Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:58 Onsdagen den 5 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1991/92:58

Riksdagens protokoll
1991/92:58

Onsdagen den 5 februari

Kl. 9.00-10.07

Protokoll

1991/92:58

1 § Svar på interpellation 1991/92:81 om naturvårdshänsynen i skogs-
bruket

Anf. 1 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Berndt Ekholm har frågat mig

-om jag delar uppfattningen att bristerna fortfarande är stora avseende na-
turvårdshänsynen i skogsbruket,

- om vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att näringen skall efterleva
gällande lagstiftning på naturvårdsområdet,

- om det mot bakgrund av de erfarenheter som bl.a. länsstyrelserna redovi-
sat finns anledning att skärpa kraven på naturvårdshänsyn i skogsvårdsla-
gen,

-om jag anser att borttagandet av skogsvårdsavgiften underlättar möjlighe-
terna till naturvårdshänsyn och

- om hur långt markägarens ansvar bör sträcka sig för den biologiska mång-
faldens bibehållande i svensk skog.

I regeringsförklaringen anges att naturvården skall ges en central roll i mil-
jöpolitiken och att den biologiska mångfalden skall värnas. En hög ambi-
tionsnivå skall gälla i arbetet med att skydda värdefull natur såsom våra ur-
skogar, hagar och våtmarker. Regeringen fäster alltså stor vikt vid att natur-
vården liksom miljöfrågorna i stort ges en framträdande roll i all verksam-
het.

Omsorgen om miljön framstår som alltmera viktig för alla dem som brukar
våra skogar. Ett långsiktigt skogsbruk och en ansvarsfull hushållning med
skogarna är sedan länge grundläggande i den svenska skogspolitiken. Efter
hand som nya kunskaper om sambanden i naturen kommer fram, om hur
ekosystemen fungerar, måste de metoder vi använder i skogsbruket anpas-
sas. Ett skogsbruk som inte bygger på de naturgivna förutsättningarna är ett
misslyckande i det längre perspektivet. Detta kan vi inte acceptera. Denna
grundsyn är en av utgångspunkterna för den skogspolitiska kommitténs ar-
bete.

Kravet på skogsbruket att ta hänsyn till naturvården infördes i skogsvårds-
lagen redan år 1975. Det var då en stor nyhet. Det innebar att skogsägarna
åläggs att som ett naturligt inslag i sin verksamhet ta sådan hänsyn till en viss
gräns.

Svar på
interpellationer

1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 58

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

Jag är medveten om att skogsägarna inte alltid lever upp till de krav som
ställs. Det visar den undersökning som skogsstyrelsen har gjort i samarbete
med naturvårdsmyndigheter och intresseorganisationer. Men undersök-
ningen visar enligt skogsstyrelsens redovisning att förhållandena i detta av-
seende är bättre nu än de var i början av 1980-talet.

Vi måste alltså i sammanhanget också komma ihåg att det under de drygt
15 år som har gått sedan skogsvårdslagen ändrades har tagits fram nya kun-
skaper om bl.a. sambanden i naturen och effekterna av olika ingrepp. Efter
hand har också föreskrifter och allmänna råd med anknytning till lagen
skärpts. Men detta räcker inte. Det gäller också att föra ut de nya kunska-
perna och få skogsbrukarna att förstå och acceptera dem.

Regeringens politik syftar bl.a. till att ge den enskilda människan ett större
ansvar. Detta gäller även skogsbrukarna. Genom information, rådgivning
och utbildning får allt fler skogsägare ökade kunskaper om naturvårdsfrå-
goma. Skogsstyrelsens utbildningskampanj Rikare Skog är ett utmärkt in-
slag i denna verksamhet. Den har accepterats av såväl skogsnäringen som
företrädare för den ideella naturvården. Och den har rönt stor internationell
uppmärksamhet. Det är genom ökade kunskaper som vi får förståelse för
den hänsyn som måste tas. Särskilt viktigt i detta sammanhang är att inte
glömma att utbilda alla de nya skogsägare som hela tiden kommer till. Det
är en viktig uppgift för skogsvårdsorganisationen.

Berndt Ekholm frågar också om det finns anledning att skärpa hänsyns-
kraven i skogsvårdslagen. Den frågan är ställd till skogspolitiska kommittén
som bl.a. har skogsstyrelsens och naturvårdsverkets undersökningar som un-
derlag för sina ställningstaganden.

Min inställning allmänt sett när det gäller skogsvårdslagen liksom när det
gäller andra lagar är att avreglering och ökat ansvar för den enskilde samt
ökade kunskaper är en bättre väg att gå fram om man vill nå bra resultat. Jag
tror att naturvårdsfrågorna på detta sätt blir bättre tillgodosedda än genom
omfattande regleringar och tillståndstvång.

Vad gäller Berndt Ekholms fråga om skogsvårdsavgiften kan jag nämna
att knappt 60 milj.kr. av avgiften kommer att användas nästa år för ändamål
som kan sägas ha anknytning till naturvården. Regeringen har i olika sam-
manhang uttalat att finansieringen av dessa ändamål kan komma att inrym-
mas under andra anslag. Enligt de tilläggsdirektiv som den skogspolitiska
kommittén fick i höstas skall kommittén lämna förslag till den framtida om-
fattningen och finansieringen av denna typ av åtgärder.

Berndt Ekholms sista fråga om hur långt markägarens ansvar för den bio-
logiska mångfalden bör sträcka sig diskuterades förra året i samband med
riksdagens miljöpolitiska beslut. Riksdagens ställningstagande då innehöll
en beställning till regeringen om utredning av bl.a. den frågan. Den arbets-
grupp som sattes samman för denna utredning är nu färdig med sitt arbete.
När det gäller just frågan om hur långt markägaransvaret skall sträcka sig
har arbetsgruppen ansett att den bör behandlas i kommittéer med parlamen-
tariskt inslag, nämligen skogspolitiska kommittén, miljöskyddskommittén
och den nyligen beslutade äganderättskommittén. Arbetsgruppens bedöm-
ningar visar nämligen att kvalifikationsgränsen inte kan höjas utan att 1987
års beslut om berörd del omprövas.

Jag anser för min del att det är en riktig bedömning som arbetsgruppen
har gjort. Samtidigt vill jag hävda att många av de åtgärder som behövs i
arbetet med att bevara den biologiska mångfalden är normala inslag i skogs-
bruket och skall alltså inte behöva utgöra grund för ersättningskrav. Det gäl-
ler t.ex. sådana åtgärder som att undvika avverkning på åkerholmar och i
surdråg, på strandkanter och i skogsbryn eller att lämna kvar boträd och
torra träd som är viktiga för insektsfaunan. Som jag framhöll inledningsvis
måste skogsbruket utgå från de naturgivna förutsättningarna, vilket bl.a. in-
nebär en ståndortsanpassning som är gynnsam för artbevarandet.

