Riksdagens protokoll 1973:139 Fredagen den 23 november

ProtokollRiksdagens protokoll 1973:139

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1973:139

Fredagen den 23 november

Kl. 15.00

Förhandlingama leddes av fra andre vice talmannen.

§   1  Justerades protokollet för den 15 innevarande månad.

§ 2 Fru andre vice talmannen meddelade att enligt till kammaren inkomna läkarintyg dels herr Wennerfors var sjukskriven under tiden den 23 november-2 december, dels herr Bengtsson i Göteborg var sjukskriven under tiden den 20—29 november.

Erforderliga ledigheter från riksdagsgöromälen beviljades.

Nr 139

Fredagen den

23 november 1973

Om en officieU manifestation rörande FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, m. m.

§ 3 Om en officiell manifestation rörande FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, m. m.

Herr utrikesministern ANDERSSON erhöll ordet för att besvara herr Wiklunds i Stockholm (fp) interpeUation, nr 114, framställd den 16 oktober tUl herr utrikesministern Wickman, och anförde;

Fm talman! Herr Wiklund i Stockholm har ställt följande tvä frågor till mig;

1,  Ämnar regeringen vidta någon åtgärd ägnad att särskilt uppmärk
samma tillkomsten för 25 år sedan av FN-deklarationen om de mänskliga
rättigheterna och för 20 år sedan av den komplettering av denna
deklaration som Europarädskonventionen om dessa rättigheter innebär?

2.  Vid positivt svar på denna fräga, är regeringen viUig att bland mera
konkreta former för ett sådant uppmärksammande även pröva frågan om
svensk anslutning tiU Europarådets rekommendation om inrättandet av
en garantifond tiU stöd för internationeUa institutet för de mänskliga
rättighetema?

Med anledning av herr WUclunds första fråga får jag framhåUa att tillämpningen av de mänskUga rättigheterna i vårt eget land och i världen i övrigt kontinuerUgt är föremål för regeringens uppmärksamhet, I sitt tal i FN;s generalförsamUng den 11 oktober behandlade min företrädare en rad av de problem, till vUka herr Wiklund hänvisar i sin interpeUation, såsom Portugals brutala kolonialpohtik, rasförtrycket i Sydafrika och Rhodesia, utredningen av tortyr i ohka delar av världen och dödsstraffets renässans. Han underströk vikten av den opinionsbUdning som i dessa frågor kan komma till stånd genom FN, och han hänvisade också tiU FN:s allmänna förklaring om de mänskhga rättigheterna.

Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter har också ägnats ökad uppmärksamhet i vårt land, särskilt sedan de nordiska regeringarna väckt frågan om Greklands respekt för konventionen. Från svensk sida har särskUd vikt fästs vid möjUgheterna för den enskilde att besvära sig

10 Riksdagens protokoU 1973. Nr 136-139

125

Nr 139

Fredagen den

23 november 1973

Om en officieU manifestation rörande FN-deklarationen om de mänskliga rättighetema, m. m.

126

till internationella organ, då man anser sina rättigheter kränkta. Det är därför som vi inom Europarädskonventionens ram - som första stat — erkände enskilds besvärsrätt tUl Europarådskommissionen och också erkänt motsvarande system inom ramen för FN;s konvention för de medborgerliga och poUtiska rättigheterna. Vi har alltid ansett detta som en hörnsten i försvaret för de mänskhga rättighetema och vid otahga tUlfäUen framhäUit just detta som betydelsefullt.

För att försöka stärka det internationeUa skyddet har vi i år gjort ytterligare ansträngningar inom FN i tortyrfrägan, där vi haft viss framgång. Vi har vidare drivit frågorna om skapandet av en befattning som hög kommissarie för mänskliga rättigheter samt om rehgiös intolerans, m. m. Inom ECOSOC behandlades i våras dödsstraffet och det beslöts att ytterligare vetenskapliga undersökningar skulle göras bl. a. inom FN:s Committee on Crime Prevention and Contröl; inom Europarådet har herr Wiklund intresserat sig för denna fråga senast vid rådgivande församhngens vårsession.

