Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:62 Onsdagen den 13 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1990/91:62

Riksdagens protokoll
1990/91:62

Onsdagen den 13 februari

Kl. 13.00-14.04

Protokoll

1990/91:62

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 7 februari.

Svar på interpella-
tioner

2§ Svar på interpellation 1990/91:130 om en samlad samepolitik

Anf. 1 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):

Herr talman! Martin Olsson har frågat justitieministern vilken planering
regeringen har för utarbetande av förslag till en samlad samepolitik och när
förslag avses framläggas.

Som har redovisats för riksdagen vid olika tidpunkter finns inom rege-
ringen en arbetsgrupp för samefrågor. Arbetsgruppen är sammansatt av re-
presentanter för berörda departement och organisatoriskt knuten till utbild-
ningsdepartementet.

Arbetsgruppens huvuduppgift - som den redovisades i proposition
1976/77:80 - är att samordna den fortsatta utbyggnaden av statens stöd för
samerna och samekulturen. Det betonades i propositionen att syftet med ar-
betsgruppen är att åstadkomma en effektiv samverkan vid beredningen av
sådana samefrågor som berör flera departement och myndigheter. Jag är för
närvarande ordförande i arbetsgruppen. Interpellationen har därför över-
lämnats till mig. För handläggningen av de ärenden som aktualiseras i inter-
pellationen svarar de berörda departementen.

Efter samråd med justitieministern, jordbruksministern och arbetsmark-
nadsministern vill jag därför anföra följande. När det gäller frågan om ett
folkvalt samiskt organ har justitieministern i två tidigare interpellationssvar
berört justitiedepartementets arbete med att få fram en lösning som passar
in i vår offentligrättsliga ordning. Det arbetet fortsätter.

I sammanhanget måste också frågan om kostnaderna lösas. Jag vill emel-
lertid i detta sammanhang uttala att jag i princip är positiv till förslaget om
ett särskilt organ av det föreslagna sametingets typ.

Regeringen lade den 21 juni 1990 fram en proposition om ändring i rennä-
ringslagen. Förslagen byggde på samerättsutredningens förslag om stär-
kande av rennäringens rättsliga ställning. Riksdagen avslog propositionen
den 28 november 1990 i avvaktan på ett sammanhållet förslag angående sa-

1 Riksdagens protokoll 1990/91:62

Prof. 1990/91:62

13 februari 1991

Svar på interpella-

lioner

mernas ställning, där förslagen från samerättsutredningen borde bli föremål
för en samlad bedömning,

Samerättsutredningens slutbetänkande Samerätt och samiskt språk re-
missbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut den 31 maj 1991. Därefter
kommer förslaget att beredas på sedvanligt sätt inom regeringskansliet.

Betänkandet innehåller bl.a. förslag till ändringar i rennäringslagen för att
förbättra fiskesamernas möjligheter att försörja sig. Regeringen kan inte ta
ställning till dessa förslag innan slutbetänkandet remissbehandlats. En even-
tuell ändring av rennäringslagen i enlighet med utredningens förslag kräver
dessutom en lagrådsremiss.

Martin Olsson har också uppmärksammat International Labour Organisa-
tions (ILO) konvention, nr 169, om ursprungsfolk och stamfolk i självsty-
rande länder. Konventionen antogs av internationella arbetskonferensen i
juni 1989. Den hade den 15 november 1990 ratificerats av två länder, Norge
och Mexico, och träder i kraft den 5 september i år.

Konventionen kommer inom kort att föreläggas riksdagen genom en skri-
velse. Därigenom uppfyller Sverige bestämmelsen i ILOs stadga att infor-
mera den lagstiftande församlingen om antagna konventioner.

Frågan om ratificering av konventionen har behandlats i ILO-kommittén
efter en bred remiss till myndigheter och organisationer. Remissinstanserna
har på en rad punkter pekat på bristande överensstämmelse mellan konven-
tionens krav och nuvarande svenska förhållanden och på andra efterlyst när-
mare analys av konventionens innebörd.

Mot bakgrund härav och det arbete som för närvarande pågår med same-
frågorna ansåg ILO-kommittén att Sverige inte för närvarande borde till-
träda ILO-konventionen nr 169. Denna uppfattning delas av regeringen. De
ambitioner och krav konventionen uppställer kommer emellertid att noga
övervägas i det fortsatta arbetet med samefrågorna. Inom utbildningsdepar-
tementets verksamhetsområde kommer statsrådet Persson inom kort att pre-
sentera förslag rörande folkbildningen, vilket också omfattar reglering av
statens stöd till samernas folkhögskola. Jag kan redan nu avslöja att det för-
slag som kommer att läggas fram, innebär positiva förändringar för samernas
folkhögskola.

Jag vil! slutligen erinra om de förstärkta resurser, som till följd av förslag
i 1990 års budgetproposition fr.o.m. innevarande budgetår står till förfo-
gande för den samiska kulturverksamheten.

Av det nu sagda bör framgå att regeringen strävar efter att nå fram till
lösningar och så snart som möjligt för riksdagen lägga fram förslag i de ak-
tuella samefrågorna.

Anf.2 MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! Jag vill tacka utbildningsministern försvaret på min interpel-
lation.

Sverige har under efterkrigstiden försökt gå i spetsen när det gällt att
skapa internationell opinion för att skydda minoriteter och deras rättigheter.
I konsekvens härmed borde vi även försöka vara ett föregångsland när det
gäller vår egen inhemska urbefolkning som blivit minoritet i sitt eget om-
råde, alltså samerna.

Men när man jämför samepolitiken i Norge och Finland kan man inte di-
rekt finna att vi skulle vara föregångare. Tvärtom ligger vi för närvarande i
flera avseenden sist bland dessa tre länder vad gäller samepolitiska reformer,
såsom sameparlament och samisk språklag.

Både i nordisk och internationell jämförelse skulle vi hävda oss väl om
samerättsutredningens olika förslag skulle genomföras. Vårt land skulle då
få den samlade samepolitik som vi saknat.

När samerättsutredningen tillsattes våren 1983 fanns en bred politisk sam-
ling bakom den och dess uppgifter. Direktiven hade utfärdats i början av sep-
tember 1982 av regeringen Fälldin, och den tillträdande socialdemokratiska
regeringen utfärdade vissa tilläggsdirektiv.

Utifrån folkrättsliga aspekter skulle utredningen pröva vilka särskilda be-
hov den samiska befolkningen har och vilka skyldigheter det svenska sam-
hället har gentemot samerna. Mot denna bakgrund skulle utredningen pröva
tre för samerna mycket viktiga frågor, nämligen stärkande av rennäringens
rättsliga ställning, inrättande av ett folkvalt samiskt organ och stärkande av
det samiska språkets ställning.

Vad gäller folkrätten kom utredningen till slutsatsen att Sverige på folk-
rättslig grund har förpliktelser gentemot samerna och att Sverige måste avstå
från sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennä-
ringens fortbestånd äventyras. Vårt land är även skyldigt att sörja för att
nödvändiga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och ut-
veckling.

Utredningen lade i juni 1989 fram förslag om inrättande av ett folkvalt
samiskt organ - sameting -, en särskild samelag, ett grundlagsstadgande om
samernas särskilda ställning och om åtgärder för att stärka rennäringens
rättsliga ställning samt förslag om fastare former för samordning av samefrå-
gor i regeringskansliet.

