Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:75 Fredagen den 18 mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1993/94:75

Riksdagens protokoll

1993/94:75

Fredagen den 18 mars

Kl. 9.00-9.45

1 § Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan

Talmannen meddelade att tiden för plenum för interpellationssvar freda-
gen den 25 mars ändrats till kl. 12.00.

Protokoll

1993/94:75

Svar på
interpellationer

2 § Svar på interpellation 1993/94:103 om vittnens rädsla for repres-

salier

Anf. 1 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig vilka åtgärder som
jag är beredd att vidta för att vittnen skall våga framträda utan oro och rädsla
för hot, och inför domstol stå fast vid sina iakttagelser.

Vittnen har ofta en mycket central roll i brottsutredningar och brottmåls-
rättegångar och det är av yttersta vikt att personer kan vittna utan att behöva
oroa sig för följderna. Jag har flera gånger under min tid som justitieminister
poängterat detta och då klargjort att rättsordningen naturligtvis skall skydda
parter och vittnen mot hot och våld. Det är en väsentlig del i rättstryggheten
och i upprätthållandet av rättsordningen. Regeringen har också vidtagit en
rad åtgärder för att förbättra det skyddet. Jag återkommer till detta. Jag vill
dock redan nu understryka att det är viktigt att se till att vi, i vår ambition
att förbättra för och hjälpa vittnen, inte går så långt att vi kommer i konflikt
med de grundläggande principer som skall gälla i en rättsstat.

När det gäller frågor om hot mot vittnen är det naturligt att man diskuterar
möjligheten att hemlighålla vittnens identitet för den tilltalade. Denna fråga
har behandlats vid ett flertal tidigare tillfällen.

En arbetsgrupp inom Rikspolisstyrelsen lämnade under 1990 ett förslag
om anonymitetsskydd för vittnen (RPS Rapport 1990:4). Enligt förslaget
skulle vittnets identitet hållas hemlig för den misstänkte, medan identiteten
skulle vara känd för polis, åklagare, försvarare och domstol. Den av rege-
ringen år 1989 tillsatta våldskommissionen hade bl.a. till uppgift att utreda
hur vanligt det var att parter och vittnen utsattes för våld och hot i anslutning
till förundersökning och rättegång.

Kommissionens slutsats i betänkandet (SOU 1990:92) var att problemen
inte är av den arten och omfattningen att det är motiverat med åtgärder som
rubbar de principer om offentlighet och insyn i processmaterialet som vi har                     1

1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 75

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

Svar på
interpellationer

i vår rättsordning. Kommissionen fann att åtgärder i de allvarligaste fallen
även i fortsättningen bör gå ut på bl.a. fysiskt skydd.

När jag besvarade en interpellation i februari 1992 angående anonymitets-
skydd för uppgiftslämnare till polis och domstol redogjorde jag för min upp-
fattning i denna fråga.

En grundläggande princip i ett rättssamhälle är att en part i ett mål eller
ärende skall ha fullständig insyn i de förhållanden som kan läggas till grund
för en domstols eller myndighets avgörande. Detta gäller i mycket stor ut-
sträckning även sekretessbelagda uppgifter. En part skall helt enkelt känna
till och kunna bemöta alla uppgifter som domstolen eller myndigheten grun-
dar sitt avgörande på. Vid de allmänna domstolarna gäller därför att en part
har rätt att utan inskränkning få del av alla de omständigheter som läggs till
grund för domstolens avgörande.

Den princip jag nu har nämnt slås fast i den europeiska konventionen för
de mänskliga rättigheterna. I konventionen anges att den som blivit ankla-
gad för att ha begått ett brott skall ha rätt att förhöra eller låta förhöra vitt-
nen som åberopas mot honom. Europadomstolen har förklarat att ett förfa-
rande som innebär att en domstol lägger uppgifter som lämnats av anonyma
vittnen till grund för en fällande dom strider mot konventionen. Domstolen
har motiverat detta bl.a. med att försvaret i de fallen inte har möjlighet att
värdera ett anonymt vittnes tillförlitlighet och ifrågasätta vittnets trovärdig-
het.

Man kan säga att denna princip sätter ramen för vad som är möjligt att
göra för att skydda parter, vittnen och målsägande mot hot och våld.

Det finns emellertid utrymme för förbättringar. Vissa har redan genom-
förts och andra kommer att genomföras.

Den som hotar ett vittne eller en målsägande gör sig skyldig till brott.
Brottet rubriceras som övergrepp i rättssak (17 kap. 10 § brottsbalken). Den
1 juli förra året skärptes straffet för övergrepp i rättssak. Om brottet bedöms
som grovt är minimistraffet numera sex månaders fängelse.

Regeringen har nyligen överlämnat en proposition till riksdagen: Brotts-
offren i blickpunkten - en brottsofferfond och andra åtgärder för att stärka
brottsoffrens ställning (prop. 1993/94:143). I propositionen behandlar rege-
ringen bl.a. frågan om anonymitet för vittnen. I denna del föreslås att uppgif-
ter om målsägandes och vittnens ålder, yrke och bostadsadress inte i onödan
skall framgå av stämningsansökan och andra handlingar som delges den till-
talade i ett brottmål. Vidare föreslås att vittnen och målsägande under rätte-
gången endast skall tillfrågas om dessa uppgifter om det behövs. I proposi-
tionen redovisas också att regeringen avser att göra ändringar i förundersök-
ningskungörelsen så att uppgifter om målsägandes och vittnens ålder, yrke
och bostadsadress inte skall antecknas i förundersökningsprotokollet. Här-
igenom undviker man att den misstänkte automatiskt får del av dessa uppgif-
ter om han begär en kopia av förundersökningsprotokollet. Detta innebär
en förbättring i förhållande till gällande rätt.

Aven förslaget i propositionen om att målsäganden skall tillfrågas om han
eller hon vill bli underrättad om bl.a. permissioner och i vilken kriminal-
vårdsanstalt den tilltalade befinner sig, innebär en förbättring av dagens reg-
ler.

När det framförs hot om våld mot vittnen och målsägande anser jag att det
i första hand är polisen som skall agera och gripa dem som gör sig skyldiga till
övergrepp i rättssak. När detta inte är möjligt måste samhället på annat sätt
fysiskt skydda dem som är utsatta.

Jag är alltså väl medveten om det problem som Sten Andersson tar upp,
även om omfattningen av problemet inte bör överdrivas. I många fall är vitt-
nen och målsägande oroliga för att berätta vad de vet för polisen eller dom-
stolen. Det behöver emellertid inte finnas något reellt hot för att människor
skall känna på det sättet. Att många människor, naturligt nog, känner obe-
hag inför uppgiften att vittna är knappast något man kan komma till rätta
med endast genom lagstiftning.

Jag är dock angelägen om att försöka underlätta för dem som skall med-
verka i en brottmålsprocess. Det är mot den bakgrunden man skall se rege-
ringens förslag om bl.a. utökad rätt till målsägandebiträde och rätten att all-
tid ha en stödperson närvarande under en rättegång. Jag och mitt departe-
ment har också en fortlöpande kontakt med domstolarna ute i landet när
det gäller vad som rent praktiskt kan göras för att underlätta för vittnen och
målsägande när de kommer till domstolen.