Som sammanfattning av mitt svar till Berndt Ekholm vill jag säga, att det
är genom bättre planering av skogsbruksåtgärderna och med ökade kunska-
per och ökat ansvar hos dem som arbetar i det praktiska skogsbruket som vi
skall nå en bättre naturvårdshänsyn i samband med skogsbruk. Givetvis kan
vi när det gäller särskilt skyddsvärda områden eller arter dessutom behöva
tillämpa de mer långtgående åtgärder som naturvårdslagen möjliggör.

Anf. 2 BERNDT EKHOLM (s):

Herr talman! Jag vill bölja med att tacka jordbruksministern för svaret.
En utgångspunkt kan vara den i interpellationssvaret åberopade höga ambi-
tionsnivån i regeringsdeklarationen eller varför inte att statsrådet i svaret
stryker under att skogsbruket måste bygga på de naturgivna förutsättning-
arna. Det är en fin inledning, och den väcker naturligtvis stora förvänt-
ningar. De har inte blivit helt uppfyllda. Det hade kanske inte jordbruksmi-
nistern väntat sig heller. Men jag vill heller inte påstå att de blivit avvisade,
utan det finns en positiv underton i svaret.

Visst har det skett en positiv utveckling i skogsbruket i den meningen att
det har gått åt rätt håll när det gäller naturvårdshänsynen. Det har det gjort
med hjälp av lagar och utbildning och med hjälp av ambitiösa skogsmän och
myndigheter. Men det man inte kan vara nöjd med är den tid det har tagit.

Låt mig först anknyta till de två utredningar som behandlar naturvårds-
hänsynen i 21 § skogsvårdslagen, som jag har tagit upp i min interpellation.
När det gäller skogsvårdsstyrelsens GRÖNSKA-studie kan man säga att det
är ett anmärkningsvärt resultat som litet slätas över i skogsvårdsstyrelsens
presentation av utredningen. Man presenterade bl.a. en slutsats där det sa-
des att ”en viss förbättring av hänsynen till naturvårdens intressen har inträtt
i skogsbruket”, och därefter ”efter ett och ett halvt decenniums påverkan”.
Detta säger egentligen allt, nämligen att det har gått trögt.

Trots att utredningen haft lagens minimikrav som utgångspunkt - inte eko-
logiska minimikrav, utan lagens minimikrav, och de ekologiska minimikra-
ven är säkert högre - får man säga att resultatet är otillfredsställande. Var
tredje regel har inte uppfyllts. På hälften av den studerade arealen uppfylls
inte heller lagens krav. Sämst har det gått för den vetenskapliga naturvården,
den som har att ta ansvar just för den biologiska mångfalden.

För flertalet funktioner som har studerats har det tagits otillräcklig hän-
syn, dvs. i 25 - 45% av fallen. Resultatet ligger över miniminivån endast i
10-20% avfallen.

Av länsstyrelsens studie, som är den andra studien, kan man konstatera
att man inte blir mer uppmuntrad. Under 80-talet har 25 olika faktorer stu-

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

1* Riksdagens protokoll 1991192. Nr 58

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

derats med avseende på hänsynen. Man har då hamnat från ”ingen hänsyn”
till ”klart under lagens minimikrav”. Sämst har det gått när det gäller avverk-
ning, transporter och skogsvägsbyggnad. När det gäller dessa 25 faktorer har
man fått acceptabel hänsyn under de allra senaste åren, märk väl, endast i
ett enda fall, dvs. i 1 av 25 fall. Ser man några år tillbaka på 80-talet finns
alltså inte ett enda fall, och i böljan av 80-talet var resultatet minst sagt risigt.
Det har blivit bättre, men det går mycket sakta. Jag utgår ändå från att svaret
på min första fråga är att vi är överens om att det råder brister i skogsbruket
på den här punkten.

När det gäller min andra fråga om åtgärder för att näringen skall kunna
leva upp till lagstiftningens målsättning tycker jag inte att jordbruksminis-
tern ger ett svar. Det måste vara lika viktigt med lagefterlevnaden inom
denna näring som inom alla andra. Utbildning måste i detta fall kompletteras
med en attitydpåverkan, och här spelar naturligtvis ministern själv en
mycket viktig roll med alla de tal som jordbruksministern håller landet runt
i sådana här frågor. Vi måste förbättra planeringen, och skogsbruksplanens
roll måste stärkas. Dessutom måste vi, precis som när det gäller miljöskyd-
det, hävda tillsynen på ett mycket bättre sätt.

Kompetensen måste höjas inom skogsvårdsorganisationen om vi skall
klara en sådan tillsyn. Det måste anställas fler biologer. Vi måste också över-
väga om inte sanktionsmöjligheter måste finnas också i skogsvårdslagen och
användas på samma sätt som den möjligheten används inom andra näringar.
Sanktioner används i praktiken inte alls i dag. När det gäller min andra fråga
vill jag här fråga jordbruksministern om han ännu inte har några förslag om
att förbättra lagefterlevnaden.

När det sedan gäller den tredje frågan, om behovet av skärpta krav, pekar
länsstyrelsen på att det behovet är stort. Jordbruksministern hänvisar, helt
naturligt, till skogspolitiska kommittén, men markerar enligt min mening
inte något större intresse för att skärpa kraven, utan pekar i stället på avre-
gleringens betydelse.

Det finns en övertro hos den borgerliga regeringen på att avreglering skall
lösa alla problem, men så är det inte. Just när det gäller naturvården är det
mycket viktigt med regleringar, och här finns behov av skärpta krav. Jag vill
fråga jordbruksministern om det verkligen inte finns anledning att skärpa
hänsynskraven.

Jag går över till min femte fråga, som gäller markägarnas ansvar för den
biologiska mångfalden. Här har inte miljöministern i ett tidigare interpella-
tionssvar vågat ta ställning, utan fört över frågan till andra departement och
bl.a. skogspolitiska utredningen. Moderaterna gjorde en markering i den
förra debatten vi hade i den frågan, och även jordbruksministern gjorde en
viss markering. Kommer jordbruksministern nu att tillse att den här utred-
ningen följs upp av den skogspolitiska kommittén? Vilken inställning har
jordbruksministern till frågorna om markägarnas ansvar?

Anf. 3 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! När det gäller sådana här frågor är det naturligtvis viktigt att
man anlägger en långsiktig syn. Skogsbruket är en mycket långsiktig näring,
och förändringar går förhållandevis långsamt. Vi vet att det gjordes stora

misstag i skogsbruket under 60- och 70-talen, misstag som ofta grundade sig
pä då känd kunskap och då tillämpad teknik. I dag vet vi mer, som jag sade
i mitt svar på interpellationen. Vi har fått bättre kunskap om hur de ekolo-
giska systemen fungerar, och vi skall ta hänsyn till den kunskapen.

När det gäller de rapporter som Berndt Ekholm tar upp är det viktigt att
notera att rapporterna i det långsiktiga perspektivet visserligen visar på bety-
dande brister, det är jag också medveten om, men samtidigt visar de på en
positiv utveckling och att utvecklingen under senare tid har snabbats på och
går åt rätt håll. Inte mindre än 46 000 personer, skogsbrukare och skogsarbe-
tare, har varit med i studiekampanjen Rikare Skog, och vi ser nu de prak-
tiska effekterna av detta.