I november i fjol kom slutbetänkandet med förslag till språklag och sär-
skilda åtgärder för fiskesamerna. Jag vill ge den här bakgrunden för att visa
att det finns underlag för en samlad samepolitik.

Riksdagen avvisade därför i höstas regeringens förslag, som innehöll
mycket små förändringar i rennäringslagen med undantag av reglerna om
åtgärder för att begränsa renantalet.

Om folkrätten sades i propositionen endast att rennäringen har starkare
skydd än vad som kan anses följa av folkrätten. Riksdagens avslag och begä-
ran om en samlad samepolitik överensstämde helt med de samiska organisa-
tionernas begäran.

Vad har då regeringen gjort och vad planerar man att göra för att utarbeta
ett förslag om en samlad samepolitik som kan få brett såväl politiskt stöd
som stöd av samerna och övriga intressen inom renskötselområdet? Min
första fråga blir därför om regeringen avser att verka för att det regeringsför-
slag som vi hoppas skall komma har ett sådant brett stöd både politiskt och
från de olika intressen som finns.

Några ord om sametinget. Ännu tycks vi inte kunna skönja något rege-
ringsförslag. Efter två tidigare interpellationsdebatter får vi nu för tredje
gången höra regeringens hänvisning till kostnadsproblemet. Men, utbild-

Prot. 1990/91:62

13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

1* Riksdagens protokoll 1990/91:62

Prot. 1990/91:62

13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

ningsministern, demokrati måste få kosta. Norge och Finland har båda inrät-
tat motsvarande organ och har alltså haft råd till detta.

Utbildningsministern säger sig vara "i princip positiv till ett särskilt organ
av det föreslagna sametingets typ". Det är ett uttryckssätt som brukar använ-
das när man trots att man är positiv till en åtgärd, låter andra skäl hindra
ett genomförande. Min andra fråga blir därför: När kommer sametinget att
kunna inrättas enligt regeringens planer?

Samerättsutredningen föreslog ett särskilt grundlagsstadgande, vari skulle
erinras om samernas särskilda ställning i vårt land. Stadgandet skulle väl
främst ha betydelse ur statussynpunkt, och jag vill passa på att fråga om rege-
ringen ställer sig positiv till ett sådant tillägg till regeringsformen.

Samerättsutredningens slutbetänkande överlämnades till justitieministern
den 21 november i fjol. Det hade ännu inte skickats ut på remiss för en kort
tid sedan. Nu kanske det är utsänt att döma av det svar som utbildningsmi-
nistern just har läst upp. Men jag frågar: Varför detta dröjsmål och den stora
försening av arbetet med en samlad samepolitik?

Beror dröjsmålet möjligen på en bristande samordning i regeringskans-
liet, visar det i så fall på behovet av det av utredningen förordade samord-
ningskansliet.

Sammanfattningsvis kan jag inte finna att interpellationssvaret ger intryck
av att regeringen skulle prioritera arbetet med att kunna framlägga förslag
om en samlad samepolitik. Inte heller kan man utläsa någon klar viljeinrikt-
ning från regeringens sida med ett enda undantag, nämligen att regeringen
klart säger att man inte anser att Sverige nu bör tillträda ILO-konventionen
om ursprungsbefolkningsrätt.

Till slut vill jag säga, framför allt för samernas skull men även för vårt
lands ambitioner att skydda minoritetsrättigheter, att jag vill uttrycka för-
hoppningen om att regeringen sätter in erforderliga resurser inom berörda
departement så att vi får en samlad samepolitik med brett stöd i vårt land.

Anf. 3 ANDERS CASTBERGER (fp):

Herr talman! För snart ett år sedan - den 22 mars - förklarade justitiemi-
nistern här i kammaren, att de olika samerättsfrågorna måste ses och be-
handlas i ett sammanhang. Av någon helt outgrundlig anledning lade så rege-
ringen fram en proposition i höstas - bara en kort tid innan samerättsutred-
ningen skulle vara klar.

Samerättsutredningen har med bredd och djup gått igenom flertalet av sa-
merättsfrågorna. Denna valhänta hantering och brist på samband mellan löf-
ten och verklighet i den socialdemokratiska regeringens samepolitik, fick
också bakläxa. Riksdagen avvisade regeringens proposition. Återigen - som
gång på gång förut - efterlystes ett samlat förslag.

Ett samlat förslag på de många och svåra frågorna:

- om en särskild samelag

- om inrättandet av ett sameting

- om grundlagsfästande av samernas folkrättsliga ställning i Sverige

- om den rättsliga grunden för rennäringen

- om avvägningen mellan rennäring och andra intressen

- om sameskolan

- om ILO-konventionen om urbefolkningar och stamfolk,

för att nämna några av de tunga frågorna.

Redan förra våren när riksdagen behandlade ett antal samerättsfrågor,
hade vi uppfattningen att regeringen förberedde en mer omfattande proposi-
tion med en större helhetssyn. Det var det intryck vi bibringades.

Statsrådet Bengt Göransson har avlevererat ett svar som, måste jag dess
värre konstatera, är väldigt tunt. Först får vi en genomgång av regeringens
organisatoriska ordning för samefrågorna. När det gäller ILO-konventionen
skall vi få information här i riksdagen, snart skall förslag komma om samiska
folkhögskolan och förstärkningar är på gång i budgeten angående kulturfrå-
gor.

Efter lång tids nederlag i riksdagen och flertalet fråge- och interpellations-
debatter är nu äntligen statsrådet Göransson i princip positiv till förslaget
om sameting. Det är hedervärt, men samtidigt har ingenting sagts om det
ens blir ett förslag om sameting. Vi vet nu statsrådets egen inställning. Dessa
spridda kommentarer i kanten kring interpellationsfrågan och de svåra frå-
gorna andas enligt min uppfattning att arbetet inom regeringskansliet åter
bedrivs på ett mycket splittrat sätt. Det besked jag utläser är att det knappast
blir det sammanhållna samepolitiska förslag som regeringen borde komma
med. Riksdagen har ju gång på gång, senast i november förra året, beställt
just det av regeringen.

Den fråga som här ändå måste klarläggas och som statsrådet Bengt Gö-
ransson borde kunna svara på är: Kommer regeringen att presentera ett så-
dant sammanhållet förslag om en samepolitik för Sverige?

Anf.4 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Anders Castberger och Martin Olsson har tagit upp frågor
som rör den väntade propositionen om ett sameting och en samelag och om
rennäringen. Jag vill börja där statsrådet Göransson slutade, nämligen vid
konstaterandet att samerna i årets budgetproposition har fått ett ökat anslag
för kulturen. Det är naturligtvis mycket positivt, men jag vill i den fortsatta
debatten med Göransson i dag påminna om försommaren 1986, när Görans-
son och jag deltog i de svenska samernas landsmöte här i Stockholm. Då
liksom nu talade Göransson om den samiska kulturen som något mycket be-
gränsat. Den gången innefattade begreppet teater och slöjd. Jag förutsätter
nu att även språket innefattas i Göranssons definition av samernas kultur.

Nu liksom då finner jag mig föranlåten att påpeka att begreppet kultur
egentligen innefattar mycket mer än vissa kulturyttringar, vissa områden.
Min definition av samefolkets kultur innefattar exempelvis även deras lev-
nadssätt och levnadsförutsättningar, och i andra sammanhang uttrycker även
regeringen att renskötseln utgör grunden i den samiska kulturen. Jag före-
slår därför att vi i dagens debatt utgår från en vidare definition av begreppet
kultur.

