Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:78 Torsdagen den 23 mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1994/95:78

Riksdagens protokoll

1994/95:78

Torsdagen den 23 mars

Kl. 12.00-12.43

Protokoll

1994/95:78

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 17 mars.

2 § Meddelande om muntliga frågor till regeringen

Förste vice talmannen meddelade att torsdagen den 30 mars
kl. 14.30 skulle följande statsråd besvara muntliga frågor:

Statsminister Ingvar Carlsson, försvarsminister Thage G Peterson,
kommunikationsminister Ines Uusmann, jordbruksminister Margareta
Winberg och miljöminister Anna Lindh.

Statsministern skulle besvara övergripande och allmänpolitiska frå-
gor. Frågoran till övriga statsråd förutsattes beröra deras ansvarsområ-
de inom regerigen.

3 § Meddelande om svar på interpellation

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 1994/95:79

Till riksdagen

Beträffande interpellation 1994/95:79 av Lars Tobisson (m) om den
monetära unionen får jag meddela att jag inte kan besvara den inom
föreskrivna fyra veckor.

Skälet härtill är att vi inte funnit någon debattdag som passar inter-
pellanten och mig på grund av bl.a. påskuppehåll och utrikes tjänstere-
sor.

Jag kommer att besvara interpellationen den 8 maj 1995.
Stockholm den 17 mars 1995

Göran Persson

1 Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 78

Prot. 1994/95:78 23 mars

4 § Svar på interpellation 1994/95:73 om åtgärder mot mobbning- en i skolan

Svar på interpellation

Anf. 1 Statsrådet YLVA JOHANSSON (s) Herr talman! Sten Tolgfors har i en interpellation frågat mig vad regeringen gör för att se till att skollagens intentioner angående insatser mot mobbning uppfylls, vad jag vill göra för att stoppa våldet i skolan och om jag är beredd att utreda effekterna av att ge skolledningen an- mälningsplikt för våld och grova trakasserier i skolan. Min uppfattning är att det skall vara lärorikt, roligt och tryggt att gå i skolan. Ett sådant klimat är en förutsättning för såväl kunskapsut- veckling som personligt växande i vid mening. Varje form av mobbning, trakasserier och våld är fullkomligt oac- ceptabelt. Det leder till en tragedi för individen, samtidigt som det förstör den ömtåliga miljö som är en förutsättning för kunskapsutveck- ling och personligt växande. Jag känner därför en stor oro, rädsla och ilska över det våld som finns i samhället och den mobbning som förekommer på vissa skolor runt om i landet. För att minska våld, trakasserier och mobbning krävs insatser på många olika områden - insatser på både kort och lång sikt. Sådana här problem kan inte utplånas med en enda kampanj - eller med hårdare straff. Kontinuerliga insatser som engagerar alla samhällsmedborgare är nödvändiga. Kampen mot orättvisor och förtryck, såsom mobbning, handlar i grunden om vilket samhälle vi skapar - om solidaritet och om rättvisa, om att var och en skall känna sig trygg i samhället och ha självkänsla. Som skolminister prioriterar jag kampen mot segregation och ut- slagning, såväl mellan skolor som inom skolor. Av de dokument som styr skolans verksamhet, skollag, läroplaner och kursplaner framgår klart att skolan har ett stort ansvar för att främja förståelse för andra människor och för att motverka våld, främlingsfi- entlighet och rasism. Mobbning och trakasserier får under inga om- ständigheter förekomma i skolan. Det är den enskilda skolans ansvar att hitta vägar att nå de uppsatta målen. I skollagen 1 kap. 2 § står: ”Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje männi- skas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan bemöda sig om att hindra varje försök från elever att utsätta andra för kränkande behandling”. Rektorn i varje skola har ett särskilt ansvar för skolans insatser för att motverka alla former av mobbning och trakasserier bland elever och vuxna. De vuxnas - såväl lärares som annan skolpersonals och föräld- rars - förmåga att hantera tendenser till mobbning och trakasserier är mycket viktig. Jag vill dock understryka att bestämmelser i skollagen, läroplaner och kursplaner inte får uppfattas som om skolan skulle vara en plats där annan lagstiftning som rör våld och trakasserier inte skulle gälla.

2

Tvärtom är det en markering av skolans särskilda ansvar för att upp-
märksamma tendenser till ett icke acceptabelt beteende. I detta ansvar
ingår också att skolan skall söka samarbete med exempelvis polis och
socialtjänst, i syfte att göra klart att samhällets lagar och regelsystem
gäller också i skolan.

Både skolan som myndighet och var och en som arbetar inom sko-
lan har en anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen. Skolan skall
genast anmäla till socialnämnden om det finns skäl att anta att nämnden
behöver ingripa för att skydda en underårig.

Inom Skolverket pågår ett projektarbete som syftar till att ta fram
olika modeller och metoder för att kunna hantera mobbning. I projektet
deltar 19 kommuner. Under 1994 har Skolverket redovisat projektets
samlade erfarenheter och olika modeller.

Här hittar vi t.ex. Svedala kommun och Skärholmen. I Svedala
kommun har under senare år ett par mobbningsfall fått stor uppmärk-
samhet i de lokala tidningarna, TV och radiostationerna. Detta gjorde
att man aktualiserade en översyn av skolornas handlingsprogram mot
mobbning samt att man samtidigt kände det angeläget att förbättra
barns, ungdomars och vuxnas attityder till varandra. Vid en av kommu-
nens skolor läggs mycket tid på arbetsklimatet i klassrummen. Genom
klassråden, smågruppssamtal i åk 2 och 5, trivselintervjuer med åk 3
och 4 och utvecklingssamtal med föräldrar och elever upptäcker man
tidigt att mobbning förekommer. Barnen kan även på bestämda tider
ringa anonymt till ”öppen telefon”. På initiativ av eleverna har man
utbildat ”föredömen”. Elever ur årskurs 9 utbildas och ställer upp som
FBI (Föredömen Bråkar Inte). De agerar mot normstridigt beteende,
och om en konfliktsituation uppstår skall de först och främst påkalla
uppmärksamhet från skolpersonal.

