Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:95 Måndagen den 25 april

ProtokollRiksdagens protokoll 1993/94:95

Riksdagens protokoll

1993/94:95

Måndagen den 25 april

Kl. 12.00-12.39

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 18 och 19 april.

Protokoll

1993/94:95

Svar på
interpellationer

2 § Svar på interpellation 1993/94:104 om den setukesiska folk-
gruppen

Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Peeter Luksep har i sin interpellation om det setukesiska fol-
kets rättigheter frågat mig om jag vid lämpligt tillfälle avser att aktualisera
denna folkgrupps situation samt om stöd till setukeserna kan rymmas i det
svenska östsamarbetet.

Setukeserna är en finsk-ugrisk folkgrupp som historiskt har sin boplats i
gränstrakterna mellan Estland och Ryssland. Språkligt och kulturellt står de
esterna mycket nära, men skiljer sig därigenom att de omfattar den ortodoxa
tron och värnar om en traditionell landsbygdskultur. När Estland återfick sin
självständighet 1991 kom setufolket att delas. Majoriteten, ca 18 000, finns
i Estland medan en mindre grupp, enligt uppgift ca 2 000 personer, hamnade
på den ryska sidan om gränsen - den gräns som är en följd av sovjetiska
gränsändringar till rysk förmån efter annekteringen av Estland 1940. De är
bosatta i Petseriområdet, på ryska Petjora, som under mellankrigstiden till-
hörde Estland och som dagens estniska myndigheter med åberopande av
Tartufreden kräver åter. Den överväldigande majoriteten där är ryssar, och
i området, som tillhör Pskovs län, finns också ett kloster som är andligt cent-
rum för såväl troende ryssar som de ortodoxa setukeserna.

Sovjetimperiets sönderfall innebar att den setukesiska folkgruppen kom i
kläm mellan två länder som båda med stöd i folkrätten hävdar sin rätt till det
område där minoriteten är bosatt. Frågan om setukesernas situation måste
därför sättas in i ett större sammanhang som rör gränsproblematiken och den
regionala stabiliteten. Den oreglerade gränsfrågan innebär för setukeserna
främst problem i vardagen, som att besöka släktingar på andra sidan grän-
sen. Då erfordras visum som kräver omvägar via konsulat i S:t Petersburg
respektive Tallinn. När setufolket i oktober i fjol samlades till sin första kon-
gress sedan 1930 beklagade man också att varken Ryssland eller Estland i
den övergripande gränskonflikten tagit hänsyn till setukesernas intressen                    1

1 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 95

Prof. 1993/94:95

25 april 1994

Svar på
interpellationer

och inte ens försökt att etablera en diskussion som skulle kunna leda till att
minoritetsgruppen kunde leva ett normalt liv tills dess en politisk lösning av
konflikten nåtts.

Fru talman! I ett längre perspektiv är en gynnsam ekonomisk utveckling
på båda sidor om gränsen den viktigaste faktorn för att garantera trygghet
och stabilitet för alla invånare i regionen. En svensk strävan har därför varit
att i möjligaste mån bidra till ekonomiska reformer och ökade handelskon-
takter med närområdet. Det har gällt den estniska sidan av gränsen, men
också i Pskovområdet på den ryska sidan börjar samarbetet ta fart. I min
delegation till Pskov ingick bl.a. myndighetscheferna för Svenska Institutet
och Swedecorp, och nyttiga samtal hölls med den lokala administrationen.

Jag tror att vi ännu en lång tid kommer att få syssla med vad som kan kallas
eftervården av sovjetimperiets sönderfall. Från svensk sida kommer vi att
fortsätta ansträngningarna för att främja en normalisering av förbindelserna
mellan Ryssland och Estland. Däri ingår självfallet också att uppmärk-
samma sådana frågor som kan hota demokrati och mänskliga rättigheter i
regionen. Vi kommer att följa setufolkets situation och argumentera för att
myndigheterna på såväl rysk som estnisk sida inför smidiga praktiska regler
för gränspassage i Petseri/Petjoraområdet. Sådana särskilda arrangemang
för lokalbefolkningen har överenskommits i Narva-Ivangorod i det nordliga
avsnittet av den rysk-estniska gränsen. Förenklade lokala reserutiner lär re-
dan ha överenskommits mellan Pskov och de lettiska gränslänen.

Vad beträffar stöd till setukesernas skolor och kultur kan sådant i princip
komma i fråga för det svenska östsamarbetet. Denna fråga får följas upp vid
de kontakter med Pskovregionens myndigheter som inleddes i samband med
mitt ny liga besök.

Anf. 2 PEETER LUKSEP (m):

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. När det moderna Est-
land grundades kring åren 1917 och 1918 fanns det under Kerenskijs tid i det
demokratiska Ryssland ingen enhet som motsvarade det nuvarande Estland.
Estland bildades av det gamla generalguvernementet Estland och av delar
av Livland samt av delar av på den tiden ryska provinser, såväl i Narvaområ-
det som i Petseri/Petjoraområdet. Det skedde genom lokala petitioner till
både Tallinn och Petrograd, om att få tillhöra det Estland som skulle skapas.
I Petseriområdet var det 74 fullmäktigeledamöter från staden Petseri och
från omkringliggande kommuner som vädjade om att området skulle få till-
höra Estland.

Det är ett blandat område med såväl rysk som setukesisk befolkning. Det
var det redan på den tiden och det har det varit därefter, såväl under republi-
kens Estlands dagar som under Sovjettiden.

Skälet till att Stalin ändrade gränsen 1944 är det egentligen ingen som kän-
ner till. Möjligen var det för att man ville visa de ockuperade länderna deras
plats, möjligen var det för att man ville förbereda någon form av folkdemo-
kratier av Estland och Lettland, precis som man gjorde med bl.a. Polen och
Ungern, som fick avstå territorier till Sovjetunionen.

Vid senare folkräkningar under Sovjettiden har man förnekat setukeser-
nas existens, och under den allra senaste tiden har det återigen blivit möjligt

att tala om att de finns till. Det är ofta man från setukesiska företrädare mö-
ter en besvikelse, t.o.m. bitterhet, över att ryska minoriteter i Baltikum och
på andra håll i det forna Sovjetunionen, ryska minoriteter som har vapen-
skramlande politiska kretsar i Moskva att luta sig mot, väcker så pass mycket
mer uppmärksamhet i världen än andra minoriteter, mindre vapenutrustade
folkslag, som blivit kvar på fel sida av gränsen som en följd av Stalins och
andra sovjetiska diktatorers gränspolitik.

Utrikesministerns svar andas förståelse för problemens existens. Om
några dagar kommer en framträdande representant för den setukesiska kon-
gressen, som nämns i svaret, till Stockholm. Hon hoppas säkerligen att få
träffa företrädare för svenska myndigheter för att bl.a. diskutera biståndsfrå-
gor.

Utrikesministern säger att man skall ha fortsatta kontakter från svensk
sida med Pskov-Oblastens myndigheter. Den logiska följdfrågan blir då om
man också är beredd att ta kontakt direkt med setukesernas representanter
i frågor om stöd till bistånd, kultur, skolor och liknande.

Anf. 3 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Det är ett givet utmärkt tillfälle när en representant för denna
kongress kommer till Stockholm. Jag rekommenderar en kontakt med dem
på Svenska Institutet som handlägger östsamarbetet. Det är naturligtvis den
myndighet som har möjlighet att både stödja undervisning och kultur. Det
vore den riktiga kontakten att ta.

Anf. 4 PEETER LUKSEP (m):

Fru talman! Jag skall givetvis framföra detta.

Med anledning av utrikesministerns nyligen genomförda resa till Pskov-
området skulle jag vilja ställa en följdfråga. Fick utrikesministern i samband
med den resan någon uppfattning om dessa frågor? Förekom det några dis-
kussioner med lokala myndigheter om setukesernas förhållanden?

Anf. 5 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Det är möjligt att de myndighetsrepresentanter som jag hade
med mig hade någon sådan kontakt. Jag hade det inte själv. Mitt samtal var
inriktat på den ryske utrikesministern och kom genom diverse händelser i
Moskva att i viss mån domineras av ett viktigt ärende som det var angeläget
att reda ut. Jag hade därför ingen möjlighet att ta upp just denna fråga.

Anf. 6 PEETER LUKSEP (m):

Fru talman! Låt mig då uttrycka en förhoppning om att det vid framtida
svensk-ryska kontakter, på t.ex. diplomatisk nivå, blir möjligt att vid något
tillfälle också föra denna fråga på tal.

Anf. 7 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Som jag har sagt, tycker jag att det blir lämpliga tillfällen när
myndighetspersoner följer upp mitt besök i Pskov. Det är naturligtvis den
riktiga nivån att föra detta på tal.