Något förslag till sameting är inte att vänta under våren. Något sådant var
väl inte heller att vänta sedan man läst Åke Wängbergs och Tore Ljungqvists
yttrande över ILO-konventionen och konstaterat hur man där desperat för-

Prot. 1990/91:62

13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:62

13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

söker undvika rättighetsfrågorna. Man kan också misstänka att just det re-
missvaret låg till grund för regeringens rennäringsproposition, som riksdags-
majoriteten nyligen avvisade.

En annan remissinstans, diskrimineringsombudsmannen, skriver att det
vore en skam om inte Sverige ratificerade konventionen. Den är nämligen
av mycket stor betydelse för minoritets- och ursprungsfolk runt om i världen
liksom för våra samer. Han menar också att Sverige, när vi ratificerar kon-
ventionen. bör vidta de lagstiftnings- och andra åtgärder som behövs för att
förverkliga vad både Sveriges och Norges högsta domstolar har konstaterat
när det gäller samernas starka rätt till mark, vatten, jakt, fiske, m.m. Vi i
vänsterpartiet är av samma uppfattning som diskrimineringsombudsmannen
i det fallet.

Jag vill än en gång påpeka att Norge och Sverige startade sina samerättsut-
redningar samtidigt. Norge har inrättat ett sameting. Det gjorde man i sep-
tember 1989. Norge har också dragit konsekvenserna av Altamålet i högsta
domstolen och nu ratificerat ILOs konvention.

Jag har mycket svårt att föreställa mig att regeringen medels en skrivelse
kommer att kunna meddela riksdagen att konventionen finns. Jag förutsät-
ter att en majoritet i riksdagen kommer att kräva att Sverige ratificerar kon-
ventionen. detta som en logisk följd av att riksdagsmajoriteten avvisade pro-
positionen om ändringar i rennäringslagen.

Santerna i Norge, Sverige och Finland levde fram till gränsdragningarna
på 1800-talet och 1900-talet inom ett gemensamt område. Med den vetska-
pen är finländskan Kaisa Korpijaakos doktorsavhandling om samiska rätts-
frågor - Samernas rättssystem i Sverige och Finland - mycket intressant även
för oss i Sverige. I Finland har hennes avhandling fått mycket stor uppmärk-
samhet, inte minst i massmedia. Det Kaisa Korpijaako bevisar i sin doktors-
avhandling är att santerna så sent som under 1700-talet ägde sina marker och
att det då inte fanns några tecken på att äganderätten var på väg att försvinna
eller var hotad. Den här forskningsrapporten kan förstås vara en obehaglig
läsning för somliga delar av majoritetsbefolkningen, men forskningens upp-
gift är ju även att lyfta fram obehagliga fakta. Rapporten översätts nu till
svenska och beräknas komma under våren, och jag hoppas att den får lika
stor uppmärksamhet i Sverige som den har fatt i Finland.

Jag vill fråga: Menar verkligen Göransson att regeringens nu vidtagna åt-
gärder är relevanta i förhållande till det aktuella problemet, dvs. att bevara
och utveckla den samiska kulturen i dess vidare mening, inte bara som ett
exotiskt inslag i svensk turistverksamhet eller på museum, utan som en le-
vande kultur?

Anf.5 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Jag får tacka för svaret, fastän det inte var riktat direkt till
mig. Mest förvånande av allt är att det i svaret står att frågan om kostnaderna
måste lösas. Jag har ingen som helst förståelse för det. Vem skulle säga om
en kommun i Sverige att man måste lösa kostnadsfrågan innan kommunfull-
mäktige kan sammanträda? Det har jag ingen förståelse för.

Om Sverige nu inte ganska snabbt förbereder sig för att skriva under ILO-

konventionen är det faktiskt enligt min uppfattning en ganska stor skandal.
Det är hög tid att börja arbeta mer aktivt för detta.

Jag har i går och i dag läst protokollen från interpellationsdebatterna om
de fjällnära skogarna och från debatten om rennäringsbetänkandet, och det
finns faktiskt inte mycket att tillägga. Olika partiföreträdare har nämligen i
dessa debatter verkligen lagt fram grunden för behovet av en samlad same-
politik. Men denna debatt är väl viktig från den synpunkten att den kan
väcka arbetet med den samlade samepropositionen ur sin Törnrosasömn.

Urbefolkningar har enligt internationell lagstiftning rättigheter som skiljer
sig från andra minoriteters rättigheter. Främst gäller det urbefolkningarnas
rätt till självbestämmande. Det är en kollektiv rätt att fritt eftersträva ekono-
misk, social och kulturell utveckling samt politisk status. Den internationella
standard som nu börjar ta form, exempelvis i form av ILO-konvention 169
för urbefolkningar och stamfolk från 1989, erkänner inte bara rättigheter be-
träffande social och ekonomisk autonomi och självutveckling, utan även rät-
tigheter beträffande miljöskydd och miljörehabilitering. Det är därför från
demokratisk synpunkt och miljösynpunkt mycket viktigt att konventionen
verkligen kommer till stånd och att den efterlevs och att vi när vi skriver un-
der konventionen - vilket jag förutsätter - verkligen efterlever den.

Under de senaste åren har utbefolkningarnas egna organisationer vuxit sig
större och starkare. Ett världsomfattande nätverk är på väg att utvecklas.
Men ofta är deras representanter inte ens med i viktiga världskonferenser
om miljön - ibland därför att deras nationer inte erkänns som självständiga
och ibland därför att de inte har råd att skicka egna delegationer, eftersom
nationerna tillhör det ekonomiska bottenskiktet.

Vi vill nu att regeringen skall öka sina ansträngningar att få i gång förhand-
lingar om ett fullständigt kärnvapenstopp när det gäller Nordkalotten.
Denna fråga har tidigare varit uppe i interpellations- och frågedebatter.

Tre månader efter det att samerättsutredningen lade fram sitt betänkande
sänds det ut på remiss. Varför detta dröjsmål? Den 20 december beslutades
om en riksdagsskrivelse om ILO-konventionen 169, som jag tidigare har
nämnt. Det har gått nästan två månader sedan dess. Att det har varit allmän
motionstid kan ju knappast utgöra något hinder, då vi har överhopats av pro-
positioner och skrivelser även under den tiden.

De nordiska staterna var aktiva när det gällde den resolutionstext som har
lagts jämsides med konventionstexten. Allt skulle spridas, och länderna
skulle verka i konventionens anda. För att verka i konventionens anda bör
man också påskynda ärendet.

Dessutom har regeringen fördröjt den utlovade samlade samepropositio-
nen genom att hösten 1990 dela upp den i två, ja egentligen fyra olika delar:
rennäringen, fiskenäringen, slöjdarna, de fjällnära skogarna, sameskolfrå-
gan, samernas kultur och språk samt sametingsfrågan - ja, det blev ännu fler
än fyra delar. Det syns inte finnas någon politisk vilja, och i detta vakuum är
samer och Sveriges befolkning osäkra om både regler och rättsläge.

