Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:103 Måndagen den 3 maj

ProtokollRiksdagens protokoll 1992/93:103

Riksdagens protokoll

1992/93:103

Måndagen den 3 maj

Kl. 15.00-15.01

Protokoll

1992/93:103

1 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen

Förste vice talmannen meddelade att Barbro Evermo Palmerlund (s) och
Ulla Tilländer (c) den 1 maj återtagit sina platser i riksdagen, varigenom upp-
draget som ersättare upphört för Bengt Lindqvist och Anna Corshammar-
Bojerud.

2 § Avsägelse

Förste vice talmannen meddelade att Larz Johansson (c) avsagt sig upp-
draget att vara suppleant i Riksdagens besvärsnämnd.

Kammaren biföll denna avsägelse.

3 § Meddelande om kompletteringsval till Riksdagens besvärsnämnd

Förste vice talmannen meddelade att Centerns riksdagsgrupp på grund av
uppkommen vakans anmält Birgitta Hambraeus som suppleant i Riksdagens
besvärsnämnd efter Larz Johansson.

Förste vice talmannen förklarade vald till

suppleant i Riksdagens besvärsnämnd

Birgitta Hambraeus (c)

4 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 26 april.

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 103

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1992/93:212 till utrikesutskottet

Motionerna

1992/93:Sk5O-Sk53 till skatteutskottet
1992/93:Ubl60-Ubl68 till utbildningsutskottet
1992/93 :Sk54 och Sk55 till skatteutskottet

6 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Finansutskottets betänkande

1992/93:FiU26 Statlig lokalförsörjning

Skatteutskottets betänkande

1992/93 :SkU32 Godkännande av en överenskommelse mellan Sverige och
Estland om ömsesidigt bistånd i tullfrågor

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JuU29 Handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersök-
ning, m.m.

Lagutskottets betänkanden

1992/93:LU42 Rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska
kyrkan, m.m.

1992/93:LU43 Ändring i lagen om handelsbolag och enkla bolag m.m.

Socialutskottets betänkanden

1992/93:SoU19 Stöd och service till vissa funktionshindrade

1992/93:SoU21 Barnombudsman

1992/93:SoU24 Kontroll över ämnen som kan användas vid olaglig tillverk-
ning av narkotika

Utbildningsutskottets betänkande

1992/93:UbU12 Skolans internationalisering

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1992/93:AU13 Regionalpolitik

7 § Anmälan om interpellationer

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 29 april

1992/93:163 av Ingela Thalén (s) till kommunikationsministern om SAS:s
planerande:

Sverige har en fin tradition som industrination. För att hävda denna tradi-
tion krävs goda förutsättningar att kommunicera med andra länder.

Under senare år har den globala konkurrensen hårdnat samtidigt som pro-
duktivitetsutvecklingen i Sverige har mattats och utbildningsnivån sjunkit i
förhållande till omvärlden.

Den svaga utvecklingen av samtliga inhemska efterfrågekomponenter och
exporten har inneburit att kapacitetsutnyttjandet i ekonomin sjunkit ytterli-
gare. Det har under de senaste åren medfört en kraftig nedgång i sysselsätt-
ningen och en ökad arbetslöshet.

Detta stärker ytterligare behovet av att utveckla nya arbetsmarknader i
Sverige och att komma närmare andra länders marknader och få utbyta erfa-
renheter och kunskap med andra länders utbildningar och företag.

Vi socialdemokrater vill föra en politik som återupprättar Sverige som in-
dustrination. Det kan bara ske genom att vår konkurrenskraft är god samti-
digt som produktiviteten och reallönerna är höga. Vår förmåga till konkur-
rens skall bygga på produktivitet och kvalitet i produktionen.

Teknisk utveckling, höjd kompetens och ökad produktivitet är nyckeln till
industriell återhämtning. Den svenska industrins främsta konkurrensvapen
skall vara tekniska innovationer, högkompetent arbetskraft samt en högkva-
litativ forskning och utveckling. En av förutsättningarna för detta är en god
infrastruktur.

För att klara av denna tempoväxling i industrin måste insatser sättas in
som kompenserar det faktum att Sverige ligger långt från de stora markna-
derna. Det förutsätter stora investeringar i infrastruktur. Till denna hör fly-
get.

I Stockholmsregionen har strukturförändringarna i näringslivet varit kraf-
tigare än på de allra flesta håll i Sverige. Genom variationen och bredden i
sysselsättningen så har emellertid strukturförändringarna inte uppmärksam-
mats i den allmänna debatten på samma sätt som i regioner med mer ensidigt
näringsliv.

Sverige har genom olika beslut i riksdagen angivit att vi vill närma oss
Europa. Ett av syftena är naturligtvis att vi anser att Sverige bör finnas med
på den internationella kartan över länder som har bra verksamhet och hög
kvalitet på sina produkter och att vi är ett land som det är värt att besöka
som t.ex. turist.

För att erbjuda denna möjlighet krävs ett bra och internationellt verksamt
flyg. Och det är också ur Stockholmsregionens synpunkt en viktig angelä-
genhet. Arlanda flygplats är precis som SAS huvudkontorsverksamhet i
Solna en stor och viktig arbetsplats i Stockholms län.

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

Enligt tillgänglig information finns för närvarande en viss överkapacitet
på den europeiska flygmarknaden med 10-15 %, något som kan komma att
tynga branschen i ytterligare några år.

Till detta kommer avregleringen på Europamarknaden och olika hemma-
marknader - t.ex. i Sverige - som kräver genomtänkta strategier för att de
bolag som vill behålla en sund affärsverksamhet skall kunna göra detta med
god lönsamhet och hög kvalitet för sina kunder.

Enligt uppgifter så innebär SAS-ledningens ställningstagande att man har
för avsikt att bilda ett nytt bolag tillsammans med Swissair, Austrian Airla-
nes och KLM. Ett sådant nytt bolag kommer att bli Europas största.

Om detta är rätt sätt att långsiktigt stärka SAS har jag inte med den infor-
mation jag kunnat skaffa mig kunnat göra någon bedömning av.

Det är däremot utomordentligt oroande att genom medier och andra in-
formationsvägar få veta att de fusionsplaner som finns inom SAS och andra
europeiska flygbolag skulle kunna föra med sig minskad internationell trafik
genom Arlanda flygplats i Stockholm, genom att det s.k. navet för interna-
tionell flygverksamhet flyttas till Amsterdam och att följden av detta blir att
huvudkontoret i Solna skulle läggas ned.

Sammantaget riskerar Stockholmsregionen dels att dels mista viktiga cen-
trala arbetsplatser, dels att komma vid sidan av den internationella flygkar-
tan och därmed få betydligt sämre konkurrensmöjligheter för vårt näringsliv.

Jag vill mot denna bakgrund ställa följande frågor till kommunikationsmi-
nistern:

Är regeringen beredd att tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp med re-
presentation från de fackliga organisationerna i syfte att utreda de infra-
strukturella effekterna för svensk del med en eventuell storfusion mellan
SAS och de tre andra flygbolagen?

Har regeringen för avsikt att som delägare i SAS ge sådana direktiv att
inte svensk infrastruktur blir eftersatt eller att svenskt näringsliv drabbas av
de nu aktuella fusionsplanerna?

Är regeringen beredd att för riksdagen presentera en plan för den fram-
tida infrastrukturen avseende flygtrafiken, dess kvalitet och service så att
den blir till nytta för Sverige?