Prof. 1993/94:95

25 april 1994

Svar på
interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1993/94:95 25 april 1994

3 § Svar på interpellation 1993/94:109 om antipersonella minor

Svar på interpellationer

Anf. 8 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m): Fru talman! Christina Linderholm har i en interpellation ställt följande frågor till mig: Betraktar regeringen mina 013 som en antipersonell mina som således inte kommer att tillåtas för export enligt den FN-resolution som Sverige har ställt sig bakom? Vilka initiativ tänker Sverige fortsättningsvis ta för att användningen av antipersonella minor skall upphöra? Får jag för det första säga att vi från regeringens sida välkomnar den de- batt som under senare tid förts kring minvapnet. Det är oerhörda lidanden som förorsakas bland civilbefolkningen i många länder på grund av kvarlig- gande minor. Kraftfulla åtgärder är utan tvivel nödvändiga för att såväl för- söka röja nu befintliga minor som söka förhindra en fortsatt utläggning av sådana minor. Den FN-resolution som Christina Linderholm hänvisar till var Sverige medförslagsställare till. Den antogs i FN:s generalförsamling i slutet av 1993. Resolutionen uppmanar alla länder att inte exportera ”antipersonella minor som kan förorsaka stor fara för civilbefolkningen”. Vi fäste stort avseende vid denna definition, eftersom vi önskade en bred uppslutning kring just de mintyper som i de berörda länderna förorsakat stora lidanden. Låt oss kalla dem för truppminor, eftersom det är den benämning som vi använder i Sve- rige för minor av den här typen. Sådana minor har inte tillverkats i Sverige under de senaste 15 åren. Nå- gon export är därmed inte aktuell. Det är värt att notera att ingen svensktill- verkad mina, varken truppmina eller annan mina, påträffats i något av de länder som nu är drabbade av kvarlämnade minor. Christina Linderholm frågar om regeringen betraktar fordonsmina 013 som en antipersonell mina som inte kommer att tillåtas för export enligt FN- resolutionen. Fordonsmina 013 är, som framgår av benämningen, en fordonsmina: - den är konstruerad för att verka mot landande flygplan och mot pans- rade fordon, - den har en storlek som gör den lätt att upptäcka och röja; den är, som Christina Linderholm säkert vet, ungefär lika stor som en TV på stativ, och - den är en bevakad mina som utlöses på kommando. Christina Linderholm anför i sin interpellation att fordonsmina 013 har antipersonell verkan och att den går att försåtsutlösa med t.ex. snubbeltråd. Det är riktigt att de grova hårdmetallkulor som slungas ut från minan för att slå igenom pansrade fordon och flygplan också verkar mot andra, mindre skyddade mål. Det är också riktigt att minan kan förses med trådutlösning. Den skiljer sig därvid inte från andra minor, eller från granater och andra militära produkter med sprängämne i. De kan alla på ett eller annat sätt ap- teras för försåtsutlösning. Men det är inte fordonsminor av denna typ som FN-resolutionen riktar sig mot, utan de små nedgrävda eller utslängda truppminor som är svåra att upptäcka och röja och som kan ligga kvar oupp-

4

täckta och fortfarande efter lång tid kan detonera. Fordonsmina 013 är inte
en sådan truppmina.

Som Christina Linderholm nämner, finns det också en uppmaning från
USA till alla mintillverkande länder att tillämpa ett exportmoratorium på
3—5 år för alla antipersonella minor - detta i avvaktan på att den översyn
av det internationella minprotokollet, som detta år påbörjas inom FN, skall
resultera i kraftfullare regler för minkrigföring och kanske också restriktio-
ner avseende export och tillverkning av vissa mintyper.

Vi har i Sverige exportförbud för all krigsmateriel. Först genom regering-
ens beslut i varje enskilt fall ges tillstånd till export. Vi reglerar vår krigsma-
terielexport på detta sätt och inte genom moratorier. Det är emellertid na-
turligt att regeringen, genom en fortsatt restriktiv tillståndsgivning för min-
materiel, beaktar att dessa vapensystem kan medföra särskilt stora risker för
civilbefolkningen. Vi kommer således, som jag tidigare har sagt här i kam-
maren, tills vidare inte att medge export av några truppminor. Vi kommer
också i internationell samverkan, med bl.a. USA, att söka åstadkomma
överenskommelser som förhindrar ett återupprepande av den urskillnings-
lösa minkrigföring som bedrivits i många länder under senare år.

Jag kan alltså försäkra Christina Linderholm att vi kommer att spela en
aktiv roll vid kommande expertmöten inom ramen för konventionen om sär-
skilt inhumana vapen, där för övrigt Sverige innehar ordförandeskapet, bl.a.
vad avser översynen av minprotokollet. Om resultat kan uppnås genom
överenskommelser om exportförbud för vissa mintyper, genom tekniska ar-
rangemang på minorna så att de desarmerar sig själva och är lätta att leta
reda på och röja, eller på annat sätt, är det dock ännu för tidigt att uttala sig
om.

Jag vill avslutningsvis påminna om att vi genom bidrag till minröjning och
hjälp till skadade försöker bidra till att lidandets omfattning minskar. Svensk
försvarsindustri är också engagerad för att i samverkan med FOA få fram
minröjningsanordningar, som på ett mer effektivt sätt än med nuvarande
materiel kan röja de utspridda minorna.

