Riksdagens protokoll 1976/77:80 Måndagen den 7 mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1976/77:80

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:80

Måndagen den 7 mars

Kl.  16.00

§ 1 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1976/77:70 till          trafikutskottet

1976/77:72 till          lagutskottet

1976/77:80 till          kulturutskottet

1976/77:85 till          försvarsutskottet

1976/77:93 lill skatteutskottet

Nr 80

Måndagen den 7 mars 1977

Anmälan av interpellationer

§ 2 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1976/77:1391-1412 till utbildningsutskottet

1976/77:1413 till konstitutionsutskottet

1976/77:1414 till jordbruksutskottet

§ 3 Föredrogs men bordlades åter finansutskottets betänkanden 1976/77:8-11 socialförsäkringsutskoltets betänkande 1976/77:16

§ 4 Föredrogs och bifölls interpellalionsframställningen 1976/77:109.

§ 5 Anmäldes och bordlades

Skatteutskoltets beiänkanden

1976/77:22 med anledning av proposilionen 1976/77:68 om ändringar i den indirekta beskattningen jämte motioner

1976/77:23 med anledning av motioner om den allmänna arbetsgivaravgiften

1976/77:24 med anledning av motion angående beskattningen av egenföretagare m. m.

1976/77:25 med anledning av motion om ändring i lagen om skogs-värdsavgift

§ 6 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades föOande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 4 mars

1976/77:110 av herr Torwald (c) till herr socialministern om åtgärder vid konstaterat narkotikamissbruk hos gravida kvinnor m. fi.:

135

Nr 80

Måndagen den 7 mars 1977

Anmälan av interpellationer

Torsdagen den 3 mars 1977 redovisas i Aftonbladet under rubriken "Baby i Siockholm föddes heroinskadad" att professor Jan Winberg på Karolinska sjukhusets barnklinik misstänker, att ett nyligen fött barn varit heroinskadat. Fallet är inte unikt. Redan tidigare har man då och då hört talas om all nyfödda barn lill narkotikaberoende mödrar företett alla tecken på abstinensbesvär och måst medicineras för att minska barnets plågor. Mycket tyder dess värre på att barn till mödrar, som under längre tid använt narkotika, inie bara drabbas av abstinensbesvär i samband med födseln utan även av bestående handikapp som en föOd av moderns missbruk.

Ett annat problem är att barn till droganvändande föräldrar riskerar att bli vanskötta och i mänga fall t, o. m. misshandlade. Erfarenheter från bl. a. Göteborg visar att mänga av här ifrågavarande föräldrar, som säkerligen har ambitionen all skola sina barn väl, under perioder av missbruk och/eller abstinens försummar sina barn. När barnen gråter och kinkar på grund av uteblivna måltider eller skötsel ger sig de irriterade narkomanföräldrarna ibland lill alt misshandla sina barn.

Jag är medveten om att vissa företrädare för socialarbetare-och t. o. m. socialstyrelsen - kategoriskt hävdar, att man skall utmönstra alla inslag av tvång inom socialvården. Men hur skall man då kunna komma till rätta med detta problem? I de flesta fall är det ju socialarbetarna och polisen som först får reda på att vissa individer hemfallit åt narkotikamissbruk. När det i dessa fall rör sig om gravida kvinnor och småbarnsföräldrar bör det enligt mitt förmenande vara vederbörande socialarbetares skyldighet - polisen kan näppeligen ingripa i dessa fall - att se till att den gravida kvinnan kommer under vård och kontroll, så att inte det oskyldiga barnet drabbas av sjukdom och handikapp. I föräld-rafallen bör man väl i första hand kunna nöja sig med täta kontroller. Men vid minsta tecken på vanvärd bör inilialiv las att skiOa barnen frän de narkomaniserade föräldrarna. Även i dessa fall måste nämligen barnets bästa sättas i centrum.

Under hänvisning till vad jag här anfört hemställes om kammarens tillstånd all få ställa föOande fråga lill herr socialministern;

Är socialstyrelsens nuvarande anvisningar för socialarbetarnas agerande vid konstaterat narkotikamissbruk hos gravida kvinnor resp. småbarnsföräldrar tillfredsställande, eller kommer socialministern alt ta initiativ till en lämplig komplettering av dessa anvisningar?

136

1976/77:111 av fru Theonn (s) till herr försvarsministern om utbildning av utländsk marin personal;

Enligt en tidningsuppgift den 15 februari 1977 skall 200 marinsoldater ur den malaysiska flottan utbildas i Sverige under två är för att kunna bemanna de fyra torpedbåtar som Karlskronavarvet fått tillstånd att säOa. Regeringen har den 24 februari godkänt att marinen bistår Karlskronavarvet med utbildningen. Redan före regeringens beslut den 24 februari

utsågs utbildningsledaren i Karlskrona. Det ansågs tydligen självklart att regeringen skulle beviOa utbildningstillstånd. Vilken reell möjlighet alt säga nej till en sådan utbildning har regeringen haft efter att kontrakt redan tecknats för de fyra Spicabåtarna? En annan naturlig fråga blir: När och av vem fattades de verkliga besluten om utbildningen?

Enligt Asian Defence Journal är Karlskronavarvets fartyg väl lämpade för att ge skydd åt handels- och fiskefartyg men också för alt "attackera hamnar och installationer i kustzoner". De franska Combatlantelorped-bätarna, som redan finns i tjänst i Malaysia och som vid den nya beställningen slogs ut av de svenska Spicabåtarna, testades enligt uppgift i en drygt tre veckor lång övning för säkerhetsoperationer mot "sub-version, infiltration och organiserad smuggling". De frågor som naturiigen inställer sig är föOande; Hur har jämförande prov mellan de franska torpedbåtarna och Spicabåtarna genomförts, och var har de skett?

Enligt försvarsutredningen syftar Sveriges säkerhetspolitik lill att bevara landets frihet och oberoende. Den kommer till uttryck i den alliansfria politiken, stödd av ett folkligt förankrat totalförsvar, samt i strävandena att minska riskerna för krig och konfiikler i världen. Den svenska säkerhetspolitiken bör bidra till en fredlig utveckling i världen, bl. a. genom att söka undanröja konfiiktorsaker, bidra till en utjämning av motsättningar och till större förståelse mellan folken samt redan i fred tillvarata våra intressen genom att slå vakt om den internationella solidariteten. Värt säkerhetspolitiska mål bör vara att i alla lägen och i former som vi själva väOer trygga en nationell handlingsfrihet för all inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och fredlig utveckling.

För att Kariskronavarvet skulle få ordern på de fyra torpedbåtarna förutsattes all utbildning av sammanlagt 200 marinbefäl och besättningsmän skulle ske i Sverige i etapper under två år. Denna utbildning får förutsättas inrymma ej enbart grundläggande utbildning, s. k. sjömanskap med kunskap om fartygen, utan också utbildning i vapensystem, förbandsutbildning, taktiskt uppträdande, sjöstrid etc. I första hand krävs för denna ulbildning kompani- och plutonofficerare.

Personalsituationen hos den svenska försvarsmakten är enligt uppgift prekär. Sålunda är vakanserna i flottan enligt Militära fakta för rege-mentsofficerare 7 96, kompaniofficerare 40 96, plutonofficerare 25 96 och civilmilitär personal 30 96. Att i det läget ytterligare försämra de svenska värnpliktigas utbildning genom att utbilda utländsk marin personal synes minst sagt anmärkningsvärt.

Enligt lagen om medbestämmande 19 i; har arbetsgivaren - i det här fallet chefen för marinen - informationsskyldighet till de fackliga organisationerna. Enligt samma lag 11 S skall förhandlingar inledas med de fackliga organisationerna vid förändringar av personalläget. Förhandlingar har inte inletts och information har inte givits.

Nr 80

Måndagen den 7 mars 1977

Anmälan av interpellationer

137

Nr 80

Måndagen den 7 mars 1977

Anmälan av interpellationer

Mol denna bakgrund ber jag att lill herr försvarsministern fä ställa föOande frågor:

1.    Har malaysiska officerare tjänstgjort på svenska torpedbåtar?

2.    Hur kan utbildning under ledning av svenska officerare inkluderas i elt försähningserbjudande avseende Spicabåtar?

3.    Anser försvarsminislern att det är rätt att prioritera utbildning av malaysisk marin personal före utbildning av svenska värnpliktiga?

4.    Varför har inte MBL 11 och 19 SS tillämpats och förhandlingar skett med de fackliga organisationerna?

5.    Anser försvarsministern att del står i överensstämmelse med våra säkerhetspolitiska mäl att grund- och krigsutbilda främmande marin personal?

138

§ 7 Kammaren åtskildes kl.  16.02.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert