RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Första Kammaren. N:o 18.

Lördagen den 3 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne mars.

Herr talmannen yttrade: Jag ber att få för kammaren meddela,
att, enligt i dag i talmanskonferensen träffad öfverenskommelse,
nästa vecka arbetsplena komma att hållas på onsdag, torsdag och
lördag; att under derpå följande vecka icke komma att hållas några
arbetsplena, utan endast plena för bordläggning af inkomna ärenden
samt godkännande af voteringspropositioner och dylikt; samt att
första arbetsplenum efter påsk kommer att hållas torsdagen den 22
april, då början göres med gemensamma voteringar i de ärenden,
hvari voteringspropositioner innan dess hunnit blifva godkända.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 5, i anledning af väckt motion om ändring af § 89 regeringsformen;
och

n:o 6, i anledning af väckt motion om införande af bestämmelse,
att ledamot af statsrådet ej må vara riksdagsman, samt vidtagande
af häraf föranledda ändringar i grundlagarne;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 39, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 5 angående
beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonFörata
Kammarens Prot. 1897. N:o 18. 1

N:o 18. 2

Lördagen den 3 April.

väsende, dels ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för anläggning af vissa telefonledningar;

n:o 40, angående föreslagna jernvägsanläggningar för statens räkning;

n:o 41, angående nedsättning af räntan å uteblifna inbetalningsbelopp
för lån från riksgäldskontoret till understödjande af enskilda
j emvägsanläggningar;

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i bestämmelserna rörande ett Uddevalla—Venersborg—Herrljunga
jernvägsaktiebolag beviljadt statslån; och

n:o 43, i anledning af väckt förslag om utredning i fråga om
anläggande af nya statsbanor och inlösande till staten af befintliga
privatbanor;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7, i anledning
af tre motioner angående ändring i presterskapets aflöningsförhållanden;
samt

bankoutskottets utlåtande och memorial:

n:o 6, med anledning dels af framställningar om ändring i aflöningsstaterna
vid riksbankens kontor i Göteborg och Malmö och
dels af väckta motioner om åtskiljande af kamrers- och kassörstjenstema
vid de s. k. mindre afdelningskontoren; och

n:o 7, angående förhöjning i styrelsens för afdelningskontorets i
Visby aflöningsstat.

Herr talmannen yttrade: Jag ber att få för kammaren tillkännagifva,
att, enligt mig tillhandakommet bref från herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet, kommer nästinstundande
måndag kl. x/2 8 e. m. i artilleri- och ingeniörshögskolans lokal ett
föredrag att hållas af majoren Melander öfver befästningarna vid
Boden, och att kammarens ledamöter äro inbjudna att dervid närvara.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen bevillningsutskottets
betänkande n:o 11, lagutskottets utlåtanden n:is 41—45 och
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4.

3 N:o 18.

Lördagen den 3 April.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 31 nästlidne månad
och den 2 innevarande april bordlagda utlåtanden:

n:o 34, i anledning af väckt motion angående rätt för kronan
till andel i vinst af grufföretag å kronojord, och

n:o 35, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 8 §
i kong! stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Ifrågasatt

Föredrogs å nyo lagutskottets den 31 nästlidne mars och den 2 ändring af
i denna månad bordlagda utlåtande n:o 36, i anledning af väckt mo-^*K*
tion angående ändrade bestämmelser i fråga om kungörande af slutting. kungörande af

slutting.

Herr Öländer: Jag har, såsom herrarne finna, reserverat

mig mot utskottets förevarande betänkande. Jag anser nemligen, att
den deri föreslagna skrifvelsen hvarken är lämplig eller af behofvet
påkallad. Det förra derför, att det ju alltid är olämpligt att besvära
Kongl. Maj:t med skrivelser i frågor af så ringa betydelse och så
underordnad vigt som denna. Det senare derför, att i gällande lag
finnes redan bestämmelse om på hvad sätt ett tings afsittande skall
bringas till allmänhetens kännedom. I kongl. förordningen den 21
mars 1884 stadgas, att tiden för tingets af slutande skall genom domhafvandens
försorg förut kungöras i tingslagets kyrkor. Nu tyckes
motionärens mening vara, att detta stadgande kan af en domhafvande
uppfattas eller tillämpas på ett sådant sätt, att det syfte, som dermed
afses, icke vinnes. Jag tror dock, att bland Sveriges hela domarecorps
icke skall finnas en enda, som uppfattar detta stadgande så, att
han anser sig berättigad att endast två eller tre dagar förut kungöra
tingets afslutande. För hvarje förnuftig menniska är ju alldeles klart,
att stadgandet är att tyda endast på det sätt, att kungörelsen om
tingsafslutningen skall meddelas så tidigt, att vederbörande parter
må kunna, om de så önska, der inställa sig för att bevaka sin talan.

