Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:9 Måndagen den 15 oktober

ProtokollRiksdagens protokoll 1990/91:9

Riksdagens protokoll
1990/91:9

Måndagen den 15 oktober

Kl. 15.00-15.02

Protokoll

1990/91:9

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.

1 § Anmälan om kompletteringsval till krigsdelegationen och till vissa
utskott

Förste vice talmannen meddelade

dels att socialdemokratiska riksdagsgruppen på grund av uppkomna va-
kanser anmält Lars Gustafsson och Lars Hedfors som ledamöter i krigsdele-
gationen efter Ivar Nordberg resp. Anna-Greta Leijon samt Margareta Pers-
son som suppleant i konstitutionsutskottet efter Mona Sahlin,

dels att miljöpartiet de grönas riksdagsgrupp som suppleant i skatte-, lag-
och socialförsäkringsutskotten under Gösta Lyngås ledighet anmält hans er-
sättare Ulf Löfgren.

Förste vice talmannen förklarade utsedda till

ledamöter i krigsdelegationen

Lars Gustafsson (s)

Lars Hedfors (s)

suppleant i konstitutionsutskottet

Margareta Persson (s)

suppleant i skatteutskottet

Ulf Löfgren (mp)

suppleant i lagutskottet

Ulf Löfgren (mp)

suppleant i socialförsäkringsutskottet

Ulf Löfgren (mp)

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 9 oktober.

1 Riksdagens protokoll 1990/91:9

Prot. 1990/91:9

15 oktober 1990

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1990/91:16 till utrikesutskottet

1990/91:35 till trafikutskottet

1990/91:39 till finansutskottet

1990/91:43 till lagutskottet

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlädes åter

Justitieutskottets betänkande 1990/91 :JuUl
Lagutskottets betänkanden 1990/91 :LU1-LU4
Trafikutskottets betänkanden 1990/91:TU 1-TU3
Socialutskottets betänkanden 1990/91:SoUl och SoU2
Jordbruksutskottets betänkanden 1990/91 :JoUl-JoU3
Näringsutskottets betänkande 1990/91 :NU1
Bostadsutskottets betänkanden 1990/91 :BoUl och BoU2

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition

1990/91:40 Ändrade kapitaltäckningsregler med anledning av skatterefor-
men, m.m.

6 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 12 oktober

1990/91:44 av Sigge Godin (fp) till finansministern om tullverkets organisa-
tion:

Generaltullstyrelsen lämnade i juni 1990 förslag i anledning av regeringens
uppdrag om organisationsöversyn av tullverket. Utredningen visar på bety-
dande förändringar av såväl organisatorisk, personell som regionalpolitisk
art. Ändringar föreslås ske av regionindelningen i landet och indragningar
av ett antal tullstationer.

Ändrad regionindelning innebär att Norrland skall utgöra en region med
regionkontor i Haparanda.

När det gäller nedläggning av tullstationer föreslås att stationen i Örn-
sköldsvik överflyttas till Umeå.

Förutom minskningen av personalstyrkan i Örnsköldsvik från nio till sex
tjänster så försvinner betydande arbetstid genom resor mellan Umeå och
Örnsköldsvik, 22 mil per dag.

Utredningen synes inte ha tagit hänsyn till den omfattande kontroll som
skall ske av tekniska produkter och kvalificerade fordon för militär och civil
användning som exporteras av Hägglunds Vehicle AB. En kontroll sker i dag
enligt anvisningarna varje vecka på grund av godsets speciella art.

Omorganisationen av tullverket kommer att innebära mycket omfattande
förändringar såväl från kontroll- och bevakningssynpunkt som när det gäller
regional påverkan på utsatta orter. Jag får därför ställa följande frågor till
finansministern:

1. Avser regeringen att låta riksdagen fatta beslut i frågan? '

2. När avser regeringen lägga fram förslag eller fatta beslut i ärendet?

3. Vilken hänsyn anser finansministern skall tas till förändrade möjligheter
att utöva kontroll och tillsyn på grund av regionala förhållanden?

4. Kommer regeringen att väga in regionalpolitiska hänsyn i ärendet?

1990/91:45 av Ingbritt Irhammar (c) till socialministern om barnens rätt i
samhället:

Barnens rätt i samhället

Barnens grundläggande rättigheter kommer till uttryck i FN-konventio-
nen om barn som FN nyligen behandlat. I över 50 artiklar presenteras kraven
på en drägligare tillvaro för världens barn. Här stadgas bl.a. barnens rätt att
överleva och utvecklas, att uttrycka sin mening i alla frågor som rör dem
själva och att skyddas mot fysiskt och psykiskt våld.

