlands Martti Ahtisaari och Danmarks Poul Nyrup
Rassmussen. Där finns Jeltsin, Tony Blair, Helmut
Kohl, Jospin, Jacques Chirac och alla de andra för-
grundsfigurerna i europeisk politik. Vi har inte råd att
avstå från möjligheten att utnyttja det här tillfället för
att öka kunskaperna och informationen om vad Euro-
parådet är för någonting.
Vi som arbetar med och i Europarådet får erkänna
att vi hittills inte har lyckats med att ge medborgarna
tillräckliga kunskaper om vad Europarådet står för.
Det innebär i sin tur att vi inte fullt ut kan utnyttja
organisationens resurser och möjligheter. Skall vi
kunna bygga ett Europa med fred och framsteg är det
viktigt att de medborgare som bygger och bor i Euro-
pa kan samlas kring gemensamma värden, som bygger
på respekt för mänskliga rättigheter och mänsklig
värdighet. Det är viktigt att det internationella samar-
betet inte sker ovanför huvudet på medborgarna, utan
att de kan vara en aktiv del i detta. En grundförut-
sättning för det är att man får kunskaper och informa-
tion så att man kan medverka.
Tyvärr sker det ständigt en förväxling och sam-
manblandning mellan EU:s högsta beslutande organ
rådet och Europarådet. Var det inte oförskämt och
fräckt av EU att när man skulle döpa rådet kalla det
för Europeiska rådet, trots att det redan fanns någon-
ting som hette Europarådet. Detta har lett till precis
det man kunde vänta sig, nämligen en ständig sam-
manblandning av dessa. Det har skett olycksfall i
arbetet inom Utrikesdepartementet och det har skett
här i riksdagen. Då är det inte heller underligt att man
ständigt i medierna och bland allmänheten blandar
ihop detta. Många tror att Europarådet, ja, det är väl
något EU-organ i Bryssel eller något sådant. Det är
viktigt att vi kan brygga över den här informa-
tionsklyftan.
Jag tror att det i nästa sekel kommer att växa fram
ett nytt politiskt och institutionellt landskap. Där har
Europarådet en viktig och framträdande roll att spela,
såsom en europeisk institution för hela Europa, med
en domstol för mänskliga rättigheter för alla Europas
medborgare och med en parlamentarisk församling
för hela Europa.

Anf. 5 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Europarådet var tidigare, eftersom det
var det äldsta samarbetsorganet, ett mycket tydligt
organ för Europas demokratier. Medlemskretsen var
avgränsad, men det fanns också på annat sätt mycket
tydliga avgränsningar.
Sedan tyckte regeringarna och parlamentarikerna
inom Europarådet att det var tid att öppna sig, att ta in
också länder som var på väg mot demokrati, men som
inte var fullfjädrade demokratier. Detta har litet grand
gjort att Europarådet är i omvandling.
Jag tycker att det är bra att Europarådet har gjort
på det sättet. Det är mycket bättre att ha också de
länder som inte är fullfjädrade demokratier med. Man
kan då arbeta med deras problem inifrån, i stället för
att peka finger åt dem och tala om hur det skall vara.
Men det har försatt Europarådet i en ny situation
som ibland inte är enkel. Man har i och för sig varit i
den situationen länge just när det gäller Turkiet, som
under sin period som medlem, sedan 1950, inte alltid
har varit så demokratiskt. Men Europarådet är viktigt
som en normgivande organisation, där man på djupet
får diskutera demokrati, mänskliga rättigheter och
rättsstatens principer.
Dessutom är det inte bara vad man säger på mö-
ten, t.ex. vad dessa viktiga stats- och regeringschefer
säger på toppmötet, som är väsentligt. Europarådet är
nu för tiden också en aktiv organisation vad gäller att
förändra vardagen. Det Europarådet har gjort i Alba-
nien och Bosnien är goda exempel på detta. Man har
utbildat poliser, domare och fängelsepersonal. På
samma sätt gick man ganska konkret in i Ryssland när
Ryssland blev medlemsstat. Det här tror jag att det är
mycket bra att man gör. Jag hoppas att Europarådet
också vad gäller området barn och barnens rätt kan
vara ganska praktiskt i sitt angreppssätt.
Kort sagt, Europarådet har en viktig roll att spela i
dag. Jag är alldeles övertygad om att det har en än
större roll att spela framöver.

Anf. 6 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Det märks på utrikesministerns inlägg
att hon är väl insatt i hur Europarådet arbetar och
noga följer utvecklingen liksom att vi från Sverige
driver på. Det är tryggt att ha en utrikesminister som
har den inställningen och som också agerar i enlighet
med detta.
Jag vill till slut för min del bara ge ett exempel på
vad Europarådet kan innebära konkret för enskilda
människor. Till stor del tack vare insatser från en
tidigare ledamot av den svenska riksdagen, Hans
Göran Franck, har Europarådet skärpt kravet vad
gäller dödsstraffet. Det ställs krav på att det land som
skall kunna bli medlem måste avskaffa dödsstraffet.
Detta är inte så alldeles enkelt för en del av län-
derna i det forna östblocket, eftersom det i flera av de
här länderna tyvärr finns en folkmajoritet till förmån
för dödsstraffet. Det krävs där upplysning och infor-
mation om vad det faktiskt är fråga om.
Att Europarådet driver krav på att dödsstraffet
skall avskaffas har i praktiken inneburit att ett bety-
dande antal medborgare i Europa som skulle ha avrät-
tats, om inte deras hemland hade börjat samarbeta
med Europarådet, i dag lever. Det är fortfarande en
kamp. Det förekommer ännu avrättningar i den östra
och även i den södra delen av Europa, och därför är
det här viktigt.
Vi kan dock se att tack vare de insatser som Hans
Göran Franck gjorde i Europarådet i ett tidigare skede
har många människors liv räddats. Det känns väldigt
fint att vara med i en organisation som åstadkommer
sådana resultat.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1997/98:1 om de
psykiskt sjukas situation