Ett annat tillvägagångssätt skulle naturligtvis innebära en försummelse
eller vårdslöshet från domhafvandens sida, och jag kan icke
tro, att han skulle undgå att drabbas af ansvar derför. Nu har i
alla fall motionären icke kunnat konstatera något enda fall, då domaren
i detta afseende gjort sig skyldig till någon försummelse.

Och, om han också kunnat det, skulle verkligen ett enstaka fall
kunna utgöra skäl för att genom ny lagbestämmelse förändra ett förfarande,
som tillämpats icke blott efter år 1884 utan så länge som
1734 års lag egt bestånd, utan att anmärkning deremot blifvit framframstäld
af vederbörande parter eller, så vidt jag vet, någon olägenhet

N:0 18. 4

Lördagen den 3 April.

Ifrågasatt deraf hittills uppkommit? Nej, motionären har nog en helt annan

galande stad-grund för och ett helt annat s.vfte med sin motion. Såsom skäl för
gande om sitt yrkande anför han, att parternas — ofta ej ens å orten boende
kungörande af— ombud möjligtvis kunna hafva svårighet att erhålla kännedom
slutting. om tiden för sluttinget. Och med anledning häraf föreslår han be(Forts.
) stämmelser, som skulle göra möjligt för advokaterna att, hvar de än

vistas inom Sveriges rike, erhålla kännedom härom. Dessa bestämmelser
skulle således vara till gagn icke för parterna, utan för advokaterna.
Men för dessa behöfves väl icke några sådana lagbestämmelser, ty klart
är, att hufvudmannen, som bor på orten och måste vara intresserad af
målets utgång, tager kännedom om tiden för sluttinget och underrättar
advokaten derom, såvidt nemligen han anser dennes närvaro vid sluttinget
nödvändig. — Motionären tager icke i beräkning, hvilka stora
olägenheter skulle uppstå för rätten och domaren samt icke minst för
parterna sjelfva, om hans förslag skulle vinna bifall. För att gifva
kammaren en föreställning härom, vill jag taga ett exempel från min
domsaga. Der finnes ett ting, å hvilket hvarje gång handläggas omkring
350 å 400 mal samt omkring 200 andra ärenden: lagfarter, inteckningar
m. m. Då nu alla dessa mål och ärenden skola vara uppsatta, utskrifna
och beslut i dem meddelade före sluttinget, inser man lätt, att det
är omöjligt för domaren att någon längre tid förut beräkna, å hvilken
dag allt detta arbete kan vara färdigt, så mycket mera som arbetet
ofta afbrytes af andra sysselsättningar: extra förrättningar, ransakningar
med häktade och utfärdande af gravationsbevis, samt äfven
andra ting, som kunna infalla i andra delar af domsagan. Om de
föreslagna bestämmelserna skulle blifva lag, blefve domaren således
nödsakad att utsätta sluttinget så sent, att han med säkerhet kunde
antaga, att allt det för tingets expedierande erforderliga arbete derförinnan
kunde medhinnas. Detta skulle åter medföra ett måhända
eljest onödigt dröjsmål, till skada för parterna, som naturligtvis äro
angelägna om att deras mål blifva så fort som möjligt afgjorda.
Erfarenheten har dessutom visat, att då ett slutting kungöres i tingslagets
kyrkor, sprides underrättelsen härom hastigt öfver hela tingslaget.
Och jag vet icke exempel på, att någon part på grund af
okunnighet om sluttinget försummat fatalietiden, allra helst som denna
icke utgar i och med afslutningsdagen, utan först åtta dagar derefter.

Da någon önskan om förändrad lagstiftning i fråga om kungörandet
af tiden för slutting icke blifvit af parterna sjelfva uttalad
eller, så vidt jag vet, förefinnes, samt den föreslagna förändringen
skulle föranleda olägenheter för såväl domare som parter, får jag
yrka afslag å motionen och utskottets betänkande.