FNs barnkonvention gäller respekten för barnens liv. Den utmanar oss
alla till handling. Nu gäller det för Sverige och andra ratificerande stater att
leva upp till konventionens mål. Det gäller också att få fler länder att ratifi-
cera konventionen.

Barnens bästa och barnens behov måste få de uttryck som barnen själva
dikterar. För att detta skall bli möjligt krävs en helhetssyn på barnet i sam-
hället, utformandet av en politik som sätter barnets intressen i centrum.

Barn i missbrukarmiljöer

Mitt i vår egen svenska välfärd far många barn oerhört illa. Barn i missbru-
karmiljöer iider i det doida och tvingas uppleva olika förnedrande hand-
lingar, även psykiskt och fysiskt våld. De lever också med skammen att ha
föräldrar som super och missköter sig.

Det är viktigt att man tidigt uppmärksammar deras situation och går in
med stöd och hjälp. Det krävs ett väl utvecklat samarbete mellan barnom-
sorg, skola, socialtjänst och primärvård för att barnens behov skall kunna
tillgodoses i tid.

En aktiv drogpolitik måste komma till stånd, där man inte väjer för att
vara mera restriktiv exempelvis vad gäller tillståndsgivning och där man
också mycket medvetet satsar på ett ökat utbud av drogfria miljöer, ökad
information om droger i skolor och på arbetsplatser och ökade vårdresurser.

Prot. 1990/91:9

15 oktober 1990

Prot. 1990/91:9

15 oktober 1990

Barn som utsätts för misshandel och incest

Barn som utsätts för misshandel och incest lever under ett ständigt hot.
De blir ofta offer för vuxnas frustration. Slagen och sparkarna är det ordlösa
språk som används då förmågan att tillrättavisa vänligt men bestämt inte
finns. Vuxna som slår har ofta själva som barn blivit utsatta för olika över-
grepp.

Kunskapen om dessa barns situation måste bli bättre. Utbildningen i so-
ciala frågor måste intensifieras för bl.a. personal i socialtjänsten, för lärare
och all annan personal som har med barn att göra. Det är viktigt att man
skall kunna se och tyda tecknen på ofärd i tid och att ingripa så att misshand-
lade barn inte tvingas växa upp till våldsverkare eller drogmissbrukare.

Täta hembesök i problemfamiljer, en bättre uppföljning av varje enskilt
ärende och en större tilltro till de lokalt förankrade socialnämndernas utred-
ningar kan leda till goda resultat. Det är inte acceptabelt att barn kommer i
kläm på grund av bristfälliga kontakter mellan olika sociala myndigheter.

Riksföreningen mot sexuella övergrepp mot barn (RMSÖ) bedriver ett
mycket angeläget arbete när det gäller att stödja barn som utsatts för över-
grepp. Verksamheten som bedrivs på frivillig grund är i stort behov av stat-
ligt stöd för att kunna utföras än mer effektivt.

Problemen är inte likartade för alla utsatta barn. Det är därför viktigt att
vård- och terapiinsatserna kan differentieras. Gruppbehandling av utsatta
tonårsflickor har med framgång bedrivits i Malmö. En sådan verksamhet
bör, med tillräckliga resurser, kunna initieras även på andra håll i landet.

Det krävs ökade resurser för att behandla alla inblandade. Gärningsmän-
nen behöver inte enbart straff. Även vårdinsatser för de inblandade vuxna
behöver intensifieras. Det är angeläget att man får vård så att det destruktiva
beteendet kan brytas. Fängelse i kombination med kontraktsvård för dessa
brott är ett förslag som bör diskuteras ytterligare.

Socialutskottet har i oktober 1989 av regeringen beställt ett åtgärdspro-
gram för att möta våldet mot barn. Riksdagen ställde sig helhjärtat bakom
detta krav. I dag, ett år senare, väntar vi fortfarande på resultat.

Barn i vårdnads- och umgängestvister

Barn som slits mellan föräldrarna i långa och plågsamma vårdnads- och
umgängestvister far ofta mycket illa. Dessa förstår inte varför föräldrarna
bråkar och tar inte sällan på sig skulden för den uppkomna situationen. Bar-
nen blir brickor i en maktkamp mellan vuxna.

I bästa fall får föräldrarna i dag hjälp t.ex. med samarbetssamtal. Barnen
däremot lämnas ofta utan denna hjälp. Deras behov av stöd kan främst sägas
tillgodoses genom den barnpsykologiska expertisen. Tillgången på dessa ex-
perter är dock relativt liten och motsvarar inte barnens behov av hjälp.