På Österholmsskolan i Skärholmen har man under tio år arbetat
med kamratstöd. Idén kom från Hassela Solidaritet som besökte skolan
och berättade om sina erfarenheter av att använda äldre ungdomar som
förebilder för de yngre. Man överförde de erfarenheterna till skolan
men utifrån skolans villkor och förutsättningar. Viktigt med dessa kam-
ratstödjare är att de själva helst skall ha gått i samma skola, bo i föror-
ten och vara 20-24 år gamla. Kamratstödjarna och det arbete som
andra personalgrupper lägger ner för att skapa en skola med positiv
anda är bl.a. en bidragande orsak till att minska mobbningen.

En ”populärversion” av projektredovisningen, från Skolverkets
projektarbete, kommer att spridas till alla skolor som en idébank. Pro-
jektet kommer att fortsätta i ytterligare två år.

Skolan är en förberedelse för vuxenlivet. Men skolan är också en
viktig del av livet självt för alla elever som tillbringar en stor del av sin
tid i skolan, år ut och år in. Det är inte bara lektioner, ämnen, betyg
osv. som är viktiga i skolan. Det är också kamrater, samvaro på raster,
lek, spel, diskussioner med vuxna osv. Det är viktigt att utgå från denna
helhetssyn i det skolpolitiska arbetet. Staten har under många år kon-
centrerat uppmärksamheten på vad man kan kalla skolans yttre former.
Det har handlat om skolans styrning, betygssystem, läroplaner osv. Nu
är det tid att koncentrera uppmärksamheten på att försöka utveckla det

Prot. 1994/95:78

23 mars

Svar på interpellation

1 * Riksdagens protokoll 1994/95. Nr 78

Prot. 1994/95:78 23 mars

inre arbetet i skolan. Jag och regeringen har just tillsatt en kommitté med uppdrag att belysa det inre arbetet i skolväsendet för barn och

ungdomar och föreslå åtgärder för att stimulera den pedagogiska ut-

Svar på interpellation

vecklingen. Regeringen har också beslutat att ge Barnombudsmannen i uppdrag att ta över ansvaret för den nationella kampanj mot mobbning som initierats av Barn- och ungdomsdelegationen. Barnombudsmannen skall i det arbetet samverka med berörda myndigheter och organisatio- ner. Jag är inte nu beredd att utreda någon anmälningsplikt för skolled- ningarna när våld och trakasserier förekommer. Min bedömning är att lagstiftningen är tillräcklig på området. Jag utgår ifrån att skolledningar och andra vuxna som finns i och omkring skolan söker konstruktiva lösningar när problem uppkommer och gör anmälningar när så är befo- gat. Genom att fokusera skolpolitiken på det inre arbetet och stimulera pedagogiskt utvecklingsarbete kan vi stärka möjligheterna för skolans elever och vuxna att ta sig an problem som uppstår. Anf. 2 STEN TOLGFORS (m) Herr talman! 100 000 svenska barn och ungdomar - mer än en hel årskull - beräknas vara utsatta för mobbning och kränkningar i eller på väg till skolan. Lägg därtill alla de föräldrar, syskon och andra anhöriga som berörs av problemen. Då förstår man att mobbning i dag är ett direkt folkhälsoproblem som måste tas på allra största allvar. För mig är mobbningsfrågan i grunden ideologisk. Det handlar om den enskildes ovillkorliga rätt till full respekt för sin person. Barn och ungdomar skall kunna gå trygga till skolan, känna sig trygga under skoldagen och ta sig hem trygga. Allt annat är ett misslyckande för politiken, skolan och samhället i stort. Det är dags för krafttag mot mobbningen. Jag har under det senaste året förvånats mycket över bristen på de- batt kring problemen med mobbning. Möjligen kan tystnaden förklaras med att mobbning är ett svårt och känsligt ämne som inte sällan för- knippas med skuldkänslor. Men tystnaden måste brytas. Öppenhet om problemen på våra skolor är en förutsättning för att man skall kunna komma till rätta med problemen. Det är dessutom viktigt att politiker, skolan och människor i allmänhet genom debatten visar stöd för dem som utsätts. Lokala politiker som jag har träffat hävdar regelmässigt att mobbningen visst är ett allvarligt problem för skolan - men inte just i deras i kommun. Detta är fel. Herr talman! Den som drabbas och hans eller hennes anhöriga be- finner sig ofta i en utsatt situation då det inte är lätt att ställa krav på handling från samhällets sida. Det kravet skall inte heller behöva stäl- las. Det skall gå att få hjälp i alla fall. Många föräldrar upplever också att skolan inte gör tillräckligt för att komma till rätta med problemen. Mobbning tillåts i vissa fall pågå år efter år efter år utan att kraftfulla insatser sätts in. När någonting väl görs upplevs inte heller alltid åtgärderna som rättvisa. Den mobbade

4

eleven - den som utsätts - kan bli den som erbjuds att byta skola eller
klass. Men som en mamma sade till mig: Varför skall mitt barn som
inte har gjort någonting vara den som tvingas flytta? Varför flyttar man
inte på dem som orsakar problemen?

Med detta vill jag säga att åtgärder inte får väljas för att de är lätta
utan för att de är rätta. Att inte tillräckligt mycket händer tillräckligt
snart förvärrar faktiskt de utsatta barnens situation. Passivitet från
skolledning, lärare, övrig skolpersonal eller vuxna i allmänhet uppfattas
som ett tyst medgivande till mobbningen. Det här är inte acceptabelt,
inte minst eftersom skollagen säger att de som jobbar i skolan särskilt
skall bemöda sig om att hindra varje försök från elever att utsätta andra
för kränkande behandling. Som jag ser det behövs åtgärder för att man
skall se till att skolan nu börjar leva upp till lagens intentioner.