Ansvarsfrågan kommer in i bilden i flera av de frågor som Berndt Ekholm
tar upp i sin interpellation. Ansvaret för biotoperna och variationen i flora
och fauna ligger naturligtvis till mycket stor del på markägarna, skogsbru-
karna. När det gäller vilka sanktionsmöjligheter som behövs och vilka änd-
ringar i lagstiftningen som behöver göras, är det frågor som den skogspoli-
tiska kommittén kommer att ta upp, och jag skall inte här föregripa vad den
skogspolitiska kommittén kommer fram till i det sammanhanget.

Jag vill än en gång understryka vad jag sade i slutet av mitt svar, bl.a. som
en kommentar till den femte frågan om markägarnas och skogsbrukarnas
ökade ansvar. När det gäller småbiotoperna, surdrågen och impedimenten
har markägarna att ta ett ansvar som inte behöver bli föremål för diskussion
om intrångsersättning. Jag vill i detta sammanhang också peka på GRÖNS-
KA-utredningens resultat. Det påpekas i interpellationen att otillräcklig
hänsyn tas på en rad områden. Det gäller impediment, småbiotoper, träd
och buskar, där det i 38-46 % av fallen tas otillräcklig hänsyn.

Det är naturligtvis så att man i det jordbruk som bedrivits under sen tid
har gått fram alltför brutalt på hyggen. Man har ansett det som fint att det
sett städat ut efteråt. Vi vet i dag att vi skall anlägga en annan syn på detta.
Impediment och småbiotoper bidrar mycket litet till produktionen av virke
och kan mycket väl lämnas utan att det innebär några kostnader för skogs-
ägaren. Samma sak är det med träd och buskar - torra träd som är viktiga
både för fåglar och för insekter.

Jag tror alltså att det mest angelägna är att gå vidare med den kunskaps-
uppbyggnad och den utbildning som vi har satt i gång. Det är betydligt ange-
lägnare att göra detta än att skärpa regleringssystemet. Vi vet att med ökade
regleringar skapar man snarare en motvilja hos alla de människor som är
aktiva i skogsbruket.

Anf. 4 BERNDT EKHOLM (s):

Herr talman! När det gäller fråga två om efterlevnad av lagstiftningen vill
jag säga att visst går det åt rätt håll. Samtidigt måste man emellertid konsta-
tera att beträffande andra näringar, exempelvis industrin, kan vi ställa
mycket, mycket tuffa krav på att man verkligen skall leva upp till lagreg-
lerna. Men då det gäller skogsbruket går vi runt och tassar: då vågar vi inte
ställa rejäla och konkreta krav. Och jag förstår inte varför vi skall göra skill-
nad mellan storindustri, småindustri, storskogsbruk och småskogsbruk.

Jag tror att regler kan vara normbildande, även om jag självfallet delar

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

ministerns synpunkter på att utbildning spelar en mycket viktig roll. Därför
efterlyser jag synpunkter från ministern både när det gäller att leva upp till
kraven på vad man kan göra ytterligare och när det gäller att skärpa kraven.

Vad beträffar intrångsfrågan regerar ju jordbruksministern tyvärr ihop
med ett parti som i den förra debatten om saken uttalade sig på följande
sätt - det är moderaterna: ”Vi reagerar därför när majoriteten uttalar att
markägaren och företagaren skall ta sin del av det ekonomiska ansvaret för
att säkra skyddsvärda områden. Det är ett ingrepp mot privat egendom och
en kränkning av äganderätten.” Kan det sägas tydligare vilket intresse som
finns från moderat sida att ställa upp för att betala för sådana här intrång?

Det är en märklig situation som råder inom skogsbruket. För industrin gäl-
ler polluter-pays-principle, och det är länge sedan industrin fick betalt för att
vidta miljövårdsåtgärder. Men när man kommer till skogsbruket kräver den
ena organisationen efter den andra, med Dockered inom LRF i spetsen, att
man skall ha full kompensation för att ta naturvårdshänsyn. Annars är man
inte beredd att ta sådana hänsyn, och det tycker jag är en obegriplig hållning.
Det kan inte vara så, att man inte själv är tvungen att ta ansvar för att den
biologiska mångfalden skall överleva.

Här måste det till ett annat synsätt som innebär att ansvaret tas, kanske
något man skulle kunna kalla user-pays-principle. Ägandet är ju inte på nå-
got sätt absolut vare sig när det gäller industrianläggningar eller när det gäl-
ler skogsmark.

LRF har skickat ut en skrivelse där man säger: ”Förra regeringen ville av
t.ex. naturvårdsskäl kunna begränsa rätten att bruka marken utan ersättning
för markägaren. Med ett grundlagsskydd kan sådana tendenser stävjas.”
Man beskriver, med ungefär samma ord som moderaterna använde i den ti-
digare debatten, att här finns inget intresse för att ställa upp och prioritera
naturvården högt, utan skall detta ske är det fråga om ett intrång i näringen,
och då skall man ha betalt. Det får alltså inte industrin, men det kräver
skogsbruket. Här skulle jag vilja ha ytterligare kommentarer av jordbruks-
ministern.

Anf. 5 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Berndt Ekholm och jag och många andra i våra partier och
i flera partier är överens om att polluter-pays-principle accepterar vi i dag.
Det är en grundtanke när vi använder ekonomiska styrmedel i miljöpoliti-
ken, att den som förorenar skall betala. Sedan är det ju så - och det förstår
jag att Berndt Ekholm är medveten om, eftersom han gjorde ett tillägg - att
polluter-pays-principle inte är fullt tillämpbar i de areella näringarna, inom
skogsbruket, för det är inte en förorening man sysslar med, utan det är fråga
om åtgärder som kan skada t.ex. arterna och de ekologiska sammanhangen.
I så fall skall man kan diskutera hur det här i stället borde utformas. Då är
user-pays-principle eller en utveckling av ett sådant tänkesätt intressant i
sammanhanget. Detta stämmer ganska väl överens med det jag har sagt två
gånger tidigare under den här diskussionen, att det finns en naturlig skyldig-
het för markägaren att ta ansvar för småbiotoperna, ta hänsyn till att livet
fortsätter, se till att man bedriver skogsbruket på det naturgivna sättet, så att
det går att ägna sig åt ett långsiktigt och uthålligt skogsbruk.

Jag tycker att vi här skall diskutera de politiska frågorna, möjliga skillna-
der mellan politiska partier. Om intresseorganisationer framför synpunkter,
som är av framför allt ekonomisk karaktär, så är det ingenting märkvärdigt.
Men det innebär inte att de skall få gehör för dessa synpunkter i alla politiska
församlingar.

Jag vill också kommentera debatten i samband med att vi tog beslutet om
miljöpolitiken förra året som Berndt Ekholm berörde. Där hade jag bl.a. en
diskussion med moderaten Ivar Virgin och påpekade att det måste finnas
regler så att det inte bara är de snälla som tar hänsyn till naturvården, utan
det måste alla göra. Jag noterade att i slutet på debatten ställde Virgin i prin-
cip upp på samma ståndpunkt som jag intog. Naturligtvis är jag tacksam för
att Berndt Ekholm i alla fall har ett visst förtroende för mig, och jag hoppas
att i regeringen kunna genomdriva mina synpunkter.

Låt mig också om igen peka på vad jag sade i mitt interpellationssvar, näm-
ligen att redan i regeringsförklaringen är det angivet att naturvården skall
ges en central roll i miljöpolitiken och att den biologiska mångfalden skall
värnas. Jag tycker att det är tillräckliga uttalanden i det här läget för att man
skall ha tilltro till att vi kommer att gå vidare på den här vägen.

Anf. 6 BERNDT EKHOLM (s):

Herr talman! Jag vill gärna erkänna att jag har en viss tilltro till jordbruks-
ministern när det gäller hans vilja härvidlag. Men jag känner mig oroad för
det sällskap som jordbruksministern omger sig med. Det citat som jag åter-
gav från den debatt, där alla partier deltog och där moderaterna framförde
att de inte vill ställa upp på några naturvårdshänsyn, om man inte får betalt,
är naturligtvis väldigt oroande och uttryck för en fullständigt orimlig håll-
ning, som måste avvisas. Skogsbruket kan inte vara så annorlunda att det
inte alls finns några paralleller till industrin.

När det gäller polluter-pays-principle är det naturligtvis så som jordbruks-
ministern säger, att man inte helt kan överföra den. Men vi kan parallellställa
tankegången till skogsbruket och i och för sig även till jordbruket och hävda
att man måste ta ansvar för att den biologiska mångfalden överlever. Det
kan så att säga inte finnas någon rättighet som man har att riskera att arter
inte överlever. Om vi ser på fakta finner vi att över 200 arters överlevnad är
akut hotad inom skogsbruket, och det är just där den vetenskapliga natur-
vårdens ansvar och möjligheter kommer in.

Vetenskapsmännen känner till så mycket i dag att det skogsbruk vi för nä-
varande bedriver inte räcker till, utan här måste det i flera fall fram ett full-
ständigt skydd för vissa områden. Många talar om att vi behöver få vad som
skulle kunna kallas för ett mosaiklandskap, om det skall vara möjligt för
olika arter att överleva i representativa regioner och, som vi brukar säga, i
livskraftiga populationer.

Jag tror också att skall det vara möjligt att genomföra user-pays-principle
måste det till någon form av kollektiv gemensam finansiering inom skogsbru-
ket. Vissa brukare kan naturligtvis råka väldigt illa ut i en sådan här situation
och ha mycket stora naturvårdshänsyn att ta. Då är det rimligt att man inom
ramen för en avgift fördelar bördan. Därför tycker jag att det var minst sagt
tråkigt att den nya regeringen valde att omedelbart avskaffa skogsvårdsav-

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar pä
interpellationer

giften utan att låta skogspolitiska kommittén diskutera, om inte avgiften
lämpligen borde omformas till bl.a. en naturvårdsavgift, som kunde använ-
das i ett omfördelningssystem inom brukarkåren.

Jag vill påstå att när nu miljöministern, Karl Erik Olssons partibroder,
skall resa till Rio de Janeiro på Världsmiljömötet, måste han kunna peka på
aktiva åtgärder från sitt eget hemland inom området den biologiska mångfal-
den, eftersom det skall skrivas under en konvention och eftersom Sverige
har tagit initiativ till mötet. Sverige måste alltså gå före, och det är mycket
angeläget att jordbruksministern är beredd att hjälpa sin partibroder. Han
behöver ett stöd, bl.a. i Rio.

Det är också viktigt att anta regeringsförklaringen, med de höga ambitio-
ner den sägs ha, som en utmaning och verkligen komma loss på det här områ-
det.

Anf. 7 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Jag lovar Berndt Ekholm att jag skall ge miljöministern allt
det stöd jag kan. Det är t.o.m. möjligt att jag åker med till Rio för att hjälpa
honom i det arbetet. Jag är mycket intresserad av det internationella arbetet
när det gäller bl.a. skogsmiljön och den biologiska mångfalden. Däremot
har jag naturligtvis i grunden en annan uppfattning än Berndt Ekholm när
det gäller vilka vägar man skall gå för att nå de här målen.

Berndt Ekholm använder i detta sammanhang begreppet mosaikland-
skap, och det är just vad vi talar om. Om man tittar på en flygbild över stora
delar av Sverige så ser man att det är fråga om ett mosaiklandskap. Områ-
dena är mycket små och mycket varierande. I vissa delar av landet är det
stora, sammanhängande och likartade skogsområden, men i södra och mel-
lersta Sverige har vi den här typen av mosaiklandskap.

Om vi skulle välja att gå regleringsvägen och kartlägga alla dessa småom-
råden, alla småbiotoper, alla surdråg, alla åkerholmar, alla sjökanter och alla
skogsbryn och säga att detta är skyddsvärda områden och att det skall krävas
tillstånd för att man över huvud taget skall få göra något i närheten av dessa
områden, då skulle vi skapa en enorm byråkrati, som vi egentligen inte har
råd med och som dessutom inte skulle få någon positiv effekt. Det viktiga är
ju att de människor som arbetar med detta kan och vet hur man skall hantera
dessa frågor, och det gäller vare sig det är fråga om anställda i det privata
skogsbruket, i bolag, i statligt skogsbruk - som vi hoppas att det blir mindre
av så småningom - eller enskilda skogsägare. Vi är nu på mycket god väg att
ge människor kunskap om detta, och därmed kan vi få förståelse för våra
åtgärder.

Detta är enligt min uppfattning det viktigaste, och jag upprepar det gång
på gång, eftersom vi på det området kommer att fortsätta arbetet mycket
intensivt.

Jag tror inte heller att straffskatter och en omfördelning av pengar via ex-
empelvis en skogsvårdsavgift har någon positiv effekt. Det skapar bara en
irritation, det sänker lönsamheten i skogsbruket, och det motiverar skogs-
brukaren snarare att öka uttagen för att skaffa ihop pengar till dessa skatter.
Om man kräver av den enskilde att han skall känna ansvar måste man enligt
min mening också ha förtroende för honom. Man skall inte i varje ögonblick

gå ut och samla in pengar. Den här regeringen har den attityden att vi tror
att människor kan klara av att få ett visst förtroende. Men vi skall också, som
jag sade, ha ett regelsystem som naturligtvis kräver att alla är med och bär
det här ansvaret.

Berndt Ekholm oroar sig mycket för delar av regeringen. Jag vill då än en
gång understryka att regeringsbildningen föregicks av ett ganska långvarigt
arbete med regeringsförklaringen och att mitt parti så att säga tillförde det
fjärde benet under regeringsförklaringen, nämligen miljöpolitiken. Det be-
net sitter där nu, och det skall sitta där under den här mandatperioden.

Talmannen anmälde att Berndt Ekholm anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Svar på interpellation 1991/92:85 om igångsättningen av beslu-
tade infrastrukturinvesteringar m.m.

Anf. 8 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Georg Andersson har frågat mig om jag är beredd att redovisa
igångsättningsläget och sysselsättningseffekten för de infrastrukturinveste-
ringar som dels den tidigare regeringen beslutat om under 1991, dels den nya
regeringen beslutat om under hösten 1991.

Den totala sysselsättningseffekten av beslutade järnvägsinvesteringar
kommer under 1992 att vara 860-890 årsarbetskrafter.

Den totala sysselsättningseffekten av beslutade väginvesteringar kommer
under 1992 att vara ca 2 800 årsarbetskrafter.

Totalt har således behov av 3 700 årsarbetskrafter skapats inom ramen för
de ökade infrastrukturinvesteringarna.

De järnvägsprojekt som kommer att vara i gång 1992 är delar av Svea-
landsbanan, Mälarbanan, Arlandabanan, ostkustbanan, stambanan genom
övre Norrland, södra stambanan och åtgärder på järnvägsnätet inom ramen
för det s.k. sysselsättningspaketet. Under förutsättning att tillstånd beviljas
enligt gällande rätt kommer även arbetet med en tunnel genom Hallandså-
sen på västkustbanan att komma i gång under 1992.

På vägområdet kommer satsningar på E 6, E 4 och E3 att skapa arbetstill-
fällen under 1992. Inom ramen för dels den tidigare regeringens sysselsätt-
ningspaket i september 1991, dels den nuvarande regeringens sysselsätt-
ningspaket i november 1991 kommer ett stort antal väginvesteringar att ge-
nomföras under 1992. Tillsammans med investeringar på E 3-an, E 4-an och
E 6-an kommer sysselsättningseffekter att erhållas för:

Region Stockholm motsvarande 25 årsarbetskrafter,

Region Mälardalen motsvarande 221 årsarbetskrafter,

Region Sydöst motsvarande 517 årsarbetskrafter,

Region Skåne motsvarande 325 årsarbetskrafter,

Region Väst motsvarande 629 årsarbetskrafter,

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

10

Region Mitt motsvarande 702 årsarbetskrafter och

Region Norr motsvarande 401 årsarbetskrafter.

Gemensamt för alla projekt är att de skall utformas med beaktande av
kraven på en god livsmiljö och en god hushållning med naturresurser.

Fru talman! Det skulle uppta för mycket av riksdagsledamöternas tid att
här i detalj redogöra för igångsättningsläget och sysselsättningseffekterna
för resp, projekt. Därför har jag tagit fram en skriftlig redovisning av igång-
sättningsläget för de olika projekten, vilken jag redan har överlämnat till
Georg Andersson.

Anf. 9 GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret.

Det är ytterst angeläget att snabbt få i gång byggandet av vägar och järnvä-
gar framför allt av två skäl.

Det första skälet är att vi befinner oss i en djup lågkonjunktur. Arbetslös-
heten stiger snabbt, särskilt i fråga om byggnads- och anläggningsarbetare.
Åkerier och grävmaskinsföretag står stilla därför att arbeten inte kommer i
gång. Arbetslösheten bland byggnadsarbetare är nu uppe i ca 15 %, i vissa
län är den uppemot 30%. Det här är utomordentligt bekymmersamt. All
kraft måste nu sättas in för att bemästra situationen.

Det andra skälet är att förbättringar av infrastrukturen är strategiska i vår
strävan att öka tillväxten i ekonomin.

Det var också i den socialdemokratiska regeringens proposition om nä-
ringspolitik för tillväxt under förra året som förutsättningar för mycket stora
investeringar i vägar och järnvägar skapades. I det avseendet kom den bor-
gerliga regeringen till dukat bord, om uttrycket tillåts.

Den socialdemokratiska regeringen kunde under sommaren och hösten
1991 föra fram en rad stora projekt till beslut. Vi forcerade handläggningen
av de här ärendena för att få fram åtgärder mot den då redan växande arbets-
lösheten.

Dessa beslut skapade naturligtvis stora förväntningar runt om i landet.
När sedan arbetslösheten har ökat ytterligare på ett närmast dramatiskt sätt,
framför allt bland byggnads- och anläggningsarbetare, har allt fler satt sitt
hopp till infrastruktursatsningar som en möjlighet att dämpa de akuta syssel-
sättningsproblemen. När man nu konfronteras med trögheten i systemet har
irritationen växt. Många undrar vad det blev av de utlovade satsningarna.

Här har nu kommunikationsministern en nyckelroll. Det är mot honom
blickarna vänds, och det är på honom kraven ställs. Jag vill gärna betona att
jag inte har ställt den här interpellationen för att anklaga och misstänklig-
göra; jag för inte debatten med sådana ambitioner. Jag är övertygad om att
Mats Odell är angelägen om att få i gång väg- och järnvägsbyggen. Ingen
kommunikationsminister kan väl undgå att gripas av iver att få sätta spaden
i jorden.

Samtidigt är jag nogsamt medveten om alla de hinder som ligger och läggs
i vägen för snabba handläggningar. Där har jag också en viss erfarenhet från
ämbetet i fråga. Det är regelsystemens alla föreskrifter, markägares och and-
ras intressen, miljöprövningar, projektering, upphandling m.m. - allt har sin

tid, som det står i Skriften. Men nu måste alla krafter sättas in för att förkorta
dessa tider. Arbetslösheten måste till varje pris bekämpas. De nya vägarna
och järnvägarna måste byggas för att underlätta transporterna. Först när
projekten är slutförda bidrar de till snabbare och säkrare transporter. Det är
nu som projekten kan fungera som konjunkturregulator. Försenas igångsätt-
ningen riskerar vi att projekten kommer att kräva mest arbetskraft när kon-
junkturen förhoppningsvis vänt uppåt om några år. Det vore mycket olyck-
ligt.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt att höja tempot i det här arbetet.
Från den socialdemokratiska oppositionens sida är vi beredda att hjälpa till
och underlätta detta. Jag tror att okonventionella metoder måste tillgripas -
låt oss söka sådana!

Jag är tacksam för den redovisning som kommunikationsministern har
lämnat och för den komplettering som jag fick strax innan jag gick upp i ta-
larstolen och som jag med intresse skall ta del av. Svaret ger dock anledning
till några frågor.

Här lämnas till synes mycket exakta uppgifter om antalet årsarbetskrafter
som tillkommer under detta år i de olika regionerna, men samtidigt vet vi att
många av projekten inte har kommit i gång än och att den exakta tidpunkten
för igångsättning inte heller kan anges. Då undrar jag hur det är möjligt att
så exakt uttala sig om sysselsättningseffekten.