Jag vidtar alltså åtgärder för att förbättra vittnens och målsägandes ställ-
ning i den utsträckning som det är möjligt utan att hamna i konflikt med
grundläggande rättsprinciper. Jag är i mitt arbete angelägen om att svensk
lagstiftning skall innehålla en rimlig balans mellan en misstänkts eller en till-
talads rättigheter och vittnens och målsägandes rätt till skydd och säkerhet.
Sverige deltar också aktivt i det arbete som, bl.a. efter svenskt initiativ, på-
går i Europarådet i frågan.

Som Sten Andersson väl känner till tycker jag de frågor som han berör i
sin interpellation är mycket viktiga. Ett vittne som utsätts för hot är ett
brottsoffer. Några av de frågor som jag prioriterar allra högst är just att för-
bättra stödet till brottsoffer och att på olika sätt förbättra brottsoffrens ställ-
ning.

Anf. 2 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Fru talman! Jag tackar för svaret på min interpellation.

Statsrådet säger att man inte skall överdriva de här problemen, men mot
bakgrund av de händelser som har inträffat under senare tid tror jag inte
att man längre kan prata om att någon överdriver i de här frågorna. Vi kan
nämligen läsa om allt fler hot mot vittnen, och man har även utsatt vittnen
för fysiskt våld. Det ser jag som mycket allvarligt. Ännu allvarligare är det
faktum att hot har riktats även mot poliser, mot domstolar och mot anställda
inom kriminalvården.

Jag ser det som ytterst positivt att statsrådet tar allvarligt på det här. Om
man inte gör det innebär det ett grundskott mot vårt rättssamhälle.

1 svaret talar statsrådet länge och mycket om anonyma vittnen och proble-
matiken kring dem. Jag förstår också att detta är mycket känsligt. Anonymi-
tet in absurdum kan få helt andra effekter än de som från början var avsedda.

Vi vet att polis- och tullmyndigheter, och även sociala myndigheter, upp-
manar människor att ringa och tipsa om de ser någonting som är fel. Jag kan
förstå att det finns ett vällovligt syfte bakom detta, men det kan skapa - och

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

Svar på
interpellationer

1* Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 75

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

Svar på
interpellationer

har skapat - problem. Det kan gälla en sådan bagatell som en liten fejd mel-
lan grannar. En av grannarna kan ringa till det sociala och säga att en granne
misshandlar sina barn. Det har hänt att en person som kanske har varit miss-
tänkt under flera månader har fått lida av det under utredningar och lik-
nande - även om misstankarna har varit helt obefogade. Tyvärr säger många
människor: ingen rök utan eld. Även om personen i fråga blir friad i slutän-
dan kan många tro att det ändå fanns någon bärighet i påståendena.

Jag skall gå tillbaka till det s.k. huvudspåret om vittnen. Vittnen som i ett
skede har givit en mycket klar beskrivning över vad som har hänt minns
plötsligt inte någonting. De har glömt allt. De ger en helt annan bild än den
som de först lämnade. Det är ännu allvarligare att detta också gäller poliser.
Jag läste häromdagen i en tidning från min hemstad om en polis som upp-
trädde skakad i rätten. Eftersom det har gått så långt borde vi verkligen
tänka efter vilka åtgärder som måste vidtas.

Det är inte heller någon hemlighet att poliser i vissa sammanhang, då de
har varit förhörsledare, inte har velat underteckna förhörsprotokollet. Jag
kan förstå det. Även poliser har familjer. De är rädda för att deras familjer
skall utsättas för konkreta hot om de agerar på ett speciellt sätt i en viss fråga.

I slutändan kan vi få samma situation som man har fått i Danmark. Där
uppträder vissa gäng på ett sådant sätt att åklagare och poliser drar sig för
att åtala medlemmar i dem. Man kan i alla fall tolka det så. De är uppenbart
rädda för de konsekvenser som ett vittnesmål kan få. Detta får absolut inte
hända här. Jag tror inte att det hjälper att vittnen är anonyma. Det enda som
hjälper är kraftigt skärpta straff för dem som begår sådana här brott eller
som försöker få vittnen att ge en annan bild av vad som har hänt.

Det förvånar mig litet att statsrådet säger att hon förstår att människor
känner obehag inför att vittna. I praktiken kanske det är så, men i en rätts-
stat som just bygger på lagar och lagstiftning är det sorgligt att människor
som har sett en sak redan från början skall vara rädda för att berätta vad de
har sett. De kanske inte vågar berätta, vilket kan innebära att en person som
inte skulle ha blivit straffad blir straffad eller tvärtom.

Fru talman! Jag vet att man nyligen har skärpt straffen för övergrepp i
rättssak. Jag ser dock allvarligt på detta, framför allt när poliser hotas och
blir rädda. Jag vill fråga statsrådet: Kan det inte finnas skäl att skärpa straf-
fen ytterligare för dessa gärningar?

Anf. 3 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Först vill jag konstatera det som Sten Andersson i Malmö
också konstaterade, nämligen att vi i grunden är överens. För att det inte
skall finnas någon missuppfattning mellan oss vill jag påpeka att jag helt hål-
ler med om att problemet är stort. Det jag sade var att omfattningen av pro-
blemet inte får överdrivas. Problemet finns. Problemet är allvarligt, men vi
kan vara tacksamma över att det trots allt har en mycket begränsad omfatt-
ning.

När det gäller straffsanktionerna för övergrepp i rättssak nämnde jag att
vi höjde straffen den 1 juli 1993. Jag nämnde minimistraffet, som numera är
sex månaders fängelse. Det markerar hur allvarligt vi ser på detta. Det finns
alltså inte böter i straffskalan, utan sex månaders fängelse är minimum.

Maxstraffet är att betrakta som ett mycket strängt straff, nämligen fyra års
fängelse. Jag har svårt att se att det finns skäl att göra ändringar på det områ-
det.

Vi skall komma ihåg att det i de situationer som Sten Andersson talar om
ofta förekommer brott utöver övergrepp i rättssak. Ofta begås andra typer
av brott samtidigt. Olika former av hot och våld kan göra att det totalt blir
fråga om strängare påföljder. Jag kan därför inte se att det i dag finns skäl
att göra ändringar i lagen. Däremot hoppas jag att riksdagen kommer att
ställa sig bakom de lagförslag som nu ligger på riksdagens bord. De är grun-
dade på vår brottsofferpromemoria och kommer att innebära förbättringar.

Jag ser också att det bland våra domstolar och även andra myndigheter
växer fram en ny medvetenhet som kan påverka arbetsmetoderna. Som jag
sade tidigare är de inte minst viktiga i sammanhanget.

Anf. 4 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Fru talman! Jag ser det som positivt att statsrådet säger att man faktiskt
kan dömas till maximalt fyra års fängelse, om något mycket allvarligt brott
har begåtts inom detta område. Jag vet inte vilket straff som någon maximalt
har dömts till hitintills i ett sådant ärende.

Jag kan bara säga att det finns en problematik kring hotade vittnen,
skrämda poliser och kanske ibland även skärrade åklagare. Statsrådet delar
nog den uppfattningen.