1992/93:164 av Gunhild Bolander (c) till försvarsministern om räddnings-
tjänst till sjöss:

Räddningsverket har tecknat avtal med fem kommuner angående med-
verkan vid räddningstjänst till sjöss. Dessa avtal betecknas som exempel på
bra resultat av samverkanssträvanden mellan olika myndigheter där Sjö-
fartsverket och Kustbevakningen har ett särskilt ansvar.

Det är då mycket märkligt att Gotlands kommun, som har yrkesbrandmän
och helikoptrar, ej har tillfrågats om medverkan vid olyckor ute till havs. Det
förekommer sedan många år tillbaka ett mycket bra samarbete med flygvap-
nets räddningshelikopter, och många insatser har gjorts i Östersjön.

Det torde vara odiskutabelt att Visbykåren är snabbast på plats vid en far-
tygsolycka i centrala delar av Östersjön. Det finns inget avtal med någon
kommun längs hela kusten mellan Stockholm och Malmö, vilket måste be-

tecknas som mycket egendomligt. Självklart borde Gotlands kommun ingå
i detta samarbete.

Jag vill därför fråga försvarsministern om han är beredd att låta utvidga
detta samarbete till att omfatta även Gotlands kommun.

1992/93:165 av Maj Britt Theorin (s) till utrikesministern om kärnvapenprov
och dumpning av radioaktivt avfall:

Fram till den 1 juli i år gäller ett moratorium för kärnvapenprov i USA,
Ryssland och Frankrike. Moratoriet bör förlängas och förhandlingar om ett
avtal om ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov snabbt påbörjas. Vid
nedrustningskonferensen i Geneve finns sedan juli 1991 ett svenskt förslag
till fullständig avtalstext, kring vilket förhandlingar omedelbart kan starta.

Den starka folkliga opinionen tvingade fram ett stopp för alla kärnvapen-
prov i Semipalatinskområdet, och de dåvarande sovjetiska proven flyttades
till Novaja Semlja. Enligt ryska officiella hällor har ca 30 % av de sovjetiska
proven läckt radioaktivitet. Ett återupptagande av de ryska kärnvapenpro-
ven i Novaja Semlja hotar allvarligt den arktiska miljön med ytterligare kon-
taminering.

Alltför länge har dumpningen av radioaktivt avfall i haven tillåtits pågå. I
Barents hav/Karahavet finns 15 marina kärnreaktorer från skadade ubåtar
och isbrytare, av vilka några fortfarande innehåller sitt bränsle, och ca 17 000
behållare med radioaktivt avfall, som den forna sovjetiska flottan dumpat
illegalt utanför Novaja Semlja. Enligt en analys av den brittiska kärnfysikern
John Large innehåller reaktorerna och behållarna mellan 2,2 och 3,2 miljo-
ner curies radioaktivitet.

Tills helt nyligen har den ryska militären hindrat alla försök att undersöka
effekten på miljön i omgivningarna. En norsk-rysk vetenskaplig expedition
fick inte göra mätningar eller ta prover runt själva dumpningsplatserna, ef-
tersom de ligger innanför ryskt territorialvatten på militärt område.

Även andra länder har dumpat radioaktivt avfall i haven. OECD-länderna
dumpade totalt mellan 800 000 och 1,1 miljoner curies radioaktivt avfall
fram till 1982. Den brittiska upparbetningsanläggningen Sellafield har släppt
ut ungefär 1 miljon curies i Irländska sjön.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesministern följande:

Avser regeringen att i Geneve på nytt lägga fram förslag om ett avtal om
totalt stopp för alla kärnvapenprov?

Avser regeringen kräva att oberoende internationella vetenskapliga un-
dersökningar av dumpningsplatserna i Barents hav görs?

Avser regeringen kräva ett permanent förbud för dumpning av radioaktivt
avfall, inkluderande militärt avfall?

1992/93:166 av Per Stenmarck (m) till arbetsmarknadsministern om regio-
nalpolitiken:

Det förs för tillfället en debatt med krav om att vända på den svenska re-
gionalpolitiken. Alltför länge har det varit en självklarhet att investeringar

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

1* Riksdagens protokoll 1992193. Nr 103

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

huvudsakligen skall göras i glesbygd i Norrland. Och ju mer norrut och ju
mer glesbygd desto mer statliga bidrag.

Och i någon utsträckning måste det förmodligen vara på det viset. Stora
delar av Norrland utgör Europas mest utpräglade glesbygdsområde. Så kom-
mer det att vara även i fortsättningen, och för de människor som bor och
verkar där är det nödvändigt med en fortsatt penningström från söder till
norr.

Men detta förutsätter samtidigt att de delar av vårt land som har de bästa
tillväxtmöjligheterna också får möjlighet att utvecklas. Om vi genom en an-
norlunda politik kan få fart på den ekonomiska tillväxten i södra och västra
Sverige, så skapar vi samtidigt de bästa möjligheterna att också göra sats-
ningar i Norrland.

En ökad tillväxt är på sikt den enda möjligheten att klara detta. I dag syss-
lar vi enbart med att fördela pengar. För framtiden måste det vara viktigt
att se till att vi först skapar de nödvändiga förutsättningarna. I annat fall så
fortsätter vi med någonting som i bästa fall är ett nollsummespel, men som i
förlängningen kan innebära någonting betydligt värre.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 28 april skriver departementsrå-
det Gunnar Wetterberg bl.a. så här:

”Hittills har regionalpolitiken varit en fråga om fördelning av ett givet väl-
stånd. Nu måste en del av regionalpolitiken inriktas på tillväxten av det
osäkra välståndet.---

Åtminstone en del av morgondagens regionalpolitik måste ha helt andra
mål - och kanske också andra mottagare.

---en klok regionalpolitik (kan) komplettera en landsdels resurser så
att denna kan hävda sig i kampen om hela Europas investeringar. Och om
den landsändan kan dra till sig mer investeringar, då skapar den välstånd som
kommer hela landet tillgodo.---”

Gunnar Wetterberg menar att det gäller att stärka tillväxtpolitiken i de
regioner som kan delta i konkurrensen om den mer avståndsberoende pro-
duktionen. Då är det Göteborgs- och Malmöområdena som räknas. Det är
där som en större del av de nödvändiga investeringarna måste göras.

Det är också viktigt att börja se dessa regioner som en enhet. I Skåne finns
två län, tre landsting och en stor mängd kommuner. Men det finns ingen som
representerar regionen som helhet. Detta är en stor brist. I dag behövs ett
gemensamt organ för hela regionen. Och det är viktigt att ett sådant kan ska-
pas utan onödig segdragning i statliga utredningar. En sådan utveckling
skulle stärka Skåne som region i det nya framväxande Europa. Men det
skulle också vara en fördel för hela vårt land.

Den debatt som nu har dragits i gång kan mycket väl vara början till en
svensk ”nord-syd-konflikt”. Ur många synvinklar kan det vara nyttigt om vi
börjar ifrågasätta och diskutera sådant som alltför länge ansetts vara själv-
klarheter. Det är viktigt att ifrågasätta den traditionella regionalpolitiken.
Det statliga stödet måste fördelas på ett, för alla parter, bättre sätt. Detta
vore en fördel dels för de områden i södra Sverige som skulle få en större del
av investeringspengarna, dels för norrländsk glesbygd, som skulle dra nytta
av den ökade tillväxt som geografiskt välplacerade investeringar skulle inne-
bära.

Är regeringen beredd att föreslå att de statliga investeringarna i större ut-
sträckning går till södra Sverige?

Vilka initiativ är regeringen beredd att ta för att möjliggöra att det i Skåne
skall kunna bildas ett gemensamt regionalt organ?