Herr talman! På många skolor runt om i landet jobbas det verkligen
med mobbningsproblematiken. Man tar den på allvar. Skolan har gene-
rellt sett under de senaste åren, inte minst under den borgerliga rege-
ringens tid, börjat trappa upp arbetet mot mobbning. Men verkligheten,
siffrorna, säger oss dock att åtgärderna är långtifrån tillräckliga. Alla
skolor gör inte tillräckligt mycket för att komma till rätta med proble-
men, om de alls gör någonting.

Att mobbning stoppas i tid är inte bara viktigt för dem som utsätts
för kränkningarna; för dem är det naturligtvis fundamentalt. Det finns
uppgifter som visar att de som börjar mobba andra i tidiga år löper en
betydligt högre risk för kriminalitet längre fram i livet. Uttrycket ”det
börjar med en nål och slutar med en silverskål” är i högsta grad levande
just när det gäller mobbningsffågan. Undfallenhet i fråga om mobbning
och trakasserier i skolan slår tillbaka mot samhället längre fram i form
av ökad brottslighet.

I det här sammanhanget vill jag säga att jag oroas av det våld, inte
sällan grovt, som förekommer i skolan. Jag menar att vi i skolan, i
allmänhet vuxna, som kommer i kontakt med ungdomar måste sätta
tydliga gränser för vilka beteenden som kan accepteras, och vi måste
inte minst stödja dem som far illa.

Det är dags för en diskussion om hur skolans interna slutna rättssys-
tem hanteras. Sådant som utanför skolan skulle kallas misshandel,
olaga hot och trakasserier polisanmäls långtifrån alltid av skolans rek-
torer. Man föredrar att hantera problemen internt av hänsyn till de
inblandade och ibland faktiskt också av hänsyn till skolans rykte. Detta
riskerar att sända fullständigt felaktiga signaler till riktigt stökiga elever
som är på väg att hamna snett.

Misshandel, trakasserier och hot är just misshandel, trakasserier och
hot även om detta sker i skolan. När sådana här saker inträffar i skol-
världen menar jag att det är dags att överväga en anmälningsplikt för
skolledningen.

Avslutningsvis, herr talman, efterlyser jag en mycket stark och tyd-
lig signal från skolministern till landets skolor, skolledningar och lokala
politiker om att arbetet mot våld och mobbning måste prioriteras på ett
helt annat sätt än tidigare.

Prot. 1994/95:78

23 mars

Svar på interpellation

Prot. 1994/95:78 23 mars

Anf. 3 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) Herr talman! Sten Tolgfors har tagit upp en mycket angelägen fråga

i den här interpellationen till statsrådet Ylva Johansson. Jag har anmält

Svar på interpellation

mig till denna interpellationsdebatt av två anledningar. Jag har undervisat på högstadiet i 30 år. Jag har alltså sett mobb- ning förekomma då och då och har givetvis efter bästa förmåga försökt ingripa. Samtidigt har jag kunnat konstatera att skolan och samhället inte har några bra instrument för att komma till rätta med detta pro- blem. Låt mig inledningsvis säga att jag delar Sten Tolgfors uppfattning. Samhället - detta är nämligen en samhällsfråga och inte bara en intern skolfråga - måste tydligare visa att våld, våldshot och trakasserier inte är någonting som är acceptabelt i skolan och mellan ungdomar. Det är inte acceptabelt bara för att de som utför detta som regel inte är straff- myndiga. Skolan är en helt vanlig arbetsplats och skall inte ha några egna rättsregler eller rättssystem. De regler som gäller ute i samhället och på arbetsplatser i övrigt skall givetvis också gälla i skolan. Våldet har ökat i samhället, därmed även i skolan. Det har också krupit allt längre ner i åldrarna. Det kunde vi bl.a. höra i TV2:s pro- gram i morse. En kriminolog och en rektor verifierade just detta feno- men. Som statsrådet sade finns det naturligtvis många komplicerade or- saker till detta. Ett viktigt skäl, som jag ser det, är samhällets oförmåga att reagera tidigt, att stämma i bäcken i stället för i ån, som ordspråket säger. Just i skolan kan våldstendenser och våldsbeteenden, bl.a. i form av mobbning, upptäckas tidigt och i unga år. Därför är det oerhört viktigt att skolan reagerar och agerar kraftfullt. Mobbning utgör ett komplicerat problem. Ett komplicerat problem kräver naturligtvis ett flertal komplicerade motåtgärder. Från Centerns sida har vi i ett antal motioner genom åren pekat just på detta. Vi har pekat på behovet av en ökad föräldramedverkan, av ett bättre vuxen- nätverk i skolan och givetvis av utbildning av lärare och annan skolper- sonal om hur dessa problem upptäcks och hanteras. Vi har också före- slagit någon form av trygghetsplan. Precis som Sten Tolgfors sade måste varje elev, varje människa, ha rätt att gå till sin arbetsplats utan fara. Vi har pekat på behovet av små klasser och små skolor. Det innebär inte att man skall idyllisera dem och tro att mobbning inte förekommer där. Men det är klart bevisat att mobbning i varje fall är betydligt mind- re frekvent i små skolor än i stora skolor. I våra motioner har vi också pekat på att ett tidigt ingripande är en mycket viktig åtgärd mot mobb- ning. Det är viktigt att skolan och samhället visar att man inte accepte- rar mobbning utan att det t.o.m. kan bli en polisanmälan och en rättspå- följd. Bl.a. exempel från Stockholmsområdet har bevisat att polisanmäl- ningar på lång sikt har en dämpande effekt mot mobbning. En polisan- mälan skall naturligtvis inte göras urskillningslöst. Men det finns givna och alldeles självklara situationer där en polisanmälan måste till för att

6

samhällets avståndstagande skall markeras. Vi accepterar t.ex. inte rent
fysiskt våld eller hot om våld på något annat ställe i samhälle. Varför
skall vi göra det i skolan? Det handlar givetvis om alla sammanhang
där det förekommer någon form av vapen. Det må gälla allt från knivar
till sprej eller andra saker som kan betecknas som vapen. Detta är inte
accepterat någon annanstans i samhället. Varför skulle det vara accep-
terat i skolan?