Delvis i skuggan av denna osäkerhet har den stora konflikten i Härjedalen
seglat upp. Jag anser att regeringen aktivt borde öka möjligheterna till lös-
ningar i detta låsta läge genom att inbjuda parterna i processen till en diskus-
sion och en eventuell medling. Regeringen borde orientera sig ingående i

Prot. 1990/91:62

13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:62

13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

denna fråga. Om regeringen kan göra något kanske det kunde leda till att en
process inte längre behövs. Skogsbolagens roll i processen borde man också
titta närmare på i denna kamp mellan David och Goliat.

Man borde kunna bilda en renkommission. Det har ju bildats en
Rehnbergkommission, som blandar sig i saker som regeringen egentligen
inte har att göra med. Där har man hot om en lagstiftning i bakfickan. Under
buggningsrättegångens förarbete försökte man stifta en ny lag som skulle
minska målsäganderätten. I dessa fall har man enligt min mening gått litet
längre än vad man egentligen borde. Men att i fråga om samerna ha en med-
ling och kalla in dem till diskussioner är ju inte att gå utanför de rättigheter
man har.

Kommer regeringen att skriva under ILO-konvention 169? Samerna är
inte här i dag. De har inte ens funnit det mödan värt att bevaka den här inter-
pellationsdebatten. Sverige är det enda nordiska land förutom Sovjet som
saknar ett representativt, folkvalt samiskt organ. Det är hög tid att ändra på
det. Det är också hög tid att erkänna samernas rättigheter som urbefolkning
i Sverige.

Anf. 6 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):

Herr talman! Ragnhild Pohanka avslutade med att säga att samerna inte
har funnit det mödan värt att bevaka riksdagens interpellationsdebatt. Det
uttalandet förvånar mig något. Det drabbar ju närmast Ragnhild Pohanka
själv. Jag kan för min del konstatera att samerna alltid anser det mödan värt
att delta i de överläggningar regeringens arbetsgrupp för samefrågor har om
samiska ärenden.

Den historieskrivning som redovisas i den här debatten är på många sätt
intressant. Den visar på förträngningar och glömska. Möjligen har de debat-
törer som har lyssnat på olika debatter inte varit med på hela debatterna.

Martin Olsson åberopar med stolthet att samerättsutredningen fick sina
direktiv av regeringen Fälldin. Det stämmer, Martin Olsson. Det fick den.
Jag kommer så väl ihåg hur det var när vi tillträdde. Utredningen kunde inte
börja arbeta, eftersom de samiska organisationerna inte godkände de direk-
tiv som den Fälldinska regeringen hade givit. En av mina första uppgifter
som ansvarig sameminister var att förhandla med samerna för att vi skulle
kunna utarbeta tilläggsdirektiv så att samerna den gången ansåg det mödan
värt att gå in i en utredning. Det var så det gick till. Utredningen fick alltså
reviderade direktiv för att den skulle kunna arbeta i en riktning som de sa-
miska organisationerna kunde anse rimlig och intressant. Samerättsutred-
ningen har nu kommit med ett slutbetänkande som har gått ut på remiss. Det
är viktiga frågor som behandlas. Det gäller t.ex. kulturfrågorna.

Berith Eriksson var tydligen inte med på hela det samemöte som vi deltog
i år 1986 i Stockholm, eftersom hon säger att för Bengt Göransson är samisk
kultur tydligen bara teater och slöjd. Jag ägnade en mycket stor del av mitt
anförande den gången åt skolfrågorna. Skolfrågorna är utomordentligt vä-
sentliga. Jag har sannolikt mer än någon annan av de som under de senaste
femton åren har sysslat med samefrågor haft möjlighet att starkt engagera
mig.

Jag har engagerat mig mycket starkt för att vi skulle kunna få en sameskola

i Kiruna, i vetskapen om att man inte kan behandla det samiska språket och
den samiska kulturen som en liten exotisk rest som bara skall finnas på
småorterna. Men jag noterar att riksdagens majoritet fann det angeläget att
kräva bibehållande av en sameskola där de allra flesta eleverna befriades
från det samiska språket, från undervisning i det som var kärnämnet i den
skolan. Det tyckte jag var litet bisarrt. Jag tillät mig den gången att hävda att
jag tyckte att ett minimum av krav på en sameskola var att det undervisades i
samiska. Vi har således haft en diskussion under åren, emellanåt med märk-
liga och bisarra inslag.

Nu har vi gått vidare. Vi har fått det utredningsmaterial som behövs. Det
ligger ute på remiss.

Jag har uttalat mig för sametinget i skilda sammanhang. Med det interpel-
lationsspråk som tillhör riksdagsbehandlingens formalia säger jag att jag i
princip är positiv till det. Jag har formulerat det på annat sätt när jag har
talat offentligt och när jag har mött samerna. Jag har sagt att jag tycker att
vi skall ha ett sameting.

Däremot kan jag inte säga som Ragnhild Pohanka, som med ett helt un-
derbart lättsinne säger att hon inte har någon förståelse för att kostnadsfrå-
gor måste lösas. Det förstår jag. Jag har hört det förut. Jag har upptäckt det
när miljöpartiet har agerat i denna kammare. Man har ingen som helst för-
ståelse för att man måste kunna betala räkningarna.

Det handlar faktiskt inte om att inte inrätta ett instrument för något som
helt saknas, utan det gäller att skapa ett nytt organ och att förändra struktu-
ren. Jag kan tänka mig att många kommunfullmäktigeförsamlingar skulle
hesitera inför inrättandet av nya nämnder. De kanske skulle få vänta med
denna nämnd ett år eller två, eftersom det inte finns resurser under det kom-
mande budgetåret. Jag är övertygad om att många kommuner har gjort det
i vetskap om att de då kan skapa en god lösning. Sametinget kommer.

Ragnhild Pohanka säger att regeringen borde ingripa i den process som
förs i Härjedalen. Jag har avvisat den tanken. Jag har nämligen så ofta mött
de motsatta argumenten. Man har sagt att när man inte är nöjd med politiska
beslut så vill man gå till domstol. Det är ett mycket vanligt krav i våra dagar.
Många tycker att man skall kunna gå till Europadomstolen för att i domstol
få överprövat de beslut som fattats i politiska församlingar.

Här har vi en företeelse som är civilrättsligt reglerad. Det rör sig om en
tvist mellan parter där det finns domstolsförfarande redovisat. Det är rimligt
att man då faktiskt använder domstolsförfarandet för lösning i stället för att
säga att man tycker att det är obehagligt och dyrbart att gå till domstol, så
därför får vi här ta ett politiskt beslut. Sedan skulle man begära överprövning
av det i domstolen. Nu har vi domstolsförhandlingen som ingår i en civilrätts-
lig reglering. Då måste vi faktiskt se vad domstolen säger. Om detta i sin
tur skapar sådana konsekvenser att det krävs politiska beslut och politiska
åtgärder, får vi pröva dem då. Vi kan dock inte ta över domstolens handlägg-
ning av en civilrättslig process.

Till sist vill jag ta upp ILO-konventionen. Det är tradition att regeringen
föreslår riksdagen godkännande av en internationell konvention först när re-
geringen är övertygad om att vår lagstiftning lever upp till konventionens
krav. Det fanns en rad brister som remissbehandlingen har visat. Vi kommer

Prot. 1990/91:62
13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:62
13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

10

nu att beakta dem, se över dem i beredningen av förslaget och att se till att
ett eventuellt förslag om godkännande av konventionen blir slutpunkten i
den process som pågår. Att vi sedan lägger fram information för riksdagen
sker i enlighet med den skyldighet vi har inom ramen för våra internationella
åtaganden.