1992/93:167 av Sylvia Lindgren (s) till statsrådet Bo Könberg om behandling
av skador från tortyr:

Enligt artikel 14 i FN:s konvention mot tortyr skall varje konventionsstat
säkerställa att offret för tortyrhandling får ”medel för ett så fullständigt åter-
vinnande av hälsa som möjligt”.

Konventionen skiljer inte mellan flyktingar och asylsökande. Man kan
därför ifrågasätta om det är förenligt med konventionen att tortyrskadade
asylsökande, liksom övriga asylsökande, endast har rätt till akut sjukvård i
Sverige.

Torterade och andra traumatiserade asylsökande har det särskilt svårt
bl.a. för att de endast har rätt till akut sjukvård, men även för att de långa
förläggningsvistelserna och handläggningstiderna i asylärenden är särskilt
påfrestande för dem. Ett närmare resonemang om vilket ansvar Sverige har
när det gäller tortyrskadade asylsökande och förpliktelserna i enlighet med
nämnda konvention vore på sin plats.

Inom dagens sjukvård har man i allmänhet inte tillräckliga kunskaper för
att kunna konstatera om patientens problem har ett samband med tortyr. I
Danmark t.ex. har läkarförbundet tagit initiativ till en specialutbildning för
s.k. ”high risk doctors”, främst rätts-, fängelse- och militärläkare som skall
arbeta i tredje världen.

I Sverige borde en sådan utbildning också vara angelägen för alla läkare -
främst för dem som arbetar med sjuk- och hälsovård på flyktingförlägg-
ningar samt inte minst Invandrarverkets förtroendeläkare. Även i Sverige
kan efterlevnaden av läkaretiken brista och det kan därför vara viktigt att
betona att läkarna måste arbeta som patientens läkare och inte som myndig-
hetens i bedömningen av tortyrskador.

Läkare och annan personal som möter flyktingar/asylsökandena på bl.a.
förläggningar borde också ha utbildning om tortyrskador och andra trau-
man.

Jag vill med anledning av ovanstående fråga sjukvårdsministern följande:

Avser regeringen att närmare klargöra Sveriges ansvar för tortyrskadade
asylsökande?

Ämnar regeringen vidtaga några åtgärder för att starta utbildning för i
första hand läkare som löper yrkesetiska risker?

1992/93:168 av Gustaf von Essen (m) till statsrådet Reidunn Laurén om
vårdnadstvister m.m.:

Det legala förfarandet rörande separationer, vårdnad och umgänge kan
ofta leda till traumatiska upplevelser för de inblandade. I legal mening syftar
det nuvarande förfarandet till ett resultat ”för barnets bästa”, men i prakti-
ken blir resultatet stundom kontraproduktivt.

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

En modell som borde kunna övervägas är införande av familjenämnd som
på domstolens förordnande skulle arbeta fram förslag till lösning och där
olika företrädare från socialtjänsten samt familjeterapeut, barnpsykolog, ju-
rist och ekonom skulle kunna ingå. Nämndens uppgift är att lotsa föräld-
rarna fram till ett gemensamt beslut samt därefter förelägga detta för tings-
rätten för ett slutligt beslut.

Eftersom Domstolsutredningen har tankegångar som liknar detta vill jag
ställa följande fråga till statsrådet:

Avser regeringen att komma med förslag till riksdagen i denna fråga och
vad övervägs i övrigt i departementet angående att utveckla förfarandet av-
seende separationer och vårdnads- och separationstvister?

1992/93:169 av Kent Carlsson (s) till statsrådet Bo Könberg om effekterna
av reformeringen av läkemedelsförsäkringen:

Riksdagen beslutade våren 1992 att göra omfattande förändringar i för-
säkringssystemet för läkemedel. I korthet innebar förändringarna att läke-
medelskonsumenten från den 1 juli fick betala en högre egenavgift för re-
ceptbelagda läkemedel. Från den 1 januari 1993 infördes ett system med re-
ferenspriser som innebär att när det finns två eller flera helt identiska läke-
medel ersätter staten det billigaste av dessa - det s.k. referenspriset. Översti-
gande kostnad får betalas av konsumenten om denne, trots att en billigare
helt identisk variant finns, väljer att ta ut den dyrare läkemedelsvarianten.

En mindre uppmärksammad förändring som beslutades av riksdagen var
att det prisförhandlingssystem som skötts av Apoteksbolaget avskaffades
med hänvisning till harmoniseringen till EG. Genom detta beslut råder i
princip fri prissättning på läkemedel. Istället infördes en ordning som inne-
bär att den tillverkare som vill att företagets läkemedelsprodukter skall om-
fattas av statens subventionering måste förhandla med Riksförsäkringsver-
ket för att få produkten uppförd på subventionslistan.

Riksdagen beslutade också att läkemedelskommittéerna skall få en ut-
vecklad roll vad gäller val av läkemedel och informationen kring läkemedel.
Riksdagen uttalade att man genom ökad information och rekommendatio-
ner kan skapa mer långsiktiga förutsättningar för att hålla läkemedelskostna-
derna nere. Regeringen fick i uppdrag att ta ett initiativ i denna fråga.

Även om reformeringen av läkemedelssystemet bara har varit i kraft un-
der en kortare tid böljar nu de första erfarenheterna av denna bli kända.
Vissa företag inom läkemedelsindustrin vidtog snabbt motåtgärder för att
minimera effekterna på det egna företaget. Mycket snabbt lät tillverkare av
s.k. originalpreparat sina dotterbolag registrera originalprodukten som ko-
piepreparat (generika) med ett annat varunamn. Det är helt identiska pro-
dukter, ofta tillverkade samtidigt i samma fabrik, som packas i olika förpack-
ningar med olika varunamn. Skillnaden mellan de två produkterna är att
dotterbolagets pris är betydligt lägre än moderbolagets.

Avsikten med denna manöver kan tyckas vara god - att ge konsumenterna
bra läkemedel till en lägre kostnad. Bakom originaltillverkarnas agerande
fanns dock mer tvivelaktiga motiv. Genom att lansera samma produkt under

annat varumärke, men till ett betydligt lägre pris, kunde man i praktiken
förhindra konkurrens från andra tillverkare av samma produkt.

Genom att låta sitt dotterbolag sätta ett mycket lågt pris påverkas det s.k.
referenspriset nedåt. Kortsiktigt innebär detta förvisso att moderbolagets
försäljning av det gamla originalpreparatet minskar, men i gengäld blir det
ytterligt svårt för en annan tillverkare av samma produkt att ta sig in på
marknaden. Den som försöker tvingas att lägga sig prismässigt så lågt att det
inte går att få lönsamhet.

Originaltillverkarens avsikt är att hålla detta låga pris via sitt dotterbolag
tills konkurrenterna antingen drar tillbaka sina produkter eller tills man rent
av konkurrerat ut dem. I det läget kan orginaltillverkaren helt bestämma
prisnivån - systemet med referenspriser har i praktiken satts ur spel.

För staten innebär detta agerande att man under en kortare tid får mins-
kade kostnader, vilket är bra. Men efter en tid då konkurrensen upphört
kommer skattebetalarnas kostnader med största sannolikhet åter att öka.

Att originaltillverkarna försöker hitta sätt att kontrollera hela läkemedels-
marknaden kan man se i många andra länder. Där köper originaltillverkarna
upp mindre företag som tillverkar kopiepreparat/generika. Även i Sverige
har detta förekommit. Bl.a. har Kabi-Pharmacia köpt generikabolaget NM
Pharma.