Sveriges allvarliga vilja att medverka tiU att de mänskliga rättigheternas ideal fär en allt vidare intemationeU efterföljd har sålunda kommit tiU klart uttryck i praktiskt handlande. Uppgiften att genom ohka manifestationer skapa intresse för existerande deklarationer och konventioner på de mänskhga rättigheternas område torde i första hand böra hänvisas tiU folkrörelserna och de frivilliga organisationerna. Svenska FN-förbundet ämnar uppmana de lokala FN-föreningarna att anordna särskilda sam-Ungsstunder den 10 december i syfte att fira "mänskliga rättighetsdagen". Vidare avser man att i skolorna dela ut en skrift om apartheid. Det kan vara tveksamt om det förehgger tiUräckliga skäl för att vid sidan av dessa aktiviteter söka anordna någon större officieU manifestation med anledning av jubileet. Ett regeringsuttalande i samband med 25-årsdagen är att vänta.

Beträffande den andra frågan viU jag meddela följande. Sverige var ett av de första länder inom Europarädskretsen, som med bidrag understött René Cassininstitutet för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Vi har redan frän institutets grundande år 1969 stäUt ett ärligt stipendium om 10 000 kronor till förfogande. Redan i juli i år — alltså två månader innan Europarådsförsamlingen framlade sin resolution nr 315 — satte mitt departement i gäng med att undersöka möjligheterna att öka det svenska bidraget fr. o. m. nästa budgetår.

Vårt ständiga ombud vid Europarådet har fått instruktion att rösta för en ökning av Europarådets århga bidrag från 40 000 tiU 100 000 franc. Vi kommer även att omvandla stipendiet om 10 000 kronor tiU ett kontantbidrag samt eventueUt öka detta årliga bidrag tUl det dubbla.

Frågan huruvida en garantifond kan tUlskapas bhr i viss män avhängig av hur andra länder ställer sig. Detta undersöks nu av vårt ombud i Strasbourg. I dag kan jag bara säga att jag är beredd att för min del pröva även den frågan i positiv anda.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Fra talman! Omständigheterna har fogat det så att denna interpellation, som bhr min sista som ledamot av denna kammare, besvaras av

samma statsråd som 1949 besvarade min första interpeUation under mina år här i riksdagen. Utrikesminister Sven Andersson var då konsultativt statsråd och frågan gäUde den gången ungdomsvårdspohtiken.

Jag ber nu att få tacka för dagens interpeUationssvar.

Bakgrunden till InterpeUationen är det djupt tragiska faktum som också utrikesministern berörde, nämUgen att ju längre världsutveckUngen fortskrider aUtifrån andra världskrigets slut, dess mera tycks nationer och statsledningar på många håU världen över åtminstone tendera att fjärma sig från de mänskhga rättighetsideal som föddes ur de första efterkrigs-årens besinning och självrannsakan. Inte ens koloniahsmen har avskaffats. Rasdiskrimineringen lever vidare. Unga demokratier i Afrika har förvandlats till diktaturer med regimer som i fråga om praktisk politik hgger långt från FN;s aUmänna deklaration om de mänskliga rättighetema.

Minoritetsregimer av vita förtrycker de färgade i Rhodesia och Sydafrika, tortyr och annan förnedrande behandling inrapporteras från en rad länder i och utanför Europa — utrikesministern var inne på det också — människor berövas sin frihet för sina pohtiska och religiösa åsikters skuU, dödsstraff utdöms och verkstäUs t. o. m. i europeiska stater osv.

Vid studium av Europarådets rådgivande församhngs rekommendation 715 i år angående den 25-åriga existensen av FN-deklarationen och samtidiga erinran om att 20 är gått sedan den kompletterande Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grandläggande friheterna trädde i kraft fann jag anledning att interpeUera i anslutning till denna rekommendation. Där uttrycks nämligen en förhoppning om att särskUd uppmärksamhet i lämphg form skaU ägnas dessa dokument med anledning av att 25 respektive 20 år gått sedan deras tiUkomst. Det fanns så mycket större anledning att göra detta som de mänskUga rättigheterna alltså tycks sitta aUt trängre på klotet och därför verkUgen behöver bringas i erinran, särskilt hos den växande generationen, dvs. hos dem som inte själva upplevt de mörka årens vanvett och förtvivlan före och under andra världskriget. Opinionen måste ständigt påverkas genom påminnelse om de grandläggande humana idealen. Hur svårt det är att vidga respekten för dessa ideal i praktisk handhng framgår med nästan skrämmande tydhghet av det faktum att det tog 18 är innan man kunde anta de två FN-konventionerna om de mänskliga rättigheterna såsom praktiska konsekvenser av rättighetsförklaringen. Jag tänker självfaUet på konventionen om ekonomiska, sociala och kultureUa rättigheter och konventionen om medborgerliga och pohtiska rättigheter, den senare med det tiUhörande s. k. frivUligprotokoUet. Det är utomordentligt nedslående att konstatera att endast 19 stater hittills ratificerat konven-tionema. Det behövs ratifikation av 35 stater för att dessa konventioner skall träda i kraft. Bland de 19 staterna hittar man inget av de stora länderna, aUtså inte heller de verkhga stormakterna. Nog behövs det mycken påverkan på världsopinionen för att få rättighetsidealen både formeUt och reellt respekterade. AUa lämpliga tiUfäUen härtiU behöver utnyttjas. Ett sådant erbjuder sig aUtså den 10 december, 25-ärsdagen av FN-deklarationens tiUbhvelse.