Anf. 7 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig om
vilka åtgärder regeringen avser att vidta dels för att
garantera att de psykiskt sjuka får väl anpassad vård,
dels för att förebygga självmord inom samma grupp.
Hon har vidare frågat om regeringen har vidtagit
några åtgärder för att ge de psykiskt sjuka som i dag
är hemlösa bostad samt om regeringen avser att agera
aktivt för att prioritera de grupper som inte själva kan
tala för sig.
Psykiatrireformen som trädde i kraft den 1 januari
1995 hade som mål att ge psykiskt störda med lång-
variga funktionshinder samma möjligheter att leva ett
gott liv som alla andra medborgare. Det tydligaste
inslaget i reformen var att patienter som tidigare vår-
dades på stora slutna institutioner skulle erbjudas ett
gott boende samt få vård och stöd i öppna former
inom kommunen.
Socialstyrelsen följer upp genomförandet av re-
formen på regeringens uppdrag och avger årligen
delrapporter. Är vi på rätt väg? Så har Socialstyrelsen
rubricerat sin delrapport från juni 1997 om genomfö-
randet av reformen. Jo, det är vi, men det brister fort-
farande.
"Samarbetet mellan kommuner och landsting
präglas fortfarande av de betydande intressemotsätt-
ningar som finns på ett institutionellt plan mellan
huvudmännen" skriver Socialstyrelsen i sin delrap-
port. Till stor del beror, enligt min mening, svårighe-
terna att etablera en bättre samverkan på kulturella
och vårdideologiska skillnader mellan personal från
psykiatrin respektive socialtjänsten. Alla vet att det tar
tid - och kräver ömsesidig respekt och förståelse - att
överbrygga sådant.
Jag har träffat företrädare för såväl kommuner och
landsting som RSMH och Riks-IFS, Intresseförbundet
för Schizofreni, för att diskutera vad som kan göras
för att påskynda processen. Även om jag vet att med-
vetenheten om problematiken är stor, kommer det att
krävas ett målmedvetet arbete från alla parter under
lång tid framöver.
För att underlätta processen har staten inom ramen
för det stimulansbidrag om sammanlagt 1,2 miljarder
kronor som anslagits i samband med psykiatrirefor-
mens genomförande, avsatt 943 miljoner kronor för
samarbetsprojekt mellan kommun och landsting.
Chatrine Pålssons fråga om regeringen avser att
vidta åtgärder för att förebygga självmord bland psy-
kiskt sjuka skall ses mot bakgrund av att denna grupp
är överrepresenterad i självmordsstatistiken.
Det är viktigt att arbeta för att motverka att männi-
skor hamnar i en situation då de anser att livet är så
outhärdligt att de beslutar att ta sitt eget liv. Sedan
1994 arbetar Centrum för suicidforskning och pre-
vention med dessa frågor. En nationell handlingsplan
för självmordsprevention som innefattar en mängd
olika aktörer har utarbetats och har fått en bred
spridning i samhället.
Antalet självmord har minskat med ca 20 % under
de senaste 15 åren. En svag ökning har dock skett det
senaste mätbara året, 1995, men det är ännu inte möj-
ligt att uttala sig om orsakerna till detta. Regeringen
följer dock utvecklingen noga.
Att antalet hemlösa med psykiska funktionshinder
ökat ser jag allvarligt på. Även om frivilligorganisa-
tionerna inte skall ersätta det allmänna skyddsnätet,
utför de ett oerhört viktigt arbete för dessa människor.
Ibland är det också bara de som kan få kontakt med
de hemlösa. Därför har jag tagit initiativ till att ideella
organisationer skall få möjlighet att - i samverkan
med kommuner och landsting - utveckla alternativa
stöd- och boendeformer, uppsökande verksamhet
m.m. riktat till hemlösa med psykiska funktionshin-
der. Från Allmänna arvsfonden har 30 miljoner kro-
nor avsatts under tre år till arbete för hemlösa med
psykiska problem.
Vidare är regeringens klart uttalade målsättning att
det utökade statsbidrag om sammanlagt 16 miljarder
kronor som kommuner och landsting tillförs under
åren 1997-2000 bl.a. bör användas till att ge de psy-
kiskt störda en bättre vård och omsorg. Jag har också
glädjande nog redan nu erhållit information om att
centrala Stockholms sjukvårdsområde har använt en
del av dessa pengar till att starta ett projekt för hemlö-
sa med psykiska funktionshinder.
Svensk sjukvård och omsorg bygger på grundtan-
ken att respektive huvudman är den som är bäst
skickad att göra de prioriteringar som behövs i det
enskilda fallet samt att organisera sin verksamhet
därefter.
Prioriteringar inom vården bör dock, enligt riks-
dagens nyligen fattade beslut, ske enligt tre grundläg-
gande principer:
1. människovärdesprincipen: alla människor har lika
värde och samma rätt oberoende av personliga
egenskaper och funktioner i samhället,
2. behovs-solidaritets-principen: resurserna bör
fördelas efter behov, och
3. kostnadseffektivitetsprincipen: vid val mellan
olika verksamheter eller åtgärder bör en rimlig
relation mellan kostnader och effekt, mätt i för-
bättrad hälsa och förhöjd livskvalitet, eftersträvas.
Med utgångspunkt i dessa värderingar har en in-
delning i fyra olika prioriteringsgrupper gjorts. Perso-
ner med nedsatt autonomi, vilket personer med psy-
kiska störningar ofta har, tillhör den högst prioriterade
gruppen.
Vi behöver alla mer kunskap om psykiska stör-
ningar och sjukdomar - politiker, tjänstemän, perso-
nal i vård och omsorg samt inte minst allmänheten.
Jag förväntar mig att den nationella kommitté som
regeringen tillsatt för att utarbeta mål och strategier
för arbetet med folkhälsofrågorna tar initiativ till ett
brett samtal med svenska folket om psykisk ohälsa
och psykiska sjukdomar - som ett av våra stora folk-
hälsoproblem. Vi måste alla lära oss förstå och accep-
tera att människor med psykiska funktionshinder finns
mitt ibland oss. Det är människor med samma behov
som vi andra - en bostad, ett arbete eller annan me-
ningsfull sysselsättning och möjlighet att få leva ett
rikt socialt liv.