Farhågorna för en sådan utveckling, som nu blivit verklighet, uppmärk-
sammades i riksdagsmotioner i samband med regeringens proposition om
förändringar av läkemedelssystemet. Bl.a. föreslogs ett modifierat referens-
prissystem baserat på läkemedelskommittéerna i de 24 länen. Uppdelningen
på 24 självständiga marknader föreslogs bl.a. för att minimera riskerna för
konkurrensbegränsande motåtgärder från originaltillverkarna och för att un-
derlätta etableringen för nya tillverkare av kopiepreparat. Dessutom skulle
en sådan ordning ha tagit till vara de olika terapitraditioner som finns i olika
delar av landet. Riksdagen avslog tyvärr detta krav.

En annan erfarenhet av det nya systemet är att flera tillverkare av läkeme-
del valt att inte låta sina läkemedel ingå i den s.k. subventionslistan. För kon-
sumenten innebär detta att han eller hon får betala hela kostnaden för ett
läkemedel. Speciellt gäller detta för s.k. sjukhusprodukter, som en hel del
kroniker använder regelbundet, där tillverkarna dessutom i många fall också
passat på att höja sina priser.

Det är svårt att förstå motiven i de fall där tillverkaren medvetet valt att
inte förhandla med Riksförsäkringsverket om ett pris och registrering på
subventionslistan. Försäljningen av produkten kommer säkerligen att
minska eftersom konsumenten får ta hela kostnaden för läkemedlet.

Man kan bara spekulera i de verkliga skälen till att en tillverkare avstår
från att låta ett preparat ingå i subventioneringen. Troligast är nog att man
på detta sätt vill sätta press på myndigheter och politiska beslutsfattare att
helt släppa prissättningen på läkemedel fritt. När konsumenten upptäcker
att det läkemedel han eller hon är i behov av helt skall betalas av den en-
skilde kommer konsumenten att rikta kravet på politikerna att förändra sy-
stemet.

I vissa enskilda fall kan förklaringen givetvis vara att man inte förstått det
nya systemets konstruktion. För dessa läkemedel är det förhoppningsvis en

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

10

tidsfråga innan tillverkaren väljer att förhandla med Riksförsäkringsverket
om att låta dem omfattas av rabatteringen.

I princip är ju prissättningen fri, men om man i dag vill åtnjuta statens
subvention är tillverkaren tvingad att förhandla om priset med Riksförsäk-
ringsverket. Med press på beslutsfattarna kan man anta att vissa läkemedels-
tillverkare hoppas på att regering och riksdag ser sig tvingade att även ta bort
denna form av prisreglering.

En mindre vanlig, men förekommande, motåtgärd från industrins sida är
att registrera ett läkemedel, sätta ett lågt pris men inte tillhandahålla det på
marknaden. På det sättet tvingar man andra tillverkare av exakt samma pro-
dukt att sätta samma låga pris på sina produkter. Detta eftersom referenspri-
set gör att subventioneringen utgår från det lägsta priset - även om den pro-
dukt som har det lägsta priset inte tillhandahålls på marknaden.

Denna form av ”blockeringsregistreringar” motiveras av företagen med
att man ännu inte bestämt sig för om man skall marknadsföra produkten i
Sverige. I realiteten handlar det om att kraftigt försvåra för konkurrenter att
ta sig in på marknaden. Sätts priset på den produkt som sedan inte tillhanda-
hålls riktigt lågt blir det i praktiken omöjligt för andra tillverkare att lansera
sina exakt likadana produkter genom att referenspriset utgår från det fiktivt
lägsta priset.

Ett av syftena med reformeringen av läkemedelssystemet var att minska
skattebetalarnas kostnad för subventioneringen av läkemedel. Tanken var
att man, på den del av läkemedelsmarknaden som inbegriper icke-patente-
rade läkemedel, skulle få en övergång från dyra preparat till helt identiska
men betydligt billigare sådana. Regeringen uppskattade den möjliga bespa-
ringen till ca 400 miljoner kronor per år.

Denna besparing verkar nu ätas upp av en ökad förskrivning av dyra pa-
tenterade preparat. Industrin har genom intensiv och tvivelaktig bearbet-
ning av de receptförskrivande läkarna i många fall lyckats få dessa att byta
från icke-patenterade och billiga preparat till betydligt dyrare patentskyd-
dade. Det finns klara tecken på att så har skett under de senaste året.

Argumentet från industrins sida är att dessa nya ”mer avancerade” prepa-
rat är bättre ur medicinsk synpunkt. Ibland stämmer detta, ibland är det bara
frågan om att stoppa in den gamla läkemedelssubstansen i en ny typ av kap-
sel och förändra styrkan något.

Aven när det är frågan om en medicinskt mer avancerad produkt typ Lo-
sec från Astra är det tveksamt om samtliga patienter med magbesvär skall
ordineras Losec vid sin första kontakt med läkaren. Ur medicinsk synpunkt
kan en rad andra alternativ, effektiva och betydligt billigare, prövas först in-
nan Losec-preparatet skrivs ut.

För industrin handlar det nu om stora pengar. Referensprissystemets in-
förande skulle för de etablerade originaltillverkarna ha kunnat medföra ett
inkomstbortfall. Genom de ”motåtgärder” som beskrivits ovan har man ef-
fektivt neutraliserat denna risk.

Landets skattebetalare får snällt fortsätta att ständigt öka på sina subven-
tioner av läkemedel.

Dessa ”motåtgärder” från industrins sida måste på något sätt motverkas
från statens sida.

För att komma åt den form av prisdumpning som originaltillverkarna gör
via sina dotterbolag måste referensprissystemet modifieras. Ett alternativ är
att dela upp landet i flera delmarknader där man självständigt inom dessa får
större möjligheter att lokalt variera referenspriset. Ett annat alternativ är att
ge Riksförsäkringsverket/Läkemedelsverket möjlighet till en större margi-
nal vid bestämmande av referenspriset, exempelvis genom att referenspriset
får sättas med utgångspunkt från det lägsta priset +/- 20%.

För att undvika den form av ”utpressning” som tillverkarna utsätter staten
för genom att inte låta föra upp sina produkter på subventionslistan finns
bara ett sätt. Staten kan genom att tillåta och förenkla s.k. parallellimport
av läkemedel garantera att läkemedelskonsumenterna får bra läkemedel till
låg kostnad. Läkemedelstillverkarna har i dag i princip ensamrätt på att föra
in sitt företags produkter i Sverige. Det ger dem en unik position gentemot
Riksförsäkringsverket/Läkemedelsverket. Skulle staten tillåta att andra di-
rektimporterar samma företags läkemedel till Sverige skulle trycket öka på
tillverkarna att dels hålla nere sina priser i Sverige, dels låta läkemedlen
föras upp på subventionslistan.

För att undvika ”blockeringsregistreringar” kan staten vidta flera åtgär-
der. Man kan förbjuda denna form av registrering rakt av. Detta kan dock
möta på hinder eftersom tillverkarna rimligen måste kunna få skydda sin
produkt genom registrering. För en sådan åtgärd talar dock att produkten
genom patentskyddet redan har ett tillräckligt skydd. En annan, och kanske
lämpligare, åtgärd är att man separerar registrering och prissättning. Pro-
dukten får gärna registreras, men prissättning, som påverkar referenspriset,
får endast ske om produkten verkligen tillhandahålls på marknaden.

För att minska överflyttningen från billiga till dyra läkemedel krävs betyd-
ligt mer omfattande ingrepp. Ett sätt är att låta utfärda centrala terapire-
kommendationer, ett slags basläkemedelslista, för olika diagnoser och att
dessa sedan har betydelse för statens subventionering. Ett annat sätt är att
låta de lokala läkemedelskommittéerna få en styrande roll vid val av terapi
och därmed subventionering av läkemedel. Ett sätt att ytterligare öka incita-
mentet för de receptförskrivande läkarna att följa de rekommendationer
som kommittéerna gör kan vara att låta en del av de besparingar som dessa
kan åstadkomma komma läkare, sjuksköterskor, m.fl. till del genom ökad
utbildning och pengar till lokal forskning.