Anf. 9 CHRISTINA LINDERHOLM (c):

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Dinkelspiel för det uttömmande och
pedagogiska svaret.

Det är bra att Sverige internationellt medverkar till att ta initiativ som rör
frågor om användande av minor. Jag tycker dock att man borde kunna göra
mer än vad som anges i svaret, vilket också framgår av min interpellation.
En del frågor har möjligen blivit obesvarade eller något oprecist besvarade.
Jag vill ändå säga att vi är helt överens om att vi måste hjälpas åt för att
försöka begränsa skadeverkningarna och lidandet för dem som har drabbats.

Sedan mitt besök i Afghanistan för ungefär ett år sedan har jag blivit allt-
mer upprörd av och engagerad i frågor som rör minspridning och åtgärder
för att komma till rätta med mineringens effekter. Det jag såg och hörde be-
rättas där, om det oerhörda lidande som den afghanska befolkningen får ut-
stå åratal efter att kriget mot dåvarande Sovjetunionen tagit slut, har natur-
ligtvis upprört mig. Även om det nu pågår ett inbördeskrig i Kabul och där
omkring, kan man inte jämföra det med den död och de skador som drabbar

Prot. 1993/94:95

25 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:95

25 april 1994

Svar pä
interpellationer

barn och vuxna på grund av de miljontals minor som finns i marken och ut-
spridda över landet.

Jag vill göra några kommentarer till interpellationssvaret och ställa några
frågor.

Det här är ett mycket omfattande och för en lekman obegripligt område,
med många benämningar, många mintyper och många aktörer på markna-
den. Jag vill på intet sätt förringa Sveriges insatser i det internationella arbe-
tet, utan det är bra att vi står på oss, är föregångare och tar initiativ. Men
det tjänar inte så mycket till att slå sig för bröstet och säga att svenska minor
inte förekommer på några av de krigsskådeplatser där minor finns, när vi
vet vilket lidande som åsamkas befolkningen i många av världens fattigaste
länder. Barnen drabbas särskilt hårt, vilket får konsekvenser för mycket lång
tid framöver, då tillväxten hämmas av alla skadade.

Det finns många organisationer både i Sverige och i andra länder som ar-
betar mycket hårt för att få till stånd ett internationellt förbud mot framför
allt personminor, eller truppminor, som statsrådet kallar dem. Inte minst
Rädda barnen i Sverige har jobbat mycket hårt för detta. Jag delar åsikten
att dessa minor borde förbjudas - att tala om någonting annat skulle vara
dubbelmoral. Att diskutera ny teknik, så att minor skall kunna desarmera
sig själva och alla möjliga sådana detaljer, är fåfängt när man vet att det re-
dan finns mer än 100 miljoner minor utspridda och kanske lika många i lager.
Jag förmodar att många tillverkare också önskar få avsättning för minorna
på ett eller annat sätt.

Min fråga rörde i första hand mina 013, som statsrådet definierar som en
fordonsmina och som således inte omfattas av den FN-resolution som Sve-
rige har medverkat till. Jag vill fråga: Hur många länder har anslutit sig till
den resolutionen? Det är viktigt att vi får veta hur pass stor spridning denna
FN-resolution har fått.

Jag tycker också att det är viktigt att få höra om statsrådet vet om USA:s
uppmaning till ett moratorium kan tänkas omfatta mina 013, om amerika-
nerna räknar den till den grupp som skulle kunna vara antipersonella minor
eller truppminor. Människorättsorganisationen America’s Watch gör det de-
finitivt, som jag påpekar i min interpellation.

Bofors tillverkar och marknadsför 013, som då inte omfattas av FN-resolu-
tionen. Den marknadsförs bl.a. i USA i en mycket ansedd tidskrift, som he-
ter Jane’s Defence Weekly. Om man nu marknadsför sig internationellt, kan
man då inte tänka sig att det så småningom kommer förfrågningar om ex-
porttillstånd? Statsrådet har markerat att Sverige inte ger exporttillstånd för
personminor eller truppminor, men skulle det kunna tänkas att en sådan här
mina får tillstånd att exporteras till något eller några av de länder som rege-
ringen i dag ger tillstånd till?

Är det dessutom inte så, om det egna försvaret använder ett vapen som
tillverkas i landet, att det åtminstone indirekt leder till att man önskar mark-
nadsföra och sälja ett sådant vapen till andra länder?

Statsrådet lovar att Sverige vid översynen av minprotokollet skall spela en
aktiv roll under det här året. På vilket sätt kommer Sverige att ta några egna
initiativ till skärpningar, förbud eller liknande? Jag är säker på att statsrådet
också har noterat att det har väckts ett antal motioner, bl.a. en av mig, där

sådana åtgärder krävs och som nu kommer att behandlas i utrikesutskottet
den närmaste tiden.