Jag önskade  med  min  interpeUation  aktuahsera  tanken på någon

Nr 139

Fredagen den

23 november 1973

Om en officieU manifestation rörande FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, m. m.

127

Nr 139

Fredagen den

23 november 1973

Om en officiell manifestation rörande FN-deklarationen om de mänskliga rättighetema, m. m.

128

åtgärd eller markering direkt av regeringen ägnad att med stor tydlighet dra uppmärksamheten till rättighetsidealen och antyda en möjhghet i vad det gäUer formen för en sådan markering. Jag tänkte främst på den av Europarådet nyligen rekommenderade åtgärden att inrätta en garantifond tUl stöd åt InternationeUa institutet för de mänskUga rättigheterna i Strasbourg. Det borde i varje faU helst vara fråga om något mera konkret uttryck för Sveriges fasta övertygelse och vilja att främja en aUt vidare tillämpning av FN-deklarationens höga principer om de mänskhga rättigheterna.

Utrikesministerns svar innehåUer ett värdefullt, bitvis engagerat referat av aktueUa svenska åtgärder tiU försvar för de mänskliga rättigheterna. Dessa praktiskt-poUtiska åtgärder kan ses som en övertygande bekännelse tiU dessa rättighetsideal, en bekännelse som jag tror kan fä sin betydelse förstärkt genom att de nu inflyter i kammarens protokoU och så kan föras till vidare spridning. Det var just sådana konkreta handhngar som jag tänkte pä då jag råkade använda ordet manifestation i min interpeUation — aUtså inte någon större officiell manifestation i högtidlighetens form. Jag delar utrikesministerns tveksamhet i fråga om värdet av en sådan högtidUghet. Då är det bättre att celebrera FN-deklarationens 25-åriga existens med praktiska gärningar till hävdande av deklarationens principer.

Självfallet har jag inte ett ögonbhck tvivlat på regeringens starka övertygelse om dessa principers riktighet och vikten av att de respekteras. Genom InterpeUationen fick denna övertygelse nu tiUfäUe tiU nytt utlopp. Vi har därmed fått ett väl så viktigt dokument inför FN-dagen den 10 december som ett särskilt uttalande. Nu utlovar likväl utrikesministern ett specieUt regeringsuttalande tUl understrykande av dagens betydelse och, får man anta, vikten och angelägenheten av de mänskliga rättighetsprincipernas praktiska tillämpning.

Jag skrev min interpeUation i en nästan desperat känsla av förtvivlan inför händelseutveckhngen i världen med de många grymma avstegen från vad FN-deklarationen står för. Jag känner nu faktiskt stor tiUfredsställelse över löftet om en särskild viljeyttring från regeringen i samband med 25-årsdagen av deklarationens offentliggörande.

Svaret är så aUmänt positivt att jag inte har anledning att ingå på någon egentlig diskussion om dess innehåll. När utrikesministem hänvisar till folkorganisationerna som organ för opinionsbildningen på de mänskUga rättigheternas område kan jag också hålla med honom men gläder mig samtidigt åt regeringens här deklarerade vilja att aUtså inte helt överlåta denna uppgift åt dessa organisationer utan själv hksom tidigare delta i denna verksamhet, nu närmast genom en offenthg attitydmarkering den 10 december.