I samband med riksdagens behandling av läkemedelssubventioneringen
diskuterades informationen till konsumenten och den förskrivande läkaren.

Många apoteksanställda kan i dag vittna om att informationen till konsu-
menten om de förändrade villkoren för subventionering inte har fungerat.
Inte heller receptförskrivarna tycks ha blivit ordentligt informerade om det
nya systemet.

De som förskriver läkemedel fortsätter slentrianmässigt att skriva ut
gamla dyra preparat, trots att billigare helt identiska kopior finns att tillgå.
Om patienten fått läkemedel förskrivna som medför en kostnad över 120 kr,
upptäcker patienten i de flesta fall först vid sitt besök på apoteket att han
eller hon på grund av läkarens förskrivning får betala en mellanskillnad om
patienten skall få det som läkaren skrivit på receptet.

Om patienten fått läkemedel förskrivna som understiger 120 kr är det inte

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

11

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

12

alls säkert att han eller hon får reda på att det finns betydligt billigare alterna-
tiv. I många av dessa fall skulle patienten kunna spara upp emot 50 % av
läkemedelskostnaden om informationen till konsumenten från läkare och
apotek verkligen fungerade.

En annan försvårande faktor för apotekens informationsgivning är att
vissa läkemedel ena månaden finns med på subventionslistan och nästa må-
nad är bortplockade. För patienten kan detta innebära oerhörda föränd-
ringar i kostnaden för att få ut ett visst läkemedel.

Apotekspersonalen får genom detta en tung uppgift att förklara det nya
referensprissystemet för kunden. Även om apotekspersonalen genom beslut
av Socialstyrelsen/Läkemedelsverket fått möjlighet att med kundens medgi-
vande byta till det billigare och fullt subventionerade läkemedlet är det
många konsumenter som inte vågar göra bytet. För den enskilde medför
detta en stor extrakostnad. Speciellt många äldre personer vågar inte göra
ett sådant byte eftersom ”doktorn har skrivit så på receptet”.

De förskrivande läkarna har här en viktig roll att fylla. Detta förutsågs
också vid riksdagsbehandlingen. Det är vid mötet mellan läkare och patient
som informationen om det nya subventionssystemet måste ges. Patienten,
som i de allra flesta fall har stort förtroende för sin läkare, har antagligen
lättare för att ta emot informationen från sin läkare, än av apotekspersonal
stående vid en betjäningsdisk. I samband med att läkaren informerar sin pa-
tient är det som lättast att motivera sin patient för ett byte från ett dyrt prepa-
rat till ett billigare helt identiskt.

I många fall verkar denna information inte ha fungerat. De ansvariga myn-
digheterna bör tydligt informera de förskrivande läkarna om deras ansvar att
ge denna information till sina patienter. För att underlätta för de receptför-
skrivande läkarna att agera kostnadsmedvetet måste dessa regelbundet få
prisjämförande läkemedelsinformation. Logiskt vore att försäkringsgivaren
Riksförsäkringsverket åtog sig att en gång per kvartal göra en prissamman-
ställning över identiskt lika läkemedel och distribuera denna till läkarna.

Dessutom bör arbetet med att återföra s.k. förskrivningsprofiler till varje
receptutfärdande läkare påskyndas. Genom detta kan läkarna göras med-
vetna om att man fortsätter att skriva ut dyra preparat trots att billigare helt
identiska finns att tillgå.

Apoteken bör också stimuleras att informera konsumenterna om de billig-
are helt identiska alternativ som finns att tillgå, detta oavsett om preparaten
kostar mindre eller mer än 120 kr. Tyvärr motverkar Apoteksbolagets nuva-
rande prispåslagsmodell detta. Om apotekens information skulle fungera
och få genomslag skulle detta, med apotekens nuvarande sätt att ta ut sina
kostnader, innebära kraftigt minskade intäkter för Apoteksbolaget. Apote-
kens påslagsmodell bör därför förändras så att det blir egalt om apoteken
säljer dyra eller billiga läkemedel.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga biträdande socialministern föl-
jande:

Avser regeringen att framlägga förslag som förhindrar den form av pris-
manipulation som vissa läkemedelstillverkare börjat använda sig av efter in-
förandet av referenspriser?

Avser regeringen att lägga fram förslag som förhindrar s.k. blockeringsre-
gistrering?

Avser regeringen lägga fram förslag som gör det tillåtet och enkelt att pa-
rallellimportera läkemedel till Sverige?

Kommer det nya referensprissystemet att medföra en minskning av statens
kostnader för subventionering av läkemedel?

På vilket sätt avser regeringen att förbättra informationen till läkemedels-
konsumenterna om det nya referensprissystemet?

Hur har regeringen tänkt följa upp riksdagens beslut om att utveckla läke-
medelskommittéernas roll på läkemedelsmarknaden?

Hur har regeringen följt upp riksdagens beslut om bättre prisinformation
till de receptförskrivande läkarna?

1992/93:170 av Maj Britt Theorin (s) till utrikesministern om förbud mot
vissa landminor m.m.:

Vatje år lemlästats över 200 000 människor av minor, även i länder som
har haft fred i åratal. Det är främst de fattiga på landsbygden som drabbas.
Barnen tror att plastminorna är leksaker. De tar upp minorna som explode-
rar i deras händer. Kvinnor som samlar ved och män som brukar jorden lem-
lästas eller mister livet när minor exploderar utan förvarning.

Tyngden av ett litet barn räcker för att minan skall explodera. Kroppen
fylls av plastsplitter som är svårt att se på röntgenplåtar.

I bl.a. Afghanistan, Cambodja, Kurdistan och Somalia finns miljontals
minor. Ingen vet var, eftersom de spridits helt utan kontroll, minkartor och
hänsyn till civilbefolkningen.

För att komma till rätta med dessa problem krävs ett internationellt sam-
arbete genom FN. Detta kan bl.a. ske genom en översynskonferens av 1981
års vapenkonvention, vars uppgift är att föra in vapenkategorier som bör för-
bjudas eller begränsas.

Tillverkning och försäljning av antipersonella minor bör förbjudas, och de
länder som tillverkat och exporterat minorna bör i första hand ta ansvar för
minröjning.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesministern följande:

Är regeringen beredd att förbjuda tillverkning och försäljning av antiper-
sonella minor eller komponenter till antipersonella minor?

Är regeringen beredd att framlägga förslag om internationellt förbud för
tillverkning och använding av antipersonella minor?

Är regeringen beredd att verka för att ansvar för minröjning också läggs
på det land som tillverkat och exporterat minor?

Är regeringen beredd att internationellt agera för minröjning i de värst
drabbade länderna och bistånd till minröjningsprogram och svenska minröj-
ningsgrupper?

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

13

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

14

den 29 april

1992/93:171 av Torgny Larsson (s) till kulturministern om peruanska flyk-
tingars behandling vid återförvisning:

Under år 1992 sökte 942 peruaner asyl i Sverige. Samma år avgjordes 160
asylärenden som rörde peruaner. Av dessa 160 fick 48 stanna medan 98 avvi-
sades, 14 ärenden avskrevs.

Av de peruaner som söker asyl i Sverige finns olika skäl angivna. Frågan
är hur beslutande myndigheter bedömer dessa skäl.