Kring ett par av de stora projekten har regeringen skapat oklarhet. Det
ena gäller Arlandabanan. Statsrådet säger nu att projektet skall vara i gång
under 1992. Ja, det är den lilla del som jag var med och fattade beslut om,
men jag tänker på projektet i sin helhet. Om kommunikationsministern inte
hade hittat på att dra ärendet ytterligare ett varv i utredningskvarnen hade
det redan varit i gång. När räknar nu kommunikationsministern med att be-
slut om huvudman för detta projekt kan fattas, och när bedömer han att ar-
betena för projektet i sin helhet kan starta?

Ett annat stort och viktigt projektet är vägprojektet för ny förbindelse
över Ångermanälven. Den socialdemokratiska regeringen fattade på mitt
förslag ett beslut i augusti i fjol. Nu redovisar kommunikationsministern i
budgetpropositionen två alternativ för projektet, och det skapar ett intryck
av att tveksamhet har uppstått i regeringen, vilket jag uppfattar som
oroande. Jag hoppas att kommunikationsministern här kan ge besked om att
det är det s.k. Vedaprojektet som skall genomföras.

Slutligen vill jag säga att oron över förseningarna kommer starkt till ut-
tryck bland byggföretagen och deras anställda. Byggentreprenörerna skriver
i sin senaste konjunkturbedömning att de tvingats skriva ned prognosen på
grund av att infrastruktursatsningarna inte kommer i gång, och de hävdar att
kostnadsbesparingarna nu har lett till ytterligare en omgång i planeringspro-
cessen, vilket påskyndar ytterligare personalnedskärningar i företagen. Hur
kommenterar kommunikationsministern detta?

Anf. 10 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Det är sysselsättningsläget, lågkonjunkturen och den stora ar-
betslösheten som står i fokus för Georg Anderssons interpellation. Av de
siffror som jag redovisar här framgår det att alla de miljarder som satsas un-

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

11

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

12

der detta år ger ca 3 700 direkta årsarbetskrafter. Nu vet både Georg Anders-
son och jag att det indirekt sedan tillkommer minst lika många i kringarbeten
i olika sekundära led. Vi måste ändå av detta dra slutsatsen att det inte finns
några möjligheter att med årsarbetstillfällen, som för väginvesteringar kos-
tar ca 1 milj.kr. per arbetstillfälle och för järnvägsinvesteringar kostar 1,3
milj.kr., på något mer markant sätt bidra till att lösa arbetslöshetsproblema-
tiken.

Georg Andersson redogör för att arbetslösheten inom byggsektorn är
15 -30 %. Detta är faktiskt resultatet av en internationell lågkonjunktur och
av den s.k. tredje vägens politik, med devalveringar som minskade föränd-
ringstrycket inom det svenska näringslivet och gjorde att vi nu står inför pro-
blem som är så mycket större än inom resten av OECD-länderna.

Det är detta som regeringen nu vill ta itu med genom de ekonomisk-poli-
tiska åtgärder som vi har redovisat i olika förslag inför denna kammare. Det
är den politiken som syftar till att få i gång den ekonomiska utvecklingskraf-
ten igen, som skall ge sysselsättningen tillbaka till vårt land. Det går inte att
lösa detta med infrastrukturinvesteringar, men det är oerhört viktigt att ge-
nomföra dem, då de är en mycket viktig beståndsdel i tekniken att skapa en
bättre ekonomisk utvecklingskraft i Sverige.

Nu ställer Georg Andersson ett antal frågor till mig, om exempelvis rege-
ringens strategi för att få i gång dessa olika projekt snabbare. Jag kan bara
säga att vi på departementet, vägverket och banverket arbetar i flera skift
för att se till att dessa projekt verkligen kommer i gång. Georg Andersson
var här i kammaren i går och lyssnade på en frågedebatt som jag hade med
några ledamöter från Ängelholmstrakten. De pekade på de enorma problem
som många gånger uppstår med bl.a. miljöprövning i sådana här projekt. Vi
måste t.ex. ta hänsyn till den lokala demokratin. Där finns alltså en ganska
stor andel av de olika mekanismer som kan försena projekt. Dock vill jag
säga att det finns ett mycket stort antal färdiga projekt, som inte kräver nå-
gon ytterligare åtgärd av det här slaget för att komma i gång.

Georg Andersson frågar om Arlandabanan. Den extra utvärdering av de
tre alternativen som vi har uppdragit åt en ensamutredare att ta fram kom-
mer att lämnas mycket snart. Min bedömning är att projektet inte kommer
att försenas. Snarare kommer prövningen att innebära att betydligt fler män-
niskor kan sysselsättas och förhoppningsvis att färdigställandet av projektet
kan tidigareläggas jämfört med det ursprungliga planerna.

Jag vill gärna säga att Georg Andersson under sin tid som kommunika-
tionsminister gjorde en mycket berömvärd insats för ett trendbrott inom
svensk transportpolitik, för en ökad avreglering, avmonopolisering, bolagi-
sering och kanske t.o.m. privatisering av många av de gamla monopolen.
Detta skedde i regeringsställning före valet, och det var en ansvarsfull poli-
tik. Georg Andersson säger i sin interpellation att det fanns tre skäl till de
snabba besluten om de stora infrastrukturprojekten. Jag saknar ett fjärde
skäl, och det är naturligtvis att det pågick en valrörelse och att det då var
lämpligt att resa runt i landet och dela ut de här stora projekten - det är helt
naturligt.

Jag vill återkomma till en sak, nämligen att finansieringen av de projekt
som Georg Andersson delade ut under valrörelsen skulle ske genom telever-

ket som mjölkko. Den andra delen av notan skall nu betalas enligt ett annat
förslag, nämligen genom att televerket får sätta taxor som står i överens-
stämmelse med kostnadsstrukturen. Nu visar det sig att den styrelse i tele-
verket som Georg Andersson har tillsatt konstaterar att det beslut som soci-
aldemokraterna tillsammans med Ny Demokrati tydligen är beredda att
driva igenom, innebär att investeringar i teleinfrastruktur för 2 miljarder
kronor måste frysa inne. Ett par tusen arbetstillfällen, framför allt i gles-
bygd, går på detta sätt förlorade genom den kortsiktiga, populistiska politik
som Georg Andersson och hans partikamrater nu hänger sig åt efter valet.
Där vill jag lägga ett stort ansvar på min gode vän Georg Andersson, så att
han får sitt parti att driva en politik som gör att också teleinvesteringarna
kan genomföras.

Anf. 11 RUNE THORÉN (c):

Fru talman! Med fru talmannens tillåtelse tar jag till orda, eftersom vi inte
har någon lång föredragningslista i dag. Jag kan nämligen inte låta bli det när
jag hör Georg Andersson tala här.

Jag hälsar Georg Andersson välkommen i den skepnad han nu har, som
oppositionspolitiker. Tänk om man hade fått höra litet mer av det som Georg
Andersson i dag säger när vi hade debatter här i kammaren för ett eller två år
sedan! Jag försökte då vid flera tillfällen säga att ingen järnväg, exempelvis
västkustbanan, gör nytta förrän den är färdig. Kan vi inte åtminstone vara
överens om behovet av västkustbanan, av Götalandsbanan, av Bothniaba-
nan, osv.? Sedan kan vi se i vilken takt vi kan finansiera det. Men nej, inga
sådana diskussioner ville Georg Andersson ta upp utan häcklade oss hela
tiden med frågor som: Var har ni pengar, vad vill ni göra?