Anf. 8 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Jag vill först tacka socialministern för
ett väl genomarbetat svar. Jag känner också att det
finns mycket engagemang i svaret.
Skälet till att jag har framställt min interpellation
är att jag under det senaste året har sett hur väldigt
många människor känner sig bortglömda därför att de
har en sjukdom som är psykisk. Det är kanske inte
lika lätt att vare sig för sjukvården eller till vännerna
säga att man har drabbats av en depression eller har
fått en psykos. Det är lättare att tala om att man skall
opereras för blindtarmen eller någonting dylikt. Det är
inte så lätt att göra någonting åt detta, men jag känner
att det är viktigt att vi lyfter fram det.
Jag vill gärna läsa ur ett brev. När det blev känt att
jag hade framställt denna interpellation fick jag ett
brev:
"Hej! Jag vet att du har ställt en interpellation om
de psykiskt sjuka. Jag tillhör själv gruppen 'lättare
sjuka'. Diagnos: Personlighetsstörning med ångest,
nedstämdhet, spänningsvärk och bulimi. Trots att
mina besvär kvarstår, upplever jag nästan att jag har
blivit 'utslängd' från psykmottagningen. Visst har jag
fått recept för fyra månader, och visst fick jag ny tid
om ett år. Men därutöver intet.
Det känns bittert att höra: 'Du blir tydligen inte
bättre.' Man lämnar mig att möta hösten, då jag alltid
försämras, utan hjälp. Från psykmottagningens sida
har jag mött ett minskat engagemang, kortare och
kortare läkarbesök med ett minimum av frågor. Min
bulimi behandlas inte, och mina självmordstankar tas
inte upp. Samtalskontakt har inte ifrågasatts. Om jag
hade råd skulle jag inte tveka att söka privat för att få
det minimum av vård jag behöver, en läkare att känna
förtroende för, en mänsklig kontakt för hjälp över de
värsta perioderna. Allt oftare handlar det om att ta
alkohol till hjälp i stället.
Varför tar jag inte upp detta med min läkare och
kräver att få det jag vill ha? Det är här sjukdomen
kommer in i bilden. Jag förmår inte. Jag tycker att jag
har försökt så gott jag har kunnat. Varje gång jag går
hemifrån är jag inställd på att be om en annan medi-
cin, men kommer varje gång hem med samma recept
och en stor känsla av tomhet och att ingen bryr sig om
hur det går med mig. Visst är jag kvinna och ingen
ungdom längre - inte värd att satsa på. Misstanken att
jag är utsatt för besparingar och med bättre vård
skulle må betydligt bättre gör mig arg.
Vad jag vill påpeka är, att som psykiskt sjuk har
man av flera olika skäl svårt att tillvarata sina intres-
sen. Jag är orolig för att resurserna har minskat för
alla typer av psykiskt sjuka. Det lidande som själv-
mordstankar innebär syns inte i statistiken.
Tack för att jag fick ta upp din tid."
Det här får vara en röst för hur många människor
känner sig. Jag vet mycket väl att man inte vare sig i
regeringen eller här i riksdagen kan ta upp personliga
fall. Det är så mycket av principer och attityder i
sjukvården som bestäms härifrån. Det skapas ibland
trender även i sjukvården. Vi talar då om att vi är
tvungna att lyfta fram alla de sjuka. Men jag tror att
de psykiskt sjuka är de som måste få vår uppmärk-
samhet den kommande mandatperioden.

Anf. 9 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Ja, Chatrine Pålsson, precis så tror jag
att det är. Jag tror dessutom att om vi tappar kontak-
ten med alla de personliga fallen, vet vi inte längre
vad vi gör. Det är otroligt viktigt att upprätthålla sin
känslighet och sin förmåga att lyssna och ta till sig.
Det har gjort starkt intryck på mig att i samband
med att jag har börjat sätta mig in i frågan har jag fått
så många brev från t.ex. förtvivlade föräldrar. Där
framgår det att de som anhöriga känner sig väldigt
utsatta och undanskuffade. Ingen vill riktigt lyssna,
och ingen vill ta orossignalerna på allvar. Även pati-
enter skriver och är förtvivlade.
Samtidigt finns det en entydig bild: Man vill inte
tillbaka till en gammal ordning där man var inlåst.
Man vill inte se sig beskriven som någon i en grupp
livsfarliga galningar.
Vi har alla ett ansvar att se till att vi skaffar oss
mer information.
För den här kvinnan går det att se att det behövs
en rad insatser. Naturligtvis behöver primärvården ta
tag i detta - dit hon förmodligen går regelbundet och
har en läkarkontakt som skriver ut recept. Man kunde
önska att det fanns en form av öppenvård för henne
där också socialtjänsten besöker henne.
Vid olika besök ute i landet får jag fram goda ex-
empel på hur det går att bygga upp en sådan verksam-
het, ett boende som stödjer och är till god hjälp för
personer med den sortens problem och sjukdomar,
hur det går att ordna kontakterna med socialtjänst och
psykiatri på ett bra sätt och hur det går att ordna ak-
tiviteter. Det är viktigt att vi tar fram den sortens
förebilder och exempel. Man skall också förstås kun-
na hänvisa till kamratstödjande verksamhet - flera
organisationer har det. Det handlar ju om att få hjälp
när det känns litet jobbigt och en social kontakt.
Jag har varit ännu tuffare än vad Chatrine Pålsson
tycker. Jag har i en artikel sagt att man kanske inte
vinner några val på att prata för de psykiskt sjukas
rättigheter och möjligheter. Däremot kan man förlora
val på att lägga ned ett akutsjukhus. Icke desto mindre
måste vi vara många som pratar för de psykiskt sjuka,
när de inte själva alltid kan tala med egen röst eller
organisera sig eller mobilisera ett samhälle.
Jag tänker göra allt vad jag kan för att följa upp
frågan och se till att pengarna styrs till att ordna ett
bättre liv för de psykiskt sjuka. Det var det som var
meningen med psykiatrireformen.

Anf. 10 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Det finns en del statistik som bekräf-
tar den oro som både socialministern och jag känner
är befogad. Enligt en uppgift ger kommunerna bara
1 000 av de 30 000 psykiskt funktionshindrade ett
vettigt boende. Jag hoppas att något i den statistiken
är fel. Enligt Kommunaktuellt den 16 januari vet inte
en tredjedel av Sveriges kommuner hur många psy-
kiskt sjuka det finns i kommunerna. Över hälften av
Sveriges kommuner har inte ordnat med det särskilda
boendet för psykiskt handikappade. I Läkartidningens
ledare nr 18/97 skriver författaren att det är oroande
att bristerna förblivit så stora trots det treåriga extra
statsbidraget på 1,2 miljarder. Detta stimulansbidrag
upphör 1998. Då kan man fråga sig hur kommunerna
kommer att klara sig.
Jag vill genast nu säga till Margot Wallström, att
jag är väldigt glad för de pengar som regeringen har
avsatt för kommuner och landsting. Margot Wall-
ström vet att vi kristdemokrater har talat mycket för
detta de senaste åren. Men frågan är hur man skall
kunna klara av detta så att det verkligen blir en priori-
tering av dem som verkligen har de största behoven
men inte orkar efterfråga dem.
Jag är också litet orolig över den likriktning som
ofta sker i svensk sjukvård. Det var tusentals platser
på mentalsjukhusen när de lades ned. Vi är överens
om att många av människorna har fått det mycket
bättre. Men vi behöver fortfarande en viss mängd
slutenvård, vi behöver öppna vårdformer och vi be-
höver rehabiliteringsteam. Vi behöver en mängd
kompetens.
Om det finns en stor mångfald, får människor plats
i den vårdform som passar just dem bäst. Därför vill
jag fråga socialministern om det inte är viktigt att vi
som politiker och beslutsfattare och ansvariga för
dessa frågor talar mer för denna mångfald, så att
människor verkligen kommer på rätt vårdnivå. Den
skall varken vara för låg eller för hög.
Jag är glad för att Margot Wallström i sitt svar
lyfte fram de ideella organisationerna. Jag har själv
besökt natthärbärgen här i Stockholm. Jag beundrar
den verksamheten. Det gör Margot Wallström också.
Man får pengar att utveckla en sådan verksamhet för
de hemlösa. Det tycker jag är jättebra. Men vi kanske
kan sträcka ut handen på fler nivåer i samhället för att
just få den bredd som behövs för dessa människor. De
är ofta bortglömda, ensamma och i ett stort behov av
medicinsk vård med gott kunnande.
Jag är ibland litet rädd för att lika väl som kom-
munerna undervärderar de sjukdomar som de äldre
hade när ädelreformen genomfördes, anser kommu-
nerna att de inte behöver den psykiska kompetensen.
Det är endast socialtjänsten som får möta dessa be-
hov. Jag tror att det är viktigt att den psykologiska
och psykiatriska kompetensen finns som en del i pri-
märvården. Jag vill fråga socialministern vad hon
tycker om det.