Rapporter har kommit från skilda håll om en allt svårare situation i Peru.
Bl.a. har det uppgetts att tortyr förekommer i militärfängelser, något som
kan drabba män som inte beviljats uppehållstillstånd i Sverige och som där-
för avvisas. Även på annat sätt uppges de mänskliga rättigheterna kränkas.

Mot bakgrund härav frågar jag:

Hur bedömer regeringen situationen i Peru?

Vilka konsekvenser bör detta få för bedömningen av skäl för anhållan om
uppehållstillstånd? Hur många personer har hittills under 1993 anhållit om
uppehållstillstånd? Hur många har avvisats? Vad har skälen härtill varit? Vil-
ken grad av säkerhet kan garanteras personer som inte beviljats tillstånd att
stanna i Sverige?

1992/93:172 av lan Wachtmeister (nyd) till näringsministern om riskkapital-
bolagen:

För ungefär ett år sedan var disponeringen av löntagarfonderna med all
rätt en stor politisk fråga. Från Ny demokratis sida drev vi envetet en linje
som innebar att så stor del som möjligt av pengarna skulle komma det fria
näringslivet till del, så att små och medelstora företag kunde få den finansie-
ring som är en förutsättning för deras utveckling och därmed också för deras
förmåga att generera riktiga produktiva jobb.

De riskkapitalbolag och portföljföretag som så småningom bildades, ver-
kade uppfylla intentionerna.

Det har emellertid visat sig att portföljföretagen, framför allt Bure, sökt
sig andra vägar och läst bolagsordningen som fan läser bibeln. I stället för en
multiplikatoreffekt åstadkommen genom samarbete med andra riskkapital-
bolag och genom förvaltningsuppdrag, försöker man bygga sin egen kon-
cern - de privatiserade löntagarfondernas Investor.

Samtidigt klagar många små och medelstora företag på att det fortfarande
inte finns riskkapital.

Industri- och nyföretagarfonderna har dragit i gång nyföretagarlån m.m.,
men intresserade innovatörer och entreprenörer tycker sig finna föga stöd.
Även här en spänd förväntans upplösning i nästan intet.

Bankkrisen pågår för fullt med de enorma brister i kreditsystemen som
detta innebär. Riksbanken vägrar sänka räntan osv. Situationen är utomor-
dentligt allvarlig.

Är näringsministern beredd att diskutera och vidta åtgärder för att rätta
till de uppenbara brister som redan kan noteras?

1992/93:173 av lan Wachtmeister (nyd) till statsrådet Bo Lundgren om fall-
skärmsavtalen:

Först var det bara de riktigt höga cheferna i de verkligt stora företagen
som hade dem. Sedan spred de sig in absurdum; till chefer, styrelseledamö-
ter och alla möjliga befattningshavare inom stat, kommun och landsting, nä-
ringsliv och organisationer.

Svenska folket har all rätt att reagera mot att behöva betala för dem som
riskerar att falla från hög höjd.

Den vanliga svensk som förlorar sitt jobb och blir arbetslös, hänvisas till
socialhjälp eller i bästa fall till kontant arbetsmarknadsstöd. En kommunal-
pamp däremot, som kanske till och med misskött sitt arbete och vars lön den
arbetslösa svensken betalat via skattsedeln, faller mjukt med hjälp av en fall-
skärm.

Vad kan då göras?

Till att bölja med bör fallskärmar förbjudas för all framtid i offentlig verk-
samhet.

Det går också att förbjuda dem i företag som helt eller delvis ägs av staten.

Stat och kommuner kan villkora stöd till organisationer, banker m.m. med
att fallskärmsavtal inte får förekomma eller i vart fall öppet måste godkän-
nas.

Vidare är det dags för samhällets toppar - inom såväl offentlig som privat
verksamhet - att ta ansvar och föregå med gott exempel. Alla talar ju om att
det är dags för vanliga svenskar att göra det.

Vad - i klartext - avser skatteministern göra åt fallskärmsavtalen?

1992/93:174 av Birgitta Dahl (s) till socialministern om barnfamiljernas si-
tuation:

Den kris som vårt land för närvarande går igenom drabbar i stor utsträck-
ning de yngre i vårt samhälle och inte minst barnfamiljerna. Ungefär två
tredjedelar av de arbetslösa är under 35 år, dvs. de som just avslutat sin ut-
bildning och de unga familjerna. Det är också barnfamiljerna som drabbas
särskilt svårt av regeringens bostadspolitik, sänkt ersättning till a-kassan,
höjda taxor inom barnomsorgen och skolmåltidsavgifter och förfallet i sko-
lorna och barnomsorgen.

Enligt uppgifter i pressen har Finansdepartementets fördelningspolitiska
grupp genomfört analyser av barnfamiljernas ekonomi. Dessa analyser sägs
visa på att barnfamiljerna har råkat mer illa ut än några andra grupper. Re-
sultatet av analyserna anges också ha påverkat utformningen av regeringens
kompletteringsproposition.

Regeringens politik ökar klyftorna i samhället och missgynnar dem i sam-
hället som har de sämsta ekonomiska förutsättningarna och de största beho-
ven. Detta är naturligtvis särskilt allvarligt när det gäller barnen eftersom
det påverkar hela deras framtid. Den utveckling vi nu ser är på många sätt
dramatisk och mycket snabb.

Med en kombination av social nedrustning och olika sorters peng är man
nu i de borgerligt styrda kommunerna på vild flykt i väg från den generella

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

15

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

välfärdspolitiken. När fler och fler utförsäkrade långtidsarbetslösa skall för-
sörjas med hjälp av socialhjälp, tas pengarna från verksamheter som redan
drabbats hårt av regeringens indragningar. Värst drabbas barnen eftersom
det är från daghem, skolor och kultur- och fritidsverksamheten de största
indragningarna sker. Då sjunker kvaliteten. Det blir då allt vanligare att de
föräldrar som kan och orkar tar sina barn och sin peng och går från gemen-
samma verksamheter till privata alternativ som får större bidrag än kommu-
nens barnomsorg och skolor. Kvar i kommunernas alltmer förslummade och
segregerade verksamheter blir de barn och äldre som behöver mest, men nu
får minst. De extra resurserna som behövs för att utsatta barn skall få en
chans till ett bra liv försvinner.

Resultaten kan enligt personal i hälso- och socialvården redan mätas i
sämre hälsotillstånd och ökad social oro. Risken är att en mycket stor grupp
barn och ungdomar skadas varaktigt.

Samtidigt planerar regeringen att lämna förslag till införande av vårdnads-
bidrag för småbarnsföräldrarna. Vårdnadsbidragen ökar samhällets kostna-
der kraftigt, vilket bl.a. beräkningar från socialministerns eget departement
visar, och tar på så sätt i anspråk resurser som bättre kunde användas för att
ge stöd till barnen. Vårdnadsbidrag innebär allvarliga hot mot jämställdhe-
ten. Inte minst hotas de arbetslösa unga kvinnorna. Om vårdnadsbidrag in-
förs riskerar dessa kvinnor att aldrig kunna komma ut på arbetsmarknaden.
Deras arbetslöshet permanentas. Risken är stor för att de hamnar i ett livs-
långt beroende och aldrig får en chans att tjäna ihop till en rejäl pension.

Vårt alternativ, föräldraförsäkringen, som hittills värnats av socialminis-
tern och det parti han företräder, ger tydliga signaler till blivande småbarns-
föräldrar att först skaffa sig utbildning och fotfäste på arbetsmarknaden in-
nan man skaffar barn. Vårdnadsbidraget ger rakt motsatt signal. Det blir ex-
tra farligt när så många unga kvinnor är arbetslösa.