Jag vill slutligen ställa en fråga: Finns det enligt statsrådet några skäl att
dra paralleller mellan det generella förbudet mot kemiska vapen och minor?
Det finns ju ett sådant förbud mot kemiska vapen som i stort sett respekte-
ras. Skulle man kunna tänka sig att ett minförbud får liknande effekt, och
är Sverige i så fall berett att ta ett initiativ till ett sådant förbud?

Anf. 10 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Låt mig först säga att jag inte bara har största förståelse för
Christina Linderholms interpellation, utan att jag också helt kan ställa mig
bakom själva utgångspunkten för den. Det är att den typ av händelser som
man har sett prov på i Afghanistan men också på flera andra ställen är en
naturlig grund för förstärkta internationella insatser för att komma till rätta
med de här problemen. Just den här typen av mindre minor, som det är fråga
om i Afghanistan men också på andra ställen, slängs ut ganska osorterat i
stor utsträckning, och de har dessutom en lång livslängd. De är svåra att upp-
täcka. I vilken natur som helst kan just civilbefolkningen komma till skada -
dvs. inte trupp eller de som utgör mål.

Den resolution som har antagits i FN, bakom vilken nu står 53 länder, om
jag är rätt informerad, syftar just till att komma till rätta med den här typen
av olyckor, som blir av ganska systematisk natur.

Jag håller också med om att det inte är någon tröst för oss att det inte är
våra minor. Men eftersom det i debatten har förekommit uppgifter om att
det skulle ha varit svenska minor som funnits i vissa områden, vill jag bara
hänvisa till att alla de undersökningar som vi har gjort pekar på att något
sådant inte har skett. Export av sådana här minor förekommer inte. I den
delen är det inte fråga om antingen-eller, utan det är både-och. Vi skall iaktta
restriktivitet, eller vi exporterar inte den här typen av minor. Men vi skall
också - det visar resolutionen - verka för att andra icke exporterar sådana
här minor och förhoppningsvis få detta att bli så heltäckande som möjligt.

Jag håller också med om att ny teknik bara kan vara ett komplement. Det
kan aldrig vara en ersättning för ett förbud av export. Men minor mot trupp
som efter någon dag skulle desarmeras innebär i alla fall inte samma hot mot
civilbefolkningen som minor som ligger kvar under mycket lång tid fram-
över. Sådana minor innebär ett närmast konstant hot mot civilbefolkningen.

Christina Linderholm ställde ett antal frågor om avvägningen mellan anti-
personella och andra typer av minor. Alla minor kan självklart ha en effekt
mot trupper, även de allra tyngsta minorna. Om de exploderar kan det också
drabba trupperna. I förlängningen kan det också drabba civilbefolkningen,
men det sker naturligtvis bara i undantagsfall.

En fordonsmina av den typ som det här är fråga om används ju för att
stoppa stridsframryckningar, framryckningar av pansrade fordon och lik-
nande. De läggs ut på vägar och är en mycket viktig del också av vårt svenska
försvar. Sverige har stora avstånd, inte minst i Norrlandsregionerna. Därför
måste denna mina ingå som en del i vårt försvar, i varje fall så länge andra
länder har den.

Den är icke av den typ som resolutionen avser. Den uppfattningen har

Prot. 1993/94:95

25 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:95

25 april 1994

Svar pä
interpellationer

våra experter kommit fram till både i arbetet med resolutionen och i kontak-
ter med experter från andra länder. Det kan finnas avvikande åsikter. Det
har Christina Linderholm pekat på. Vår bestämda uppfattning är dock att
resolutionen inte tar sikte på denna mina. Om resolutionen skulle avse for-
donsminor av denna karaktär hade det med allra största sannolikhet inte bli-
vit någon resolution. Detta är nämligen ett allmänt utbrett vapen.

Christina Linderholm frågar om vi skulle ge tillstånd till export av fordons-
mina 013. Jag kan icke säga det. Vi gör avvägningar vid varje enskilt fall och
för varje enskilt land. Det är skillnad om exempelvis ett nordiskt land skulle
vilja ha samma mina som det svenska försvaret jämfört med om man skulle
vilja ha den i ett utsatt område och dessutom missbrukar den. Sådant vägs
in vid bedömningen. Jag kan inte ge ett definitivt svar. Jag kan inte säga att
vi inte under några omständigheter skulle exportera. Jag kan säga att vi själv-
fallet inte skulle exportera under vissa omständigheter, men inte var gränsen
går. Det skiljer sig från fall till fall.

Christina Linderholm frågade om man kan tänka sig några svenska initia-
tiv och om det finns skäl att dra paralleller med förbudet av kemiska vapen.
Jag tror inte att det är realistiskt att gå fram över hela fältet på en gång. Det
är en integrerad del av försvaret i de olika länderna. Däremot kan jag tänka
mig en gradvis utveckling, att man successivt förbjuder de mest förhatliga
mintyperna och samtidigt försöker åstadkomma tekniska förbättringar.

Anf. 11 CHRISTINA LINDERHOLM (c):

Fru talman! Det var ett ganska omfattande svar som egentligen inte sade
så mycket. Jag vill ändå säga att jag kan förstå osäkerheten.

Bofors har ett samarbete med fransmännen i fråga om mina 013, åtmin-
stone när det gäller den ammunition som finns i minan. Det kanske inte finns
samma restriktivitet hos fransmännen som hos svenskarna när det gäller ex-
port till andra länder. Ur den aspekten och med hänsyn tagen till att det finns
ett antal fristående respekterade organisationer som anser att man under
vissa förutsättningar kan hänföra mina 013 till gruppen truppminor eller an-
tipersonella minor rör vi oss litet i ett gränsland.

Jag tror att det finns en enighet om personminornas och truppminomas
farlighet och om att vi på många sätt måste se till att de försvinner. Jag hop-
pas att Sverige, med den opinion som finns hos svenskarna, kan göra stora
insatser.

Jag skulle vilja att Sveriges regering och riksdag kunde säga att de minor
som finns i en gråzon - som kan definieras som både det ena och det andra -
ligger så nära de antipersonella minorna eller truppminorna att de måste ses
över. De anses nämligen kunna utlösas försåtligt och drabba civilbefolk-
ningen på samma sätt som personminor.

Anf. 12 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Jag försökte i mitt första svar att ge en så precis redovisning
som möjligt. Däri ligger att jag inte exakt kan säga hur vi kommer att ställa
oss i varje enskilt fall. Det vore tjänstefel av mig, eftersom riksdagen har lagt
fast riktlinjer för krigsmaterielexporten som klart säger att det skall göras

en bedömning vid varje enskilt fall, bl.a. med utgångspunkt i det svenska
försvarets behov.

Därför är en samproduktion med t.ex. Norge på ett sådant område någon-
ting helt annat än andra typer av export. Det vore oärligt av mig att före-
spegla kammaren någonting annat. Det är ett precist svar i den meningen att
det i grunden inte finns något absolut förbud mot export, men det krävs till-
stånd vid varje enskilt tillfälle.

Christina Linderholm tar upp problemet med avgränsningen. Det funde-
rar vi ständigt över. Det är inte minst en följd av Christina Linderholms
fråga, men problemet har varit aktualiserat tidigare. Var skall man dra grän-
sen mellan antipersonella minor av den typ som avses i FN-resolutionen och
andra minor? Vi skall ha klart för oss att det, när det gäller mina 013, är
fråga om stora kulor som skall gå genom pansar. Jag beskrev minans karak-
tär tidigare. Det är en dyr mina. Om den skall användas för antipersonella
ändamål blir det mycket dyrt. För sådant skulle man använda en helt annan
typ av mina. Minan inhandlas alltså inte systematiskt för detta ändamål.

Jag har svårt att tänka mig att det över huvud taget skulle bli fråga om
något förvärv av sådana minor i de länder som skulle vara aktuella. Jag har
aldrig hört talas om någon förfrågan eller om något intresse av den här typen
av mina. Det finns oändligt många andra. Detta har lett till slutsatsen att
mina 013 icke kan betraktas som en antipersonell mina. Inte ens utifrån de
gemensamma intressen som vi har att bevaka står minan särskilt mycket i
fokus.

Christina Linderholm pekar på ett speciellt problem som jag inte känner
till. Jag tvivlar på att det finns ett samarbete med fransmännen i fråga om
denna mina. Jag kan ha fel på den punkten, men jag har ingen information
om att det skulle existera något sådant samarbete. Jag skall gärna se över
detta samarbete om Christina Linderholm har belägg för det, men mig veter-
ligen finns det icke något sådant samarbete. Följden av detta blir att jag inte
kan ge någon ytterligare kommentar till det som Christina Linderholm säger
om detta.

På detta område, liksom på andra, har Sverige varit en av de drivande
krafterna. Däri ligger att vi ständigt gör den prövning som Christina Linder-
holm hänvisar till. Jag sade också i mitt tidigare svar att jag kan tänka mig
en fortsatt gradvis utveckling mot en humanare krigföring. Låt oss kalla det
så, även om jag i grunden tycker illa om det begreppet. Det finns nämligen
ingen human krigföring. Arbetet på det här området kommer att fortsätta.

Anf. 13 CHRISTINA LINDERHOLM (c):

Fru talman! Jag kan ansluta mig till statsrådets definition om att det inte
finns någon human krigföring. Jag delar helt den uppfattningen.