Herr Rudebeck: Jag har icke deltagit i behandlingen af

förevarande betänkande inom utskottet, såsom jag ock låtit å betänkandet
anteckna, och jag skall derför be att nu få tillkännagifva
min mening i frågan. — Jag skulle visserligen icke motsätta mig
en skrifvelse — ehuru frågan är jemförelsevis liten — för så vidt

Lönlagen den 3 April.

. 5 N:0 18

jag hade den uppfattning, att den förändring, som motionären önskar, Ifrågasatt
vore gagnelig. Men jag befarar mycket och är nästan öfvertygad
om, att den, långt ifrån att vara gagnelig, tvärtom i många fall kom- gancie om
mer att medföra olägenheter, och ganska betydliga olägenheter. Lika kungörande af
med den förre ärade talaren vill jag framhålla, att när nu gällande slutting.
bestämmelse föreskrifver, att tiden för sluttinget skall genom dom- (Forts.)
hafvandens försorg förut kungöras i tingslagets kyrkor, torde det
väl ligga i sakens natur, att det är domhafvandens oafvisliga pligt
att tillse, det detta kungörande sker på sådan tid, att det kan hafva
någon nytta med sig. Om, såsom motionären antyder, domhafvande!!
skulle tillåta sig att låta kungörelsen blifva uppläst så sent som en
eller två dagar före sluttingets hållande, har han, enligt min tanke,
uppenbarligen förbisett sin embetspligt, och deri bör således rättelse
sökas. Naturligtvis kan ju inträffa, att genom försenad postgång eu
kungörelse kommer att uppläsas i kyrkorna senare än ämnadt var,
men det kan inträffa, äfven om bestämmelse gifves om tiden, inom
hvilken kungörelsen skall af domhafvanden expedieras. Nu säger
lagutskottet, att »något hinder mot stadgande af skyldighet för domare
att senast viss kortare tid före sluttinget derom utfärda kungörelse
torde deremot ej möta». Ja, deri har lagutskottet fullkomligt
rätt. Men lika visst är också, att, redan såsom stadgandet nu
lyder, domarens pligt är att så tillvägagå. Inskränker man framställningen
till något så litet som »viss kortare tid förut», förstår jag
icke, att en bestämmelse så affattad blir bättre och verksammare än
den nu befintliga.

Motionären har ifrågasatt — något, som visserligen icke godkänts
af utskottet — att ålägga domaren skyldighet att under pågående
tingssammanträde bestämma dagen för slutsammanträdet. Jag
skall med exempel från den domsaga, som är mig anförtrodd, visa,
huru orimligt ett sådant åläggande vore. Der förekomma sammanträden
hvarje månad — enär domsagan är delad i två tingslag — hvar
annan månad i ena och hvarannan månad i andra tingslaget. I ena
tingslaget infalla sammanträdena för vårtinget under januari, mars
och maj och i det andra under februari, april och juni och för
höstetinget under september och i allmänhet november för ena tingslaget
samt oktober och december för det andra.

I följd af allmogens der på orten vana att söka arbetsförtjenst
utom hemtrakten under vintermånaderna är befolkningen under denna
tid mycket borta, och antalet ärenden och mål, som handlägges vid
sammanträdena i januari, februari, mars och april, är jemförelsevis
mindre, hvaremot antalet springer upp under maj och juni månader,
i de flesta fall betydligt och icke sällan till dubbla antalet mot vid
föregående sammanträden. Att domaren då skulle under de dagar,
förhandlingarne vid sammanträdet i maj månad pågå, bestämma, hvilken
dag före den 15 juli tinget skall afslutas, är naturligtvis icke
rimligt begärdt, och det är det så mycket mindre, som domaren har
att motse ett annat sammanträde i början af juni, hvars omfång han

N:o 18. <3

Ifrågasatt
ändring af
gällande stad
gande om
kungörande a
slutting.
(Forts.)

Lördagen den 3 April.

naturligen icke så långt i förväg kan bedöma. Följden skulle naturligtvis
blifva den, att domaren, i stället för att såsom nu sätta ut
tingsafslutningen så snart som möjligt är, genom dessa bestämmelser
/■tvingades till att sätta ut den så sent som möjligt. Ty kan är, såsom
den föregående talaren anmärkte, beroende af förhållanden, som
lian icke kan på förhand beräkna, beroende af sin egen arbetskraft,
sina notariers arbetskraft och sist, men icke minst, af sina renskrifvare,
och det låter sig icke göra att långt förut med säkerhet beräkna,
huru mycken tid deras arbete kräfver.