Mot denna bakgrund vill jag fråga social- och jämställdhetsministern föl-
jande:

Är regeringen beredd att vidta åtgärder för att förhindra att barnfamil-
jerna drabbas särskilt hårt av den ekonomiska krisen och arbetslösheten?

Finns det, mot bakgrund av de oroande uppgifterna om barnfamiljernas
ekonomi, anledning att ompröva regeringens bostadspolitik eller beslutet att
sänka ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen?

Är socialministern beredd att vidta omedelbara och aktiva åtgärder för att
motverka den kraftiga försämringen av kvaliteten i barnomsorgen och sko-
lan och den utslagning och segregation som detta leder till?

Vilka skäl har social- och jämställdhetsministern att nu förorda ett vår-
nadsbidrag trots att det skulle leda till ökade kostnader på statsbudgeten och
kraftiga nedskärningar på andra områden av det sociala trygghetssystemet
samt innebära ett förödande slag mot jämställdheten?

1992/93:175 av Sven-Olof Petersson (c) till försvarsministern om kommunal
medverkan i sjöräddningstjänst:

16

Staten har för närvarande avtal med fem kommuner om medverkan av
resp, kommuns räddningstjänster vid olika typer av räddningstjänst till sjöss.

Sett ur såväl regional som säkerhetssynpunkt är det anmärkningsvärt att
det inte finns något avtal med någon kommun på kuststräckan Malmö-
Stockholm.

Längs sydkusten och området i södra Östersjön finns den mest omfattande
sjötrafiken i svenskt närområde. I området finns också landets största kon-
centration av fiskefartyg. Till detta kommer en uppbyggnad av färjetrafiken
mellan sydöstra Sverige och länderna på andra sidan Östersjön.

Vid F17 i Kallinge finns flygvapnets räddningstjänst centralt och strate-
giskt placerad. Dessutom finns även Marinens 13:e helikopterdivision place-
rad i Kallinge. Till detta kommer marinens olika fartygsenheter liksom re-
surser ur kustbevakningen, lokaliserade med Karlskrona som hemmahamn.
Det finns skäl att anta att dessa resurser kommer att tas i anspråk vid de
räddningsuppdrag där också de aktuella kommunernas räddningstjänster
kan bli engagerade. Det vore därför rimligt att exempelvis Karlskronas och
Ronnebys kommuner blev engagerade i de avtal som har tecknats.

Jag ställer därför frågan till försvarsministern om han är beredd att se till
så att åtgärder vidtas som möjliggör att förändringar kommer till stånd som
möjliggör ett effektivare sambruk mellan de olika resurser som kan använ-
das i räddningstjänst till sjöss och därmed låta Blekingekommuner bli ak-
tuella som samarbetspartner.

1992/93:176 av Sinikka Bohlin (s) till miljöministern om Statens institut för
byggnadsforskning:

I forskningspropositionen föreslås att Statens institut för byggnadsforsk-
ning (SIB) läggs ner och avvecklas under budgetåret 1993/94. Verksamheten
vid SIB föreslås ombildas till två nya forskningsenheter, en teknisk som är
knuten till Tekniska högskolan i Stockholm och en samhällsvetenskaplig som
är knuten till Uppsala universitet. För den senare anvisas i propositionen
ingen finansiering.

I ett antal motioner, som nu skall behandlas av riksdagen, framförs dock
krav på finansiering för även denna del. I ett frågesvar har utbildningsminis-
tern framfört att det inte finns tillräckligt underlag för den samhällsveten-
skapligt inriktade forskningen vid SIB. Regeringen har därför givit Huma-
nistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet i uppdrag att utvärdera den
samhällsvetenskapliga forskningen vid SIB och pröva förutsättningarna för
dess försatta existens. Uppdraget kommer att rapporteras till regeringen se-
nast den 1 oktober 1993.

Det bör konstateras att en undersökning redan utförts med följande re-
missgång. Därför är det ytterst angeläget att beslut om finansiering och orga-
nisation av även SIB:s samhällsvetenskapliga forskning fattas redan under
våren 1993 innan verksamheten avvecklas. Arbetet med ombildningen
måste kunna bedrivas parallellt med den tekniska och samhällsvetenskapliga
enheten.

Med anledning av det anförda vill jag fråga miljöministern:

1. Avser ministern driva ombildningen av SIB parallellt med båda berörda
forskningsgrenar?

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

18

2. Hur skall den framtida samhällsvetenskapliga forskningen finansieras?

1992/93:177 av Lars Stjemkvist (s) till statsrådet Reidunn Laurén om mark-
nadshyror:

Antalet vräkningar har ökat kraftigt, antalet tomma lägenheter likaså, sär-
skilt i relativt nybyggda hus. Vi ser redan att segregationen ökar. Många
tvingas söka sig till billigare alternativ.

Det är ofrånkomligt att också subventionerna till boendet ifrågasätts när
underskottet i statens finanser ökar. Mot den bakgrunden är det särskilt vik-
tigt att nedskärningarna fördelas på ett så rättvist sätt som möjligt. Dessutom
är det nödvändigt, och det borde också vara självklart, att avstå från regel-
ändringar på bostadsmarknaden, som ytterligare höjer hyrorna.

Trots det förbereder uppenbarligen regeringen en förändring av hyresför-
handlingslagen. När detta skrivs är innehållet förvisso inte officiellt, men
statsrådet har redan avslöjat huvudingredienserna.

- Allmännyttan skall inte längre vara hyresledande. Det innebär att privat-
värdarna ges en möjlighet att justera upp hyrorna på vissa orter.

- Det kollektiva förhandlingssystemet bryts sönder. Det innebär bl.a. att da-
gens kollektiva boinflytande i praktiken omöjliggörs. Erfarenheterna visar
att med ökat ansvar följer mindre kostnader. Med de planerade föränd-
ringarna riskerar gjorda vinster att gå förlorade.

- Större variationer i förhållande till bruksvärdet skall tillåtas. Hyrorna skall
bli ”spänstigare”, förklarade statsrådet i en frågestund i riksdagen.

Slutsatsen är given: Det skall bli lättare att höja hyrorna för värdarna, och
det skall i större utsträckning ske på marknadens villkor.

I valrörelsen lovade alla partier att inte införa marknadshyror. Med un-
dantag för vissa fastighetsägare, som söker en möjlighet att i framtiden kom-
pensera sig för fastighetskrisen, hörs i dag inga rop på marknadshyror. Där-
för vore det milt uttryckt anmärkningsvärt om regeringen fullföljer planerna
på att förändra hyressättningen i riktning mot marknadshyror.

Mot den bakgrunden frågar jag statsrådet:

Är statsrådet beredd vidta åtgärder som lugnar alla oroliga, och som gör
att planerna på att införa marknadshyror, eller ”spänstigare” hyror, skrin-
läggs?

1992/93:178 av Harriet Colliander (nyd) till statsministern om utnämningspo-
litiken:

För att den offentliga sektorn skall fungera tillfredsställande behövs kom-
petenta och skickliga befattningshavare. Framför allt fordras chefer som på
ett effektivt sätt kan driva verksamheten.

Vår offentliga sektor är utsatt för en kontinuerlig förändringsprocess som
ställer krav på dynamik, nytänkande och ledaregenskaper. Därför måste det
blir ett slut på politiska utnämningar. Utnämningar måste baseras enbart på
kompetens och skicklighet. Angivna kriterier måste ges en mer framskju-
tande roll vid alla utnämningar av myndighetschefer.

I de fall då myndigheter bolagiseras ställs särskilda krav dels på att den

som utnämns har erfarenhet som företagsledare, dels på att han eller hon
har dokumenterat goda affärsresultat och ledaregenskaper.