Anf. 11 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Som ni hör är vi alltid lika vänliga och
artiga mot varandra. Så försökte Chatrine Pålsson
ändå spetsa till frågorna litet, och det var väl på tiden
att vi talar om vad det egentligen handlar om. Jag har
varit mycket kritisk till uppgiften att det faktiskt bara
var en tredjedel av kommunerna som visade sig ha en
ordentlig inventering. Min bedömning är att det fak-
tiskt var en något för optimistisk tidsplan för refor-
men. Det är en så stor reform och den handlar om så
känsliga frågor, att jag tror att man överskattade för-
mågan att både överbrygga skillnaderna mellan psy-
kiatri och socialtjänst och överbrygga de kulturskill-
nader som finns. Det har tagit tid att hitta samverkans-
former. Det har jag märkt när jag varit på olika konfe-
renser där man försöker mötas och samtala kring
patienterna. Det är säkert en del av förklaringen.
Inte desto mindre skall jag naturligtvis följa upp
detta mycket noga. Jag tror också att det satte litet fart
att vi pekade ut den här frågan i budgetpropositionen
och vårpropositionen tidigare och säger att man nu
först och främst måste se till att man har en bra inven-
tering och en bra grund så att man vet hur man skall
bygga vidare. Tanken är att man med den som grund
skall kunna avgöra rätt vårdnivå, att man skall hamna
på rätt vårdnivå. Det totala utbudet måste finnas.
Självklart spelar psykiatrin en mycket viktig roll. Där
kommer Socialstyrelsen med en utvärdering under
hösten som säkert kommer att hjälpa till att både
skapa debatt och kanske hjälpa psykiatrin framåt.
Sedan finns uppgifterna att ordna boende. Men den
uppgift som Chatrine Pålsson angav är nog felaktig.
Enligt vad Socialstyrelsen rapporterar finns 50 % i
gruppboende i dag av dem som man säger är medi-
cinskt färdigbehandlade. De finns i gruppboende. Jag
vet att man söker efter olika vettiga boendeformer, för
där handlar det också om att grannarna säger ifrån att
de inte vill ha några tokiga människor här. De vill inte
ha sådana som är psykiskt sjuka här, utan de får bo
någon annanstans. Hur skall vi då ordna en integre-
ring i samhället? Hur skall vi hitta former som är
kloka och bra, och hur skall vi få en information till
allmänheten som gör att man inte känner den här
rädslan?
Jag har sett bra exempel. Jag var i Kalmar, där
man hade använt det som tidigare var studentbostäder.
Det finns fler exempel där man hittat bra mellanfor-
mer och bra sätt att hantera detta.
Uppgifterna finns, det är bara att börja att bocka
av. Men det var som sagt litet väl optimistiskt. Det
kan behövas blåslampa på kommunerna i fortsättning-
en också.

Anf. 12 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Det här inlägget vill jag ägna åt
självmordspreventionen. Jag vet mycket väl att Cent-
rum för suicidforskning gör ett fantastiskt bra arbete
och att man verkligen har gjort en nationell hand-
lingsplan. Enligt de siffror som jag har i minnet är det
ungefär 1 500 personer varje år som tar sitt liv. Det är
alltså många fler än vad trafiken skördar. Jag tror
också att det ungefär är 500 dödsfall där man inte
riktigt kan säga om dödsorsaken är självmord eller om
det är någon annan orsak. Vi vet att det är många
tusen, uppåt 10 000, som försöker ta sina liv.
Det här är siffror men bakom varje siffra finns en
kaotisk situation, kanske i släkten, familjen, ensamhe-
ten, relationen. Det här är ändå en jättestor fråga. Jag
har ibland undrat över sådana här tabubelagda frågor:
På vilket sätt skall man med mjukhet och tydlighet få
ut dem i samhället så att det blir inne att arbeta med
dem? Det här är ju ett jättebra sätt. Men jag undrar
om det skulle vara ett bra sätt om man antog en hand-
lingsplan här i riksdagen, om man lyfte upp det till en
verkligt stor folkhälsofråga. Det kanske skulle gå
lättare för enskilda människor att tala om det. Man
kanske kunde starta olika grupper, utbilda fler och fler
i primärvården. Jag tror att väldigt mycket av preven-
tionen ändå måste ges i basen av sjukvården, nämli-
gen i primärvården, och i skolorna. Jag tror att det
finns många andra ställen.
Jag vill fråga Margot Wallström om det vore ett
sätt att riksdagen antog en nationell handlingsplan.

Anf. 13 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Hur ger man dessa frågor status? frå-
gar Chatrine Pålsson. Det är viktigt att lyfta upp dem
och säga att det är bra att man arbetar med dessa
frågor. Det har att göra med forskning, med specia-
listutbildning och hela strukturen i ett samhälle hur
man behandlar dessa frågor. Jag tycker ändå att vi
skall ge Kommittén för nationella folkhälsomål en
chans. Den har uppdraget att just väcka en debatt, att
se till att vi får folkupplysning kring de här frågorna.
Låt oss se först vad den kan åstadkomma. Som ett
resultat av det arbetet kan kanske en sådan hand-
lingsplan eller dagordning komma som vi kan anta.
Till sist vill jag bara kommentera det där med
självmorden. Det förekom ett tag alldeles hårresande
uppgifter om självmord. Det har vi granskat väldigt
noga. Vi är i dag enligt den senaste statistiken från
1995 nere i 1 348 personer. Det är alltså en minskning
jämfört med tio år tidigare när det var som mest,
1 625 personer. Det finns inget som helst belägg för
att självmordsfrekvensen bland psykiskt funktions-
hindrade skulle ha ökat de senaste åren, enligt Soci-
alstyrelsen, utan det kanske snarare är tvärtom. Troli-
gen kan det vara så att andelen andra grupper som
begår självmord har ökat. Trots allt har vi haft en
minskning totalt sett. Det går inte att påstå, som det
gjorts i några tidningsartiklar, att det skulle vara en
katastrofal ökning av självmord, att var och varannan
tar livet av sig. Så är det alltså inte. Den undersökning
som man har hänvisat till handlar egentligen inte om
psykiatrireformen utan om en tioårig uppföljning av
ett antal patienter från tre mentalsjukhus i Stockholm.
Obehandlad depression leder ofta till en så tragisk
utgång. Därför måste man ingripa tidigt.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1997/98:4 om perso-
ner med funktionshinder