Det utförliga svar som utrikesministern lämnat berör även en del konkreta åtgärder avseende Europarådets angelägna verksamhet tiU främjande av skyddet omkring de mänskhga rättigheterna. Även min fråga nr 2 har med detta senare avsnitt av svaret föranlett en utfästelse om prövning i positiv anda av tanken på att upprätta en garantifond tiU stöd åt Internationella institutet för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Jag noterar som Europarådsdelegat och ledamot av rådets

utskott för ParUamentary and PubUc relations detta löfte med största tiUfredsställelse och vill än en gäng tacka för ett besked pä denna punkt som är så positi-vt som gärna kan vara möjligt på detta stadium.

De mera specieUa löften som utrikesministern här givit är relativt sett föga eUer inte alls kostnadskrävande. Det skuUe däremot en bekräftelse vara att enprocentsmålet för u-landsbiståndet trots allt kommer att uppnäs nästa budgetår. En sådan bekräftelse av ett tidigare givet löfte skulle också kunna bh den verkhgt stora markeringen av Sveriges vilja att leva upp till FN:s förklaring om de mänskUga rättigheterna och därmed en konkret åtgärd tUl uppmärksammande av denna förklarings tiUkomst för 25 år sedan. Det finns en och annan som ansett sig kunna tolka det förhållandet att vi nyss fått en särskild statsrådsledamot för u-landsbiståndet som ett tecken pä att nu kommer löftet om enprocentsmålets uppnående nästa år att infrias just som en sådan konkret åtgärd, och detta trots åtgärden att tiUsätta en särskild biståndsutredning.

Det är självfallet inte min avsikt att i dag be utrikesministern om besked i denna budgetfråga, även om han som tidigare försvarsminister är van vid att handskas med ungefär så stora pengar som det rör sig om i biståndssammanhangen. Men kanske jag ändå tiU sist så tUl vida får tangera denna fråga att jag ber om en upplysning om huruvida frågor av den arten fortfarande hör tUl utrikesministerns ämbetsområden, om en interpeUation i biståndsfrågor skall ställas tiU honom eller tUl ministern för biståndsfrågor. Det uppstod bland oss vanliga riksdagsmän av kända skäl en viss oklarhet på den punkten strax efter regeringens ombildning.

Nr 139

Fredagen den

23 november 1973

Om en officieU manifestation rörande FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, m. m.

Herr utrikesministern ANDERSSON:

Fm talman! Beträffande det sista spörsmålet om tUl vem i regeringen man skaU rikta frågor eUer interpellationer rörande biståndsproblem kan jag hänvisa till fm statsrådet Sigurdsen, som handlägger dem.

Det är ju klart att jag inte kan ingå på frågor om huravida enprocentsmålet skall kunna uppfyllas nästa år. Budgetarbetet pä den punkten pågår, och besked därom kan komma först i samband med statsverkspropositionens framläggande.

Jag är glad över att herr Wiklund i Stockholm och jag såvitt jag förstår är fullständigt överens om den huvudfråga vi här diskuterar. Jag minns inte om vi var lika överens 1949, när vi tycks ha haft vår första interpeUationsdebatt. Under de meUanUggande åren har jag — jag tror att aUa i denna kammare gjort det — med mycket stor respekt följt herr Wiklunds insatser, inte bara på det område vi här diskuterar, utan hans insatser över huvud taget för att främja humanismen på aUa områden. Jag har alltid uppfattat herr Wiklund som en förkämpe för humanismen. För de stora insatser han därvidlag och i Europarådet har gjort viU jag gärna framföra mitt tack.

När det gäUer manifestationen om de mänskliga rättigheterna är vi överens om att det är viktigt att vi handlar på det sätt som herr Wiklund fått vara med om att göra i Europarådet under många år och att vi försöker att i första hand påverka den internationeUa opinionen, de regeringar och de länder, där man verkligen måste utöva påtryckningar för   att   människor  skaU   få  human  behandhng   och sina rättigheter

129

Nr 139

Fredagen den

23 november 1973

Om medgivande från anhörig till obduktion av avliden

respekterade enhgt internationeUa konventioner. I första hand är det naturligtvis inte de svenska medborgarna vi måste påverka, även om detta har stor betydelse, men i detta land är vi gudskelov praktiskt taget hundraprocentigt eniga om att fortsätta pä de vägar som vi gått.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Fra talman! Jag viU för herr statsrådet bekräfta att vi är helt eniga i uppfattningen om angelägenheten av att främja de mänskliga rättigheterna. Jag har gjort det liUa jag kunnat för att göra det.