Däremot delar jag nog inte statsrådets uppfattning att det finns länder som
skulle dra sig för kostnaden. Det finns tyvärr fortfarande länder som avsätter
en betydande del av sin budget för att utrusta sin krigsmakt.

När det gäller minan och samarbetet med Franrike samarbetar man om
ammunitionen inom ramen för bonusprojektet. Man samarbetar med Giat
Industries of France. Det finns en koppling. Jag kan naturligtvis inte bevisa
hur stark den är. Men det sker ett utvecklingssamarbete med fransmännen.

Prof. 1993/94:95

25 april 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:95

25 april 1994

Svar på
interpellationer

10

Det påstår åtminstone Jame’s Defence Weekly, som lär vara mycket respek-
terad i vapenkretsar.

Självfallet kan inte statsrådet stå här och säga vilka länder man skall ex-
portera till och i vilka sammanhang det skall ske. Jag förutsätter dock att
Sverige kommer att ta till sig de synpunkter som kommer fram här och de
som kommer från utrikesutskottet. Jag förutsätter också att man driver de
frågorna i översynen av minprotokollet. Det finns ett förnämligt tillfälle just
i år att förbättra situationen på det här området för världens fattigaste folk.
Jag är ledsen att det inte har gått att få mera precisa svar. Men jag tycker
ändå att det är värdefullt med den här diskussionen. Jag hoppas att det inte
är sista gången vi får tillfälle att diskutera sådana här frågor.

Jag önskar en liten signal om att Sverige lovar att driva frågan hårt under
sitt ordförandeskap i översynen av minprotokollet. Jag vill också ha ett posi-
tivt besked om att man skall se var i gränszonen man kan hitta minor som är
ett mellanting mellan truppminor och fordonsminor för att se om man gå
vidare från de minor som de flesta är så överens om till till nästa grupp av
farliga minor.

Anf. 14 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Jag vill ge två kortfattade sakupplysningar. Bonus är något
helt annat. Det är inte ens fråga om samma härad. Det gäller en artillerigra-
nat och för övrigt ett samarbete som befinner sig i en ganska inledande fas.

I den mån min första kommentar gav upphov till missförstånd vill jag säga
att jag inte menar att den typ av länder som vi avser inte köper minor. Det
gör de visst. Jag menar bara att de inte skulle inrikta sig på den här typen av
mina. Jag känner inte till att någon kontakt skulle ha tagits. Minan är för dyr.
Den fungerar som en fordonsmina, och är oerhört dyr. Den skulle därför inte
komma att sättas in som en antipersonell mina.

Jag tar självfallet till mig vad Christina Linderholm har sagt. Jag sätter
också värde på den här debatten. Det är klart att den ytterligare aktualiserar
en diskussion kring dessa avgränsningsfrågor. Jag ser fram emot en fortsatt
dialog kring dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1993/94:245 till konstitutionsutskottet

5 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlädes åter

Konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU19

Finansutskottets betänkanden 1993/94:FiUll och FiU13-FiU17

Skatteutskottets betänkande 1993/94: SkU27

Lagutskottets betänkande 1993/94:LU27

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1993/94:SfU14

Jordbruksutskottets betänkanden 1993/94:JoU22-JoU24

Prot. 1993/94:95

25 april 1994

6 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition

1993/94:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1994/95, m.m. (kompletteringsproposition)

7 § Meddelande om remissdebatt

Anf. 15 TALMANNEN:

Morgondagens plenum inleds kl. 14.00 med remissdebatt avseende kom-
pletteringspropositionen.

Debatten inleds av finansministern. Därefter deltar företrädare för oppo-
sitionspartierna.

8 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 22 april

1993/94:139 av Sten Andersson i Malmö (m) till civilministern om bidragen
till de politiska ungdomsförbunden:

För en tid sedan uppmärksammades stort i massmedia att flera politiska
ungdomsförbund, genom att lämna vilseledande uppgifter, under lång tid er-
hållit för stora offentliga bidrag. Liknande uppgifter har då och då förekom-
mit om andra - dock inte politiska - föreningar.

Genom att de politiska ungdomsförbunden själva betalade egenavgifter
för medlemmar, som inte längre var medlemmar, erhöll man offentliga bi-
drag utan att vara berättigad därtill.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd vidta mot bakgrund av att olika organi-
sationer/föreningar erhållit offentliga bidrag på ett otillbörligt vis?

1993/94:140 av Hans Göran Franck (s) till statsministern om valutgången i
Italien:

Statsministern gav efter parlamentsvalen i Italien en alltför positiv kom-
mentar till den oroväckande valutgången.