Anf. 14 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Marietta de Pourbaix-Lundin har frå-
gat dels vad jag avser att göra för att funktionshindra-
de som anlitar andra arbetsgivare än kommunen för
sin personliga assistans även framöver skall kunna
garanteras möjligheten till detta, dels om jag avser att
lyssna på samrådsgruppens synpunkter och därmed
snarast ändra beslutet om schablonisering.
Personlig assistans har förbättrat livsvillkoren för
många av dem som fått del av stödreformen. Men
reformen var från början kraftigt underfinansierad.
Såväl personkretsens omfattning som det genomsnitt-
liga antalet assistanstimmar underskattades - när det
gäller timmarna mycket kraftigt. Den reform som
enligt den dåvarande borgerliga regeringen skulle få
kosta 2,4 miljarder kronor kostar numera nästan 4 ½
miljarder kronor. Det är den socialdemokratiska re-
geringen, som trots det statsfinansiella läget, sett till
att tillföra de medel som krävs för reformens nuva-
rande omfattning. Det är också min och regeringens
avsikt att finna en långsiktig och stabil lösning för
stödformen personlig assistans. Diskussioner förs
därför bl.a. med handikapporganisationer och företrä-
dare för kooperativen.
Vad gäller Marietta de Pourbaix-Lundins fråga om
den schabloniserade assistansersättningen, som införts
den 1 september 1997, kan vi inom Socialdeparte-
mentet genom de kontakter vi haft med såväl handi-
kapporganisationer som brukarkooperativ konstatera
att det inte finns en enhetlig uppfattning om ersätt-
nings- och uppföljningssystemen. Riksdagen har ock-
så ganska nyligen, våren 1997, haft möjlighet att
pröva frågan om en schablon. I de fall den schabloni-
serade ersättningen inte ger den assistansberättigade
personen kostnadstäckning för hans eller hennes per-
sonliga assistans finns möjligheten att med hänvisning
till särskilda skäl ansöka om högre ersättning. Den
högsta timersättning som nu kan lämnas är 184 kr per
timme.
Några brukarkooperativ har framfört att de kom-
mer att få problem till följd av den schabloniserade
assistansersättningen eller snarare till följd av att man
måste ansöka om utökad timersättning utifrån den
enskildes behov. Brukarkooperativ tog tidigare ut en
avgift för att anordna personlig assistans. Denna av-
gift var satt så att den skulle motsvara ett genomsnitt
av medlemmarnas kostnader. Vissa av dem hade
alltså högre kostnader och andra lägre i relation till
avgiften, men kooperativet kunde utjämna kostnader-
na mellan sina medlemmar. Vad man i praktiken
gjorde var alltså att tillämpa ett slags schablon för
kooperativets medlemmar. Detta är nu inte lägre möj-
ligt, då prövningen av en timersättning utöver scha-
blonen med hänvisning till särskilda skäl - liksom
redovisningen - sker på individuell basis.
En slutsats av detta skulle kunna vara att det inte
är en schabloniserad ersättning i sig som är proble-
met. En viktig fråga är bl.a. nivån eller nivåerna i en
schabloniserad ersättning. Detta väcker ytterligare
frågor om ersättningssystemet och dess konstruktion i
relation till såväl lagens intentioner som möjligheter-
na att följa upp hur ersättningen används. Det finns
olika uppfattningar om detta också bland handikap-
porganisationernas och brukarkooperativens företrä-
dare. Vissa förordar ersättning för faktiska kostnader,
vilket förutsätter redovisning på individnivå, medan
andra är emot detta och förordar en annan eller andra
modeller.
Jag vill i anslutning till detta och med anledning
av Marietta de Pourbaix-Lundins första fråga under-
stryka att jag tycker det är viktigt att värna om såväl
mångfalden när det gäller assistanssamordnare som
den enskildes möjligheter att fritt välja på vilket sätt
han eller hon vill få sin service. Det innebär bl.a. att
assistansersättning som lämnas till den assistansberät-
tigade skall grundas på dennes behov och vara neutral
i förhållande till på vilket sätt den enskilde väljer att
anordna sin assistans.
Jag kan också försäkra Marietta de Pourbaix-
Lundin att dialogen med handikapporganisationerna
och brukarkooperativen kommer att fortsätta.

Anf. 15 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Så har jag fått svaret som jag med sto-
ra förväntningar och förhoppningar har väntat på.
Tyvärr grusas mina förhoppningar om att socialminis-
tern skulle ha förstått och varit beredd att ändra sig.
När den borgerliga regeringen 1994 genomförde
handikappreformen, dvs. LSS och LASS, var det en
revolution på handikappområdet. Det var första gång-
en som de funktionshindrade - precis som vi andra -
kunde välja och fick självbestämmande och integritet.
Det var första gången de kunde välja vem som skulle
komma hem till dem och hjälpa till med väldigt inti-
ma saker, t.ex. med att gå på toaletten. Det skulle
också bli kontinuitet till skillnad från hur det var inom
hemtjänsten där många olika människor springer in
och ut. Nu skulle de handikappade få samma männi-
skor som kom och hjälpte dem.
Sedan den socialdemokratiska regeringen tillträd-
de hösten 1994 har man med pedantisk noggrannhet
ändrat, inte en gång och inte två gånger utan tre fyra
gånger i de olika lagarna. Det har inte varit fråga om
förbättringar utan det har hela tiden varit försämring-
ar. Den senaste försämringen fattades det beslut om i
våras och den trädde i kraft nu under hösten. Det
gällde assistansersättningen som har schabloniserats
och sänkts. Dessutom har man lagt kostnaderna för de
första 20 timmarna på kommunerna och underfinanse-
rat detta, eftersom man inte har gett kommunerna
pengar för att klara av det.
Vad blir då konsekvenserna? Många kooperativ
måste naturligtvis säga upp sin personal. Assistanser-
sättningen räcker inte. En del har redan sagt upp sin
personal. Då frågar jag socialministern: Vart tog kon-
tinuiteten vägen?
Visst kan man ansöka om särskilda skäl, men ofta
får man nej av försäkringskassan. Och vad händer den
enskilde under tiden medan han eller hon väntar på
beslut? Konsekvensen blir faktiskt att funktionshind-
rade som har stora behov kommer bara att kunna ha
kommunen som anordnare av assistans framöver. Vart
tog valfriheten vägen? Vart tog självbestämmandet
vägen? För mig är det här en form av smygkommuna-
lisering. Dels lägger man kostnaderna för de första 20
timmarna på kommunen, dels gör man det omöjligt
för den enskilde - speciellt för den som har väldigt
stora behov - att välja någon annan anordnare än
kommunen. Det innebär en smygkommunalisering.
I budgetpropositionen säger Socialstyrelsen:
"Socialstyrelsen anser att personlig assistans i vissa
kommuner fortfarande präglas av hemtjänstens vär-
deringar och arbetsförutsättningar." Man säger verkli-
gen att kommunerna kanske inte är de bästa att ordna
assistans för gravt funktionshindrade.
När beslutet om att införa schablonen fattades för-
säkrade man att den inte skulle innebära att någon
enskild drabbades. Alla skulle i fortsättningen kunna
anlita andra assistansanordnare än kommunen.
När man skall ansöka om särskilda skäl skall man
vända ut och in på sitt liv. Inte bara för de sista kro-
norna utan man skall från den första kronan ange
varför man skall ha dessa särskilda skäl. Då frågar
jag: Vart tog integriteten vägen?
Jag tycker absolut inte att jag har fått svar på min
viktigaste fråga. Vad avser socialministern göra för att
en funktionshindrad som anlitar andra än kommunen
även framöver skall kunna göra det? Socialministern
har svarat med många fina ord om mångfald och val-
frihet, men dessa ord räcker inte. Verkligen är att de
som har anlitat t.ex. kooperativ kommer inte att kunna
ha kvar sina assistenter. Vad avser socialministern
göra för att det inte skall bli så och för att alternativen
även i framtiden skall kunna anordna assistans för
gravt funktionshindrade?