Det måste lenmas domaren rätt att, först sedan tingets utarbetande
något framskridit, bestämma tingsafslutningsdagen, ty eljest blir,
som sagdt är, följden den, att domaren för att icke genom osäker beräkning
af tiden äfventyra, att arbetet icke blifver färdigt till utsatt
dag, nödgas utsätta dagen för tingsafslutningen så sent som möjligt
inom den tidrymd, som är i lag derför bestämd, d. v. s. vid vårtinget
den 15 juli. Detta kan ju icke annat vara än en olägenhet för parterna,
och vid höstetinget skulle ännu större olägenhet uppstå, ty då
blef det nödigt att sätta ut slutsammanträdet så sent som möjligt i
december månad, äfven för det tingslag, deri inom min domsaga seden
hittills varit, att tingsafslutning hållits senast strax efter medlet
af december, af det skäl, att nästa ting börjar redan den 13 följande
januari eller någon dag der omkring och det för parterna kan vara af
stor vigt, att de ega tillräcklig stämningstid mellan tingsafslutningen
och nästa ting. Tvingas nu genom bestämdt lagbud domaren att
hålla tingsafslutningen i detta tingslag någon af de sista dagarne i
december, så blir det den stora olägenheten för parter, att tiden är
för kort till tingssammanträde i januari, i fall de i följd af ett vid
tingsafslutningen meddeladt beslut skola till nästa sammanträde instämma
en part eller låta inkalla ett vittne, som bor något aflägset.

På dessa skäl och de af den föregående talaren anförda kan jag
icke annat än yrka afslag å det förevarande betänkandet.

Herr Pettersson, Carl: Yi hafva nu hört två domare, båda
ledamöter i lagutskottet, yttra sig i denna fråga, och de hafva båda
uttalat den önskan, att det slut, hvartill utskottet kommit, måtte ogillas
af denna kammare. De hafva upptagit de skäl, som å deras sida
kunna verka afgörande, och jag vill visst icke förneka, att de äro
ganska tungt vägande, men man bör väl också se saken från rättsökandes
sida. Det vore nog att se saken litet på sned, om betänkandet
förkastades med hänsyn till motionens ursprung. Det är ju skäl,
som skola gälla, och intet annat. Och efter min mening har motionären
framhållit omständigheter till stöd för sin motion, hvilka borde
kunna tala för ett bifall till densamma. Han säger ju, såsom vi läsa
här i början af lagutskottets utlåtande, att tillåtelsen för domhafvanden
att inskränka publicerandet af sluttinget till en kungörelse i
tingslagets kyrkor söndagen före tingets hållande tydligen på ett
oskäligt sätt betungar de rättsökande eller deras — ofta ej ens å

Lördagen den 3 April.

N:o 18.

orten vistande — ombud, Indika då måste höra sig för, om slutting Ifrågasatt
är utsatt af domaren. De två föregående talarne hafva framhållit, ^i^^9stad
att vid det egentliga tinget är det en mängd göromål, som icke9 g ande om
tillåta domaren att redan då bestämma tiden för sluttinget. Jag för- kungörande af
står mycket väl, att icke tiden för sluttinget han bestämmas redan slutting.

då, och jag förmodar, att det vanliga förhållandet är, att sluttinget (Forts.)

utsättes af domaren, så snart han kan ungefär veta, på hvilken dag
han kan afkunna domarne. Detta tillkännagifves genom kungörelse
i tingslagets kyrkor. Men då kan det inträffa — och har äfven inträffat
— att en sådan kungörelse, som skolat uppläsas två söndagar
å rad, har genom något fel på posten framkommit så sent, att den
icke blifvit uppläst första söndagen, utan först den andra; och jag
vet ett fall, då sluttinget var utsatt till måndagen eller tisdagen näst
efter kungörelsens uppläsande sista gången, och då blef den icke uppläst
första söndagen. I detta fall skulle det hafva varit märkvärdigt,
om allmänheten kunnat få kännedom om sluttinget, som inträffade
så snart efter pålysningen.

Den förste talaren anmärkte, att denna motion afsåge icke så
mycket parterna, som vore boende inom tingslaget, som icke mera
advokaterna, som kunde vara boende på aflägsna orter. Ja, men jagtycker,
att advokaterna böra väl också hafva sin rätt; och om jag
håller mig till det fall, som jag nyss omförmälde, så kunde visserligen
parten, sedan kungörelsen blifvit uppläst, telegrafera till sin advokat,
i fall å sluttinget skulle förekomma ett sådant mål, der denne
skulle sköta saken;- men om advokaten vore långväga ifrån, kunde
det blifva ganska svårt för denne att infinna sig vid sluttinget.