Det kan t.ex. bli litet strul på en kriminalvårdsanstalt. Någon som är per-
mitterad kanske vägrar att ta in sådant som man inte får lov att ta in på en
anstalt. Han eller hon kan sedan få stryk för det. Att då få någon att ställa
upp och vittna är hart när omöjigt. Ingen har sett eller hört någonting. Ingen
vet någonting, trots att en människa kanske ligger sönderslagen på ett sjuk-
hus på ett sätt som man knappast kan åstadkomma själv.

Jag tror inte att vi kommer längre i den här debatten. Vi är båda överens
om att detta är viktigt. Framför allt måste vi se till att vittnen känner trygg-
het. Det är viktigt för vårt samhälle att de som har sett någon utföra en gär-
ning som strider mot svensk lag också känner att de har samhällets stöd i
ryggen när de står inför domstolen och talar om exakt vad de har sett.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1993/94:98 om den kommunala demokratin

Anf. 5 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Fru talman! Bo Holmberg har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta
för att förbättra öppenheten, insynen och medborgarförtroendet i kommu-
nerna.

Det finns ett stort behov av insyn, öppenhet och offentlighet i den kommu-
nala verksamheten. Detta gäller kanske särskilt i dag när det sker stora för-
ändringar ute i kommunerna. Det är bara i en dialog med de anställda och
med medborgarna som kommunerna kommer att kunna klara av de problem
och utmaningar som de ställs inför.

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

Svar på
interpellationer

När jag besvarade en fråga från Catarina Rönnung i slutet av februari om
kommunernas tillämpning av offentlighetsprincipen sade jag att ”offentlig-
hetsprincipen är en avgrundstenarna i den svenska demokratin”. Med tanke
på dagens interpellation vill jag starkt betona att också yttrandefriheten är
en av dessa grundstenar.

Medborgarnas rätt att fritt få uttrycka tankar, åsikter och känslor gent-
emot det allmänna framgår av regeringsformen (2 kap. 1 §). Denna rätt gäl-
ler naturligtvis också för personer som är anställda i en kommun. Det har
JO också slagit fast vid flera tillfällen. Exempelvis uttalade ombudsmannen
i ett beslut den 23 mars 1992 att ”arbetsgivare inom den offentliga förvalt-
ningen inte genom generella uttalanden eller genom kritik i enskilda fall får
söka påverka arbetstagare i fråga om det sätt på vilket yttrandefriheten an-
vänds”. (Dnr 802-1991)

Nu pågår det ett omfattande förändrings- och förnyelsearbete ute i kom-
munerna. Syftet med det bör enligt min uppfattning inte bara vara att göra
verksamheten effektivare utan också att öka medborgarnas möjligheter till
insyn, inflytande, medansvar och valfrihet.

Jag är medveten om att en ökad användning av entreprenadupphandling
i kommuner och landsting ibland kan medföra att sekretesslagens bestäm-
melser måste tillämpas för att en rättvis konkurrenssituation skall uppstå
mellan egenregiverksamheten och externa leverantörer. Men huvudprinci-
pen bör vara att den kommunala verksamheten skall präglas av stor öppen-
het. Jag vill påminna om att regeringen i slutet av förra året föreslog änd-
ringar i kommunallagen som syftar till att väsentligt öka insynen i de kommu-
nala företagen. Riksdagen antog förslagen. Detta visar enligt min mening att
regeringen också i handling är beredd att verka för en ökad öppenhet i den
kommunala verksamheten.

Om ungefär en vecka kommer regeringen att lämna en proposition om
den lokala demokratin till riksdagen. I propositionen kommer regeringen att
föreslå ytterligare konkreta åtgärder för att förbättra just öppenheten, insy-
nen och förutsättningarna för ett bättre medborgarförtroende i kommu-
nerna. Jag vill inte föregripa det konkreta innehållet i propositionen. Där-
emot vill jag i mer allmänna ordalag peka på några viktiga reformbehov när
det gäller den lokala demokratin.

Först och främst tycker jag att det är viktigt att de som använder den kom-
munala servicen får ett ökat inflytande över den. De blir då mer delaktiga i
de beslut som fattas och kan därför på ett helt annat sätt än i dag ställa sig
bakom besluten. Ett ökat inflytande för dem som närmast berörs av den
kommunala servicen har dessutom ett stort demokratiskt värde i sig. Lokal-
demokratikommittén föreslog att man skulle göra det möjligt för kommu-
nerna att inrätta s.k. självförvaltningsorgan inom t.ex. skolor och daghem.
Förslaget innebär att medborgarna inte bara garanteras insyn och öppenhet
i den kommunala förvaltningen utan också ett verkligt inflytande över drif-
ten av den kommunala verksamheten. Det är en modell som jag verkligen
tror har framtiden för sig.

En annan sak som jag vill ta upp är medborgarnas möjlighet till insyn i de
kommunala organen. I takt med att fler och fler beslut med nödvändighet
har förts över från fullmäktige till nämnderna har medborgarnas möjligheter

till insyn försvårats. Kommunallagens regler hindrar i dag de kommuner och
landsting som så vill att öppna sina nämndsammanträden för allmänheten.
Med öppna nämndsammanträden skulle den demokratiska insynen kunna
öka och kontakten mellan medborgare och förtroendevalda förbättras.

Slutligen vill jag ta upp den risk från demokratisk synpunkt som kan finnas
när en allt större del av den offentliga verksamheten läggs ut på entreprenad.
Det har ibland ansetts vara oklart vilket ansvar som kommunerna och lands-
tingen har för en sådan verksamhet. Enligt min mening är det klart att kom-
munen eller landstinget, så länge de har kvar huvudmannaskapet för en viss
verksamhet och alltså finansierar den med kommunala skattemedel, också
har ett ansvar för att verksamheten bedrivs på ett sätt som är ändamålsenligt
och rättssäkert för medborgarna. Även om nämnderna lämnar över en viss
verksamhet till någon annan är det därför viktigt att det slås fast att de har
kvar det yttersta ansvaret för den. Även den frågan tas upp i regeringens
kommande proposition om lokal demokrati.

Anf. 6 BO HOLMBERG (s):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret på min inter-
pellation. Jag uppfattar statsrådets svar på det sättet att hon tycker att det
är viktigt att hävda öppenheten, yttrandefriheten och demokratin i våra
kommuner. Jag tycker att det är bra att svaret är klart och entydigt på den
punkten.

I verkligheten utanför detta hus, Inger Davidson, hotas just dessa värden
i dag. Det räcker uppenbarligen inte med att statsrådet har den här uppfatt-
ningen och att vi har en interpellationsdebatt här i riksdagen. Verkligheten
ser annorlunda ut, och därför är min fråga berättigad. Vad tänker statsrådet
göra för att yttrandefriheten bland de kommunalt anställda skall kunna för-
verkligas?