Om den socialdemokratiska regeringen på ett mycket tidigare stadium
hade satt i gång med en finansieringspolitik men också med att utröna vilka
banor vi behövde, hade vi i dag haft helt andra förutsättningar. Det är ju inte
så enkelt att nu snabbt göra de här sakerna.

Men jag hälsar ändå med tillfredsställelse att Georg Andersson nu har en
helt annan uppläggning av sina inlägg. Då kan vi naturligtvis också, som
Mats Odell sade, vara överens om det sätt på vilket vi kan finansiera investe-
ringarna. Men jag tycker som sagt att det är bra att jag får höra Georg An-
dersson säga att inget projekt gör nytta förrän det är helt färdigt. Det var
Georg Anderssons egna ord, och det var precis dem som jag riktade till
Georg Andersson förra året, när Georg Andersson var kommunikationsmi-
nister.

Anf. 12 GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! Rune Thoréns inlägg är inte värt någon kommentar. De där
resonemangen har vi hört så många gånger förr. Jag är i den lyckliga positio-
nen att jag kan säga samma sak efter valet som jag sade före valet.

Jag var mycket vänlig i interpellationen och erbjöd min medverkan. Jag
tycker att det är en gemensam angelägenhet att nu få i gång de här projekten
snabbt. Därför blir jag litet ledsen när Mats Odell efter sina välvilliga ord
om mina insatser ändå försöker göra det här till något slags valtaktisk fråga.
Jag erinrade i går Mats Odell om att jag kämpade i ett par års tid för att få

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

13

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

14

fram de här pengarna, för att få till stånd de här satsningarna och för att få
riksdagen att ställa sig bakom dem. När då lågkonjunkturen snabbt trängde
på var det angeläget att påskynda projekten, så att vi fick fram besluten. Nu
brinner jag av iver för att vi skall kunna genomföra dem.

Att Mats Odell nu för tredje eller fjärde gången drar in diskussionen om
televerket tycker jag liknar brottarens försök att lämna mattan; det är ett
försök att komma ur den här diskussionen. En fördröjning av taxejustering-
arna som beräknas minska intäkterna med ca 500 miljoner, kan ju ändå inte,
Mats Odell, leda till att televerket måste uppskjuta investeringar för 2 mil-
jarder och avskeda 2 000 personer. Det är en skrämselpropaganda och ett
utpressningsförsök från televerket som jag tycker att statsrådet i fråga inte
skall låna sig till att medverka i.

Jag tycker att resonemanget om att infrastruktursatsningarna inte ger möj-
lighet att i någon större omfattning bemästra arbetslösheten var litet passivt,
Mats Odell. Det går inte att med infrastrukturinvesteringar lösa problemen -
ungefär så föll orden.

När vi diskuterar byggsysselsättningen med arbetsmarknadsministern och
andra statsråd som är ansvariga för bostadsbyggandet säger de att vi nu inte
kan bygga mer bostäder - vi har lägenheter som står tomma. För att lösa
problemen med en för hög nivå på byggarbetslösheten hänvisar man då till
infrastruktursatsningarna. Men om kommunikationsministern vill tona ned
dem blir läget väldigt bekymmersamt.

Jag vill då återkomma till byggentreprenörernas oro. De här signalerna
leder till att de ytterligare reducerar sina personalresurser och friställer folk.
Då är vi utan instrument när vi nu skall dra i gång hela den satsning som om
något år ändå förhoppningsvis skall gå med full fart.

Än en gång: Jag är beredd att på allt sätt medverka till att påskynda den
här planeringsprocessen, vars svårigheter jag är nogsamt medveten om.

Anf. 13 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Jag är väldigt angelägen om att först markera att jag inte på
något sätt vill tona ned infrastrukturinvesteringarnas betydelse. Poängen är
att de inte löser sysselsättningskrisen; vi vet att de kostar mellan 1 och 1,3
milj .kr. per arbetstillfälle och år. Georg Andersson kan själv räkna ut hur
många hundra miljarder som skulle behövas för att ge en markant effekt på
arbetslöshetens procenttal. Det krävs också en ekonomisk politik, som rege-
ringen nu har lagt fram förslag om - jag välkomnar att Georg Andersson
erbjuder sig att i vissa delar medverka till den.

Georg Andersson har kämpat i ett par års tid för att få fram en finansiering
till de här investeringarna, säger han. Jag vill då bara hälsa: Fortsätt att
kämpa för det, så att ni inte låser fast den taxestruktur som anges i den social-
demokratiska motionen! Jag tar dagens uttalande som ett löfte om att Georg
Andersson, som har stor insikt i de här frågorna, övertygar sin riksdagsgrupp
om vilka förödande konsekvenser detta skulle få för den framtida telepoliti-
ken i Sverige, nämligen när vi skall utsätta den för internationell konkurrens.
Vi skall inte gå in djupare i den debatten just nu.

Infrastrukturinvesteringar är en nödvändig men inte tillräcklig åtgärd för
att ge den svenska ekonomin utvecklingskraft igen. Jag vill bara säga att vi

på departementet, inom ramen för de beslut som riksdagen redan har fattat
om den långsiktiga infrastrukturutbyggnaden, arbetar med ytterligare ett an-
tal projekt som vi hoppas kunna sätta i gång utöver det som redan är beslu-
tat. Vi kommer att bereda de förslagen inom regeringen och lägga fram dem
inom en nära framtid.

Det är inte alls så att vi vill tona ned infrastruktursatsningarna - tvärtom.
Vi håller på att ta fram helt nya pengar genom att sälja ut statliga företag och
satsa på infrastrukturen, en åtgärd som socialdemokraterna inte är beredda
att medverka till. Jag hoppas att Georg Andersson tänker om på den punk-
ten. Framför allt gäller det den för glesbygden oerhört viktiga utbyggnaden
av det svenska telenätet, moderniseringen av telesystemet, som hittills har
medverkat till att vi på ett mycket framgångsrikt sätt har kunnat flytta ut och
decentralisera arbetstillfällen till glesbygden. Fråga glesbygdsmyndigheten i
Östersund! Den har oerhört goda exempel på vad det har betytt.

Om den socialdemokratiska motionen genomförs kan vi se fram emot att
hushållstelefonin blir riktmärket när det gäller indexuppräkningen. Det in-
nebär att det bara blir i den konkurrensutsatta delen, alltså i storstäderna,
som investeringarna sker. Det tror jag vore oerhört tragiskt, inte minst ur
regionalpolitisk aspekt.