Sten Tolgfors har i denna interpellation anfört behovet av en an-
mälningsplikt för att skolledningarna därigenom skall få mera råg i
ryggen och för att samhällets avståndstagande skall markeras. Jag tyck-
er att det är en idé som är väl värd att pröva.

Anf. 4 GUNNAR GOUDE (mp)

Herr talman! Jag begärde ordet eftersom jag just kommer från ut-
bildningsutskottet där vi har haft en diskussion om mobbningsfrågor.
Jag kan hälsa att den debatt som har efterlysts här är mycket livlig i det
utskottet. Jag kan konstatera att samtliga partier är totalt eniga när det
gäller mobbningsproblemet. Man vill naturligtvis från alla håll och
kanter stävja mobbningen i våra skolor.

Detta intresse för mobbningsfrågan har varit lika starkt år ut och år
in under en mycket lång period. Men tyvärr är Sverige litet unikt på det
sättet att vi inte har kommit till skott med ett ordentligt antimobbnings-
program. I vårt grannland Norge gjorde man för snart tio år sedan en
satsning med anledning av ett par suicidfall hos mobbade elever. Man
gjorde en kraftsamling och undersökte samtliga norska skolor. Under
ledning av en svensk professor i psykologi, Dan Olweus, utvecklade
man ett program för att upptäcka, förebygga och åtgärda mobbning.
Sedan skulle man följa upp de mobbningsfall som man hittade.

Detta program används nu i Norge. Det används dessutom interna-
tionellt. Jag vet att man t.o.m. på flera ställen i Australien har använt
det. I Tyskland, England och Kanada har man också det här program-
met. I Sverige har man inte tagit till sig den här kunskapen. Det är
allvarligt. Mobbningen handlar nämligen inte om det öppna våldet. Det
typiska för ett mobbningsfall är att klassläraren inte känner till att
mobbning förekommer, och föräldrarna känner inte till att deras barn är
mobbat. Det är alltså den typiska situationen. Som några talare har sagt
duger det inte att invänta en anmälan eller att det finns en anmäl-
ningsplikt vid upptäckt av mobbning. Det måste till mycket kraftigare
åtgärder.

Miljöpartiet, som jag representerar, har krävt att varje skola i Sveri-
ge skall ha ett ordentligt program mot mobbning. Hur upptäcks, åtgär-
dar och följer man upp mobbning? Alla dessa frågor skall finnas med.
Det programmet tror jag är nödvändigt bl. a. av den anledningen att
mobbning är ett dolt problem. Man måste alltså agera kraftfullt för att
upptäcka det och sedan åtgärda det.

Det har skett attitydförändringar. Det noterar vi med glädje. De på-
går fortfarande, bl.a. genom denna diskussion, men det räcker inte. Jag
skulle vilja fråga varför vi inte får ett antimobbningsprogram vid varje

Prot. 1994/95:78

23 mars

Svar på interpellation

Prot. 1994/95:78 23 mars

skola. Det skall vara en plikt, och Skolverket skall ha ett tillsynsansvar, så att programmet verkligen efterlevs.

Svar på interpellation

Anf. 5 Statsrådet YLVA JOHANSSON (s) Herr talman! Jag tror att flera har berört en mycket viktig del av den här problematiken. Det finns en svårighet eller en ovilja att se de mobbningsfall som finns. Skolverkets undersökningar visar att ungefär 10 % av eleverna uppger att de upplever mobbning i skolan. Ungefär lika många elever känner sig otrygga när de går till skolan. Detta är självfallet ett oerhört stort problem och en prioriterad fråga för mig som skolminister och för hela regeringen. Signalsystemet är mycket tydligt på den här punkten från statsmak- ternas sida, från mig som skolminister och från regeringen. Alla former av trakasserier, mobbning och våld mot enskilda människor och grup- per i skolan och i samhället i övrigt är fullkomligt oacceptabla. Detta är klarlagt i skollagen och i läroplanen för grundskolan och gymnasiesko- lan. Jag vet att man nu arbetar aktivt ute på skolorna med att realisera den här signalen och dessa lagar. Till Gunnar Goude vill jag säga att det faktiskt redan finns krav på handlingsprogram i den meningen att skolorna i sin lokala arbetsplan måste kunna redovisa hur de tänker uppfylla de målsättningar och de ålägganden som finns i skollagen och i läroplanen. Målsättningarna och åläggandena är mycket tydliga på den här punkten. Detsamma gäller det kommunala ansvar som redovi- sas i den kommunala skolplanen. Jag tror också att vi måste erkänna att det inte finns en metod för att komma åt mobbningen som är den rätta. För att man verkligen skall få någon effekt måste man utgå från de lokala förutsättningarna och de människor som finns på skolan. De lärare och andra vuxna som arbetar i skolan måste få stöd och uppmuntran, så att de vågar öppna ögonen och öronen för vad de ser och hör. Det förekommer nämligen någon form av mobbning, eller att vissa människor är utsatta, på nästan alla skolor. Jag tror att man inte vågar och orkar se de här problemen om man inte känner att man får stöd ifrån sin skolledning och sina kolleger i hur problemen skall åtgärdas. Trots att det finns många olika metoder som har visat sig väldigt verksamma för att stävja mobbning i skolor, tror jag man kan se några gemensamma drag. Det är att det finns tydliga värderingar som man är överens om på skolan. Det är att lärarna och alla vuxna som finns på skolan samarbetar, stöttar varann och gemensamt bildar ett vuxennät som ingen ung män- niska tillåts falla igenom. Det är att man hjälper varandra i det arbetet. Ingen tittar åt ett annat håll om någonting händer i korridoren. Ingen stänger dörren när man hör att något pågår i ett annat klassrum, i korridoren eller på skolgår- den. Man delar inte bara upp arbetet emellan sig, utan faktiskt samarbe-

8

tar som vuxna. Detta är ett vuxenansvar, både för de vuxna i skolan och
för alla oss vuxna i samhället, vill jag påpeka.