Jag har med mig ett antal urklipp från olika tidningar. Expressen talar om
munkavle i kommunerna. Dagens Nyheter talar om att öppenheten försvann
ut bakvägen: ”När kommunen privatiserar gäller inte tryckfrihetsförord-
ningen.” Expressen har tidigare haft en stor artikel där man har beskrivit
verkligheten för landstingsanställda och kommunalt anställda. Temat för ar-
tikeln var att man skall hålla tyst och inte säga emot om man vill behålla
jobbet. I Lärarnas tidning har återkommande artiklar gällt hur lärare som
har kritiserat nedskärningar har förflyttats.

Strax innan jag nu skulle ta del av statsrådets svar fick jag en skrift från
SKTF, Kommunal, SHSTF och Lärarförbundet där de säger: ”Låt inte job-
bet tysta munnen.” I skriften beskrivs ett antal upprörande fall och tilltag i
framför allt en del moderatledda kommuner där man hotar folk med förflytt-
ning. De skall få andra arbetsuppgifter eller bli avskedade. För en tid sedan
skrev kommunalrättsjuristen Anders Svensson följande i Dagens Nyheter:
”Helst vill vi naturligtvis blunda för det faktum att yttrandefriheten allt of-
tare åsidosätts i Sverige. Det allvarliga är att detta får fortsätta utan att några
av de demokratiska partierna eller offentlighetsansvariga myndigheterna in-
griper.”

Jag menar att, Inger Davidson, vi nu har kommit till den punkt då vi inte
längre kan blunda för de övergrepp som sker på yttrandefriheten. Jag tycker

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:75
18 mars 1994

Svar på
interpellationer

också att vi bör fråga oss varför det här kan inträffa. Jag vill ge Inger Da-
vidson en bild från den verklighet jag ofta möter.

Jag bjuds in på ett antal konferenser som handlar om hur vi skall förnya
den offentliga sektorn. Det börjar ofta med att en ”marknadskille” kliver
upp i talarstolen och hälsar oss välkomna. Han är välkammad och ordentlig
med slips. Han säger ungefär följande: Vi har ett stort problem i Sverige i
dag - den ekonomiska krisen. En stor del av orsaken är att vi har kommuner
som utgör monopol. Medborgarna måste bli kunder. Barnomsorgen måste
bli affärsområde ett. Äldreomsorgen måste bli affärsområde två. Nu gäller
det sannerligen för oss politiker att kunna se köpkraft i behovet av barnom-
sorg och annat.

För mig, Inger Davidson, betyder det att denne konsult inte kan skilja
mellan mänskliga behov och kommersiell efterfrågan. Det är just den här
tidsandan där det ekonomiska tänkandet körs in på det sättet som förleder
en del kommunalpolitiker att tro att de är något slags vd i ett företag. De
tror att de kan uppträda och smyga utan att ta hänsyn till offentlighetsprinci-
pen och agera enligt de regler som gäller i ett företag. Men ett kommunalråd
är ingen vd. Ett kommunalråd är en förtroendevald person som skall full-
följa regeringsformens och grundlagarnas bestämmelser om folkstyret.

Den här tidsandan gäller något helt annat. Kommunerna är på väg att för-
vandlas till affärsföretag i stället för att vara kommunala självstyrelseorgan.

Jag skulle gärna vilja ha en kort diskussion med Inger Davidson om vad
vi nu skall göra för att upprätthålla yttrandefriheten. Vad kan vi göra för att
stävja tilltagen mot och övergreppen på yttrandefriheten? Vad behöver vi nu
göra för att återupprätta centrala värden i den kommunala självstyrelsen?

Anf. 7 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Fru talman! Vi är överens i den grundläggande frågan, nämligen att ytt-
randefriheten är värd att värnas om till det yttersta. I Sverige har vi lagfäst
yttrandefriheten inte bara i vanlig lag utan i grundlag. Längre kan man inte
gå när det gäller lagstiftning.

Jag tror att man skall akta sig för att koppla ihop den marknadsorientering
som pågår ute i kommunerna med frågor om yttrandefrihet. Jag tror inte att
det finns ett samband däremellan. Däremot tror jag att det oftare leder till
kritik och konflikter när man nu måste vidta nedskärningar i de flesta kom-
muner i stället för att som tidigare bara arbeta med att utöka en verksamhet.
Det är alltså helt naturligt att det t.ex. uppstår konflikter och att tjänstemän
har svårt att medverka i nedskärningar som de själva kanske uppfattar som
orättvisa. Jag tycker således egentligen inte att det är så konstigt om kritiken
ökar när kommunerna måste börja effektivisera och spara.

Vi har nu uppgiften att lyckas med att spara och att konkurrensutsätta
verksamhet samtidigt som vi skall behålla våra demokratiska spelregler. Det
är den utmaningen vi står inför. Då krävs det självfallet tydliga lagregler, och
det har vi i dag. Men det räcker inte. Det behövs också vilja och kunskap,
både hos politiker och tjänstemän, när det gäller att komma till rätta med
de problem som alltid uppstår när en ny organisation eller andra föränd-
ringar skall genomföras. Jag tror att den mest framkomliga vägen är utbild-
ning av, information till och dialog mellan alla som berörs av förändringarna.

Man måste börja på ett tidigt stadium. Man måste informera, utbilda och
sitta ned vid samma bord. Man måste dra in så många som möjligt i proces-
sen, helst också de vanliga medborgarna, när man skall genomföra föränd-
ringar i en kommun. Genom enkäter och på andra sätt kan man fråga med-
borgarna hur de skulle vilja lösa de problem man står inför. Detta tror jag,
som sagt, är den mest framkomliga vägen.

Jag tror också att det inte skadar att man ibland skyndar litet mera lång-
samt än vad man i dag gör i den här processen. Det handlar framför allt om
att båda sidor måste använda sitt omdöme i dessa frågor. Lagstiftningen är
glasklar. Vi har yttrandefrihet i Sverige, men det krävs omdöme från båda
sidor när den här typen av konflikter uppstår.

Anf. 8 BO HOLMBERG (s):

Fru talman! Jag konstaterar att vi ser olika på det tilltag som nu sker ute
i kommunerna. Jag är allvarligt bekymrad över att ledande politiker och
tjänstemän beter sig på det sättet. Civildepartementet har uppgiften att
hävda den kommunala självstyrelsen. Vore det inte på sin plats att man hade
några konferensomgångar där man tog upp denna fråga? Det har skrivits väl-
digt mycket. Företrädare för de fackliga organisationerna känner sig uteläm-
nade.

Vore det inte på sin plats att arrangera några konferenser där kommunal-
och landstingspolitiker samlas? Då kan innehållet i lagstiftningen om offent-
lighet, yttrandefrihet och kommunal demokrati repeteras. Det är uppenbart
att man bestämt behöver säga ifrån.

Jag har lett en arbetsgrupp inom det socialdemokratiska partiet som har
haft till uppgift att se över de olika styrsystemen, marknadstänkandet och
köp-sälj-systemen. Till skillnad från Inger Davidson är jag ganska säker på
att det är tidsandan där kommuner ses som företag som öppnar vägen för
företrädare för en del kommuner att bryta mot yttrandefrihetslagen. Rap-
porten heter Demokrati eller marknad, och jag skall gärna överlämna den
till Inger Davidson.