Anf. 7 MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! I min kommentar till interpellationssvaret försökte jag i hu-
vudsak hålla mig inom ramen för det jag hade tagit upp i min interpellation.
I interpellationen nämnde jag ILO-konventionen som ett exempel på åtgär-
der. Jag tänker nu inte gå in i någon debatt om det, eftersom jag utgår ifrån
att riksdagen senare kommer att få tillfälle att debattera detta. Jag ställde
dock en del kompletterande frågor som anknöt till interpellationen.

Innan jag går in på dem vill jag dock säga att jag fäste mig vid vad utbild-
ningsministern sade om förträngningar och glömska. Jag vet att den tillträ-
dande socialdemokratiska regeringen utfärdade tilläggsdirektiv och att de i
princip inte avvek ifrån de direktiv som redan var utfärdade. Det var således
en komplettering, som kanske behövdes för att de samiska representanterna
skulle vara nöjda. Om vi nu skall dra fram ur glömskan hur utredningsarbe-
tet har bedrivits kan man nämna att kort tid efter det att utredningen hade
inlett sitt arbete lämnade representanter för Samernas riksförbund, SSR, ut-
redningen därför att de inte var nöjda med direktiven. Enbart tack vare ut-
redningsordförande, Hans-Åke Wängbergs, diplomatiska talang återkom de
samiska representanterna efter hand till utredningen, så att utredningen blev
så representativ som den skulle vara. Jag tycker att även detta bör sägas i det
här sammanhanget.

Jag är glad över att utbildningsministern säger att sametinget kommer. Ut-
bildningsministern fortsätter dock att tala om kostnaderna. Vi har nog litet
olika meningar om detta. I varje tidigare sådan här debatt har jag sagt att
demokrati måste få kosta. Med hänsyn till de skyldigheter som vi har gent-
emot en minoritetsbefolkning och med hänsyn till vad man gjort i övriga nor-
diska länder tycker jag att det är självklart att sametinget skall genomföras
så snart man har löst frågan praktiskt.

I övrigt uppehöll sig utbildningsministern inte så mycket vid mina kom-
mentarer. Jag fick inget besked om varför det har tagit drygt två och en halv
månad att bestämma sig för att skicka ut slutbetänkandet på remiss. Jag fick
ingen synpunkt när det gäller grundlagsstadgandet och inte heller om den
viktiga frågan om hur regeringen tänker arbeta för att få en bred lösning så
att man inte riskerar att det återigen blir ett nederlag i riksdagen och att det
kommer ett förslag som det blir starkt missnöje med från samiskt håll. Jag
ber utbildningsministern att i sitt nästa inlägg ta upp de frågor som jag ställde
i mitt förra anförande.

Anf. 8 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Jag har inte heller fått svar på mina frågor, utan jag har fått
en hel del tvetydiga kommentarer med anledning av mitt anförande.

När det gäller kostnadsfrågor har miljöpartiet en balanserad budget, vil-
ket kanske inte alla kan lägga fram. Det är inget tvivel om detta. Det här är

småpotatis. Hur stor del av en promille av statsbudgeten skulle detta kosta?
Som en jämförelse kan sägas att man satsar miljarder på vägar och broar som
inte alltid ens är i behov av reparation. Där finns det miljarder, men det finns
inte den summa som behövs för att hålla demokratin uppe i Sverige. Jag frå-
gar än en gång: Vilken kommun i Sverige skulle kunna säga att vi inte har råd
att ha fullmäktige och att vi därför i stället skall ha en ordförandeberedning?

Utbildningsministern har helt och hållet, medvetet eller omedvetet, miss-
uppfattat mig när det gäller den medling som jag föreslog i konflikten i Här-
jedalen. Jag talade om en medling. Jag skulle inte drömma om att vi skulle
föreslå att lägga oss i rättsväseendet. Däremot behövs en medling. Om rege-
ringen ställer upp på medling är det självklart att parterna deltar i den. Vad
som sedan kommer ut av den, kan man aldrig veta i förväg. Det finns behov
av att någon tar tag i detta innan denna process ytterligare raserar förtroen-
det mellan grupperna. Det är också mycket viktigt att man tittar på skogsbo-
lagens roll i processen.

För övrigt vill jag om möjligt gärna ha en tidsangivelse för när en samlad
sameproposition kan komma och när man kan tänka sig att få ett beslut eller
ett förslag om att skriva under ILO-konventionen. Det är de två huvudsak-
liga frågorna i dag.

Anf. 9 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Det kanske var något annat landsmöte än det som ägde rum
år 1986 i Folkets hus i Stockholm som Bengt Göransson tog upp skolfrågorna
på. Däremot tog jag upp språk- och skolfrågorna på det landsmötet.

Jag ställde kanske en mycket vid fråga, men jag tycker inte att jag har fått
något som helst svar på den. Som rennäringslagen ser ut i dag får samebyn
endast bedriva renskötsel och att man måste vara medlem i samebyn för att
få bedriva renskötsel. 10 % av samerna i Sverige är sysselsatta inom rennä-
ringen. Med den lagstiftning som vi nu har måste antalet samer som kan leva
av renskötsel hela tiden minska. Det är en logisk följd, eftersom renantalet
per familj måste öka för att familjerna skall kunna försörja sig.

Vi kan endast uppfylla vår målsättning att bevara och utveckla den sa-
miska kulturen när vi på allvar har uppmärksammat problemet i hela dess
vidd. Ett problem är rennäringen. Det finns dock andra näringsfång och
verksamheter med band till rennäringen. Dessa samiska näringars och verk-
samheters förutsättningar måste också belysas.

Vi kan inte fortsätta med en samepolitik som innebär att samerätt skall
vara något sorts privilegium som staten i nåder tilldelar samerna. Samernas
rättigheter måste klarläggas. Samerna måste få möjligheter att själva ut-
veckla sin kultur och sina näringar. Vi måste arbeta på att ta bort de hind-
rande lagregleringar som finns i dag. Det måste inrättas ett självständigt or-
gan, ett sameting. Vi måste sträcka oss längre än de absoluta minimireglerna
när det gäller rättighetsnivån för urbefolkningar enligt folkrätten.

Anf. 10 ANDERS CASTBERGER (fp):

Herr talman! Bengt Göransson försöker bygga upp något som ger intryck
av försvar för sitt personliga engagemang. Jag tvivlar verkligen inte på stats-
rådets personliga engagemang. Riksdagen har dock begärt ett förslag om en

Prof. 1990/91:62
13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

11

Prot. 1990/91:62
13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

12

samlad samepolitik. Den socialdemokratiska regeringen är känd för att inte
ge klara besked, men människorna vill ha klara besked. Skall det vara så
svårt att åtminstone ge ett klart besked om när klara besked kommer att ges?
Är regeringen, Bengt Göransson, kanske inte helt säker på att den avser att
efterkomma riksdagens beslut?