Regeringen har vid ett flertal tillfällen valt att utnämna personer på enbart
politiska grunder.

1. Vi önskar en redovisning av statsministern beträffande vilka kriterier som
utgör grund för utnämning av generaldirektörer, höga statliga befatt-
ningshavare samt statliga bolagschefer.

2. Anlitas utomstående konsult vid rekryteringen eller sker beredningen in-
ternt inom regeringskansliet?

3. Behandlas utnämningar av VD och vice VD på samma sätt som i fråga
om höga ämbetsmän i statens tjänst?

1992/93:179 av Lars Biörck (m) till miljöministern om koldioxidskatt:

Biobränslen anses ingå i kretslopp varför de till skillnad mot fossila bräns-
len definitionsmässigt inte anses bidra med koldioxid till atmosfären vid för-
bränning. Av den orsaken är de befriade från koldioxidskatt.

Med biobränslen jämställs i dag även torv, vilket enligt min mening är fel-
aktigt. Torven innehåller beståndsdelar som ur bränslesynpunkt kan likstäl-
las med fossila bränseln. Nybildning av torv tar visserligen inte lika lång tid
som nybildning av olja, kol och naturgas, men det handlar ändå om några
tusen år.

På grund av de gynnsamma beskattningsreglerna planeras nu också för im-
port av torv, vilket innebär ökad konkurrens med inhemska biobränslen.
Utan skattesubventionen skulle denna import sannolikt inte äga rum.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet:

Avser regeringen att utreda frågan om det lämpliga i att subventionera ett
bränsle som urkretsloppssynpunkt har flera likheter med högt beskattade
fossila bränslen?

8 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 29 april

1992/93:651 av Birgitta Dahl (s) till finansministern om barnfamiljernas eko-
nomiska situation:

Enligt uppgifter i pressen har statsrådet Olof Johansson inför arbetet med
kompletteringspropositionen beställt analyser angående barnfamiljernas
ekonomiska situation från Finansdepartementets fördelningspolitiska grupp
inför arbetet med propositionen. Dessa uppgifter har sedan legat till grund
för ställningstagandena i propositionen.

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

Kan finansministern redogöra för resultatet av dessa analyser?

19

Prot. 1992/93:103    1992/93:652 av Inger Lundberg (s) till statsrådet Bo Lundgren om radiout-

3 maj 1993          sändningar från VM i ishockey:

För många svenskar tillhör världsmästerskapet i ishockey höjdpunkterna
under idrottsåret.

Tidigare har svenska folket kunnat följa hockey-VM genom de allmänna
radiokanalerna. Internationella Ishockeyförbundet har i år valt att för Sveri-
ges del träffa avtal med Kinneviksgruppen varvid public service-kanalerna
utestängts från VM. Många svenskar går helt miste om möjligheten att följa
arrangemanget i radio.

Svensk idrott är starkt beroende av gemensamma satsningar på idrottsan-
läggningar och föreningsstöd. Detta gäller inte minst ishockeyn, där det
breda folkliga intresset påverkat tillkomsten av en mängd större och mindre
isanläggningar. Det blir därför utomordentligt stötande att inget annat än
högsta möjliga profit gäller när idrotten förhandlar med de olika radioföreta-
gen.

Är statsrådet beredd att verka för att hela svenska folket genom radion får
möjlighet att ta del av VM i ishockey i framtiden?

1992/93:653 av Georg Andersson (s) till statsrådet Beatrice Ask om kvalite-
ten på den svenska skolan:

Regeringen har utlovat att skapa Europas bästa skola. Därmed har man
skapat intryck av att vilja genomföra förbättringar i skolan.

I verkligheten har klasserna blivit större och lärarna färre. Svaga elever
får allt mindre hjälp. Lärarlösa lektioner blir allt vanligare. Nedslitningen av
skollokalerna tilltar.

Med anledning av denna utveckling vill jag fråga skolministern vilka åtgär-
der regeringen avser att vidta för att hejda försämringen av kvaliteten i sko-
lans verksamhet.

1992/93:654 av Margareta Viklund (kds) till kulturministern om praktisk yr-
kesorientering för invandrare:

Stora ansträngningar görs för att förkorta väntetiden för asylsökande vid
Invandrarverkets förläggningar. För många blir trots detta väntetiden lång.
Bristen på sysselsättning gör att många asylsökande får problem med sin fy-
siska och mentala hälsa. Personer som på försök deltagit i verksamheter där
de upplever sig ha en uppgift mår bättre.

I avvaktan på resultat av pågående utredningar och i väntan på att situatio-
nen i det egna landet skall bli bättre så att det går att återvända, skulle en
verksamhet liknande skolornas praktiska yrkesorientering kunna prövas.

Avser statsrådet Friggebo att vidtaga några åtgärder för att få till stånd en
praktisk yrkesorientering för invandrare?

20

9§ Kammaren åtskildes kl. 15.01.

Prot. 1992/93:103 3 maj 1993

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Barbro Nordström

21

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993 Innehållsförteckning

Måndagen den 3 maj

1 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen.............. 1

2§ Avsägelse ......................................... 1

3 § Meddelande om kompletteringsval till Riksdagens besvärsnämnd     1

4 § Justering av protokoll................................ 1

5 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 2

6 § Bordläggning ...................................... 2

7 § Anmälan om interpellationer

1992/93:163 av Ingela Thalén (s) om SAS:s planerande.....    3

1992/93:164 av Gunhild Bolander (c) om räddningstjänst till
sjöss......................................... 4

1992/93:165 av Maj Britt Theorin (s) om kärnvapenprov och
dumpning av radioaktivt avfall..................... 5

1992/93:166 av Per Stenmarck (m) om regionalpolitiken ....    5

1992/93:167 av Sylvia Lindgren (s) om behandling av skador
från tortyr..................................... 7

1992/93:168 av Gustaf von Essen (m) om vårdnadstvister m.m. 7

1992/93:169 av Kent Carlsson (s) om effekterna av reforme-
ringen av läkemedelsförsäkringen................... 8

1992/93:170 av Maj Britt Theorin (s) om förbud mot vissa land-
minor m.m..................................... 13

1992/93:171 av Torgny Larsson (s) om peruanska flyktingars
behandling vid återförvisning....................... 14

1992/93:172 av lan Wachtmeister (nyd) om riskkapitalbolagen 14

1992/93:173 av lan Wachtmeister (nyd) om fallskärmsavtalen    15

1992/93:174 av Birgitta Dahl (s) om barnfamiljernas situation 15
1992/93:175 av Sven-Olof Petersson (c) om kommunal medver-
kan i sjöräddningstjänst........................... 16

1992/93:176 av Sinikka Bohlin (s) om Statens institut för bygg-
nadsforskning .................................. 17

1992/93:177 av Lars Stjernkvist (s) om marknadshyror.....    18

1992/93:178 av Harriet Colliander (nyd) om utnämningspoliti-
ken.......................................... 18

1992/93:179 av Lars Biörck (m) om koldioxidskatt........ 19

8 § Anmälan om frågor

1992/93:651 av Birgitta Dahl (s) om barnfamiljernas ekono-
miska situation................................. 19

1992/93:652 av Inger Lundberg (s) om radioutsändningar från

VM i ishockey.................................. 20

22

1992/93:653 av Georg Andersson (s) om kvaliteten på den
svenska skolan.................................. 20

1992/93:654 av Margareta Viklund (kds) om praktisk yrkes-
orientering för invandrare......................... 20

Prot. 1992/93:103

3 maj 1993

23

gotab 43797, Stockholm 1993