Jag har kunnat se att i många kommuner och landsting hotas de svaga av
marknadstänkandet. De känner sig hotade. Jag har även sett att kommunal-
och landstingspolitiker har satt sig på läktarna och låtit tjänstemän och andra
sköta kommunerna. Jag kan se att det kommunala självstyret försvagas. Ef-
ter ett tag tappar de förtroendevalda kunskaperna. Har de inte kunskaper
kan de inte ta itu med ekonomi och viktigt förändringsarbete.

Jag anser att vi står inför en skiljeväg. Den kommunala demokratin måste
återupprättas. Vi måste stå för dessa värden.

Jag vill gärna få en reaktion från Inger Davidson. Vad kan man göra för
att få kommuner och landsting att stå för yttrandefrihet och demokrati?

Anf. 9 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Fru talman! Bo Holmberg nämner den kommunala självstyrelsen. Den är
viktig. Den innebär bl.a. att staten har stort förtroende för dem som företrä-
der de olika partierna i kommunerna och räknar med att de tar ansvar för
att grundlagarna följs. Vi anser att det är en självklarhet.

Vidare var det frågan om vad vi gör på Civildepartementet angående lokal

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

Svar på
interpellationer

Prot. 1993/94:75
18 mars 1994

Svar pä
interpellationer

10

demokrati. Vi har ägnat största delen av denna mandatperiod åt just hur
detta skall utvecklas. Vi tillsatte en kommitté som fick i uppdrag att se över
utvecklingen av den lokala demokratin i de enskilda kommunerna. Förslag
har lagts fram som har lett fram till en proposition. Jag skall presentera den
för riksdagen i nästa vecka. I propositionen kommer det att finnas ett antal
förslag som konkret går ut på att öka de enskilda medborgarnas insyn och
inflytande i den kommunala verksamheten. Det är precis det denna debatt
handlar om.

Jag tycker att Bo Holmberg gör det lätt för sig när han avfärdar hela dis-
kussionen om marknadsorientering som ett nödvändigt ont. Kommunerna
behöver utsätta verksamheten för konkurrens för att komma till rätta med
de ekonomiska problem som finns på alla nivåer i Sverige i dag. Vi måste
våga diskutera den fråga jag nämnde i mitt första inlägg, nämligen hur vi
skall kombinera sparåtgärder, konkurrens och samtidigt ha ett bra demokra-
tiskt inflytande från medborgarna i kommunen.

Bo Holmberg efterlyser konferenser. Tre regionala konferenser finns pla-
nerade för denna vår. Där kommer vi att träffa många kommunala företrä-
dare. Konferenserna skall handla om lokal demokrati och medborgarnas
möjligheter till insyn och ansvar.

Anf. 10 BO HOLMBERG (s):

Fru talman! Jag får tyvärr konstatera att civilministern inte kan ge något
besked till dem som arbetar i kommuner och landsting i fråga om att ordent-
ligt ta itu med avarterna att flytta på folk som protesterar mot kommunala
beslut. Jag kan också konstatera att klyftan vidgas mellan vad Inger Da-
vidson säger om det arbete som görs i departementet för demokratin och vad
som händer ute i kommuner och landsting. Klyftan vidgas också mellan de
nationella mål som regering och riksdag lägger fast kring välfärdspolitiken
och möjligheterna att förverkliga dem ute i kommuner och landsting. Där
finns det inte tillräckligt med pengar eller engagemang för att realisera må-
len.

Jag har också en helt annan åsikt än Inger Davidson om hur ekonomin
skall hanteras. Vi kan konstatera att denna regering inte har varit särskilt
framgångsrik. Tvärtom! Regeringen har gjort ett antal missbedömningar i
den ekonomiska politiken som har kört landet direkt i diket.

Men vi har också erfarenheter från två års arbete i Hälso- och sjukvårdsut-
redningen. Där har de olika köp-sälj-systemen och konkurrenstänkandet ut-
värderats för att se om de har lett till effektivare vård än traditionell budget
och styrning. Det har visat sig att dessa system inte har spelat någon roll.
Skattestopp och indragningar av pengar har varit av avgörande betydelse.
Det är det som har lett till i princip samma ekonomiska utveckling i kommu-
ner och landsting.

Vid en internationell konferens har man kunnat konstatera följande: För
Guds skull, släpp inte den svenska modellen i sjukvården! Håll fast vid de-
mokratin och kontrollen av totalkostnaden. De är mest effektiva i de indu-
strialiserade länderna. Det finns inget land i världen som har så effektiv sjuk-
vård som Sverige.

Talet om att föra in marknad och konkurrens för att få bättre ekonomi

håller inte i sak. Vidare har det lett till oro inom sjukvården när socialutskot-
tet har uttalat att man skall se upp så att inte den kliniska forskningen om
sjukvården eftersatts. Den passar inte alltid i köp-sälj-systemen.

Jag tycker att Civildepartementet skall ta initiativ till följande uttalande:
Nu får kommuner och landsting lugna ned sig. De skall inte utvecklas till
någon experimentlåda. Nu måste alla försök som pågår utvärderas om hur
de har slagit mot målen för välfärdspolitiken, demokratin och yttrandefrihe-
ten.

Regeringen skall med kraft säga att det är dags att lugna ned sig, stå för
trygghet och yttrandefrihet och demokrati. Om inte detta sker, kommer ut-
vecklingen att fortsätta åt fel håll.

Anf. 11 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Fru talman! Vi är inte överens om hur verksamheten i kommunerna skall
bedrivas. Jag tycker att det är viktigt att fler får vara med, inte bara privat-
ägda företag utan också t.ex. föreningar och ideella organisationer. De kan
med ett personligt engagemang tillföra verksamheten dimensioner som an-
nars inte finns och som också kan leda fram till en utvecklad demokrati. All-
ting skall inte styras i en liten fyrkant och se likadant ut. Där har vi olika
åsikter.

Jag förstår också att Bo Holmberg har svårt att smälta att ekonomin efter
att antal insatser av regeringen nu äntligen är på väg att vända. Jag hoppas
att det kommer att bli tydligare. Allt tyder på att ekonomin äntligen har vänt
och att många insatser som regeringen har gjort, bl.a. för att öka möjlighe-
terna för småföretagare, nu leder till att fler får jobb. Det kommer att så
småningom stabilisera ekonomin.

Jag vill återkomma till frågan om den kommunala självstyrelsen. Det är
viktigt att vi hävdar den kommunala självstyrelsen. Vi skall inte styra och
säga att så och så skall kommunerna göra. Däremot är det viktigt att ha en
dialog, följa utvecklingen och framföra synpunkter. Det är viktigt att vi tillå-
ter att den kommunala självstyrelsen får utvecklas.

Jag kan också konstatera att Bo Holmberg egentligen inte ger några egna
förslag till hur man kan komma till rätta med de enskilda fallen. Jag kan
självfallet inte diskutera dem. Men det påstås att gränserna för yttrandefri-
heten har överträtts i dessa fall. Det är ett problem. Men jag har inte hört
några förslag från Bo Holmberg för att komma till rätta med problemen.

Vi är överens om att demokratin inte får åsidosättas när organisationer av
olika slag förändras i kommunerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition

1993/94:191 Exekutiv försäljning av fast egendom

Prot. 1993/94:75
18 mars 1994

Svar på
interpellationer

11

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

12

Kulturutskottets betänkanden

1993/94:KrU18 Övergripande kulturfrågor
1993/94:KrU20 Ersättningar och bidrag till konstnärer
1993/94:KrU21 Teater, dans och musik

1993/94:KrU25 Kulturmiljövård
1993/94:KrU26 Museer och utställningar

Jordbruksutskottets betänkanden

1993/94:JoU17 Godkännande av överenskommelse mellan Sverige och Li-
tauen på fiskets område

1993/94:JoU18 Tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1993/94

Arbetsmarknadsutskottets betänkanden

1993/94: AU 11 Arbetsmarknadspolitik
1993/94:AU12 Arbetslivspolitik
1993/94:AU14 ILO:s konvention nr 173 och rekommendation nr 180

5 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 17 mars

1993/94:117 av Hans Göran Franck (s) till statsministern om Sverige och
EU:s försvarsplaner:

Den 1 mars 1994 meddelade regeringen att Sverige och EU i allt väsentligt
enats om villkoren för Sveriges inträde som medlem i EU.

Beträffande utrikes- och säkerhetspolitiken hänvisades endast till att par-
terna den 21 december 1993 gjorde ett gemensamt uttalande där ”vikten av
en effektiv och väl sammanhållen utrikespolitik med utgångspunkt från EU-
fördraget” betonades. Kandidatländerna för medlemskap i EU erbjöds
också att ”delta i utformningen av utrikes- och säkerhetspolitiken redan före
medlemskapet”.

I artikel J 4 i Maastrichtavtalet finns nyckelparagrafen om säkerhetspoliti-
ken: 1. ”Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla
frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet utformningen på lång sikt av
en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett ge-
mensamt försvar.” 2. ”Unionen anmodar Västeuropeiska unionen (VEU)
som är en integrerad del av unionens utveckling att utarbeta och genomföra
unionsbeslut och unionsaktioner som berör försvaret. Rådet skall genom
överenskommelse med VEU besluta om de nödvändiga praktiska arrange-
mangen.”

Ytterligare förtydligande finns i Förklaring om Västeuropeiska unionen:
”Målet är att bygga upp VEU stegvis som Europeiska unionens försvars-
komponent.”

Vid öppnandet av Sveriges förhandlingar om EG-medlemskap den 1 feb-

ruari 1993 förklarade statsrådet Ulf Dinkelspiel på svenska regeringens väg-
nar att Sverige önskar ”delta fullt ut i den gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiken inom unionens ram”. Han uttalade vidare att ”vi är beredda
att ikläda oss samma fördragsmässiga rättigheter och skyldigheter som ge-
menskapens nuvarande medlemmar”. Han tilläde att vi inser ”att utform-
ningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik som med tiden skulle
kunna leda till gemensamt försvar är ett mål för den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken som kommer att diskuteras vidare inom ramen för
1996 års översynskonferens. Vi avser inte hindra den Europeiska unionens
utveckling på vägen mot detta mål.”

I anförandet nämndes att Sveriges militära alliansfrihet alltjämt består.
Däremot gjordes inte något yttrande om att den syftar till neutralitet i krig,
vilket riksdagen också beslutat om. Enligt försvarsminister Anders Björck
har ”den svenska neutralitetspolitiken spelat ut sin roll” (TT den 10 oktober
1993).

Regeringen har intagit den hållningen att ingen kan tvinga Sverige att
delta i ett gemensamt EU-försvar eftersom EU måste fatta ett sådant beslut
enhälligt. Sverige kan säga nej.

Men så enkelt är det inte. Sverige har sålunda inte bara avstått från att
hindra utvecklingen mot ett gemensamt försvar utan även förklarat sig villigt
att fullt ut delta i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom
unionens ram.

Det synes inte finnas någon reell vilja från regeringens sida att framdeles
fullfölja en alliansfri linje syftande till neutralitet i krig.

Om en sådan vilja verkligen hade funnits hos regeringen skulle Sverige
givetvis i förhandlingarna redan från början anmält krav på undantag rö-
rande försvarspolitik och försvarssamarbete.

Danmark har beträffande försvarspolitik och försvarssamarbete fått ett
undantag vilket innebär att Danmark inte deltar i utarbetandet och genom-
förandet av avgöranden och aktioner inom unionen som har betydelse på
försvarsområdet.

Till detta kommer att ledande företrädare för Europaunionen, bl.a. den
franske europaministern Alain Lamassoure, vid ett besök nyligen i Sverige
tydligt deklarerade att Sverige måste ansluta sig till EU-försvaret. Enligt La-
massoure är det för närvarande inte obligatoriskt, men på sikt måste Sverige
som EU-medlem gå med i den västeuropeiska försvarsalliansen. Observa-
törsstatus i VEU kan tillåtas, men är endast ett provisorium enligt Lamas-
soure.

Fredsforskaren Vilhelm Agrell har kommenterat det inträffade på föl-
jande sätt: ”Målsättningen att nå ett snabbt avtal med EU prioriterades till
priset av de nationella säkerhetsfrågorna. Sverige är berett att följa EU vart
vägen än leder.” Och han tillägger: ”Om vi tänker oss en situation om låt oss
säga fyra-fem år med ett framväxande europeiskt försvar som kommer att
innehålla en fransk och kanske en brittisk kärnvapenkomponent så är det
inte alls svårt att se att en sådan linje kommer att vara helt oacceptabel för
större delen av den svenska allmänheten.”

På grund av det anförda får jag ställa följande frågor till statsminister Carl
Bildt:

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

13

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

1. Eftersträvar statsministern att Sverige ansluter sig till VEU?

2. Har Sverige de facto bundit sig för att framdeles ingå i ett gemensamt
försvar inom unionens ram?

3. Varför begärde inte Sverige undantag från att delta i utarbetandet och
genomförandet av avgöranden och aktioner inom unionen som har bety-
delse på försvarsområdet?

4. Kan Sverige delta i ett gemensamt västeuropeiskt försvar som kommer
att innehålla en fransk och en brittisk kärnvapenkomponent?

5. Varför angavs det inte i det svenska anförandet den 1 februari 1993 vid
öppnandet av Sveriges förhandlingar med EU att Sveriges säkerhetspoli-
tik även skall syfta till neutralitet i händelse av krig?

6 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 17 mars

1993/94:404 av Ingela Mårtensson (fp) till utrikesministern om valen i Tur-
kiet:

Förra veckan deltog jag i en internationell delegation till Turkiet för att
bl.a. inhämta information om situationen inför valet den 27 mars. Demokra-
tiska partiet (DEP) har beslutat att inte delta i valet eftersom det inte kan
garantera kandidaternas säkerhet. Dessutom har flera av dess ledamöter i
parlamentet fråntagits sin immunitet och fängslats.

Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesministern:

På vilket sätt kommer Sverige att agera för att det skall vara möjligt att
genomföra demokratiska val i Turkiet?

1993/94:405 av Stina Eliasson (c) till kulturministern om nordiska närradio-
stationer:

I bygder som ligger nära gränsen mellan Sverige och Norge är det praktiskt
genomförbart att samköra de båda ländernas närradiostationer.