När emellertid förhållandena äro sådana, så har lagutskottet kommit
till det slut, hvartill det kommit, och jag tycker, att från de
rättsökandes sida skulle kunna framställas en vördsam anhållan om
att det blefve i lag bestämdt, att domarne skulle någon tid förut bestämma,
när sluttinget hålles, så att vederbörande kunde komma i
rätt tid till den s. k. domslösen. Jag anhåller vördsamt om bifall
till lagutskottets hemställan.

Herr Öländer: Den föregående talaren började med att säga,

att parter och rättsökande skulle betungas derigenom att de icke få
veta, när sluttingen skola hållas, i så god tid förut, att de hinna att
der infinna sig. Jag har förut antydt, att hvarje öfverrätt säkerligen
skulle anse den domare, som läte kungöra sluttinget så sent, att
parterna icke hunne dit, derigenom hafva begått en vårdslöshet eller
försummelse.

Han anmärkte vidare, att det kunde hända, att kungörelsen icke
komme tillräckligt tidigt till vederbörande pastor för att kunna i
god tid uppläsas i kyrkan. Men ett slutting hålles naturligtvis icke
utan att bevis företes om att kungörelsen upplästs så tidigt som
vederbör, hvarför i detta fall icke torde vara något att befara.

N:o 18. 8

Ifrågasatt
ändring af
gällande stadgande
om
kungörande aj
slutting.
(Forts.)

Lördagen den 3 April.

Han sade vidare, att ombuden, om de icke äro boende på orten,
icke kunna få reda på tiden för sluttinget genom kungörelsens uppläsande
i allenast tingslagets kyrkor. Men såsom jag förut antydt,
"behöfva icke ombuden hafva reda derpå, och om de i något fall
skulle hafva behof deraf, så är det ju deras hufvudmäns skyldighet
att underrätta dem derom. Dessutom är jag säker på, att, för de
besvär och de kostnader, som ombuden möjligen kunna få vidkännas
för att skaffa sig erforderlig kännedom i berörda afseende, de icke
lära underlåta att tillgodogöra sig riklig ersättning af hufvudmännen.

Jag kan icke finna, att det gifves något skäl för att i lagen utsätta
någon bestämd tid för sluttingens kungörande, då det, såsom
jag förut nämnt, redan i lag finnes en bestämmelse om, att de »förut»
skola kungöras i tingslagets kyrkor. Jag tror icke, att det finnes
någon domare, som icke vet, hvad detta ordet förut betyder, nemligen
så tidigt, att parterna skola hinna komma tillstädes.

Herr Rudebeck: Jag skall endast be att få yttra några ord

med anledning af hvad den talaren anförde, som försvarade lagutskottets
betänkande. Han tycktes hafva en felaktig föreställning om
slutting, och hans yttrande var i följd deraf i viss mån vilseledande.
Vid slutting förekommer i allmänhet icke något annat än afkunnande
af utslag i de vid ett föregående tingssammanträde till rättens pröfning
öfverlemnade mål. Det är ytterst sällan, någon handläggning
af ett mål förekommer vid slutting. Detta gör, att rättegångsombudens
närvaro dervid ingalunda är af behofvet påkallad, och det
torde vara mycket sällan, som de betunga sina hufvudmän med att
da resa till tingsstället endast för att åhöra utslagens afkunnande
och erlägga vad, om så erfordras, utan vanligen pläga ombuden vända
sig till någon på platsen boende, länsmannen eller någon annan,
hvilken meddelar dem utgången af målen. Vidare vill jag nämna,
att det är mycket allmänt numera, att ombudet vid målets öfverlemnande
begär, att domaren må till honom mot postförskott öfversända
protokoll och blifvande utslag för att icke behöfva passa på
tiden för sluttinget, en begäran, som i de flesta fall villfares.

Jag kan således icke anse, att den ifrågasatta bestämmelsen är
af behofvet påkallad, men är öfvertygad om, att den kan medföra
olägenheter just för de rättsökande, hvilkas intressen man bör iakttaga.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
förevarande utlåtande hemstält samt vidare på afslag derå; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 31
nästlidne mars och den 2 innevarande april bordlagda utlåtanden:

Lördagen den 3 April

9 N:o 18.

n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 32
i förordningen om landsting den 21 mars 1862;

n:o 38, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
i lagen angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade
eller dömde;

n:o 39, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
25 kap. 9 § rättegångsbalken, och

n:o 40, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
i lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Herr Lybeck erhöll på begäran ledighet från riksdagsgöromålen
under åtta dagar från och med den 5 i denna månad.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 11,44 f. m.

