RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 10.

Lördagen den 20 februari.

Kl. 2 e. m.

§ I -

Justerades de i kammarens sammanträden den 12 och 13 dennes
förda protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af de i senaste sammanträdet väckta motioner
hänvisades:

herr A. F. Liljeholms motion, n:o 174, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 1;

herr P. G. Peterssons i Brystorp motion, n:o 175, till konstitutionsutskottet;
samt

herr H. Anderssons i Nöbbelöf motion, n:o 176, likaledes till
konstitutionsutskottet.

§ 3.

Eöredrogos men blefvo å nyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
n:is 10 och 11.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg Andra Kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om
lagstiftning till förebyggande af margarins missbruk vid beredning
af och handel med ost.

Om lagstiftning
mot
missbruk af
margarin vid
tillverkning
af och handel
med ost.

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 10.

1

N:o 10.

2

Lördagen den 20 Februari.

Om lagstift- Med tillstyrkande af ifrågavarande inom Andra Kammaren af
mng mot herr N. Persson i Vadensiö afgifna motion, n:o 125, liemställer
„’“K S i detta utletande:

tillverkning

af och handel att Andra Kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen

med ost. må i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om utfärdande af nådig
(Forts.) förordning, hvari de bestämmelser, som meddelats till förebyggande
af margarins missbruk vid beredning af och handel med smör, i
tillämpliga delar utsträckas att jemväl gälla vid beredning af och
handel med ost, hvari ingår annat än af mjölk framstäldt fettämne.

Efter uppläsandet häraf anförde:

Herr friherre Nordenskiöld: Jag skall anhålla, att kammaren
behagade afstå utskottets förslag.

vi veta alla — åtminstone alla jordbrukare här i kammaren —
att, om man drifver ladugårdsskötsel och baserar denna på fabrikation
af smör i större skala, erhålles i stor qvantitet skummjölk,
som är svår att på fördelaktigt sätt tillgodogöra sig. De försök,
som hittills gjorts derför, hafva icke lemnat fullt tillfredsställande
resultat, och man har till och med gått så långt, att man användt
den på ett enligt min mening så oaptitligt sätt som att låta kreaturen
åter förtära den mjölk, ur hvilken smöret blifvit aflägsnadt. Ett bland
de sätt, på hvilket denna skummjölk användes, är beredningen af
skummjölksost. Denna ost lider dock af den olägenheten, att dess
fetthalt är för ringa. Om man nu efter många försök har lyckats
komma derhän, att man till denna skummjölksost kan tillsätta fett
i tillräcklig mängd och derigenom göra den vida njutbarare, och
dess fabrikation och framställning alltså vida förmånligare, så är
det orätt att söka beteckna denna framställning såsom någonting
orätt, såsom någonting som lagen bör, om icke förhindra, så dock
åtminstone försvåra. Men derpå går just utskottets förslag ut.

Det vore enligt min tanke alldeles oskadligt, om det blott
skulle gå ut derpå, att den ost, som innehåller andra fettämnen
än mjölk, skulle uttryckligen såsom sådan betecknas. Detta
vore visserligen onödigt, ty det att föra in friskt och godt fett i
ett näringsämne är icke att göra någonting orätt, och det fins derför
ingen anledning att särskildt uttryckligen angifva denna procedur,
lika litet som det finnes någon anledning att i allmänhet
vid ett fabrikat eller ett födoämne angifva det sätt, på hvilket det
blifvit tillverkadt. Men det vore oskadlig!, och det skulle inom
kort tid lända derhän, att man med särskild begärlighet skulle
komma att köpa denna ost, emedan den skulle vara bättre än annan
ost för motsvarande pris, och i hygieniskt afseende ofantligt mycket
mindre skadlig än den vanliga osten. Den vanliga osten innehåller
så mycket lefvande organismer, att om den plötsligt skulle blifvit
uppfunnen och använd såsom födoämne, och klagomål deröfver
skulle uppstått, så skulle man fått höra alla medicinska och hygieniska
auktoriteter säga, att den varit absolut oduglig och skadlig
såsom lifsmedel. Ty den hör till de ämnen, som innehålla — jag

Lördagen den 20 Februari.