Anf. 16 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag skall vara mycket kort. Så här ser
verkligheten ut:
1994 beräknade man att rörde sig om 7 000 per-
soner. 1997 handlar det om 7 300 personer, varav
1 200 är barn att jämföra med 210 barn 1994. Då
beräknade man att det skulle vara 40 timmar per
vecka. Nu är genomsnittet 73,7 timmar per vecka. Då
beräknade man kostnaden till 2,4 miljarder kronor.
Nu kostar det 4 ½ miljarder kronor. Till detta kommer
nog ytterligare 1 miljard och man räknar de pengar
som kommunerna går in med. Så illa beräknades
kostnaden för reformen. Så dåligt hade man grundat
för att reformen skulle kunna vara långsiktigt hållbar.
För oss räcker det inte med att bara använda vack-
ra ord. Vi skall betala reformen, och det gör vi. Vi har
tagit fram pengarna. Dessutom upptäcker vi kon-
struktionsfel i reformen som har gjort att det över
huvud taget inte går att göra några beräkningar. Det
hör ju till att man kan redovisa också för skattebeta-
larna hur pengarna används. Sker det på ett sådant sätt
att de verkligen kommer till nytta för dem som behö-
ver hjälpen allra mest? Hur fördelas pengarna?
Därför måste vi se till att vi kan garantera refor-
mens överlevnad på lång sikt för att man skall slippa
den här situationen från budget till budget, att det blir
dyrare än beräknat och att beräkningarna inte håller.
Det är viktigt att skaffa sig en insyn och en inblick.
Det är också viktigt att kooperativen hjälper till och
ger oss underlag så att vi kan se på hur kostnaderna
fördelas. Det handlar också om att man får skära ned
kanske på administrationen och lokaler - vad vet jag.
Det är alltså viktigt att vi får titta på detta så att vi kan
säga att pengarna verkligen går till dem som behöver
pengarna allra mest.
Vi är helt eniga om reformens betydelse. Men det
handlar också om att vi skall se till att den kan beta-
las. Vi skall dessutom garantera de handikappade att
vi kan betala även på lång sikt så att det skapas en
trygghet. Vi skall fortsätta dialogen. Jag tänker inte
riva upp dessa beslut omedelbart. Nu måste vi se till
att vi får koll på kostnaderna och att vi får en ordning
som kan bestå. Då behövs det också hjälp av organi-
sationerna och kooperativen. Allt kan inte baseras på
deras behov. Man skall komma ihåg hur fördelningen
ser ut. Kommunerna har hand om nästan 5 500 ären-
den och brukarkooperativen har hand om 945 ären-
den. Det finns också några som är sina egna. De har
känt det väldigt betungande och bett om hjälp för att
kunna administrera det hela.

Anf. 17 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Det är synd att socialministern och re-
geringen inte har haft någon dialog med handikappor-
ganisationerna och kooperativen innan man fattade
beslut. Det har inte fattats bara ett beslut utan det har
varit fråga om många beslut som förändrat och för-
sämrat i reformen. Nu upptäcker man att den senaste
förändringen kanske inte var så klok. Då skall man ha
en dialog efteråt. Det är som att slänga in jästen efter
degen. Man borde ha haft den dialogen tidigare.
Vad hjälper det de funktionshindrade som nu är i
kooperativ som måste säga upp sina assistenter? Jag
har redan fått signaler om att de håller på att säga upp
sina assistenter därför att de får nej av försäkringskas-
san när det gäller särskilda skäl. Vad hjälper det dem
att det förs en dialog efteråt? Den dialogen skulle ha
förts innan.
Man kan inte ha en reform som inte är så många år
gammal men som redan, efter ett par tre år, har utsatts
för så många förändringar.
Då undrar jag återigen om socialministern kan
sätta sig in i den ständiga oro som de funktionshind-
rade lever med genom de ständiga förändringarna. Jag
har hört att många har blivit sämre därför att de stän-
digt går och oroar sig: kommer jag att ha min assistent
i morgon eller inte?
För den som är handikappad är det en del om-
ständigheter runt omkring som är annorlunda än för
den som är frisk. Man måste planera sin tillvaro gans-
ka noga. Man kan nästan aldrig göra något spontant.
Man skall beställa färdtjänst och se till att ha någon
med sig. Det är många sådana saker. Till detta skall
inte behöva komma att man ständigt skall gå och oroa
sig för om det fungerar runt omkring. Man vill ju leva
ett så normalt liv som möjligt - eller hur?
Det skall inte heller behöva vara en ständig kamp
med myndigheter och överklaganden för att man skall
få sin rättighet.
Allt detta som socialministern räknar upp, dvs. hur
många det är som får ersättning och hur många tim-
mar det gäller, känner jag till. Vi moderater har också
finansierat detta fullt ut, till skillnad från socialdemo-
kraterna.
Återigen efterlyser jag mer än fina ord och prat
om valfrihet och mångfald. Det krävs något mer om
man menar allvar med att det är andra än kommuner-
na som skall kunna stå för assistans till gravt funk-
tionshindrade. Det är i första hand de som kommer att
drabbas när schabloniseringen och det lägre beloppet
nu har införts och man har gett de 20 första timmarna
till kommunerna, när man inte heller har finansierat
det fullt ut utan kommunerna inte har fått pengar så att
det räcker.
Fru talman! Min fråga kvarstår: Vad avser soci-
alministern att göra för att leva upp till det som hon
själv skriver i svaret till mig, dvs. att valfriheten och
mångfalden skall finnas kvar?
Jag förstår att man nu desperat försöker ha en dia-
log med handikapporganisationerna och kooperativen,
men det är ju för sent, när man redan har fattat beslut
om detta här i riksdagen på förslag från regeringen.
Jag väntar mig nu att få ett svar till alla dem som
går och är mycket oroliga. Jag antar att socialminis-
tern, precis som jag, har fått många brev, många tele-
fonsamtal och mycket via Internet från enskilda han-
dikappade och naturligtvis från kooperativ som på
olika sätt har beskrivit vilka problem de har. Man kan
inte låta det fortgå, utan det behövs en ändring redan
nu.
Återställ det till det som gällde innan! Om man
börjar med det kan man sedan ha den konstruktiva
diskussionen med kooperativen för att försöka hitta en
lösning. Jag är medveten om att allt inte är perfekt
som det är i dag, men det är att kasta sig ut på ganska
djupt vatten att fatta ett beslut innan man har haft
dialogen och innan man ser att det håller. Det är, som
sagt var, inte första gången som man ändrar i den här
reformen utan tredje eller fjärde gången på ett par år.
Återställ det till det som gällde innan och ha sedan
dialogen och kom fram med något nytt!