Så är t.ex. fallet med närradiostationen i Gäddede i Jämtland och närra-
diostationen i Lierna kommun på norska sidan. Fyra kilometer skiljer kom-
munerna åt. Den nuvarande lagstiftningen lägger emellertid hinder för ett
sådant-enligt min mening-ganska självklart nordiskt kultursamarbete, och
det borde till att börja med beviljas undantag från radiolagen.

Mot denna bakgrund vill jag fråga kulturministern:

Är kulturministern beredd att ta initiativ till en lagändring som underlättar
samköming mellan närradiostationer i de nordiska ländernas gränsområde?

14

1993/94:406 av Ulrica Messing (s) till civilministern om förslaget om en ny
myndighet för ungdomsfrågor:

I ungdomspropositionen som regeringen presenterar föreslår Inger Da-
vidson att Statens ungdomsråd som organisation läggs ned och en ny myndig-
het, Ungdomsstyrelsen, skall bildas i stället.

På vilket sätt kommer landets unga att märka att något nytt har hänt med
ungdomsfrågorna?

1993/94:407 av Margareta Viklund (kds) till justitieministern om åtgärder
mot porrklubbar:

År 1982 förbjöds de s.k. sex- och porrklubbarna i Sverige. De nattklubbar
som ersatt denna verksamhet kan knappast accepteras. Unga flickor utnytt-
jas och förnedras.

Bevisligen finns många ”gråa” klubbar i våra storstäder. Den sofistikerade
reklam som sänds ut till presumtiva klubbesökare gränsar till koppleri.

Min fråga till justitieministern är: På vad sätt tänker justitieministern sätta
stopp för den för närvarande expanderande verksamheten med porrklub-
bar?

den 18 mars

1993/94:408 av Birgitta Hambraeus (c) till statsrådet Görel Thurdin om mil-
jöprövning av timmertransporter på landsväg:

Riksdagen slog häromdagen återigen fast att det trafikpolitiska målet är
en trafikförsörjning ”till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader” och
instämde i ”regeringens och motionärernas bedömning att det är angeläget
att stärka kollektivtrafikens konkurrenskraft ytterligare.” (1993/94:TU16 s.
9f). Riksdagens revisorer prövar samhällsekonomiska kalkyler på trans-
portområdet, på uppmaning av trafikutskottet. Kostnader för ökat slitage på
vägar, för miljöförstöring och ökade trafikolyckor räknas in i sådana kalky-
ler. SJ:s taxepolitik måste vägas in i samhällsekonomin. I november frågade
jag kommunikationsministern om han ville säkerställa att de EG-anpassade
nya bruttoviktbestämmelserna till 60 ton för landsvägstransporter inte får
skadliga effekter för miljö och trafiksäkerhet i vårt land. Mina farhågor har
besannats, i och med att Trätåg AB varslar om nedläggning av fem av nio
timmerterminaler och för över timret från tåg till lastbil. Risken är stor att
även flistransporter förs över på landsväg och att vissa järnvägssträckor ho-
tas.

Enligt 4 kap. 2 § naturresurslagen kan regeringen pröva en verksamhet
där konsekvenserna för miljön kan bli betydande. Nedläggningen av tim-
merterminalerna medför avsevärt ökat tryck på miljön. Överväger statsrå-
det att miljöpröva Trätåg AB:s planer att öka lastbilstransporterna?

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

15

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

1993/94:409 av Martin Nilsson (s) till civilministern om ungdomsarbetslöshe-
ten:

Ungdomars möjlighet till oberoende och självständighet beror på möjlig-
heten att få jobb och därmed en egen inkomst. I dag är mer än var femte
ungdom utan denna möjlighet. Regeringen har nyligen lagt en s.k. ungdoms-
proposition som skall behandla ungdomars uppväxtmöjligheter. Vad gäller
den kanske viktigaste åtgärden, rätten till arbete, är propositionen tom på
nya förslag.

I debatten har krävts förslag om ungdomsgaranti, motsvarande den som
finns i Danmark, uppsägningsstopp i offentlig sektor, nyinvesterande i byg-
gande och ytterligare utbildningsplatser. Inget av detta presenteras i rege-
ringens ungdomsproposition.

Ungdomars intresse för miljöfrågor och de stora miljöproblem som finns
i dag tas inte på något sätt till vara. Arbetslösheten bland ungdomar är inte
heller avtagande utan konstant på en hög nivå. De flesta går i passivitet och
utan att delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Att nöja sig med insatser
på nuvarande nivå innebär med andra ord att man nöjer sig med den arbets-
löshetsnivå som finns bland ungdomar i dag.

Vilka ytterligare åtgärder avser civilministern och regeringen vidta för att
minska ungdomsarbetslösheten?

1993/94:410 av Martin Nilsson (s) till civilministern om social snedrekryte-
ring till utbildning:

I det beslut som riksdagen fattat om den s.k. skolpengen ges rätt att ta ut
”skäliga” skolavgifter. På flera håll har detta inneburit elevavgifter på flera
tusen kronor per termin.

På Stockholms universitet avslöjades nyligen att det var möjligt att köpa
sig till en utbildningsplats när man inte klarat uttagningen.

I SOU 1993:85 ”Ursprung och utredning” sägs bl.a. att ”den sociala sned-
rekryteringen förändrats rätt lite” och att ”det finns (dock) ingen anledning
att generellt hysa misstro till politiska medel”. Exempelvis blir det enligt ut-
redningen mindre snedrekrytering ”ju mindre segregerade grundskolorna
är”.

Genom skolavgifter segregeras ungdomar från olika uppväxtmiljöer. Ung-
domar med olika studietradition hemifrån uppmuntras i olika stor utsträck-
ning att studera i ett system med avgifter.

Nyligen har regeringen beslutat att tillsätta en utredning som bl.a. skall se
över lagarna som reglerar rätten till studier. Detta riskerar ytterligare att öka
den sociala snedrekryteringen vid antagning till högre studier.

I den nyligen avlämnade ungdomspropositionen sägs bl.a. att ”Alla ung-
domar behöver kunskap för att kunna hävda sig på en förändrad arbetsmark-
nad.”

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att den sociala snedrekryteringen
skall minska och att fler skall få kunskap?

16

1993/94:411 av Hans Göran Franck (s) till kulturministern om flyktingpoliti-
ken:

Det har under senare tid förekommit allvarlig kritik mot inhuman flyk-
tingpolitik i allmänhet och alltför restriktiv rättstillämpning i synnerhet. Det
gäller bl.a. att viseringsinstrumentet används så att asylrätten de facto be-
gränsas, att avlägsnanden av asylsökande inte sällan sker på svaga och inhu-
mana grunder, att riskerna för tortyr och annan brutal behandling inte beak-
tas i tillräcklig utsträckning (i Peru, Bosnien, Kosovo, Turkiet m.fl.), att barn
alltför ofta behandlas på ett inhumant sätt och att Sverige inte tillräckligt
aktivt agerar mot allt restriktivare flyktingpolitik i olika delar av Europa.