Bengt Göransson sade att han inte vill ingripa i de svåra konflikterna som
gäller rennäringen som har uppstått under sommaren, hösten och delvis nu
under vintern. Det kan vara en klok politik. Vem övertalade då regeringen
att lägga fram höstens proposition, som riksdagen satte tummen ner för?
Nog var det ett försök att ingripa. Intrycket av att det var en brandkårsut-
ryckning för att ingripa i konflikten förstärktes av den socialdemokratiska
riksdagsledamoten Margareta Winberg, som i ett av sina mera uppbragta in-
lägg sade att regeringen har begripit de svåra konflikterna och lägger fram
ett förslag för att vi skall slippa krig mellan storsvenskarna och samerna.

Riksdagen sade nej till regeringens proposition. Det är dock klart att frå-
gan om hur rak regeringens kurs verkligen är i denna fråga insmyger sig.
Bengt Göransson svarade inte heller på frågan om det kommer ett samlat
förslag om något som kan kallas för samepolitik i mera heltäckande bemär-
kelse. Den frågan återstår fortfarande för Bengt Göransson att svara på.

Anf. 11 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):

Herr talman! Tillkomsten av samerättsutredningen år 1982 var för mig
utomordentligt lärorikt. Som jag nämnde i mitt förra inlägg ville de samiska
organisationerna från början stå utanför därför att de inte kunde godkänna
de direktiv som utredningen hade fått.

Vi fick en konfliktpunkt till, och den har varit mycket besvärlig under
åren. Den konflikten hade att göra med att den stora organisationen,
Svenska samernas riksförbund, inte ansåg sig kunna medverka i utredningen
om Landsförbundet Svenska samer - det sannolikt mycket mindre förbun-
det, även om det har diskuterat huruvida detta är ett större förbund - skulle
vara representerat. Regeringen ansåg att alla de organisationer som hävdar
sig som samiska måste få möjlighet att vara med i utredningen. Detta var en
konflikt som vi hade, och den tog det ganska lång tid att lösa innan vi fick
samtliga organisationer med. Jag är glad att alla blev med i utredningen.

Att utsändandet av en remiss ibland kan dröja vet vi, och det är klart att
ett statsråd kan stiga upp med skammens rodnad på kinderna och säga att
det är synd att vi inte gått ut med remissen tidigare. Jag gör det!

Frågan om vilka förslag som kan komma att läggas fram i propositionerna
är jag i dag förhindrad att besvara. Jag kan bara säga, och det är viktigt att
understryka det, att regeringen är angelägen om att lägga fram den samlade
proposition som riksdagen har beställt. Den kräver emellertid att alla frågor
vägs in. Det uttalande som riksdagen gjorde med anledning av den proposi-
tion som i höstas avvisade innebär att remissbehandlingen på samerättsut-
redningens slutbetänkande måste genomföras innan regeringen kan lägga
fram den beställda propositionen. Den propositionen kan därför inte
komma i vår - det beskedet kan jag ge. Anledningen härtill är att samerätts-
utredningens slutbetänkande är så viktigt och att, Berith Eriksson, samerna
är fler än de renskötande samerna. På den punkten ställer jag mig frågande

till vad Berith Eriksson egentligen menar när hon säger att samerätt inte får
vara privilegier som i nåder utdelas. ”Privilegier” är naturligtvis ett drama-
tiskt ord, men bakgrunden är att det som är förutsättningen för den samiska
näringen renskötseln är att denna i realiteten är en ensamrätt. Där finns det
en konflikt med en rad andra lagar i vårt samhälle, lagar om etableringsrätt,
fritt näringsutövande osv. Vem som helst får faktiskt inte idka renskötsel.
Detta är ett av de svåra problemen. De som tror att det är storsamhället som
i det avseendet uppträder entydigt mot den samiska befolkningen skall möj-
ligen fundera över vari konflikten mellan SSR och LSS egentligen består. Jag
är angelägen att säga, att för att renskötseln skall kunna bestå som en central
del av den samiska näringen, kan man inte lägga allmänna näringsfrihets-
perspektiv på den frågan. Man måste ha det som Berith Eriksson i realiteten
avvisar, nämligen rätten att säga att vi måste begränsa rättigheterna. Det är
vad det handlar om, och det är detta som gör de här frågorna så komplice-
rade. De kan inte behandlas med det lättsinne som jag tycker ibland sker
när man säger att det bara är att använda riksdagen som ett forum som gör
uttalanden utan att se på konsekvenserna.

Vi har varit med och arbetat fram ILO-konventionen. En ratifikation
kommer som en konsekvens av att vi har sett till att de oklarheter och brister
som finns i svensk lagstiftning har undanröjts, så att vi kan bekräfta tillämp-
ningen genom en ratificering. Det är detta som är poängen, och det är det
viktigt att säga.

Ragnhild Pohanka återkommer till den process som förs uppe i Härjeda-
len. Hon säger att regeringen väl ändå kan medla. Men regeringen har ju
försökt att medla. Landshövdingen i Jämtlands län, som är statens högste
ämbetsman i länet, har gjort oerhörda ansträngningar för att medla mellan
de stridande grupperna. Landshövdingen har konstaterat att han har miss-
lyckats med den uppgiften. Medlingen har alltså misslyckats, och jag bekla-
gar att så är fallet. Jag tvingas då att säga att regeringen i det läget inte kan
ta över den rättsprocess som blir en konsekvens av att man inte godkände
medlingsförslagen. Jag försäkrar att landshövding Sven Heurgren har lagt
ner ett oerhört arbete på att föra denna fråga till en lösning utan process. Vi
får nu se vad detta får för konsekvenser. Det är möjligt att parterna upp-
täcker att processen får så stora konsekvenser att de säger att de avstår från
processen och ber landshövdingen att hjälpa dem en gång till. Med känne-
dom om landshövding Sven Heurgrens utomordentligt goda vilja och stora
förmåga är jag säker på att han i det ögonblicket är beredd att säga att han
gör ett försök till.

Anf. 12 MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! Jag är medveten om problemen och de avvägningar mellan
olika intressen som måste göras i dessa frågor. Innan jag går in på detta vill
jag uttala min uppskattning över att utbildningsministern helt enkelt erkän-
ner att förseningen av remissen var ett misstag. Då behöver vi inte diskutera
detta mer, men det hade kanske kunnat skrivas in något klarare i det utde-
lade svaret.

Vi skall komma ihåg att det svenska samhället har ett ansvar för den sa-
miska befolkningen och för den samiska kulturens fortbestånd. Vi får heller

Prof. 1990/91:62
13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

13

Prot. 1990/91:62
13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

inte bara se till rennäringen, utan denna ingår i den samiska kulturen i vid
mening. Vi har haft en rennäringslag men inte någon samelagstiftning i vårt
land. Det är genom en sådan som vi skall kunna flytta fram positionerna, så
att vi kan se den samiska kulturen som en helhet. Tidigare har det endast
varit rennäringen som man i detta sammanhang tagit hänsyn till. Skall de
samiska traditionerna, kulturen och språket kunna fortleva är det viktigt att
så många som möjligt i den samiska befolkningen deltar i det arbetet och
inte enbart den minoritet som renskötarna utgör.

Men åter till frågan om hur det kommer att gå med riksdagens uttalande -
det var ju det som var utgångspunkten för min interpellation. Jag tycker
ändå att den här diskussionen har varit nyttig. Det har gjorts en del klarläg-
ganden. Visserligen är många frågor obesvarade, men jag skall inte upprepa
dessa nu. Jag tar fasta på att utbildningsministern sade att regeringen är an-
gelägen om att lägga fram en samlad proposition.