Anf. 18 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det är just en sådan här inställning
som har gjort att vi har haft att brottas med ett re-
kordstort budgetunderskott, dvs. inställningen att man
tycker att man kan ta till tjusiga ord men inte betala
reformerna. Det är anledningen till att vi nu kämpar
förtvivlat för att se till att få fram pengar till reformer
och rättighetslagstiftning. Det är vad vi gör: Vi ser till
att plocka fram pengarna.
Det har blivit dubbelt så dyrt jämfört med beräk-
ningarna en gång i tiden. De gjordes av en företrädare
för samma parti, som säger sig värna om handikappa-
de och som sedan vill skära ned statsbidragen till
kommuner och landsting och vill minska skatten med
80 miljarder, samtidigt som man påstår att det kom-
mer att bli bättre för dem som har det svårast eller
som har funktionshinder av olika slag. Ursäkta mig,
men jag tillåter mig tvivla på det.
Jag behöver inte heller undervisning om hur det är
att vara handikappad. Jag vet hur det är. Jag vet vilka
kraven och problemen är.
Jag skall inte säga något ont om kooperativen,
men kom inte och påstå att de inte har fått göra sin
röst hörd! Vi har haft ständiga kontakter med koope-
rativens företrädare. De har skrivit och ringt, och vi
har haft en dialog. De har varit på departementet hela
tiden. De var också med i bakgrunden när reformen
gjordes. Ingen skall därför komma och säga att vi inte
har lyssnat, inte har tagit till oss deras synpunkter
eller inte har träffat dem.
Däremot är det så att regeringen måste bestämma
och plocka fram pengarna när budgeten skall på plats.
Sanningen är att det har varit ständiga överskridanden
här, och det är bekymmersamt.
Jag tycker också att kooperativen, lika väl som
alla andra arbetsgivare, har ett viktigt ansvar för att
inte skrämma upp de assistensberättigade. Man har
ibland sett tendenser till det, också när det inte har
funnits anledning och det aldrig någonsin har varit
avsikten att helt plocka bort assistansen som reform.
Men jag får brev där det antyds att sådana påståenden
har förekommit.
Vi har också ett ansvar för att säga att vi skall kla-
ra ut det här, och vi skall se till att det finns en lång-
siktig lösning; en reform som kan hålla för framtiden.
Jag tänker inte riva upp det som vi nu har sagt i bud-
geten, utan vi måste följa det här mycket noga så att
vi helst kan se till att det blir fler som får del av denna
viktiga rättighet att få personlig assistans och att det
är de som verkligen behöver assistansen som får den.
Kooperativen måste inte säga upp sina anställda,
utan det finns andra vägar. Det handlar i så fall om
var de väljer att dra ned. De kan först och främst få se
över vilka andra utgifter de har. Det är alltså ingenting
som säger att de måste säga upp sina assistenter. Men
de måste också vara beredda att redovisa. Jag hoppas
att Marietta de Pourbaix-Lundin också bryr sig om
dem som inte har kooperativen som arbetsgivare.

Anf. 19 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Jag skulle vilja att socialministern i
sitt sista inlägg visar på ett enda exempel där vi mode-
rater sparar på de funktionshindrade. Det gör vi inte,
utan vi plussar på pengar överallt. Vi lägger 1,7 mil-
jarder mer på assistansersättningen än regeringen. Vi
lägger mer på bostadsstödet. Vi lägger mer på rekrea-
tionsanläggningar som handikapporganisationerna
använder. Det är bara några exempel.
Fru talman! Jag kan bara konstatera att den social-
demokratiska regeringen använder någon form av
avvecklingspolitik. Man avvecklar kärnkraften. Man
förtidsavvecklar äldre ur arbetskraften. Man avveck-
lar också alternativen, kooperativen, med det här
förslaget. Man säger sedan att man skall ha en dialog
med dem som man har avvecklat.
Jag hoppas innerligt att de här alternativen kom-
mer att finnas kvar och att regeringen lever upp till
handikappreformen och inte rör den fler gånger. Om
man rör den får man göra en återställare. Jag lovar
socialministern att vi moderater inte kommer att kriti-
sera regeringen om den gör en återställare. Vi kom-
mer att vara mycket tacksamma om regeringen gör
den återställaren och återgår till det som gällde tidiga-
re med assistansersättningen och sedan har en diskus-
sion och dialog.
Låt alla alternativ få leva! Gör det för de funk-
tionshindrades skull, så att de inte ständigt behöver gå
omkring och vara oroliga utan kan känna tryggheten
och känna att de kan leva som vi andra så långt det är
möjligt, att de har integritet och inte behöver vända ut
och in på sitt liv, att de har medbestämmande, att de
får ha en kontinuitet och vet vem som kommer och
hjälper dem! Jag vädjar till socialministern att göra
något åt det här, inte bara nonchalera det och säga att
regeringen inte tänker ändra det här utan får se vad
det blir. Vad händer då med de funktionshindrade
som av försäkringskassan och i domstol får nej till
särskild ersättning? Skall de gravt funktionshindrade
inte längre få använda sig av alternativen?