Jag ber att varmt få tacka statsrådet för de aUtför vänliga orden. Mina insatser har varit blygsamma och är aUs ej värda ett sä högt betyg som herr statsrådet gav dem.

Jag vUl dessutom tacka för beskedet om tiU vUket statsråd man skaU ställa interpellationer om biständsfrågor. Man kan ju rikta dem tUl vilket statsråd som helst. Eftersom aUt brukar skötas väl av Kungl. Maj:ts kansli, brukar de ändå hamna på rätt ställe. Jag viUe emeUertid vara absolut säker, och jag tackar även för detta svar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om medgivande från anhörig till obduktion av avliden

Herr socialministem ASPLING erhöll ordet för att besvara fru Jonängs (c) den 8 november framstäUda interpellation, nr 148, och anförde;

Fra talman! Fru Jonäng har frågat om jag vUl medverka tiU införande av sädana bestämmelser att medgivande från anhöriga inhämtas innan obduktion av avliden sker.

Den 8 maj 1972 anförde jag i svar på en interpeUation av herr Hamrin att resultaten av en vetenskaplig undersökning om information tiU anhöriga vid obduktion borde avvaktas innan slutlig ställning togs tiU en av justitieombudsmannen gjord framställning om förtydligande av bestämmelsen om överläkares skyldigheter i samband med obduktion. Jag framhöU samtidigt att motsvarande problem förelåg vid transplantation av organ från avUden person. Frågan om ny eller ändrad lagstiftning om transplantation övervägdes i socialdepartementet, och det var min avsikt att båda frågorna skuUe lösas samtidigt.

Den vetenskapliga undersökningen är nu avslutad. I socialdepartementet förbereds en departementsprorhemoria med förslag beträffande lagstiftningen om transplantation. Också den av fra Jonäng berörda frägan kommer att behandlas i promemorian. Det är min avsikt att promemorian skall remissbehandlas pä sedvanligt sätt.

130

Fru JONÄNG (c);

Fru talman! Det är ömtåliga ting som det här handlar om, och det är ting som vi sällan talar om. Frågan om obduktioner av anhöriga avlidna berör ju människor i svära och utsatta, kanske förlamande situationer. Desto angelägnare är det att samhället ger dem skydd och slår vakt om deras rätt tiU integritet.

Jag tackar för svaret på min interpellation, men jag måste säga att det är ett mycket förvånande svar. Har verkUgen inte socialministern någon uppfattning i själva sakfrågan? Det finns ingenting i svaret som ens antyder en uppfatttung. Frågan skall tas upp i en PM som skall remissbehandlas. Det är allt.

Det var en amerikansk läkare som uppmärksammade mig på den här frågan. Han var mycket förvånad över den höga obduktionsfrekvensen här i Sverige, i synnerhet på de stora sjukhusen. Inte minst förvånad var han över att obduktionerna oftast skedde utan de anhörigas vetskap. Enhgt hans uppfattning var obduktionsfrekvensen mycket låg i USA. Obduktioner mgår där ej heUer som ett led i läkamtbUdningen. Medgivande från de anhöriga erfordras.

Jag tillstår gärna att när jag hörde att de anhöriga inte underrättades om obduktion här i landet hade jag svårt att tro att det verkUgen förhöU sig så.

Det finns ingen officieU statistik när det gäller obduktioner, men av aUt att döma ligger Sverige högst i Europa och USA — förhäUandena i öststatema är inte kända. Jag har i min interpeUation redovisat de svenska siffrorna enhgt den vetenskapliga undersökning socialministern talar om. Under åren 1966-1968 obducerades 44 procent av aUa döda. I de tre största kommunerna låg siffrorna på meUan 77 och 88 procent.

Obduktionsprocenten vid våra sjukhus är betydUgt högre. I stort sett kan man väl säga att aUa på sjukhus avlidna obduceras.

De flesta europeiska länder och även USA tiUämpar någon form av medgivande från de anhöriga. Både i England och i Frankrike fordras bestämt medgivande. I aUa USA:s stater krävs medgivande - frän skriftligt medgivande av aUa anhöriga tiU telefonmedgivande av en anhörig, bevittnat av växeltelefonist. Om anhörig ej finns, måste i en del stater coronern ge samtycke tiU obduktion.