En väl utbyggd familjerådgivning, som bedrivs i olika former, t.ex. av
kommuner, landsting eller kyrkliga organ, krävs för att möta familjernas be-
hov av professionell hjälp vid slitningar i ett förhållande. En större satsning
bör också göras på stödfamiljer och barnjourverksamhet. Till barnjourer,
som drivs på frivillig basis, kan barn i utsatta lägen vända sig för att få skydd.
Rädda barnen kommer att dra i gång en sådan verksamhet i Stockholm un-
der 1991, och det är angeläget att denna verksamhet snarast utvärderas och,

om resultatet är positivt, börjar bedrivas på andra orter i landet. Särskilda
barnsocialsekreterare hos socialtjänsten kan vidare behöva inrättas. Det är
över huvud taget viktigt att den tid som en vårdnadsprocess tar på olika sätt
kan förkortas.

Barn och föräldrar måste ges mer tid tillsammans. Det krävs därför bättre
förutsättningar för att familjen skall kunna välja den omsorgsform som pas-
sar den bäst. Alla småbarnsfamiljer måste få del i samhällets stöd till barn-
omsorgen. På så sätt stimuleras föräldrarnas initiativ till bl.a. kooperativa
daghem och barnomsorgsverksamhet i församlingars regi. Svenska kyrkans
förskoleverksamhet, som i dag alltjämt står utan statsbidrag, måste få
samma chans att bedriva verksamhet som de fria kyrkorna.

Regeringens ansvar

Att visa respekt för barnen kräver kunskap och ett stort engagemang. Vi
har alla ett gemensamt ansvar för barnens livsmiljö, och vi får inte väja för
att ingripa och sätta gränser. Regeringens ansvar för att på olika sätt bistå
barnen och med olika medel stärka deras ställning i samhället måste nu för-
tydligas.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till socialmi-
nistern:

Vilka snara åtgärder ämnar regeringen vidta för att stärka barnens rätt i
samhället?

1990/91:46 av Margareta Persson (s) till socialministern om barnavårdscen-
tralerna:

Barnhälsovården har sedan minst 35 år tillbaka haft en avgörande roll för
det förebyggande olycksfalls- och hälsovårdande arbetet bland barnfamiljer.
Sverige har varit föregångare när det gäller barnolycksfallsförebyggande ar-
bete. Ett exempel på det är att antalet dödsolyckor bland barn drastiskt har
minskat under senare år.

Barnavårdscentralerna har varit motorn i det svenska barnhälsoförebyg-
gande arbetet. Trots att besöken där är frivilliga, så går nästan alla barnfa-
miljer dit. Barnavårdscentralerna är en stor trygghet för barnfamiljerna, dit
kan man vända sig med sin oro och sina frågor. Den svenska modellen har
blivit internationellt känd, och olika länder försöker nu bygga upp en lik-
nande modell som vi haft i Sverige.

Den offentliga sektorn är i dag ständigt utsatt för kritisk granskning av
både allmänhet och politiker. Men en verksamhet som knappast någon har
haft några invändningar emot är barnavårdscentralernas arbetsmetoder. De
är lättillgängliga, byråkratin lyser med sin frånvaro, kunskaperna är stora
och varje förälder känner att man kan ställa vilka ”dumma” frågor som helst,
utan att bli illa behandlad.

Barnmiljörådet, som är en statlig myndighet som skall bevaka bl.a. det
förebyggande säkerhetspolitiska arbetet bland barn, har nu kraftigt protes-
terat mot den pågående omstruktureringen i landstingen av barnhälsovår-
den. Man varnar nu för den förändring som innebär att distriktssköterskorna
skall överta barnavårdscentralernas uppgifter.

Prot. 1990/91:9

15 oktober 1990

Prot. 1990/91:9

15 oktober 1990

En distriktssköterska, som skall ha ansvar för allt fler verksamhetsgrenar
inom primärvården, kommer oundvikligen att tvingas prioritera det akut
sjukvårdande arbetet framför långsiktigt förebyggande barnhälsoarbete.
Även om distriktssköterskeorganisationen tillförs nya resurser, kommer de
att få svårt att upprätthålla en god kompetens med ett underlag på ca 10-
15 nyfödda barn per år. På barnavårdscentralerna har sjuksköterskorna ett
barnunderlag på 50-110 barn per årskull och totalt mellan 450-550 barn per
heltidstjänst. Detta måste jämföras med att en del distriktssköterskor endast
har omkring 100 barn totalt.