Anf. 20 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Återigen talar siffrorna för sig själva.
När den borgerliga regeringen satte den här reformen
i sjön räknade man med 7 000 personer. Nu är det
7 300 personer. Man räknade med 210 barn, och nu är
det 1 200 barn. Man trodde att det skulle gälla 40
timmar per vecka, och nu betalar vi för 73,7 timmar
per vecka i genomsnitt. Då trodde man att det skulle
kosta 2,4 miljarder, och nu kostar det 4 ½ miljarder.
Det är pengar som vi har tagit fram. Vi har inte skurit
ned i den reformen, utan vi har betalat den.
Tycker Marietta de Pourbaix-Lundin att det också
skall vara så att t.ex. kooperativen kan anställa perso-
ner till vilken kostnad som helst och sedan skicka
räkningen till staten? Är det riktigt? Det är viktigt att
vi funderar på hur de här systemen fungerar, så att
människor tycker att det är rättvist, och att vi kan tala
om det och redovisa det för skattebetalarna på ett
klokt sätt.
Jag skall samtidigt säga att min strävan hela tiden
har varit att se till att vi skall få en sådan tingens ord-
ning att det inte skapas oro. Jag tycker att Marietta de
Pourbaix-Lundin själv bidrar till oro genom att antyda
att vi skulle ha dragit ned på reformen. Det har vi inte.
Vi har ständigt ökat anslaget. Det går att läsa ut av
siffrorna. Kostnaden är dubbelt så stor som den man
beräknade från början. Säg inte nej, för det vet jag
eftersom jag själv har budgetansvar för detta.
Det är självklart att vi måste se till att vi får en så-
dan ordning att vi kan garantera att reformen blir en
bra reform i fortsättningen också och helst att många
fler kan omfattas av den, därför att nu är det många
psykiskt sjuka som över huvud taget inte kommer i
fråga.
Marietta de Pourbaix-Lundin frågar till slut vad
det är som skulle bli sämre. Men är det någon som
tror att det blir bättre för dem som är handikappade,
behöver vård och omsorg om man drar ned på kom-
munernas och landstingens möjligheter att fullgöra
sina uppgifter och skyldigheter gentemot medborgar-
na genom att minska med 80 miljarder?

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen meddelade att följande faktaprome-
moria om förslag från Europeiska kommissionen
inkommit och delats ut till kammarens ledamöter:
Kompletterande pensionskydd på den inre markna-
den: en grönbok KOM (97) 283

7 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Utrikesutskottets betänkanden 1997/98:UU5 och UU6
Socialutskottets betänkanden 1997/98:SoU2-SoU7
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1997/98:AU3

8 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av prop. 1997/98:2 Hållbart fiske och
jordbruk
1997/98:Jo10 av Per Erik Granström m.fl. (s)
1997/98:Jo11 av Johan Lönnroth m.fl. (v)
1997/98:Jo12 av Lennart Brunander m.fl. (c)
1997/98:Jo13 av Carl-Johan Wilson (fp)
1997/98:Jo14 av Dan Ericsson m.fl. (kd)
1997/98:Jo15 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)
1997/98:Jo16 av Per Lager m.fl. (mp)
1997/98:Jo17 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)
1997/98:Jo18 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v)

med anledning av prop. 1997/98:5 Läkarnas vidare-
utbildning
1997/98:So1 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
1997/98:So2 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1997/98:6 Förskoleklass och
andra skollagsfrågor
1997/98:Ub1 av Sigrid Bolkéus och Lena Klevenås
(s)
1997/98:Ub2 av Inga Berggren m.fl. (m, c, fp, mp,
kd)
1997/98:Ub3 av Inger Davidson m.fl. (kd)
1997/98:Ub4 av Annika Nilsson och Anders Ygeman
(s)
1997/98:Ub5 av Johan Lönnroth m.fl. (v)
1997/98:Ub6 av Marianne Carlström m.fl. (s)
1997/98:Ub7 av Andreas Carlgren m.fl. (c)
1997/98:Ub8 av Karin Israelsson och Ingrid
Skeppstedt (c)
1997/98:Ub9 av Monica Widnemark och Lilian Vir-
gin (s)
1997/98:Ub10 av Gunnar Goude m.fl. (mp)
1997/98:Ub11 av Margitta Edgren m.fl. (fp)
1997/98:Ub12 av Åsa Stenberg m.fl. (s)
1997/98:Ub13 av Beatrice Ask m.fl. (m)

med anledning av prop. 1997/98:9 Skydd för förfölj-
da personer, samordningsnummer, m.m.
1997/98:Sk14 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

med anledning av prop. 1997/98:16 Sverige, framti-
den och mångfalden - från invandrarpolitik till
integrationspolitik
1997/98:Sf1 av Juan Fonseca (s)
1997/98:Sf2 av Paavo Vallius och Sinikka Bohlin (s)
1997/98:Sf3 av Paavo Vallius (s)
1997/98:Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1997/98:Sf5 av Lennart Daléus (c)
1997/98:Sf6 av Marie Granlund m.fl. (s)
1997/98:Sf7 av Roland Larsson m.fl. (c)
1997/98:Sf8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
1997/98:Sf9 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)
1997/98:Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)
1997/98:Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd)
1997/98:Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v)

med anledning av prop. 1997/98:27 Lag om rätt till
ledighet för att bedriva näringsverksamhet
1997/98:A3 av Dan Ericsson m.fl. (kd)
1997/98:A4 av Per Unckel m.fl. (m)
1997/98:A5 av Barbro Johansson m.fl. (mp)
1997/98:A6 av Ingrid Burman och Hans Andersson
(v)
1997/98:A7 av Magnus Johansson (s)

med anledning av skr. 1997/98:4 Totalförsvar i för-
nyelse
1997/98:Fö1 av Annika Nordgren m.fl. (mp)

med anledning av skr. 1997/98:13 Ekologisk hållbar-
het
1997/98:Jo19 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)
1997/98:Jo20 av Ewa Larsson och Per Lager (mp)

med anledning av skr. 1997/98:19 Utvecklingen i
informationssamhället
1997/98:T1 av Lilian Virgin m.fl. (s)
1997/98:T2 av Bengt Kronblad m.fl. (s)
1997/98:T3 av Margitta Edgren och Eva Flyborg (fp)
1997/98:T4 av Elisa Abascal Reyes (mp)

med anledning av skr. 1997/98:23 Invandrings- och
flyktingpolitiken
1997/98:Sf13 av Johan Lönnroth m.fl. (v)
1997/98:Sf14 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Justitieutskottets betänkande
1997/98:JuU3 Rattfylleri

Trafikutskottets betänkanden
1997/98:TU2 Lag om tilldelning av spårkapacitet
1997/98:TU3 Mer tillgänglig kollektivtrafik
1997/98:TU4 Nollvisionen och det trafiksäkra sam-
hället

Jordbruksutskottets betänkanden
1997/98:JoU3 Jordbruk m.m.
1997/98:JoU4 Kemikaliekontroll
1997/98:JoU5 Vatten- och luftvård
1997/98:JoU6 Genteknik

9 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 6 oktober

1997/98:11 av Ingbritt Irhammar (c) till statsminis-
tern
Tunnelbygget under Hallandsåsen
1997/98:12 av Lennart Daléus (c) till miljöministern
Tunnelbyggande genom Hallandsåsen

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll måndagen den 20 oktober.

10 § Anmälan om fråga för skriftligt svar

Anmäldes att följande fråga för skriftligt svar
framställts

den 6 oktober

1997/98:36 av Bodil Francke Ohlsson (mp) till mil-
jöministern
Tunnelbygget vid Hallandsåsen

Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll måndagen den 20 oktober.

11 § Kammaren åtskildes kl. 15.11.

Förhandlingarna leddes av talmannen.