I vårt land är rättsläget oklart. Den aktuella bestämmelsen i 27 § sjukvårdsstadgan har tolkats efter ordalagen, dvs. så att ingen skyldighet föreligger för sjukhusen att underrätta de anhöriga om planerad obduktion. JO har emeUertid i ett uttalande 1968 redovisat en awikande uppfattning.

Socialstyrelsen uttalade sig 1969 - enligt min mening mycket cyniskt — i frägan och talade om "de aUvarliga olägenheter som skulle uppkomma för obduktionsverksamheten om en underrättelsepUkt till de anhöriga skuUe förehgga i vaqe särskUt faU".

Medicinalrådet S. Alsén på socialstyrelsen inkom också 1969 med en PM tiU JO av motsatt uppfattning. Läkarförbundet har redovisat samma uppfattning som socialstyrelsen.

Det är, tycker jag, verkligen hög tid nu att klarhet skapas. Det går inte längre att förlita sig till den tystnadens slöja som vUar över dessa ting. Mänsklig hänsyn och människors rätt till integritet kräver en ändring av de aktueUa bestämmelserna som innebär att vid obduktion underrättelseplikt tiU de anhöriga föreligger. Frågan om "underrättelse" eller "medgivande" synes mig vara en lämphghetsfråga, där hänsyn, humanitet och skonsamhet gentemot de anhöriga får fälla utslaget. EmeUertid kan det ifrågasättas om inte de anhörigas önskemål bör respekteras också i de

Nr 139

Fredagen den

23 november 1973

Om medgivande från anhörig till obduktion av avliden

131

Nr 139

Fredagen den

23 november 1973

Om medgivande från anhörig tiU obduktion av avliden

132

fall där dödsorsaken är okänd. Detta skulle i så faU innebära inte blott ett förtydligande av den aktueUa bestämmelsen utan även en ändring.

JO anför i sin PM både mänskhg hänsyn och demokratiska principer och säger; "När det gäller en för de anhöriga sä ömtålig fräga som om obduktion bör ske, har de anhöriga ett berättigat intresse av att fä tiUfälle att framföra sina synpunkter och i varje fall få upplysning om varför obduktion måste ske. I våra dagar, dä man diskuterar behovet av att ge individerna medinflytande å beslut beträffande förhåUanden som angår dem, framstår det såsom helt oförenligt med demokratiska principer att genom en författningstolkning, som står i strid med vad lagskrivarna avsett, betaga anhöriga tUl avliden praktisk möjlighet att ge uttryck för sin mening i en fråga som känslomässigt kan vara av väsentlig betydelse för dem, innan frågan avgöres. Det kan inte vara riktigt att de anhöriga skall håUas utanför sådan fråga och att deras synpunkter betraktas såsom så ovidkommande att de icke behöver inhämtas."

Dr Mona Britton har i sin undersökning visat att människor inte är negativa tiU att obduktioner utförs. Obduktionsprocenten har ej heUer sjunkit på de sjukhus där underrättelse tiU anhöriga skett. Socialstyrelsen hade således fel i sin bedömning.

Det är naturligtvis angeläget ur både de enskilda människornas och samhällets synpunkt att man genom obduktioner klarlägger sjukdoms-och dödsorsaker, men i ett demokratiskt samhälle där man diskuterar behovet av människors medinflytande fär man inte som nu sker träda den personhga integriteten för när.

Herr socialministern ASPLING;

Fru talman! Som framgått av mitt svar har jag ansett det lämpligt att först avvakta resultaten av den vetenskaphga undersökning som har gjorts på Serafimerlasarettet för att belysa oUka aspekter på ett underrättelse-förfarande i samband med obduktioner, innan vi tar ställning till frågan om behovet av eventueUa lagändringar. Denna utredning slutfördes i maj i år.

Även om utredningen omfattar ett begränsat antal patienter och deras anhöriga ger den enhgt min mening en god bUd av de problem som är aktuella i detta sammanhang. Den alldeles övervägande delen av de anhöriga synes inte ha nägot emot att obduktion sker. Ca 80 procent ansåg emellertid att frågan om obduktion borde tas upp med de anhöriga. Av dessa ansåg de flesta att de borde tUlfrågas om de samtycker tiU att obduktion sker. FörhåUandevis många menade dock att en underrättelse om att obduktion planeras var tUlräckhgt.

Jag viU i detta sammanhang understryka att enligt sjukvårdskungörelsen får obduktion mot de anhörigas vUja endast ske om dödsorsaken är okänd.