Föräldramedverkan brukar vara en viktig ingrediens i de program
som lyckas. Föräldrarna måste vara delaktiga och medverka i skolan
och i åtgärderna mot mobbning. Det är ett bra recept för att lyckas.

Ytterligare en sak är att man måste ha ett tidigt ingripande. Man får
inte vänta till dess en mobbningssituation har övergått till en våldssi-
tuation, där någon också kommit till fysisk skada. Då är det mycket
svårare att åtgärda problemet än i det tidiga skedet.

Det är också viktigt att alla elever i skolan ser vad som görs. Ele-
verna är ofta mycket mer medvetna om de problem som finns än vad
lärare och andra vuxna är. Då är det viktigt, också gentemot de elever
som inte själva är inblandade i mobbningssituationen, att det blir tydligt
att skolan reagerar mot de tendenser till eller verklig mobbning som
finns.

Jag menar att signalsystemet finns, lagarna finns, reglerna finns,
uppmaningarna finns. Det finns också intresse och aktivitet, det finns
idéer ute på skolorna. Men efter det att de tydligare signalerna kom
under den förra mandatperioden - och det tycker jag är bra - har det
också blivit en större aktivitet ute på skolorna. Det är också bra, för det
är där som det verkliga arbetet måste ske.

Anf. 6 STEN TOLGFORS (m)

Herr talman! Jag tror att vi alla måste vara överens om att insatserna
för att förhindra att mobbning uppstår och för att stoppa den när den
har börjat inte varit tillräckligt omfattande eller tillräckligt bra. Drygt
100 000 barn beräknas vara utsatta.

Då räcker det inte att som skolministern skriva att detta är något
som sker på ”vissa skolor”, som det stod i hennes första svar.

Det räcker inte med att skriva ”jag utgår ifrån” att skolledningar och
andra vuxna tar tag i detta. Vi vet att så inte sker.

Vi vet att både intensiteten i och framgången med skolans arbete
mot mobbning varierar över landet. Vissa är verkligen ambitiösa. Det
är jag jätteglad för. Men vissa gör långt ifrån tillräckligt.

Hur man än vrider och vänder på den här frågan, vilket parti man än
tillhör eller har tillhört, så måste ändå utgångspunkten vara att mer
måste göras. Situationen i dag är oacceptabel.

Därför blev jag ledsen när jag hörde skolministerns första svar, att
inget nytt är att vänta från skolministerns sida. I svaret säger skolminis-
tern egentligen bara att mobbning är oacceptabelt. Det är i och för sig
bra att landets skolminister säger det, tycker jag. Sedan talar hon om
vad som redan har gjorts på området. Men vad skall göras åt en oaccep-
tabel situation? Skollagens intentioner verkar inte uppfyllas fullt ut på
alla skolor över hela landet.

Det får inte vara så att mobbade elever tvingas byta skola för att få
hjälp mot mobbningen. Vi måste nå ut i skolorna. Vi måste våga se,
precis som skolministern säger. Men då måste vi också hitta medel att
nå ut i skolorna.

Prot. 1994/95:78

23 mars

Svar på interpellation

Prot. 1994/95:78 23 mars

Skolministern är, enligt det första svaret, inte beredd att göra något extra för att ändra på detta.

Praxis varierar enligt mitt intryck mellan skolorna om hur man väl-

Svar på interpellation

jer att agera vid svåra fall av våld eller mobbning eller hot om mobb- ning i skolan. Skolministern säger själv att det inte får ges intryck av att skolan är en plats där samhällets lagar för övrigt inte gäller. Men då är dagens regler inte till fyllest. Därför beklagar jag att skolministern inte ens är beredd att utreda en anmälningsplikt. Det räcker inte med soci- altjänstlagen, utan det skulle handla om en anmälningsplikt för våld. Våldet är påtagligt och enligt min uppfattning ett växande problem i skolan. Skolministern saknar svar på frågan om konkreta åtgärder. Jag vill gärna skjuta in att vi måste ge lärare och skolledning bättre möjligheter att agera mot mobbning och mot våld. Det handlar väldigt mycket om utbildning för att kunna se och på rätt sätt kunna ta tag i saker och ting i tid. Då är det fundamentalt med goda kunskaper. Jag tror att det handlar om att utbilda alla grupper inom skolan. Det är ofta vaktmästarna eller personalen inom skolbespisningen som först ser att något inte fungerar i en grupp. Därför måste man satsa på kom- petenshöjning. Det är riktigt att skolledningen aktivt stöder arbetet, tillika kommu- nala politiker. Men vi måste mer undersöka föräldrarnas roll. De måste bli mer delaktiga i skolans arbete, alltid, inte bara när mobbning redan uppkommit. I dag kan det t.o.m. bli konfliktsituationer mellan skola och föräldrar när föräldrarna ställer krav på att skolan skall agera. Så får det inte vara. Anf. 7 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) Herr talman! Vi är helt överens om att alla tänkbara åtgärder natur- ligtvis skall vidtas. Det finns inte bara en metod att lösa mobbnings- problemet i skolan. Här har presenterats en katalog på åtgärder i olika sammanhang som jag självklart tycker är både viktiga och riktiga. Gunnar Goude pekade just på behovet av en trygghetsplan, vilket vi i Centerpartiet har tagit upp i ett antal motioner genom åren. Den går att baka in i den lokala skolplanen eller i arbetsplanen om man så vill. Jag tycker dock att skolministern på sätt och viss förbigår grund- problemet, trots att hon själv säger att det gäller att agera kraftfullt och tidigt. Det är just detta jag efterlyser och tycker mig förstå är andeme- ningen i Sten Tolgfors interpellation. Varför skulle skolan vara annor- lunda som arbetsplats än andra arbetsplatser när det gäller synen på våld? Jag talar i det här sammanhanget om det konkreta fysiska våld som kan utövas inom skolans väggar. Jag är väl medveten om att mobbning är ett mycket stort problem - allt från det tysta, nästan osynliga förföljandet och trakasserierna till klart och entydigt fysiskt våld. Som jag sade i mitt tidigare inlägg skall självklart polisanmälan ske med omsorg, så att säga, och efter övervä- gande. Men det finns situationer när det inte återstår något annat än polisanmälan om vi har kravet att skolan skall vara en arbetsplats som alla andra arbetsplatser i samhället, underställd samma rättssystem.

10

Jag förstår att det är den saken Sten Tolgfors vill ha en utredning
om. Jag delar uppfattningen att vi åtminstone bör utreda en anmäl-
ningsplikt när det gäller den typen av grov mobbning som kommer till
uttryck i form av våld.

Jag vill avslutningsvis fråga varför vi inte kan ta in erfarenheterna
från bl.a. den Stockholmsrektor som i morse i TV klart verifierade just
detta. På hans skola har man haft positiva effekter av att man konsek-
vent börjat polisanmäla fysiskt våld i skolan.

Anf. 8 GUNNAR GOUDE (mp)

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att skolministern har
en väldigt insiktsfull attityd i detta ärende.

Beskrivningen av lärargruppers, föräldragruppers och elevgruppers
funktion i det här arbetet är precis som en del i ett sådant program som
jag efterlyser. Men programmet måste finnas, så att man inte i det dag-
liga arbetet i skolan glömmer det. Det är så lätt att glömma. Man vill
faktiskt inte se mobbning. Det känner vi till som har jobbat som lärare.
Det är så lätt att låta bli att se. Det är så lätt för en rektor att tro att han
inte har mobbning vid sin skola.

Risken att mobbning inte upptäcks är i dag större än någonsin där-
för att våra skolor har fått en kraftig nedskärning under de senaste tre
åren. Det finns mycket färre vuxna ute på skolgården, färre vuxna som
har tid att se till eleverna på raster. Fritidspedagogerna har blivit färre,
skolvärdinnorna är borta - ja, allt det där känner vi till. Därför finns det
ytterligare skäl att nu inte släppa mobbningsfrågan.

Då är mobbningsprogrammet viktigt. Det blir som det checkpro-
gram piloten har när han skall starta. Han måste gå igenom ett antal
punkter som han egentligen tycker är jättetrista och inte vill göra, men
det måste ske och man får inte missa en enda punkt. Mobbningsfrågan
är minst lika allvarlig och borde ha ett sådant checkprogram vid varje
skola.

Polisanmälning kommer i fråga vid en mycket speciell del, när det
handlar om grovt våld. Det kanske inte har så mycket med det här att
göra. Jag ser mobbningsprogrammet mera som en viktig del av skolans
arbete när det gäller att fostra barnen till en god demokratisk anda. Det
handlar alltså om demokratisk fostran som man får på köpet om man
har ett effektivt mobbningsprogram. Det är alltså inte bara en sjuk-
domsbild i skolan som man angriper, utan man får också en bättre skola
i stort om man får ett mobbningsprogram

Anf. 9 Statsrådet YLVA JOHANSSON (s)

Herr talman! Jag vill ta fasta på det sista Gunnar Goude sade. Jag
tror det är viktigt att man har program eller särskilda metoder mot
mobbning. Man får dock inte se det som en särskild lösning, som vissa
anställda i skolan arbetar med. Det är en viktig del i skolans hela arbete
och för alla som är anställda och arbetar i skolan, och för alla elever.

Därför är det viktigt att det finns med som en del i den lokala ar-
betsplanen och den kommunala skolplanen och inte lyfts ut så att man
lägger ansvaret på kanske en eller två personer. Visserligen kan några

Prot. 1994/95:78

23 mars

Svar på interpellation

11

Prot. 1994/95:78 23 mars

ha ett särskilt ansvar, men alla måste vara med. Så fort det blir luckor, där barn och ungdomar kan uppleva att vuxna inte har ansvar eller inte

ser, då frodas den här typen av våld, trakasserier och mobbning.

Svar på interpellation

Till Sten Tolgfors vill jag säga att det självklart är oacceptabelt att utsatta elever tvingas byta skola. Självklart måste mobbning åtgärdas på den skola där man är. Man skall inte vara tvungen att byta skola. Jag vill också ta upp ett problem som också Sten Tolgfors själv nämnde: det finns, tyvärr, skolor som inte vill offentliggöra och visa vilka problem man har. En av orsakerna är att de förväntas konkurrera om elever på en som jag många gånger tycker fiktiv marknad. Det är en av orsakerna till att man inte vågar öppet tala om de problem som finns. Det är viktigt för mig som socialdemokratisk skolminister att slå fast att skolor skall vara öppna och skall samarbeta. Valfrihet på sko- lans område får inte leda till att det som sker i skolan är affärshemlighe- ter eller att den som leder skolan är en vd. Mobbning och trakasserier kan inte ses isolerat. Det är resultatet av ett samhällsklimat. Därigenom blir problemet större. Det måste hante- ras och lösas i skolan, men det har också ett vidare perspektiv. Så sent som i förrgår såg jag ett TV-reportage från USA. Där har segregation och utslagning gått ofattbart långt. Samtidigt som männi- skor lever i något som kan liknas vid permanent krigstillstånd bor väl- bärgade medelklassfamiljer, företrädesvis vita, i fina villaområden, bara några hundra meter från de slumområden där arbetslösa och ut- slagna lever i ofattbar misär. Vi är långtifrån den verkligheten i Sverige, men vetskapen om vad en långtgående segregation och utslagning i sin mest extrema form kan innebära gör mig än mer angelägen om att göra också någonting åt de problem som finns i Sverige. Det här är stora politiska frågor, som måste lösas. Kampen för jobben, för att få ordning på statens finanser, med rättvisa i förgrunden, är avgörande för vilket samhällsklimat vi kommer att få. Om vi tillåter en långvarig arbetslöshet och ett stort budgetunderskott kan vi räkna med ett allt hårdare och brutalare sam- hälle. Därför måste kampen mot mobbning, trakasserier och våld i skolan föras på flera plan. Det är en viktig uppgift i skolpolitiken, i skolan och i den konkreta vardagen i skolan, för mig som ansvarig skolminister och för alla dem som arbetar i skolan och har det konkreta ansvaret för den dagliga verksamheten. Men vi kan inte överlämna problemet enbart till skolan. Det här är ett ansvar för hela politiken, för hela samhället, och det gäller vilket samhällsklimat vi skall ha. Det handlar också om det ansvar som vi alla måste ta på oss, som vuxna medborgare, för en vardaglig solidaritet, där vi måste ställa upp för varandra och där vi alla som medborgare också måste reagera och ingripa när vi ser att barn eller ungdomar utsätts för övergrepp, trakasserier eller mobbning.

12

Anf. 10 STEN TOLGFORS (m)

Herr talman! Låt mig inledningsvis säga att det gläder mig att
skolministern i sitt förra inlägg uppmärksammade den borgerliga rege-
ringens arbete mot mobbning.

Man måste konstatera att det finns tydliga samband mellan mobb-
ning och senare former av våld. Det går alltså inte att föra en debatt om
ungdomsvåld utan att börja med mobbning, därför att det som börjar
med utfrysning osv. går vidare till ren våldsamhet senare.

Det andra som är allvarligt är att vår bild av mobbning ofta är fel.
Vi tror att både den som utsätts och den som utsätter andra är en svag
person. I själva verket visar det sig att den som mobbar andra inte säl-
lan kan njuta av att ge sig på andra, medan den som utsätts ofta är litet
osäker eller, om det är en pojke, fysiskt svagare. Det gör det än mer
angeläget att vi tar tag i problematiken.

Jag vill också slå fast att det aldrig någonsin är den mobbades fel att
han utsätts, oavsett vad skälet anges vara av dem som utsätter honom.
Ansvaret är alltid och odelat dens som utsätter andra.

Det är också viktigt att börja tala om mobbning av andra skäl. Inte
alla barn som utsätts har någon att tala med. De skäms. De har hamnat
längst ned på prestigestegen och vill inte säga det till föräldrar och
andra, därför att de förnekar sig själva. Det kan också vara så, om bar-
net mobbas, att det väcker otäcka minnen till liv från föräldrarnas barn-
dom.

Vi måste få till stånd ett annat debattklimat om mobbning och sluta
dölja problemen. Själv ser jag skolor som förnekar alla problem som
mindre trovärdiga än de som säger att de har problem men att de gör
vad de kan för att lösa dem. Det är en trovärdighetsfråga.

Jag skulle vilja läsa upp ett citat från en undersökning angående
mobbning gjord i Örebro. En flicka i klass 9 säger så här: ”Det värsta
med mobbning är att det är mer eller mindre accepterat. Vissa menar att
det är bra med litet mobbning. Personligen anser jag att man aldrig kan
tolerera någon mobbning. Från en som upplevt helvetet i tre år.”

Det här citatet visar att vi har ett mycket stort arbete med att börja
förändra attityderna, som är på väg att gå riktigt snett på våra skolor.
Det är attityden att det är litet häftigt att ge sig på andra och attityden
att man inte får vara den person man är.

Som jag ser det, måste vi pröva allt från särskilda krisgrupper - de
planer som skolorna redan i dag har för hur de skall hantera mobb-
ningsproblemen. Det finns mobbningskonsulenter i vissa kommuner.
Man kan pröva faddersystem och temadagar samt arbeta med att få in
mobbningsproblematiken i den ordinarie undervisningen. Man får inte
heller vara rädd för att i riktigt allvarliga fall ta hjälp av barnpsykologer
eller polis. Föräldrarna måste också in i skolans arbete på ett helt annat
sätt än tidigare, naturligt och integrerat. Det finns också mycket att göra
med att aktivt integrera olika grupper av elever på skolorna. Det finns
mycket mer att göra. Jag tror att vi kan klara det, men då krävs det
tydliga signaler om att man måste börja arbeta med detta nu.

Prot. 1994/95:78

23 mars

Svar på interpellation

13

Prot. 1994/95:78 23 mars

Anf. 11 Statsrådet YLVA JOHANSSON (s) Herr talman! Den borgerliga regeringen tog initiativ till en lagstift-

ning, som tydligt anger att det är allas ansvar i skolan att motverka

Svar på interpellation

mobbning, och till läroplaner där det också tydligt anges vad som är skolans uppgift. Det var något som vi socialdemokrater välkomnade. Nu har vi gett mycket tydliga signaler, lagar och regler från statens sida. Nu är det dags för kommunerna och för skolorna att göra sitt arbete. Det är ett arbete som man just nu har en nytändning i. Det är många skolor som med anledning av skärpningen i skollagen och de nya läroplanerna har satt sig ned och utarbetat lokala program och börjat diskutera hur man på bästa sätt skall komma till rätta med pro- blemen. Det är fel att säga att vi ingenting gör. Det är väldigt mycket som görs ute i skolorna just nu. Därför skall vi erkänna de problem som finns och erkänna att vi både har och har haft en i vissa fall blundande attityd till mobbning och trakasserier i skolan. Men det är också viktigt att vi säger att vi nu gör saker, och inte sprider bilden av att statsmakten blundar för problemet, för det gör vi inte. Skolan tar nu ansvaret och arbetar med detta. Då är uppgiften för regeringen och för skolministern att fundera på hur man på bästa sätt kan stödja detta arbete. Vi gör det via Skolverkets antimobbningspro- jekt. Det är inte alltid ett sådant stöd är verksamt, men det här har visat sig vara det. Därför kommer det att fortsätta. Det har haft mycket god effekt. Man sprider de goda idéer som finns. Idérikedomen och erfarenheterna finns lokalt ute på skolorna. Vår uppgift centralt är att se till att de goda idéerna sprids och att vi upp- märksammar de ställen där man hittills inte tillräckligt har tagit itu med problemen. Jag vill också säga, som jag sade tidigare, att en av de viktiga in- gredienserna är att man har ett samarbete med hemmen och det omgi- vande samhället. Skolan får inte vara en isolerad ö, som är skild från det omgivande samhället. Det är viktigt att föräldrar medverkar i sko- lan. Det är viktigt att föreningslivet medverkar i skolan och att man har ett samarbete med socialtjänsten och med polisen. Sten Tolgfors tog upp detta att det alltid är den som mobbar som har ansvaret. Jag instämmer i det. Men jag vill också säga att de som tillåter att mobbning sker också har ett stort ansvar. De vuxna som ser ett barn eller en ung människa utsätta någon annan för mobbning eller kränkande behandling har också ett ansvar. Det är viktigt att vi tydlig- gör det ansvaret. Det har vi gjort. Nu arbetar man med hur man skall ta det här ansvaret på bästa sätt. Jag ser ganska hoppfullt på det lokala arbetet. Överläggningen var härmed avslutad.

14

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Prot. 1994/95:78

23 mars

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1994/95:156 till utrikesutskottet

Skrivelse

1994/95:167 till jordbruksutskottet

Motioner

1994/95 :Sf 13 - Sfl7 till socialförsäkringsutskottet

1994/95:N13 och N14 till näringsutskottet

1994/95:K 17 - K20 till konstitutionsutskottet

1994/95 :Ub46 - Ub51 till utbildningsutskottet

1994/95: B 08 och Bo9 till bostadsutskottet

6 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Propositioner

1994/95:174 Vissa betygsfrågor m.m.

1994/95:177 Turistpolitik

1994/95:188 Effektiviseringar på delgivningsområdet

7 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 22 mars

1994/95:86 av Tone Tingsgård (s) till justitieministern om Offentlig-
hetsprincipen och EU-handlingar

1994/95:87 av Chris Heister (m) till socialministern om Laboratorie-
prover

Interpellationema redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 28 mars.

8 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 22 mars

1994/95:380 av Margareta Israelsson (s) till jordbruksministern om
Importen av isländska hästar

15

Prot. 1994/95:78

23 mars

1994/95:381 av Håkan Holmberg (fp) till statsrådet Leif Blomberg om
Bosnien-kroaters situation

1994/95:382 av Eva Björne (m) till kommunikationsministern om
Skydd mot plundring av M/S Estonia

1994/95:383 av Marianne Andersson (c) till statsrådet Leif Blomberg
om Lån till invandrare

1994/95:384 av Göthe Knutson (m) till statsrådet Leif Blomberg om
Invandrarverkets beslut

1994/95:385 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet Leif Blomberg om
Flyktingkonventionen

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbproto-
koll tisdagen den 28 mars.

9 § Kammaren åtskildes kl. 12.43.

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Barbro Nordström

16

Innehållsförteckning

Prot. 1994/95:78

23 mars

1 § Justering av protokoll.................................................................1

2 § Meddelande om muntliga frågor till regeringen.......................1

3 § Meddelande om svar på interpellation......................................1

4 § Svar på interpellation 1994/95:73 om åtgärder mot

mobbningen i skolan....................................................................2

Anf. 1 Statsrådet YLVA JOHANSSON (s).............................2

Aftf. 2 STEN TOLGFORS (m)................................................4

Anf. 3 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c)...............................6

Anf. 4 GUNNAR GOUDE (mp).............................................7

Anf. 5 Statsrådet YLVA JOHANSSON (s).............................8

Anf. 6 STEN TOLGFORS (m)................................................9

Anf. 7 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c).............................10

Anf. 8 GUNNAR GOUDE (mp)...........................................11

Anf. 9 Statsrådet YLVA JOHANSSON (s)...........................11

Anf. 10 STEN TOLGFORS (m)............................................13

Anf. 11 Statsrådet YLVA JOHANSSON (s).........................14

5 § Hänvisning av ärenden till utskott...........................................15

6 § Bordläggning..............................................................................15

7 § Anmälan om interpellationer....................................................15

1994/95:86 av Tone Tingsgård (s) till justitieministern om

Offentlighetsprincipen och EU-handlingar..............................15

1994/95:87 av Chris Heister (m) till socialministern om

Laboratorieprover....................................................................15

8 § Anmälan om frågor...................................................................15

1994/95:380 av Margareta Israelsson (s) till jordbruksmi-
nistern om Importen av isländska hästar..................................15

1994/95:381 av Håkan Holmberg (fp) till statsrådet Leif

Blomberg om Bosnien-kroaters situation................................16

1994/95:382 av Eva Björne (m) till kommunikationsminis-
tern om Skydd mot plundring av M/S Estonia.........................16

1994/95:383 av Marianne Andersson (c) till statsrådet Leif

Blomberg om Lån till invandrare............................................16

1994/95:384 av Göthe Knutson (m) till statsrådet Leif

Blomberg om Invandrarverkets beslut....................................16

1994/95:385 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet Leif

Blomberg om Flyktingkonventionen.......................................16

9 § Kammaren åtskildes kl. 12.43......................................................16

17

gotab 48672, Stockholm 1995