Anf. 14 KENNETH ATTEFORS (nyd):

Fru talman! Jag tänkte inte gå upp i debatten i dag, men eftersom kommu-
nikationsministern nämnde diskussionen om investeringar och försäljning av
statliga företag vill jag säga några ord med Dagens Nyheters lilla artikel i
ämnet som manuskript. ”Vinst går till skuld, Statlig utförsäljning ger inga
nya vägar”, lyder rubriken. Det är statssekreteraren Olle Wästberg som där
som sin mening anför att pengarna inte skall gå till infrastrukturella investe-
ringar utan till att betala av statsskulden.

Jag skulle då vilja fråga kommunikationsministern: Hur blir det här?

Anf. 15 GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! Jag är väl medveten om telekommunikationernas betydelse i
glesbygd. Jag har nära kontakt med mina vänner i televerket. De är mycket
oroade över regeringens planer på att sälja televerket. De befarar att omsor-
gen om glesbygden kommer att tonas ned mycket. Om vi nu skall diskutera
televerket ytterligare, låt mig säga: Skrinlägg planerna på att sälja telever-
ket! Behåll televerket i statlig ägo!

I dagens press läste jag att Mälarbanan försenas på grund av att Stock-
holms läns landsting tvekar i fråga om sin insats. Här krävs tydligen åtgärder
från högre instans, så att alla delar sammanfogas i syfte att få i gång projek-
tet.

Storstadsförhandlingarna lämnade vissa öppningar som skulle täppas till
under 1992. Förhandlingarna måste alltså slutföras. Det är en viktig uppgift
för regeringen att se till att så sker. Väldigt stora belopp avsedda för investe-
ring ligger och väntar på att projekten skall komma i gång.

Mats Odell sade att ytterligare projekt skall tillföras katalogen och att de
skall finansieras på det sätt som Kenneth Attefors påpekade var ett litet osä-
kert sätt. Även om inkomsterna från försäljningen av statliga företag skall

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

15

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

16

finansiera det hela, har det gått litet grus i maskineriet, och det inger litet
oro. Blir det några intäkter?

Vi menar att det är fel att sälja företag som ger inkomster till staten för
att sedan bygga vägar och järnvägar. Efter några år står man där utan några
företag. Naturligtvis är det bra med vägar och järnvägar, men vi skulle ju
kunna använda avkastningen från våra egendomar till investering. Vi tycker
det är en mycket bättre metod.

Jag är medveten om att det behövs samverkan mellan alla myndigheter
och departement, inte minst miljödepartementet, för att få fart på plane-
ringsprocessen och för att snabbt få fram de nödvändiga besluten. Avslut-
ningsvis vill jag ställa frågan om kommunikationsministern för dylika över-
läggningar med alla berörda myndigheter och departement för att kunna
bryta igenom de spärrar som så ofta finns när det gäller den här typen av
planeringsprocess. Här behövs nämligen extraordinära insatser. Vi måste
vara djärva nog att använda oss av okonventionella grepp. Alla måste väl
vara besjälade av en vilja att snabbt sätta i gång projekten, när vi nu nått
enighet om vilka projekt som skall genomföras och lagt upp en rejäl bas för
deras finansiering.

Anf. 16 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Först vill jag svara Kenneth Attefors att jag inte har läst arti-
keln, bara hört talas om den. Det är alltså en enskild statssekreterare, som
tydligen säger någonting i en debattartikel, vilken går helt stick i stäv med
regeringsdeklarationen.

Regeringsdeklarationen är på denna punkt solklar. Inkomsterna från ut-
försäljningen av statliga företag skall huvudsakligen användas till investe-
ringar i infrastrukturen. Så långt är det rätt. Jag har inte hört ett ord om
någon annan inriktning. Ingen av regeringsledamöterna har över huvud ta-
get aktualiserat någon som helst annan inrikting när det gäller denna politik.

Georg Andersson gör mig litet bekymrad. Tidigare har jag berömt honom
för att han har förstått och t.o.m. gått i bräschen för en avreglering av tran-
sport- och telepolitiken. Nu knyter han televerkets regionalpolitiska och so-
ciala ansvar till ägarrollen. Menar Georg Andersson verkligen allvar? I pro-
position efter proposition har han själv skrivit att televerket skall avregleras
och bolagiseras. Är det inte så, Georg Andersson?

Samma sak har gällt statens järnvägar. Det är ju så, Georg Andersson, att
1988 års trafikpolitiska beslut innebar att statens järnvägar ålades ett lön-
samhetskrav och att s.k. olönsam trafik upphandlades av statens järnvägar.
Olönsam länstrafik handlas upp i konkurrens och kostnaderna sänks. Med
postverket är det på samma sätt. Georg Andersson har själv varit med och
låtit ett konsultföretag utreda vad den sociala och den regionalpolitiska kost-
naden för posten är. Man har satt en prislapp på detta. Kostnaden finansieras
därefter solidariskt via skattsedeln.

En sådan politik har vi alltså. Med televerket är precis samma sak möjlig.
Koppla alltså inte ihop ägarrollen med det sociala och regionalpolitiska an-
svaret. Det problemet uppstår redan vid bolagisering, även om staten äger
110 % av aktierna. Det är två helt skilda frågor.

När det gäller storstadsförhandlingarna är det rätt att vi även här fick ärva

en situation där allt inte var färdigt. Vad som nu gäller är att kvarvarande
knutar skall vara lösta före sommarsemestern. Förhandlingarna bör vara fär-
diga någon gång i juni månad.

Anf. 17 KENNETH ATTEFORS (nyd):

Fru talman! Tack för det svaret, kommunikationsministern. Det var gläd-
jande att höra att det var en enskild tjänsteman, eller vad nu Olle Wästberg
är. Vi står nämligen helt bakom regeringens planer på att sälja ut statliga
företag och att pengarna skall gå till infrastrukturella investeringar.

Det var ett väldigt positivt besked. Men det var ganska typiskt att det var
en folkpartist i regeringen som gjorde bort sig även denna gång.

Talmannen anmälde att Georg Andersson anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

Svar på
interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1991/92:89 till arbetsmarknadsutskottet

Skrivelse

1991/92:15 till konstitutionsutskottet

Förslag

1991/92:16 till finansutskottet

Motionerna

1991/92:K14 och K15 till konstitutionsutskottet
1991/92:L12-L14 till lagutskottet
1991/92:Sfl7 till socialförsäkringsutskottet
1991/92:Fö3 till försvarsutskottet

17

Prot. 1991/92:58 5 februari 1992

4§ Kammaren åtskildes kl. 10.07.

Förhandlingarna leddes

Svar på interpellationer

av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 § anf. 6 (delvis) och av talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Barbro Karlsson

18

Innehållsförteckning

Onsdagen den 5 februari

Prot. 1991/92:58

5 februari 1992

1 § Svar på interpellation 1991/92:81 om naturvårdshänsynen i skogs-

bruket .......................................... 1

Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)

Berndt Ekholm (s)

2 § Svar på interpellation 1991/92:85 om igångsättningen av beslutade

infrastrukturinvesteringar m.m........................ 9

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Georg Andersson (s)

Rune Thorén (c)

Kenneth Attefors (nyd)

3 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 17

19

gotab 40904, Stockholm 1992