3

N:o 10.

talar blott om de förnämsta ostsorterna — de största massorna lefvande
organismer, från maskar, som man kan se med blotta ögonen,
och till hundratals olika slag mikroskopiska organismer. •

Vore nu blott fråga om att bestämma, att ost, till hvilken
detta ämne, margarinet, blifvit användt, skall betecknas med ett
särskildt namn, vore deröfver intet att klaga. Men om man närmare
granskar Kongl. Maj:ts förordning af den 11 oktober 1889 —
hvilken enligt min tanke en gång kommer att räknas till kuriositeterna
i förgångna tiders lagstiftning — så skall man finna, att
den icke allenast föreskrifter, att vara, som framställes af margarin,
skall betecknas med ett särskildt namn, utan ock föreskrifver åtskilliga
inskränkningar i fabrikationen deraf. Och en mängd af
dessa inskränkningar äro sådana, att, om det vid ett mejeri i liten
skala blefve fråga om att tillverka ost genom tillsats af främmande
fettämne, skulle en förordning, som innehölle liknande inskränkningar,
verka hinderligt deremot. I sådant fall skulle alltså en
förordning, sådan som den utskottet föreslagit, verka högst skadligt,
och det oberoende deraf, att den vore fullkomligt obefogad, såsom
utgående från den alldeles origtiga, förutsättningen, som hvarje
läkare, hvarje hygieniker skall bestrida, eller att det är något
ohelsosamt att införa ett fettämne i ett på fettämnen så fattigt material
som de, af hvilken en del ostsorter beredas.

På grund af hvad jag sålunda anfört anhåller jag om afslag
å utskottets hemställan.

Herr Persson i Vadensjö: Jag hörde mycket väl på den

ärade talarens på stockholmsbänken anförande, att ban icke det
ringaste satt sig in i hur det förhåller sig med margarintillverkningen.
Det föreföll till och med, som om han icke ens rigtigt
satt sig in i, hvad min motion eller utskottets.utlåtande innehåller.
I den skrifvelse utskottet förordar har icke begärts, att osttillverkning
af margarin skall förbjudas. Icke heller har der begärts, att
man icke skall hafva tillåtelse att handla med på så sätt tillverkad
ost. Nej, man har tvärtom slagit in på en helt annan väg,
man vill försöka att bereda laglig rätt för tillverkning af en dylik
vara. Såsom af utskottets betänkande synes, erinras der om stadgandet
i 13 § 22 kap. strafflagen: om man säljer »mängdt för
omängdt» o. s. v. Under sådana förhållanden får dylik vara icke
säljas under namn af sötmjölksost. Jag vill sålunda upplysa den
ärade talaren, att här alls icke är fråga om att bestämma något
förbud för tillverkning deraf, utan man vill tvärtom bestämma,
att den skall få både tillverkas och försäljas, blott det sker under
dess eget namn. Och detta anser jag icke vara något orätt. Lika
litet som man i mejerihandteringen vill, att man skall få sälja
margarin under namn af smör, lika litet bör man också tillåta, att
till salu utbjudes en vara, beredd af vare sig margarin eller hästflott,
under benämningen ost. Det är denna skilnad, som den föregående
talaren icke rigtigt uppfattat.

Jag skall be att få hemställa om bifall till utskottets utlåtande.
Utskottet har mycket noga granskat motionen, och man ser, att

Om lagstiftning
mot
missbruk af
margarin vid
tillverkning
af och handel
med ost.

(Forts.)

N:o 10.

4

Lördagen den 20 Februari.

Om lagstiftning
mot
missbruk af
margarin vid
tillverkning
af och handel
med ost.
(Forts.)

det varit fullt förtroget med det ärende det haft att handlägga.
Ty utskottet har inträngt i alla sakens detaljer och icke föreslagit
något förbud för tillverkning och försäljning af sådan vara, utan
endast velat få denna tillverkning in på en rätt bana; och det
måste man väl erkänna vara en rätt bana, att hvarje sådan produkt
tillverkas och säljes under sitt rätta namn.