I anledning härav får jag ställa följande fråga till statsrådet Birgit Frig-
gebo:

Vilka konkreta åtgärder avser regeringen i anledning av kritiken att vidta
för att säkra en generös och human flyktingpolitik och rättstillämpning?

1993/94:412 av Hans Göran Franck (s) till näringsministern om undanrö-
jande av hälsorisker från starkströmsledningar:

Genom stadsdelen Bergshamra i Solna går en starkströmsledning som till-
hör Stockholm Energi AB. Ledningen som går rakt genom bebyggelsen
ovan jord har skapat stor oro för betydande hälsorisker bland befolkningen,
särskilt bland barnfamiljer. Det gäller att söka finna en lösning som innebär
att kraftledningen kan flyttas på ett acceptabelt sätt. Den bästa lösningen är
att kraftledningen dels grävs ned under jord, dels dras genom en tunnel. I
avvaktan därpå kan det bli erforderligt att finna en temporär lösning som
undanröjer riskerna för de boende.

Mot bakgrund härav får jag fråga statsrådet Per Westerberg följande:

Är regeringen beredd att verka för såväl varaktiga som temporära lös-
ningar som undanröjer hälsoriskerna för de boende på grund av starkströms-
ledningar?

1993/94:413 av Martin Nilsson (s) till civilministern om lägre ingångslöner
för ungdomar:

I den nyligen avlämnade ungdomspropositionen sägs att det är viktigt att
det ständigt finns möjligheter till att växla från exempelvis mer lågproduk-
tiva arbeten till högproduktiva arbeten, dvs. arbeten i tillväxtsektorer med
högre löneutveckling.

Finansministern har tidigare uttalat sig för lägre ingångslöner för att skapa
fler nya jobb. I ungdomspropositionen sägs bl.a. att ungdomar skall ges goda
förutsättningar att etablera sig som vuxna.

Avser regeringen och civilministern att verka för lägre ingångs- och ung-
domslöner för att öka ungdomars möjligheter till etablering i vuxensamhäl-
let?

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

17

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

1993/94:414 av Martin Nilsson (s) till civilministern om möjligheter för ung-
domar att göra sina åsikter hörda:

Regeringen har nyligen presenterat sitt s.k. förslag till ungdomspolitik.
Det sägs beskriva livsvillkoren för ungdomar i dag och syfta till en samman-
hållen ungdomspolitik. I propositionen beskrivs de problem som finns i dag
med exempelvis ungdomsbrottslighet, kommersialism och missbruk. Över
huvud taget präglas regeringens syn på ungdomar av problem. Regeringen
har stor tilltro till att dessa problem skall kunna tillrättaläggas genom att
”förmedling av sunda normer till barn och ungdom bör genomsyra allt ung-
domsarbete” (budgetpropositionen, januari 1994). Liknande skrivningar
finns i mängd i förslaget till ungdomspolitik. Vuxenvärlden skall alltså för-
medla de ”sunda normer” som präglar denna värld till ungdomsvärlden som
kännetecknas av ”osunda normer”.

Problemet framför andra är kanske att många ungdomar inte uppfattar
vuxenvärldens normer som speciellt sunda. Om inte vuxenvärlden i handling
visar att man står för värderingar som solidaritet, demokrati och humanism
riskerar regeringens ord att bli just bara ord.

Regeringen betonar också vikten av ungdomars kontakt med vuxna. Kon-
takt är ömsesidig och ett utbyte av idéer. Många ungdomar upplever det i
dag som ett problem att vuxna inte lyssnar på deras åsikter.

Vilka konkreta åtgärder avser regeringen och civilministern vidta för att
ungdomars värderingar och åsikter bättre skall höras i vuxenvärlden?

1993/94:415 av Martin Nilsson (s) till civilministern om elevers inflytande
över undervisningen:

Regeringens proposition om ungdomspolitik syftar bl.a. till att ungdomars
personliga delaktighet, ansvarstagande, medmänsklighet och inflytande
skall främjas. De förslag som finns för att stärka ungdomars inflytande och
delaktighet i arbete och utbildning inskränker sig till en ökad valmöjlighet.
Att välja är i och för sig inte felaktigt, men det är otillräckligt. Om ungdomar
ges uppfattningen att det så fort ett problem dyker upp bara är att knalla i
väg uppmuntrar detta i liten utsträckning till ansvarstagande och delaktig-
het.

I utredningen Ungdom och makt lämnades flera förslag och idéer om hur
ungdomars vardagliga inflytande över exempelvis utbildning kan öka. Det
handlar om ett inflytande som förutsätter dagligt ansvarstagande över verk-
samheten, där eleverna kan påverka även efter den dag då valet skett och
där elever får sitta med i skolornas lokala styrelse.

I ungdomspropositionen finns tyvärr inga förslag om hur elevernas infly-
tande, ansvar och delaktighet skall stärkas.

Avser regeringen vidta konkreta åtgärder för att elevernas inflytande över
undervisningen skall öka?

18

7 § Kammaren åtskildes kl. 9.45.

Prot. 1993/94:75 18 mars 1994

Förhandlingarna leddes av talmannen.

Vid protokollet

ULF CHRISTOFFERSSON

/Barbro Nordström

19

Prot. 1993/94:75

18 mars 1994

20

Innehållsförteckning

Fredagen den 18 mars

1 § Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan ....    1

2 § Svar på interpellation 1993/94:103 om vittnens rädsla för repressa-

lier ............................................ 1

Justitieminister Gun Hellsvik (m)

Sten Andersson i Malmö (m)

3 § Svar på interpellation 1993/94:98 om den kommunala demokratin 5

Civilminister Inger Davidson (kds)

Bo Holmberg (s)

4§ Bordläggning ...................................... 11

5 § Anmälan om interpellation

1993/94:117 av Hans Göran Franck (s) om Sverige och EU:s
försvarsplaner.................................. 12

6 § Anmälan om frågor

1993/94:404 av Ingela Mårtensson (fp) om valen i Turkiet...    14

1993/94:405 av Stina Eliasson (c) om nordiska närradiostatio-

ner .......................................... 14

1993/94:406 av Ulrica Messing (s) om förslaget om en ny myn-
dighet för ungdomsfrågor......................... 15

1993/94:407 av Margareta Viklund (kds) om åtgärder mot porr-

klubbar ....................................... 15

1993/94:408 av Birgitta Hambraeus (c) om miljöprövning av

timmertransporter på landsväg..................... 15

1993/94:409 av Martin Nilsson (s) om ungdomsarbetslösheten 16

1993/94:410 av Martin Nilsson (s) om social snedrekrytering till

utbildning..................................... 16

1993/94:411 av Hans Göran Franck (s) om flyktingpolitiken .    17

1993/94:412 av Hans Göran Franck (s) om undanröjande av

hälsorisker från starkströmsledningar................ 17

1993/94:413 av Martin Nilsson (s) om lägre ingångslöner för

ungdomar..................................... 17

1993/94:414 av Martin Nilsson (s) om möjligheter för ungdo-

mar att göra sina åsikter hörda..................... 18

1993/94:415 av Martin Nilsson (s) om elevers inflytande över

undervisningen................................. 18

gotab 46347, Stockholm 1994