Den kompetens som barnavårdscentralerna har haft kan därför svårligen
upprätthållas av distriktssjuksköterskorna, oavsett om den organisationen
tillförs goda resurser. Kompetensen bygger både på erfarenhet av många
barn och på att man kan hålla sig informerad om nyheter på barnområdet.
En distriktssjuksköterska kan omöjligen hinna inhämta nya kunskaper på
samtliga områden hon skall bevaka.

Självklart skall vi fortsätta att ha distriktssköterskor även för barnhälso-
vården i glesbygd. Men förhållandena där går inte att jämföra med tätorts-
förhållanden.

Den omstrukturering som nu pågår innebär egentligen en nedmontering
av en svensk modell som på många sätt varit unik. Varför skall den offentliga
sektorn förändras just på det område den är som mest populär? Hur skall
man kunna garantera att det förebyggande arbetet inte kommer i kläm i kon-
kurrensen med akuta sjukvårdsbehov? Hur skall man kunna garantera
samma gedigna barnkompetens som tidigare?

Mot bakgrund av detta vill jag fråga socialministern:

Anser socialministern att systemet med barnavårdscentraler varit en stor
tillgång för barnhälsoarbetet?

Anser socialministern att barnavårdscentralerna bör bibehållas?

Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att barnavårdscentralerna
skall bibehållas?

den 15 oktober

1990/91:47 av Ragnhild Pohanka (mp) till utrikesministern om Tibet:

Efter undantagstillståndets upphävande i Tibet den 1 maj 1990 såg det yt-
ligt sett ut som om Kina ville lätta på trycket och förtrycket. Antalet unifor-
merade soldater minskade på gator och torg, en försiktig turism tilläts. Bl.a.
fick Svensk-tibetanska skol- och kulturföreningen visum för en gruppresa i
somras och fick också resa relativt fritt under uppsikt.

Men fernissan var ytterligt tunn. Tydligt såg och hörde man att tibetanerna
hade de lägst betalda arbetena, de sämsta bostäderna, den sämsta sjukvår-
den eller ingen alls, de flesta barnen utan skolgång. De behövde tillstånd för
att resa mellan olika städer. De fattiga gatubarnen i Lhasa var tibetaner.

Men detta var inte nog: beväpnade soldater på taken på strategiska punk-
ter, rädda munkar som inte vågade tala med oss. Soldater stoppade turister
och frågade var de bodde, och säkerhetspoliser följde oss under hela vistel-

sen i Tibet. Munkar och nunnor fängslas och torteras, detsamma händer op-
positionella eller så får de yrkesförbud.

Sedan juli har förhållandena ytterligare skärpts. Soldatnärvaron stärks,
kloster stängs, ytterligare munkar och nunnor avstängs från klostren, och
civilbefolkningen utsätts för ökat tryck. Bl.a. fortsätter tvångssteriliseringar
även av unga ogifta kvinnor, och kineserna talar om den ”slutgiltiga lös-
ningen” av Tibetproblemet.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor:

1. Är det inte dags att Sverige omprövar sitt ställningstagande till Kinas
överhöghet i Tibet?

2. Skall samma misstag upprepas som när det gäller Baltikum?

3. Skall Sverige tigande åse när ett litet folk förtrycks och utsätts för folk-
mord?

4. Vilka aktiva åtgärder är utrikesministern beredd att vidta när det gäller
Tibetfrågan?

7§ Kammaren åtskildes kl. 15.02.

Vid protokollet

OLLE MARCUSSON

Gunborg Apelgren

Prot. 1990/91:9

15 oktober 1990

Prot. 1990/91:9

15 oktober 1990 Innehållsförteckning

Måndagen den 15 oktober

1 § Anmälan om kompletteringsval till krigsdelegationen och till vissa

utskott.......................................... 1

2 § Justering av protokoll................................. 1

3§ Hänvisning av ärenden till utskott........................ 2

4§ Förnyad bordläggning................................. 2

5§ Bordläggning....................................... 2

6 § Anmälan om interpellationer

1990/91:44 av Sigge Godin (fp) om tullverkets organisation . .     2

1990/91:45 av Ingbritt Irhammar (c) om barnens rätt i samhället 3

1990/91:46 av Margareta Persson (s) om barnavårdscentralerna 5

1990/91:47 av Ragnhild Pohanka (mp) om Tibet........... 6

gotab 97048, Stockholm 1990