Herr friherre Nordenskiöld: Om här blott vore fråga om ett
stadgande att med särskildt märke beteckna margarinost, skulle
jag hafva ansett en sådan åtgärd onödig, men jag skulle icke ansett
det löna mödan att opponera mig mot densamma.

Men då utskottet hänvisat till den kongl. förordningen af den
11 oktober 1889 om kontroll å tillverkningen af margarin och handel
dermed såsom lämplig att tagas till mönster för lagstiftning
i detta fall, komma vi till något helt annat. Det finnes oändligt
myckejt onödigt trassel, som en tillverkare af margarinost skulle
blifva underkastad, i fall denna förordning tillämpades på beredningen
af margarinost. Der finnes t. ex. en sådan § som
denna: »den, som idkar smörtillverkning, må icke i mejeriloka- *
len tillverka eller låta annan tillverka margarin, ej heller annorstädes
tillverka margarin annat än för förbrukning i eget hushåll».

Således skulle, om margarinförordningen tillämpas äfven på
beredning af ost, de mindre mejerierna — jag talar icke om de
stora mejerierna, tv de kunna alltid ordna sin fabrikation på ett
för sig fördelaktigt sätt — icke kunna få använda en enkel metod
att direkt ur sin skummjölk framställa en fet, god och för helsan
nyttig, närande ost. Det skulle blifva resultatet, om en sådan förordning
utfärdades i afseende på tillverkningen af margarinost
som den, hvilken nu gäller i afseende på margarinsmör. Jag ber
att fortfarande få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Persson i Vadensjö: Den ärade talaren på stockholmsbänken
omnämnde, att den mindre mejeriegaren eller en person,
som erhåller ett mindre qvantum mjölk, icke skulle få tillverka
en sådan produkt som den ifrågavarande, om utskottets hemställan
bifölles. Om den ärade talaren hade satt sig in i förhållandena,
skulle han fått se, att hvarken den mindre landtbrukaren eller en
mindre mejeriegare kan tillverka en sådan vara, ty derför äro de
nödiga maskinerna alltför dyrbara, utan att produceringen deraf
kan ske endast i de större mejerierna, der det kan gå fabriksmessigt
till väga. Hvad motionen afser är just att förekomma,
att de större mejerierna skola helt och hållet undertrycka de
mindre. Ty om man tänker sig en mindre landtbrukare, som bor
på en plats, der han icke kan transportera sin mjölk till något
mejeri, och hvilkens produktion är för liten, för att han sjelf skall
kunna anlägga ett mejeri, så är denna person under sådana omständigheter
anvisad att osta sin mjölk till sötmjölksost. Är det
då rätt, att han skall nödgas täfla med denna margarintillverkning?
Nej det är hårdt mot honom. Det är just för de mindre
landtbrukarne, de mindre mejeriegarne, som detta fabrikat är skad -

Lördagen den 20 Februari.

5

N:o 10.

ligt, ocli det är derför man velat hafva en förordning med bestämmelser,
att då en sådan vara säljes på marknaden, skall den utbjudas
för hvad den verkligen är, så att äfven den, som köper
varan, får reda på, hvad han köper. Sådant är förhållandet. Det
finnes icke någon sorts handtering, vid hvilken margarin användes,
der så mycket sjelfsvåld kan bedrifvas som vid tillverkningen
af ost, ty der kan man icke se, om oleomargarin eller hästflott
ingår i beredningen; ja om det också vore flott från Amerika eller
från andra trakter, kan det icke synas. Det är derför, mine herrar,
som det är nödvändigt att bestämma, att de personer, som
vilja tillverka sådan vara, vid försäljningen måste utgifva den, för
hvad den verkligen är.

Herr friherre Nordenskiöld: Endast två ord. Det är nog
sant, att det för det närvarande behöfves stora maskiner och
stora anstalter för att tillföra skummjölken det fettämne, som gör
den lämplig till ostberedning; men hvilken af herrarne tror, att
detsamma behöfs om ett eller annat år. Det vore besynnerligt,
om icke i detta som andra afseenden upptäckterna skulle följa
snabbt på hvarandra, så att, genast som ett behof gör sig känbart,
det genom nya upptäckter kommer att tillfredsställas. Helt säkert
kommer också ganska snart genom någon liten förändring i de
apparater, som användas för att tillföra skummjölken det felande
fettämnet, möjlighet att vinnas för bedrifvande af denna industri
äfven i mindre skala.

Hvad vidare den hygieniska synpunkten beträffar, så påstår
jag icke, att den på detta sätt beredda osten är i hvarje fall helsosammare,
men deremot påstår jag — och jag tror att alla de, som
studerat detta ämne, skola deri instämma — att chancerna för att
mjölk genom upptagande af smittämnen blir skadlig äro hundrafalt
större än chancerna för att nötfettet blir det.

Herr Redelius: Jag ber endast att få yttra några ord gent
emot den siste talarens anförande. Om herrarne behaga se efter i utskottets
motivering, så skola herrarne finna, att det, såsom äfven motionären
framhållit, alls icke är tal om att förbjuda ifrågavarande tillverkning.
Det är fråga endast om att gifva rätt att tillverka den,
en rätt, som under nuvarande förhållanden måste anses minst
sagdt tvifvelaktig. Det lärer icke kunna bestridas, att om man
blandar i mjölken andra fettämnen, än som ursprungligen ingått
som beståndsdelar i densamma, så måste detta betraktas såsom
en inmängning af främmande ämnen; och man torde väl då knappast
kunna sätta i fråga, att icke detta faller under bestämmelserna
i strafflagens 22 kap. 13 §. Men det har synts utskottet vara
olämpligt, att en tillverkning af ifrågavarande slag skulle vara i
lag förbjuden och belagd med straff. Ty, såsom utskottet sagt,
varan kan vara ganska god, och i sådant fall är, enligt utskottets
uppfattning, ingenting annat att anmärka »än det, att varan må
utgifvas för hvad den är», och om det sker, så har utskottet ansett,
att det icke förefinnes skäl »att lägga hinder i vägen för va -

cka lagstiftning
mot
missbruk af
margarin vid
tillverkning
af och handel
med ost.

(Forts.)

N:o 10.

6

Lördagen den 20 Februari.

Om lagstiftning
mot
missbruk af
margarin vid
tillverkning
af och handel
med ost.

(Forts.)

rans tillverkning, försäljning eller användning». Detta synes åtminstone
mig vara ett fullt tillfyllestgörande svar på hvad talaren
på stockholmsbänken anfört mot utskottets hemställan.

Om det nu under alla förhållanden stannat härvid, och möjlighet
ej funnes att tänka något annat, så skulle man kunna inskränka
sig härtill. Men det kan äfven hända, hvad som framhölls
under diskussionen i margarinfrågan för några år sedan,
att det låter tänka sig, att orent oleomargarin eller andra fettämnen
af skadlig beskaffenhet inmängas, och det är icke med
det allmännas intresse förenligt, att sådant får ske opåtaldt. Och
det hjelper icke att säga, att vi hafva en paragraf i strafflagen
mot veterligen förfalskade lifsmedel, ty vi torde alla känna, att
det icke är så lätt att upptäcka en sådan ohelsosam partikels närvaro.
Detta har äfven erkänts af talaren på stockholmsbänken,
för så vidt jag rätt uppfattade hans yttrande, och jag tror derför,
att det råder öfverensstämmelse oss emellan i den punkten, och
då sådant kan förhindras, och med den af utskottet föreslagna åtgärden
ingenting annat åsyftas, än att den gällande lagstiftningen
angående margarin må i tillämpliga delar tillämpas äfven på ostberedningen,
så synes mig utskottets förslag mycket hofsamt. De
skäl, som med fog kunna anföras för den gällande margarinlagen,
synas mig äfven fullt tillämpliga i fråga om ostberedningen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr G. Ericsson i Stockholm.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner i enlighet med de olika yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan; och skulle, jemlikt 63 §
3 mom. riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvas medkammaren.

§ 5.

Till kammaren hade ankommit följande protokoll, som upplästes: -

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kongl.
justitiedepartementet den 18 februari 1892.

Herr f. d. landshöfdingen m. m. Axel Georg Wästfelt i Umeå
hade aflemnat fullmagt, utvisande, att han vid riksdagsmannaval,
som den 28 oktober 1891 hållits i Hernösands, Umeå och Skellefteå
städer, blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare
för tiden till den 1 januari 1894; och sedan berörda fullmagt
funnits vara i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats af
vederbörande fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, utan
att desse mot fullmagten framstäf någon anmärkning, beslöts, att
protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle meddelas Andra

Lördagen den 20 Februari.

7

N:o 10.

Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle till kammaren öfverlemnas
för att hållas landshöfdingen Wästfelt tillhanda.

In fidem
Albert Petersson.

Jemte det protokollet lades till handlingarne, beslöts, att den
ifrågavarande fullmagten skulle till herr Wästfelt återställas.

I sammanhang härmed anmälde herr talmannen, att herr
Wästfelt denna dag intagit sin plats bland kammarens ledamöter.

§ c.

Herr talmannen anmälde, att herr Nilson i Lidköping, hvilken
under större delen af den tid, som förflutit från riksdagens början,
varit af sjukdom hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr J. E. Schödén under 14 dagar fr. o. m. den 24 dennes,

och

O. B. Olsson » 12

F. M. Stånggren » 10

Folke Andersson » 4

J. Bengtsson » 8

C. A. Alcxcinderson » 3

1 mars,
25 dennes,

23

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 7, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande anslagen
till civildepartementet;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 12, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning
i fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur; och

n:o 13, i anledning af väckt motion om afskaffandet af prygelstraffet
i fängelserna; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2,
i anledning af herr N. Nilssons i Skärhus motion om skrifvelse
till Kong!. Maj:t rörande ifrågasatt ordnande af trafikförbindelsen
mellan Sverige och Tyskland.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

Nso 10.

8

Tisdagen den 23 Februari.

§ 9.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag''

dels till Riksdagens skrifvelse n:o 4, till Konungen, angående
val af justitieombudsman och suppleant för honom; och

dels till Riksdagens förordnanden:

n:o 5, för assessoren m. m. Nils Ludvig Alfred Claeson att
vara Riksdagens justitieombudsman; och

n:o 6, för f. d. revisionssekreteraren, häradshöfdingen m. m.
Albert Alexander Lilienberg att vara Riksdagens justitieombudsmans
suppleant.

§ io.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,4i e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Tisdagen den 23 februari.

Kl. y2 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 16 i denna månad.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtande n:o 7;

lagutskottets utlåtanden n:is 12 och 13; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2.

§ 3.

För motions afgifvande hade sig anmält herr A. Lilienberg,
hvilken nu aflemnade en motion, n:o 177, om ändrad lydelse af
6 och 13 §§ riksdagsordningen.

Denna motion bordlädes.

Tisdagen den 23 Februari.

9

N:o 10.

§ 4.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande
Att herr generalmajor Axel Ryding, som lider af följderna åt
en lindrig hjernkongestion, är tills vidare hindrad att deltaga x
Riksdagens förhandlingar, intygar.

Stockholm den 23 februari 1892.

P. J. Wising,

m. d:r, professor.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:^

Herr C. Falk under 6 dagar fr. o. m. den 25 dennes,

» S. O. Nyländer under 3 dagar fr. o. m. den 24 dennes,
» J. Jonson i Fröstorp »6» » » »25 »

» A. Liljequist » 5 » » » » 26 *

och » A. Johansson i Löfåsen under 6 dagar fr. o. m. den 25 dennes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
och

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:t,s proposition angående upplåtelse
af kronomark till Arvidsjaurs kommun i Norrbottens län;

bankoutskottets memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3,
i anledning af herr Ch. Biilows motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning i fråga om lämpligheten af hofrättens
öfver Skåne och Blekinge förläggande till Lund m. m.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden,
som blifvit två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,44 e. m.

In fidem

Ilj. Nehrman.

Andra Kammarens Prat. 1802. N:o 10.

2