Utbildningsministern nämnde i sitt inlägg folkhögskolan, men den frågan
finns inte med i det utdelade svaret, och det var därför jag inte kommente-
rade detta.

Jag hoppas att de krafter inom regeringen som vill åstadkomma en positiv
lösning av frågan om en samlad samepolitik skall stärkas varje gång vi debat-
terar denna fråga i kammaren. Jag hoppas också att finansdepartementets
uppgift att hålla tillbaka statsutgifterna inte skall få utgöra ett hinder för in-
rättandet av ett sameparlament och för andra viktiga åtgärder inom samepo-
litiken, som kan komma att kosta något för den svenska staten.

Anf. 13 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Nu kom det! Det är rennäringslagen som är grunden och
orsaken till de kontroverser och motsättningar som finns mellan de samiska
organisationerna i dag. I klassisk kolonialanda innebar införandet av rennä-
ringslagen och den utformning denna fick att man delade samerna i renskö-
tande och icke renskötande samer; man fråntog alla andra samer deras rät-
tigheter. Det är i det ljuset man måste se dagens konflikter. Man kan inte
vara historielös om man skall försöka hitta vägar för att lösa dessa konflikter.

Som Bengt Göransson sade måste man vara medlem i en sameby för att
få bedriva renskötsel. Men det är också så att samebyn endast får bedriva
renskötsel. Det är någonting som jag anser att man på allvar måste ta itu
med. En sameby borde som juridisk enhet kunna få bedriva även andra nä-
ringar, exempelvis förädling av renkött, sameslöjd och turism. T.o.m. när
det gäller att förvalta allmänningsskogar kan det finnas många öppningar om
man verkligen går in för att finna sådana.

Lantbruksstyrelsens rennäringsdelegations tilltag i fjol i samband med
nödutfodringen i Norrbotten att begära in renlängderna klargjorde med all
tydlighet att regeringens försök att motverka utvecklingen att antalet ren-
skötande samer minskar går ut på att alla skall ha ungefär lika stora hjordar
och att alla renskötande samer skall ha lika stor inkomst, vilken då bestäms
av regeringen. Vilka reaktioner skulle det inte bli i Sverige om regeringen
försökte reglera svenska småföretag på samma sätt! Eller har Bengt Görans-
son någon annan modell för att bromsa denna utveckling, dvs. att antalet

14

renskötande samer hela tiden minskar? Med nuvarande regler kan utveck-
lingen inte bli någon annan.

Anf. 14 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Om det hade funnits en samepolitik och ett sameting är det
möjligt att den här processen hade kunnat undvikas. I detta vakuum där sa-
merna icke har möjlighet att sätta makt bakom sina ord och där man inte
kan föra en riktig samepolitik, händer det saker. Jag säger inte att det är så,
utan att det möjligen kan vara så. Man skulle här kunna vinna inte bara
pengar utan också enighet. De sår som rivs upp i den här processen kan det
ta generationer att läka, och detta är naturligtvis mycket allvarligt.

Om jag fattade utbildningsministern rätt kommer ILO-konventionen nu
att skrivas under. I så fall kan vi bemanna oss med litet tålamod; förutsätt-
ningen är bara att undertecknandet kommer att ske.

I en skrivelse från samerna till regeringen heter det: ”Statens samepolitik
i dag skapar utrymme för tvehågsenhet och ett slags vakuum. Den svenska
folkopinionen har en annan syn på hur den statliga samepolitiken skall vara
utformad. Tidpunkten är inne för att ta det samlade grepp som står i sam-
klang med denna opinion. Det borde därför ligga i regeringens intresse och
ansvar att göra detta snabbt och att skapa dessa förutsättningar.”

Detta är ett samlat samiskt krav.

Anf. 15 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):

Herr talman! I slutet av denna interpellationsdebatt nalkas vi ändå på vissa
punkter någon form av samsyn.

Martin Olsson pekar på, och det uppskattar jag mycket, att detta är kom-
plicerade frågor, som kräver noggranna överväganden. Jag vill gärna till
Martin Olsson uttala en uppskattning. Han, liksom Anders Castberger, är
de som jag mest har mött när vi diskuterat samefrågor, och jag har lärt mig
att uppskatta deras engagemang och kompetens.

Att folkhögskolan inte behandlades i det på förhand utsända interpella-
tionssvaret beror inte på att den frågan skulle vara oklar. Det beror i stället
på att den behandlas i en proposition som i alla sina delar inte var färdig när
interpellationssvaret utarbetades. Det är alltså inte sameskolfrågan som på
något sätt har varit komplicerad.

Berith Eriksson viker fortfarande undan från ett av huvudproblemen ge-
nom att föra in begreppet "kolonialt synsätt". Det finns ju faktiskt spän-
ningar mellan de samiska organisationerna, mellan samerna själva. Det är
viktigt att erkänna de spänningarna - vi måste se dem.

För mig är det två punkter som är centrala i detta sammanhang.

Jag har när det gäller synen på rennäringen accepterat uppfattningen att
renskötsel bara kan bedrivas i vissa delar av landet, dvs. att det finns geogra-
fiska begränsningar. Man kan därför inte ha filosofin att alla som har rätt
att beteckna sig som samer också har rätt att bedriva renskötsel. Den stora
gruppen samer bor i Stockholm. Göteborg och södra Sverige. Vi måste alltså
acceptera ett inskränkande synsätt för att kunna se till att rennäringen skall
kunna behållas i Sverige.

Den andra huvudfrågan är: Hur bevarar man och utvecklar ett samiskt

Prot. 1990/91:62
13 februari 1991

Svar på inlerpella-
tioner

15

Prot. 1990/91:62
13 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

språk och en samisk kultur för den samiska folkgruppen som helhet? Det gör
man genom att satsa på kultur och språk, och det gör vi med mycket stor
energi.

Martin Olsson avslutade med att säga att han hoppas att finansdeparte-
mentets och finansministerns ambitioner att hålla tillbaka statsutgifterna
icke skall hindra en god samepolitik. Jag hoppas, Martin Olsson, att finans-
departementets och finansministerns ambitioner att återställa den samhälls-
ekonomiska balansen mycket snabbt skall leda till det resultatet att vi får
möjlighet att genomföra den goda samepolitiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1990/91:92 till bostadsutskottet

Förslag
1990/91:14 till finansutskottet

4 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 13 februari

1990/91:147 av Martin Olsson (c) till statsrådet Erik Åsbrink om beskatt-
ningen av folkpensionärer:

Återigen finner jag att det är nödvändigt att ta upp lågpensionärers orim-
liga marginalskatter och marginaleffekter på grund av besparingar.

I en interpellation 1987 till dåvarande finansministern Feldt tog jag första
gången upp denna fråga och visade hur en folkpensionär då kunde drabbas
av 208 procents marginaleffekt på ränteinkomster. Denna rent fantastiska
marginaleffekt - dubbel mot Pomperipossaeffekten - uppstod på grund av
att dels det extra avdraget för pensionärer reducerades som följd av både
ränteinkomsten och de besparingar som gett ränteavkastningen, dels bespa-
ringen begränsade pensionärernas kommunala bostadstillägg, KBT.