In fidera

A. v. Krusenstjema.

Första Kammarens Prof. 1897. N\o 18.

2

N:o 18. 10

Tisdagen den 6 April.

Tisdagen den 6 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

_ Herr statsrådet von Krnsenstjerna aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga propositioner till Riksdagen:

1:°) angående anvisande af medel till förekommande och hämmande
af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen; och

2: o) angående med Ryssland af slutad konvention om samfäldt
brukande af svenska och ryska kronornas laxfiske i Torneå eif.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne månad.

Upplästes ett inkommet sjukbetyg af följande lydelse:

Att konsuln och kommendören m. m. herr P. Olsson lider af
akut mag- och tarmkatarrh (gastroenteritis acut.) med åtföljande kraftnedsättning
samt att han på grund häraf är förhindrad att under
den närmaste tiden deltaga i nu pågående Riksdags sammanträden,
varder härmed på heder och samvete intygadt.

Helsingborg den 4 april 1897.

Johan Collin,
bataljonsläkare.

2:dre stadsläkare.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 25, till Konungen, angående upphäfvande af
förbudet mot införsel af bränvin till lappmarkerna.

11 N:o 18.

Tisdagen den 6 April.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets utlåtande n:o 8, med
anledning af väckta förslag om användande af bankovinsten för 1896.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 8 innevarande månad bordlagda ärenden, nemligen konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 5 och 6, statsutskottens utlåtanden
n:is 39—43, sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7
samt bankoutskottets utlåtande n:o 6 och memorial n:o 7.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.

Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag

tager mig friheten föreslå, att å föredragningslistan till morgondagens
plenum främst bland två gånger bordlagda ärenden måtte
uppföras statsutskottets betänkande n:o 40, angående föreslagna jernvägsanläggningar
för statens räkning. Vidare skulle jag vilja föreslå,
att näst härefter måtte uppföras sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 7, i anledning af tre motioner angående ändring i presterskapets
aflöningsförhållanden; men som jag helt nyligen erfarit,
att några ledamöter, som för närvarande äro sjuka, helst skulle önska,
att detta sistnämnda ärende blefve uppskjutet till torsdagens plenum,
skall jag icke hafva något att invända, om ett yrkande i sådan retning
blir framstäldt.

Herr vice talmannen: Mot den förra delen af herr Reuterswärds
yrkande, nemligen att statsutskottets utlåtande n:o 40 måtte uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan
till morgondagens plenum, har jag ingen erinran att göra, men
beträffande den senare delen deraf, eller att sammansatta stats- och
lagutskottets utlåtande n:o 7 skulle företagas näst efter statsutskottets
utlåtande n:o 40, vågar jag deremot göra en gensaga. När vi hafva
behandlat ett så pass vidlyftigt betänkande som statsutskottets utlåtande
n:o 40, tycker jag icke det kan vara lämpligt att omedelbart

N:o 18. 12

Tisdagen den 6 April.

derpå företaga ett så vigtigt och omfattande ärende som det i sammansatta
stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7 behandlade. Dessutom
ber jag att få upplysa, att en af motionärerna i frågan för
närvarande är sjukrapporterad och säkerligen icke kan komma upp i
morgon, men möjligen kan infinna sig om torsdag. Äfven af denna
anledning och med fäst afseende å det storrå intresse, denne motionär
visat för frågan, anhåller jag att få föreslå, att sammansatta
stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7 måtte uppföras främst å
föredragningslistan bland andra gången bordlagda ärenden till det
plenum, som inträffar nästkommande torsdag.

Herr Reuterswärd: Som mitt förslag väckt motstånd och af
grannlagenhet mot motionären, ber jag att få återtaga mitt yrkande,
hvad angår sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7,
och förenar mig i herr vice talmannens förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning beslöt kammaren, på derom
gjorda propositioner, dels att statsutskottets utlåtande n:o 40 skulle
uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde, dels ock att sammansatta statsoch
lagutskottets utlåtande n:o 7 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan till det sammanträde,
som komme att ega rum nästa torsdag.

Herr Asker erhöll på begäran ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 8 till och med den 21 i denna månad.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde; hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,47 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjernå.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1897.