Särskilt oroande är inte bara att nya, oerfarna populistiska högerpartier

11

Prot. 1993/94:95

25 april 1994

nått framgångar utan även och framför allt att nyfascisterna är på stark fram-
marsch. Får de en stark ställning i en ny italiensk regering borde den samlade
svenska reaktionen ur demokratisk synpunkt vara mycket negativ.

Det är utomordentligt allvarligt att extrema politiska högerkrafter skaffar
sig en politisk maktposition i ett av Europas största och viktigaste länder.
Det innebär att idéer, som de flesta hoppats hade förpassats till historiens
skräphög, åter visar upp sitt förhatliga ansikte.

Den politiska utvecklingen i Italien kan bli en signal och en stimulans för
liknande politiska krafter i andra delar av Europa.

Sveriges statsminister bör självklart ta avstånd från dessa krafter. Inte
minst mot bakgrund av det europeiska samarbetet är det nödvändigt att vi
klart och entydigt bekämpar den extrema högern och fascismen.

Är statsministern beredd att revidera sin uppfattning om faran av fascism
och högerextremism i Italien?

Vilka politiska initiativ och åtgärder anser statsministern är påkallade för
att bekämpa nyfascism och högerextremism i Europa?

9 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 22 april

1993/94:475 av Ingbritt Irhammar (c) till utbildningsministern om Högskolan
i Kristianstad:

Högskolan i Kristianstad planerar att flytta till tidigare P 6:s område i Kris-
tianstad. Högskolan har i förhandlingar med Akademiska Hus i Lund AB
kommit fram till ett preliminärt hyresavtal. Parterna har enats om en hyres-
tid om 20 år från inflyttningen med en uppsägningstid på två år och med fem
års förlängningstid.

Enligt gällande bestämmelser skall dock den del av avtalet, som omfattar
hyrestiden, underställas regeringen innan slutligt avtal kan tecknas. Rege-
ringen har hitintills inte lämnat något sådant bemyndigande. Mot denna bak-
grund vill jag fråga utbildningsministern:

Vilka intentioner har regeringen med Kristianstad Högskola?

1993/94:476 av Stina Eliasson (c) till jordbruksministern om fällavgifterna på
älg:

Enligt de riktlinjer som fastslogs genom en proposition 1991/92 och som
riksdagen godkände, är avsikten bl.a. att några medel ur länens viltskade-
fonder, som bildas av fällavgifterna för vuxen älg, inte längre skall tillföras
viltskaderegleringsfonden. Dessa fonder skall byta namn och få en annan
funktion än tidigare. 1980 års förordning om ersättning för vissa viltskador
m.m. skall upphöra, och bestämmelserna om de länsvisa fondema skall i
fortsättningen finnas i jaktförordningen.

Jämtlands län har för närvarande landets lägsta fällavgift, 200 kr. Reglerna
är sådana att av dessa 200 kr måste 100 kr överföras till viltskadereglerings-
fonden. Att hälften av de avgifter länets jägare betalar in går till en central
fond och nyttiggörs på annat håll är inte tillfredsställande för länets vidkom-
mande.

Inför varje jaktår har länsstyrelserna att fatta beslut om fällavgiftens stor-
lek.

Då tanken uppenbarligen synes vara att nya bestämmelser skall gälla på
området från den 1 januari 1995 är det angeläget för länsstyrelserna i deras
planering att i god tid dessförinnan veta vilka förutsättningar som skall gälla
framöver. Därför vill jag fråga jordbruksministern:

När beräknas de nya reglerna rörande fällavgifter och deras använding
m.m. föreligga?

10 § Kammaren åtskildes kl. 12.39.

Förhandlingarna leddes av talmannen.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

IBarbro Nordström

Prot. 1993/94:95

25 april 1994

13

Prot. 1993/94:95

25 april 1994 Innehållsförteckning

Måndagen den 25 april

1 § Justering av protokoll ................................ 1

2§ Svar på interpellation 1993/94:104 om den setukesiska folk-

gruppen ........................................ 1

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Peeter Luksep (m)

3 § Svar på interpellation 1993/94:109 om antipersonella minor ...     4

Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)

Christina Linderholm (c)

4 § Hänvisning av ärende till utskott ....................... 10

5 § Förnyad bordläggning ............................... 10

6 § Bordläggning ...................................... 11

7 § Meddelande om remissdebatt .......................... 11

Talmannen

8 § Anmälan om interpellationer

1993/94:139 av Sten Andersson i Malmö (m) om bidragen till
de politiska ungdomsförbunden..................... 11

1993/94:140 av Hans Göran Franck (s) om valutgången i Italien 11

9 § Anmälan om frågor

1993/94:475 av Ingbritt Irhammar (c) om Högskolan i Kristian-

stad .......................................... 12

1993/94:476 av Stina Eliasson (c) om fällavgifterna på älg... .    12

14

gotab 46606, Stockholm 1994