Sedan jag åtskilliga gånger därefter tagit upp dessa missförhållanden i
riksdagen i motioner har vissa förbättringar genomförts, men alltjämt kan
marginaleffekter på långt över 100 procent uppstå och avses få uppstå fram
t.o.m. inkomståret 1992 enligt riksdagsmajoritetens (s, fp, v och mp) beslut
(1990/91 :SkU10) i höstas. Då avvisades nämligen min motion 1990/91 :Sk38
med krav innebärande avskaffande av systemet med den mycket höga margi-
nalskatten för personer med låg eller ganska låg pension men med bespa-
ringar.

Med ett exempel vill jag visa marginaleffekterna för vissa pensionärer.

För den som endast har den lägsta pensionen, i år 48 300 kr. för ensamstå-
ende, är det särskilda grundavdraget så stort att vederbörande inte behöver
betala någon skatt. Med stigande inkomst - dock ej inkomst av anställning
eller aktiv näringsverksamhet - minskas det särskilda grundavdraget med 65
procent av inkomsten. Dessutom minskas detta grundavdrag med 10 procent
av besparingar över 100 000 kr. för ensamstående.

inkomsttagare en enhetlig 30-procentig statlig skatt. Men för pensionärer,
som har ett särskilt grundavdrag, är situationen en helt annan. Eftersom rän-
teinkomsten reducerar avdraget blir det vid genomsnittlig kommunal utdebi-
tering ytterligare ca 21 procent skatt på ränteinkomsten. Men det räcker inte
med detta. För att få ränta måste ju pensionären ha besparingar. Om räntan
kommer från besparingar på över 100 000 kr. och räntesatsen är 10 procent
och den kommunala utdebiteringen 32 kr. innebär det ytterligare 32 procent
skatt på ränteinkomsten. Tillsammans blir det alltså ca 83 procent skatt på
ränteinkomsten. Dessa effekter uppstår för pensionärer med inkomster upp
till drygt 90 000 kr. Vid denna nivå upphör nämligen det särskilda grundav-
draget för pensionärer.

En pensionär med låg pension får i regel KBT. Även detta reduceras på
grund av besparingen. Besparingar upp till 75 000 kr. för ensamstående an-
ses avkasta 5 procent medan förmögenhet däröver ”avkastar” 15 procent en-
ligt lagen om KBT. Där föreskrivs även att KBT reduceras med en tredjedel
av den framräknade inkomsten. Vid 10 procent verklig avkastning medför
det att minskningen av KBT på grund av besparingen på över 100 000 i ex-
emplet leder till ytterligare 50 procent marginaleffekt på ränteinkomsten.

Resultatet för folkpensionären med låg pension men med besparingar efter
ett strävsamt liv och stor sparsamhet blir att tillsammans 133 procent av räntan
går bort i skatt och minskat KBT. Dessutom minskar inflationen värdet på
hans besparingar.

Alla måste väl inse att systemet är orimligt. 1 000 kr. i ränteinkomst leder
till en kostnad på 1 300 kr.! Själv har jag i mina motioner krävt att varken
ränteinkomster eller besparingar skall minska det särskilda grundavdraget.
KBT skall inte heller påverkas av besparingarna. Härigenom skulle pensio-
närerna få samma marginaleffekter som övriga.

Lågpensionärernas beskattning skall jämföras med att alla vi som inte
ännu är pensionärer, eller som är pensionärer med goda pensioner, betalar
endast 30 procent i skatt på våra ränteinkomster.

De som drabbas är de som haft låga inkomster och därför har låg pensions-
rätt. I stor utsträckning är det kvinnor, som skött hem och barn och kanske
haft deltidsarbete eller deltagit i makarnas gemensamma verksamhet. Men
även många män ingår i den drabbade gruppen. Trots låga inkomster har
dessa pensionärer lyckats få besparingar. I många fall har värdet uppstått
genom satsningar på eget hus. När detta säljs på ålderns dagar, kanske efter
att en av makarna gått bort, frigörs kapitalet varvid nämnda skatte- och bi-
dragsmässiga orimligheter uppstår.

Det bör observeras att de nya arvsreglerna innebär att efterlevande make
behåller hela boet och därmed genomsnittligt har större förmögenhet än än-
kor/änklingar hade när de bara hade rätt till i princip halva boet. De nya

Prot. 1990/91:62

13 februari 1991

17

Prot. 1990/91:62

13 februari 1991

arvsreglerna syftade till att stärka den efterlevandes ställning, men tyvärr
verkar skatte- och KBT-reglerna i motsatt riktning.

Varför skall just lågpensionärer straffbeskattas? Varför skall de drabbas
av en extra förmögenhetsskatt? Och varför skall vi ha ett system som gör att
pensionärer tjänar bäst på att ha ”pengarna i madrassen”?

Regeringen angav i propositionen 1989/90:110 (sid. 303) ”statsfinansiella
skäl” för denna straffbeskattning.

Statsfinansiella skäl har alltså t.ex. inte hindrat att alla vi andra endast be-
talar 30% skatt på våra ränteinkomster men samma statsfinansiella skäl
fordrar att folkpensionärer i vissa fall måste betala mer än fyra gånger så hög
skatt - inkl, bidragsminskning - på sina ränteinkomster för 1991 och 1992.

”Århundradets skattereform” skulle främst medföra låga marginalskatter
och ge stimulans för arbete och sparande samt leda till förenklingar och en-
hetlighet i beskattningen.

Beskattningen av nämnda pensionärsgrupper uppfyller inte något av skat-
tereformens syften. Detta är allvarligt. Men mest allvarlig är straffbeskatt-
ningen av dem som trots låga inkomster lyckats få ihop besparingar. Denna
beskattning, som - vilket mitt exempel visar - kan vara långt över 100 pro-
cent, strider mot acceptabla principer.

Genom denna interpellation vill jag därför ge det för skattereformens ut-
formning ansvariga statsrådet möjlighet att för riksdagen redovisa sin syn på
dessa märkliga förhållanden och - förhoppningsvis - anmäla att regeringen
vill medverka till att skyndsamt rätta till det som blev fel när den omfattande
skattereformen utarbetades och beslutades under stor tidspress.

Jag vill till statsrådet Erik Åsbrink ställa följande frågor:

1. Vilka statsfinansiella skäl och beräkningar låg bakom regeringsförslaget
om utformningen av pensionärernas skatte- och KBT-regler?

2. Anser statsrådet att marginaleffekter på över 100 procent för folkpensio-
närer, som har låg pension men besparingar, är acceptabla?

3. Avser regeringen att medverka till att dessa pensionärer fr.o.m. inneva-
rande år får med övriga inkomsttagare jämförbara marginaleffekter?

5§ Kammaren åtskildes kl. 14.04.

Förhandlingarna leddes av talmannen.

Vid protokollet

OLOF MARCUSSON

IBarbro Karlsson

18

Innehållsförteckning

Prot. 1990/91:62

13 februari 1991

Onsdagen den 13 februari

1 § Justering av protokoll................................. 1

2§ Svar på interpellation 1990/91:130 om en samlad samepolitik ...     1

Utbildningsminister Bengt Göransson (s)

Martin Olsson (c)

Anders Castberger (fp)

Berith Eriksson (v)

Ragnhild Pohanka (mp)

3 § Hänvisning av ärenden till utskott........................ 16

4 § Anmälan om interpellation

1990/91:147 av Martin Olsson (c) om beskattningen av folkpen-
sionärer ....................................... 16

19