Jag kan hålla med fru Jonäng om att oklarhet råder vid tillämpningen av nu gällande bestämmelser. Det är också därför som vi inom socialdepartementet har tagit upp den här frågan. Arbete pågår med en promemoria som skaU behandla både transplantationer och obduktioner, eftersom dessa frågor i vissa avseenden är av samma karaktär. Sedan promemorian remissbehandlats och sakkunniga instanser har hörts blir

det aktueUt att ta ställning tiU eventuellt erforderhga åtgärder. Jag kan försäkra fm Jonäng att arbetet kommer att bedrivas skyndsamt.

Jag viU gärna, fm talman, också understryka angelägenheten av att de frågor det här gäller på det praktiska planet behandlas taktfuUt och med respekt för den avlidne. Detta bör givetvis också komma tUl uttryck vid kontakter med den avlidnes anhöriga.

Fra JONÄNG (c);

Fra talman! Jag är tacksam för att socialministern i det här inlägget i någon mån ägnade sig åt sakfrågan.

Här råder, som vi båda är överens om, en oklarhet när det gäller läkarnas skyldigheter att underrätta de anhöriga eUer inte. Jag betvivlar naturligtvis inte alls att de här frågorna handhas med stor respekt och takt från vederbörandes sida. Men vad som är angeläget är att få tiU stånd en ändring i fråga om underrättelsephkten.

Jag noterar att det nu skaU hända någonting i frågan. Det har gått många är sedan JO tog upp. det oklara rättsläget — det var redan 1968 — och jag tycker att man onekUgen under de här fem åren borde ha hunnit med att förtydliga bestämmelserna, så att någon oklarhet inte behövt råda. Det gäller nu att handlägga frågan snabbt, så att mänskhg hänsyn och demokratiska principer bhr avgörande vid bedömning av obduktion.

Nr 139

Fredagen den

23 november 1973

Om medgivande från anhörig tiU obduktion av avliden

Överläggningen var härmed slutad.

5  Föredrogs och hänvisades Kungl. Maj :ts propositioner

nr  199 tUl skatteutskottet,

nr 202 tiU konstitutionsutskottet och

nr 207 tiU skatteutskottet.

§  6 Föredrogs och hänvisades motionema nr 2169—2172 till civilutskottet.

§ 7  Anmäldes och bordlades Kungl. Maj;ts propositioner

Nr 203 om  tillämpning  av allmänna ransoneringslagen (1954:280)

m. m.

Nr 204 med förslag till lag om ändring i förordningen (1957:344) om

oljeavgift m. m.

Nr 205  med förslag tiU lag om reglering av förbrukningen av elektrisk

kraft

§  8 Anmäldes och bordlades Berättelse

Nr 20 Skrivelse från Nordiska rådets svenska delegation med överlämnande av tiUäggsberättelse om rådets tjugoförsta session, andra sam-Ungen

133

Nr 139                   § 9  Anmäldes och bordlades

Fredagen den        Skatteutskottets betänkanden

23 november 1973    ''    ' anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:153 med förslag

--------------------     tiU   ändring  i  förordningen  (1956:545)  angående  omsättningsskatt ä

motorfordon i vissa fall, m. m. jämte motion

Nr 63 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:164 angående godkännande av ytterligare tiUäggsprotokoll mellan Sverige samt Storbritannien och Nordirland rörande ändring i det i London den 28 juh 1960 undertecknade avtalet för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter, i dess ändrade lydelse enhgt det protokoU som undertecknats i London den 25 mars 1966 och det tiUäggsprotokoU som undertecknats i London den 27 juni 1968

Nr 64 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:176 angående godkännande av tUläggsavtal till avtalet den 27 oktober 1953 meUan Sverige och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å kvarlåtenskap

Nr 65 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:184 med förslag tUl lag om ändring i lagen (1951:691) om viss hndring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan

Nr 66 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:191 med förslag tUl förordning om ändring i förordningen (1960:258) om utjämningsskatt å vissa varor

Justitieutskottets betänkande

Nr 36 i anledning av propositionen 1973:87 med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden, m. m. jämte motioner

Lagutskottets betänkanden

Nr 32 i anledning av motioner om översyn av lagstiftningen om stiftelser

Nr 34 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:152 med förslag tiU lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken

Nr 37 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:151 angående godkännande av överenskommelse om ändring av den nordiska konventionen den 6 febraari 1931 innehåUande intemationeUt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap

Socialutskottets betänkanden

Nr 26 i anledning av motioner om vissa särskolefrågor m. m.

Nr 28 i anledning av motion om varningstext på förpackningar mnehållande läkemedel som nedsätter förmågan att framföra fordon

Kulturutskottets betänkanden

Nr 42 i anledning av motioner i rundradiofrågor

Nr 43  i anledning av motion om åtgärder mot maktkoncentration

inom den kommersiella kultursektorn

Trafikutskottets betänkande
134                            Nr 23 i anledning av motioner rörande trafiksäkerheten m. m.

Jordbruksutskottets betänkanden Nr 139

Nr 47 i anledning av motioner angående landskapsvård, m. m.   Fredaeen den

Nr 48 i anledning av motioner angående skydd mot nedskräpning     23 november 1973

Nr 49 i anledning av motion angående tUlsynen av oljecisterner                               

Näringsutskottets betänkande

Nr 64 i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse 1973:133 med överlämnande av årsredovisning för Statsföretag AB

§  10 Anmäldes och bordlades motionerna

Nr 2173 av herr Adolfsson

Nr 2174 av herr Brundin m. fl.

Nr 2175  av herr Josefson m. fl.

Nr 2176 av herr Aor6_)'i Äkersberga

Nr 2177  av fru Sundberg m. fl. avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:162 med förslag om nya regler för aUmän fastighetstaxering, m. m.

§ 11  Meddelande ang. enkla . rågor

Meddelades att följande enida frågor framstäUts, nämligen

den 22 november av

Nr 332  Fröken Pehrsson (c) till herr jordbraksministern om regler för matiordstäkt;

Anser  statsrådet  det  vara motiverat att för bevarande av stora

miljövärden och för förhindrande av splittring av sammanhängande

jordbruksmark reglera möjligheten att öppna matiordstäkt?

Nr 333 Herr Ändreasson (c) tUl herr finansministern om bättre information rörande tiden för avlämnande av självdeklaration:

Har statsrådet bemärkt att de lokala skattemyndigheterna påfört förseningsavgift för många mindre företagare, som avgivit självdeklaration först före den 31 mars, och vill statsrådet medverka till en bättre information angående tiden för avlämnande av självdeklaration för dessa grapper?

den 23 november av

Nr 334  Fru Kristensson (m) tUl herr justitieministern angående uttalande om viss handläggning hos polismyndighet;

Vad är motivet tUl statsrådets uttalanden rörande polismyndighets

handläggning av visst ärende innan förutskickad utredning av vad som

förevarit har slutförts?

Nr  335 Herr Carlshamre (m) tUl herr socialministern om ökad informa
tion rörande läkemedels biverkningar;                                                                '•'5

Nr 139------------ ViU statsrådet, mot bakgrund av den oro som uppstått i samband
Fredaeen den-- publicering av svåra skador genom läkemedel, redogöra för sin
23 november 1973    uppfattning om möjlighetema tiU ökad information till patienter om
-------------------- ----- ordinerade läkemedels biverkningar?

Nr 336 Herr  Wijkman (m) tUl herr utrikesministern om åtgärder med anledning av inträffade händelser i Grekland;

Vilka åtgärder på det internationella planet överväger regeringen mot bakgrand av den senaste tidens händelser i Grekland?

Nr 337 Herr Wijkman (m) tiU herr handelsministern om ransoneringsåtgärder med anledning av oljekrisen:

Vilka faktorer är det som gör att den svenska regeringen — tUl skUlnad från flertalet västeuropeiska regeringar — hittills icke beslutat om direkta ransoneringsätgärder mot bakgrand av oljekrisen?

Nr 338 Herr Romanus (fp) tUl herr justitieministem angående tidpunkten för förslag tUl ny abortlagstiftning;

När tänker regeringen lägga fram förslag till ny abortlagstiftning?

Nr 339 Herr Helén (fp) tiU herr statsministern angående den aviserade

sysselsättningsplanen;

Är statsministern beredd att låta den aviserade sysselsättningsplanen utarbetas under medverkan av företrädare för de politiska partierna, arbetsmarknadens organisationer och fristående experter samt rekommendera att utredningsresultatet etappvis ställs under offentlig debatt?

§  12  Kammaren åtskildes kl. 15.36.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert