Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1971:38

Tisdagen den 9 mars

Kl. 16.00

Förhandlingarna leddes av fru andre vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollet för den 26 februari.

§ 2 Upplästes följande tUl kammaren inkomna ansökan;

Till riksdagens kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen under tiden den 9-11 mars 1971 för deltagande i sammanträden med Europarådets ständiga utskott och juridiska utskott i Paris.

Stockholm den 8 mars 1971 Astrid Bergegren

Kammaren biföll denna ansökan.

Nr 38

Tisdagen den 9 mars 1971 Ang. tidpunkten för behandling av frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

§ 3 Ang. tidpunkten för behandling av frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och komhiun

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Hamrins (fp) den 23 februari framställda interpellation, nr 59, och anförde:

Fru talman! Herr Hamrin har i interpeUation frågat mig, om jag vidhåller min uppfattning att frågan om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna inte kan upptas tiU behandling förrän länsberedningen utfört sitt uppdrag och om så inte är fallet vad jag avser att taga för initiativ.

Mitt svar på herr Hamrins interpellation är kort och gott att jag inte har ändrat uppfattning i frågan.

Hen HAMRIN (fp):

Fru talman! Även för att komma från herr Sträng är svaret på min interpellation ovanligt kort och kärnfullt. När jag nu tackar finansministern för svaret kan jag, fru talman, inte underlåta att säga att jag själv inte kommer att bli lika koncentrerad.

Om inte teknikens under hade strejkat, skulle jag här på TV-skärmen ha visat en skattetablå, där den kommunala utdebiteringen under de senaste elva åren hade franttonat. Nu får jag nöja mig med att dra ut några siffror från vissa år. Vi börjar med 1960. Då var den kommunala utdebiteringen på primärkommunen 10:85, på församlingen 0:77 och på

Nr 38

Tisdagen den 9 mars 1971

Ang. tidpunkten för behandling av frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

landslingel 4:38. Det ger i medeltal en summa av 14:63. Vi kan sedan ta mitien på decenniet, är 1965: kommunal utdebitering 12:18, försam-Ungen 0:80 och landstinget 5:95. Den totala kommunala utdebiteringen var i medeltal 17:25. År 1970 värden kommunala utdebiteringen 14:18, församlingen 0:82 och landstinget 8:06, lolal kommunal utdebitering i medeltal 21:00. Och sä kommer vi fram till 1971 med en utdebitering på kommunen av 14:05, församlingen 0:82, landstinget 8:60 saml lolal kommunal utdebitering pä i medeltal 22:54, dvs. en ökning från föregående är på 1:54 - den största ökningen under den tidsperiod som jag nu har nämnt några siffror ifrån.

Delta borde ur många synpunkter sell vara en intressant fräga för finansministern - och jag tolkar inle det korta svaret pä del viset all de här problemen inle intresserar finansminislern.

TUl en början kanske del bör påpekas all den kommunala utdebile-ringen i myckel slor utsträckning är ell låglöneproblem. Den slalliga skatten utgår ju'efter en progressiv skala, vilket inte är faUet med den kommunala skallen.

Nu kan man fråga sig vad en sådan kraflig stegring i kommunalskatten kan bero på. Beror den pä slösaktiga kommuner som bygger skrylbyggen eller beror den pä andra faklorer? Jag skall inte förneka att det i kommunsammanslagningens lidevarv har förekommit kommunala byggen som kunde ha varit bättre planerade, men här ligger endast en försvinnande lilen del av förklaringen tiU denna skalteulveckling.

Vi har pä det kommunala omrädei — jag länker härvid främst pä landstingen, vilkas ekonomi jag för egen del är mest insatt i — ulgifler som är direkt pålagda av staten. Vi har ett statsbidrag tUl dessa utgifter vars storlek bestäms på riksplanet. Vi har vidare tänkbara möjligheter till en finansiering länevägen som ocksä styrs från riksplanet. Del innebär all den styrning av både den primärkommunala och den landstingskommunala finansieringen som utövas från riksplanet direkl återfaller pä kommunernas möjligheter att finansiera sin verksamhel. Del blir alltså skattesatsen som får ta slölen.

Jag kan nämna ytterligare nägra siffror som belyser kommunernas situation för närvarande. Den kommunala utgiftsstegringen har varit snabbast under 1960-talel, som var den period jag berörde i skallesam manhang. De kommunala utgifterna ökade från 10 mUjarder kronor 1962 lUl 26,5 miljarder kronor 1969 under det att statens utgifter ökade från 19 miljarder kronor 1962 lill 38 miljarder kronor 1969. Ocksä den statliga utgiftsökningen är ovanligt kraflig, men den är ändock procentuellt sett ingalunda i nivå med kommunernas.

Vad är det som bär skulden för de ökade utgifterna pä del kommunala omrädei? Ja; kommunerna har fält ökade uppgifler. Jag kan som exempel nämna mentalsjukvärden, provinsialläkarverksamhelen och om sorgsstyrelsens arbetsfält, som tillkommit på sistone, vidare på det primärkommunala området bostadsförsörjningen, skolfrågorna och mycket annat. Jag är inle ute för att kritisera vad som här har beslutats pä riksplanet. Jag har själv sedan lidigare etl ansvar för åtskilliga av besluten, och del ansvarel skall jag inte springa ifrän. Men samtidigt som man överför uppgifter från slaten till kommunerna bör man se realistiskt

pä innebörden härav ur finansiell synpunkt.

Vi har hafl överläggningar rörande mentalsjukvården, där bidragen ingalunda har täckl de ulgifler som landslingen har fäll dras med. Vi har funnii att utgifterna för provinsialläkarverksamhelen, vUken överförts frän stal tUl kommun, för mitt eget landsiing numera uppgår lUl ungefär 10 miljoner kronor årligen. Del är en direkl merulgift som pålagts kommunerna.

1 den del av statsverkspropositionen som framför allt intresserar mig som ledamot av socialutskottet och som gäller den behövliga upprustningen pä det sociala omrädei — som socialminislern ocksä förulsäller skall ske - kan man på var och varannan sida läsa all andra huvudmän än slaten, dvs, landstingen och primärkommunerna, skall svara för genomförandel, Inle heller jag vUl på nägol säll hejda denna upprustning, men samtidigt är det väl ganska klart all man behöver se över del säll varpå upprustningen ulgiflsmässigl skall läckas.

Långtidsutredningen är, efter vad jag kan se, ganska optimistisk då det gäller den kommunala expansionen. För perioden 1965-1970 redovisas en ökning på 8,9 proceni, och ulredningen räknar med alt ökningen under liden 1970—1975 skall stanna vid 3,3 procent. Ingen vore mera tacksam än jag, om långtidsutredningen skulle fä rält, men åtskilligt lalar nog för en annan utveckling.

Huvuddelen av kommunernas ulgifler faller på den statligt reglerade sekiorn. och kommunerna har fakiiski inle möjlighel all la några större egna initiativ i dagens läge. Det finns helt enkell inle ekonomiskt uirymme för sådana initiativ, och dä kan man kanske med ell vissl beklagande konstatera all den kommunala självbestämmanderätten har blivit ganska kringskuren. Det hör alllsä ihop med vad jag sade lidigare; siaisbidragen har inle följt med i ulvecklingen och läcker inle de ökade kommunutgifterna.

Vad har då hänt pä det här områdel? Jag kan inle tolka finansministerns mycket korta svar pä annat sätt än att finansminislern sä mänga gånger blivit påmind om den här problematiken alt del är litel rialigt att ta upp den igen. Men förspelet är helt enkelt det att 1969 beställde riksdagen en ulredning rörande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Sedan dess har finansministern tillsall tre utredningar - i kronologisk ordning sjukvårdskostnadsulredningen, som är en deparle-menlsulredning, tUlsatt i juni 1969, vidare länsberedningen, som tillsattes i mars 1970, och slutligen skatteutjämningsrevisionen, tillsall i april 1970, Del hade varit naturligt, efter riksdagens uttalande 1969, all man pä något sätt i direktiven till dessa utredningar inle bara päpekal all frågan finns och att den är viklig ulan också talat om vem som skall utreda den och all den behöver ulredas med stor skyndsamhel.

Jag kan förslå finansminislern, när han säger i direktiven lill länsberedningen alt vi väl ändå försl får utreda arbetsfördelningen mellan stat och kommun, sedd i litet längre perspektiv. Innan man vel vem som skall utföra det ena och det andra, kan man ju inte på längre sikl klara ul kostnadsfördelningen. Men när sannolikt både finansministern och jag vet att länsberedningen behöver lid pä sig för alt klara uppgifterna rörande arbetsfördelningen och kommunerna stär inför en myckel krilisk

Nr 38

Tisdagen den 9 mars 1971 Ang. tidpunkten för behandling av frägan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

Nr 38

Tisdagen den 9 mars 1971 Ang. tidpunkten för behandling av frägan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

siiualion redan nu i början av 1970-lalel, då del gäller finansieringen, kan man inte i det här fallet säga: Lät länsberedningen klara arbetsuppgifternas fördelning fram tUl slulel pä 1970-lalet - kanske någol lidigare - så får vi sedan ta itu med kostnadsfördelningen. Del är de närmasle fem åren som kommer all bli oerhört kriiiska för skalleulvecklingen för bäde landsiing och primärkommuner.

Fru talman! Jag bör också i detta sammanhang påminna finansministern om en uppvaktning från Kommunförbundet som verkställdes i juni 1970. Där tog man upp dessa problem och påpekade allvarligt hur viktigt det var all få en lösning på dem.

Jag skall sluta med alt upprepa vad jag redan sagt, nämligen all vi inle kan vänta på länsberedningens betänkande beträffande arbetsfördelningen mellan stat och kommun. Försl mäste vi få frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun ordnad på korlare sikl. Det är nu som vi bör ta upp dessa frågor för all finna en vettig lösning.

Herr finansminislern STRÄNG:

Fru lalman! Jag förstår den pina och plåga och oro som gärna kommer till utiryck i denna och liknande interpellationer. Jag har fört denna debatt åtskilliga gånger med skilda deballmolsländare, och hela den oro som inläggen präglas av när de riklar sig mot finansminislern utmynnar i den icke alla gånger klart utsagda men ändå menade logiska slulsalsen att här måste staten ta över en del av de koslnader som kommunerna i dag bär, eftersom — som man säger — kommunfinansieringen sker via den proportionella kommunalskatten som är härd mot de människor som har lägre inkomster.

Tänker man denna lanke vidare, kommer man emellertid gärna lill uppfattningen att om slaten skall ta pä sig utgifter som i dag ligger på kommunerna, mäsle staten ta dessa pengar från någol håll. Slalen får dä vända sig till samma medborgare som belalar kommunalskallen, och eftersom staten inte har någon möjlighet att ta ul dessa pengar via en ökad progressivitet i den direkta beskattningen utan uteslutande och allenast genom en höjd mervärdeskatt, är del ingen som helst skillnad för den enskilde individen, om man finansierar detta genom höjda priser eller genom höjda kommunalskatter. Det har precis samma effekt för den lågavlönade. Del blir möjUgen en alldeles exlra effekt om han belalar över en höjd indirekt beskattning i stället för via höjda priser. Det ställer nämligen tUl med en högre grad av oro i hans revanschkänslor som löntagare, eflersom levnadskostnadsindex avläser skallehöjningen på prissidan och på mervärdeskallesidan, medan levnadskoslnadsindex är oberoende av höjningarna av den direkta kommunalskatten. Men i sak blir resultatet precis detsamma, och även om en kommunalman kan tycka att det är pä något säll trivsammare för honom själv, om finansministern fär la den olust som han som skattebetalare känner än om han som kommunalman skall dela sin pina med honom och också känna olust, så är del för den enskilde medborgaren hell likgUtigt vilken väg man tar pengarna. Jag har många gånger tidigare sagl att finansministern på sätt och vis bär den allmänna ovUjan mol höga skaller, alldeles oavsett om det är fråga om mervärdeskatt, statsskatt eller kommunal-

skatt.

Från dessa utgångspunkter har jag faktiskt varje gång sagt mig att vi bör avvakla civUministerns ulredning, där han lar upp frågan om kompetensfördelningen i aktiviteter mellan stat och kommun.

En sak måsle jag under alla omständigheter hålla på; där beslutför-heten ligger skall ocksä del ekonomiska ansvarel ligga,

1 sista hand är det alltså en fråga om en fördelning av arbetsuppgifterna. Man kan inle gärna ha det på det sällel att den ena parten beslutar om utgifterna och den andra parten har bara alt betala dem. Jag är alldeles säker på all man i så fall hamnar galet. Därför har mitl svar varje gäng blivit detsamma som det som jag har givit herr Hamrin i dag. Detta är i sista hand ett problem som man inte kommer undan genom att diskutera hur myckel stålen skall la och hur mycket kommunen skall ta, Frägan är i stället: Hur mycket orkar de svenska medborgarna med? Del är precis samma människor som får betala vilken väg man än väljer.

Nr 38

Tisdagen den 9 mars 1971 Ang. tidpunkten för behandling av frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

Hen ENGSTRÖM (vpk):

Fru talman! De återkommande interpellalionsdebatterna i riksdagen med krav på att regeringen skall la itu med frågan om ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun är ju ganska märkliga mot bakgrund av del enhälliga beslut som riksdagen fattade 1969 om att hos regeringen begära en utredning just om detta.

Sedan detta beslut fattades har den kommunala utdebiteringen ökat ytterligare, bl. a. som ett resultat av skärpta kredilrestriktioner, ökad moms och ökade arbetsgivaravgifter. Medelutdebileringen är nu uppe i 22:54 kronor. Del är inle så många år sedan finansministern förklarade alt 20 kronor nog var gränsen för kommunal utdebitering; då borde 22:54 föranleda funderingar på om del inte är dags att ta itu med dessa kostnadsfördelningsfrägor.

Regeringen nöjer sig med att sätta sig över riksdagens beslut. Först tillsalles 1970 en utredning, som i första hand skulle utreda skatteutjämningen och uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun. Ändrad kostnadsfördelning sköls pä en oviss framlid.

Enligl etl interpellationssvar lill herr Werner i Tyresö i första kammaren förra våren ansåg finansminislern att man inte ens skulle utreda skalteuljämningsfrägorna utan enbart skulle koncentrera sig pä frågan om kompensaiion till kommunerna för skallebortfallet till följd av skaltereformen. I sitt svar i dag var finansminislern ännu mer knapphändig.

Den fräga som står kvar oförändrad är ändå kostnadsfördelningen. Statsutskottet skrev i sitt utlåtande nr 36 år 1969, vilket låg tUl grund för riksdagens enhälliga beslul att av regeringen begära en utredning, följande:

"Skatteutjämningen är en fråga som i och för sig inte har något direkt ■samband med problemel om hur de loiala kosinaderna för samhällsverksamheten skall fördelas mellan stat och kommun."

Detsamma kan naturligtvis sägas om kompensationen tiU kommunerna för skallebortfallet med anledning av skattereformen. Den har inte heUer något att göra med frågan hur de totala kostnaderna skall fördelas.

1 * Riksdagens protokoU 1971. Nr 38-40

Nr 38

Tisdagen den 9 mars 1971 Ang. tidpunkten för behandling av frägan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

Finansministern säger nu all staten inte kan öka den proportionella skallen. Det är möjligt all man inle kan göra sä förfärligt mycket till pä delta område, och den enda lösning som finansministern dä anvisar är en ökning av mervärdeskallen för all minska den kommunala skattebördan. Man kan hälla med om all det inte är nägon lösning. Huvudfrågan är ändå hur man skall omfördela kosinaderna.

Jag behöver inle upprepa argumentet belräffande kommunalskallens orättvisa verkningar. Den drabbar hårdast läg- och meUanlönegrupperna och är i princip lika orättvis som momsen. Vill man med skattepolitiken som medel åstadkomma en utjämning är en ändrad kostnadsfördelning mellan stal och kommun ofrånkomlig.

Här kommer man alltså över till del som finansministern inle gärna vill tala om. Slaten har ju, till skillnad frän kommunerna, möjligheter all la in andra skaller, bl. a, genom en skärpning av beskattningen på bolagsvinster, slora förmögenheler, arv och andra kapitalinkomster.

Hela den socialdemokratiska jämlikhetspropagandan om en utjämning främst på den offentliga sektorn förblir falsk och omöjlig om inte regeringen angriper delta grundläggande fördelningsproblem ocksä när del gäller skallepolitikens ulformning.

Kommunerna och landstingen har heller inga möjligheler all skaffa nya inkomslkäUor — sådana möjligheter har bara slaten. Höjda kommunalskatter och avgifter är de medel som slår till buds.

Kommunerna är enligt lag förbjudna att bedriva vinstgivande verksam het. En kommunal driftbudget beslår till ca 70 procent av löner. De övriga 30 procenten av driftbudgeten läggs också pä utgifter som inte ger någon vinst.

När det gäller kapilalbudgeten används naturligtvis pengarna till nyinvesteringar i byggobjekl och andra anläggningar. Men del karakteristiska här är ju att vinsterna pä byggnation och anläggningsarbeten i huvudsak tUlfaller del privala näringsUvet, som svarar för 90-95 procent av byggandet i kommunerna.

En utjämning mäste alltså ske genom alt hela fördelningspolitiken ocksä när del gäller skalterna sätts in i ell vidare sammanhang och återförs lill de vinster som man hämtar inom den privata sekiorn - den enda sektor där vinster skapas i elt kapitalistiskt samhälle.

Del här med kostnadsfördelningen och kommunalskatterna är ju ell låglöneproblem i dubbel bemärkelse. Dels har kommunerna de kanske största låglönegrupperna på grund av den kommunala utdebiteringen, som gör alt man alllid är restriktiv i lönerörelserna, dels drabbar den höga kommunalskatten låglönegrupperna hårdast.

Det kan naturligtvis finnas detaljer i uppgiftsfördelningen meUan stal och kommun som behöver ses över. Men när del gäller de stora och tunga posterna, t. ex. skolväsendel, är det helt klarl att den kommunala expansionen pä detta område och de ökade kommunala utgifterna för skolväsendel är elt resultat av statsmakternas beslul.

Jag skall inte gä in närmare pä inom vilka områden ell statligt övertagande av kommunernas kostnader är mest aktuellt. Det får vi tiUfäUe all återkomma tiU i ell senare sammanhang, då riksdagen får ta ställning lUl en vpk-motion med krav på kompensation till kommuner

och landsiing för de ökade ulgifler, som föranletls bl. a. av höjningarna av mervärdeskallen, och pä befrielse för kommunerna frän den allmänna arbelsgivaravgiflen. Där krävs vidare en ändring av kostnadsfördelningen i första hand i fräga om skolan, barnslugeverksamhelen, pensionärernas bostadstillägg samt sjuk- och hälsovården.

Lät mig avslutningsvis bara nämna finansministerns och regeringens nonchalans mot krav som framförts av Kommunförbundet, bl. a. av dess förra kongress och vid en uppvaktning från Kommunförbundets styrelse.

Kommunförbundets länsavdelning i Stockholms län har nu biträtt en motion lill Kommunförbundels kommande kongress, väckt av den kommun som jag själv representerar. 1 motionen sägs bl. a.; "Det är uppenbart att denna höjning icke kan fortgå länge lill ulan all kommunerna i en nära framlid når det maximum, som går all la ul genom den kommunala utdebiteringen i dess nuvarande form. Med hänsyn härtill är del nödvändigi all Kungl. Maj:l ulan uppskov utreder och lämnar förslag pä vilkel sätt en omfördelning av kostnaderna meUan stat och kommun kan ske. Därvid bör kosinaderna för arbetsgivaravgifter, kommunala bosladsiillägg, skolväsende och barnslugor i främsla rummet beaktas,"

Det är min förhoppning att ocksä Kommunförbundets kongress skall inslämma i della krav från den största länsavdelningen.

Finansministern säger i dag att han inle har ändrat uppfattning. Det finns väl anledning alt återigen upprepa alt man kan lösa dessa frågor pä del viset att man äntligen angriper de stora kapitalvinsterna och därigenom åstadkommer en lättnad av den kommunala skattebördan. Finansministern brukar ju inle ha mycket till övers för opinioner som företräds av folk med skägg och utan slips. Kanske kan ylleriigare opinionsyttringar frän litet mer traditionellt klädda och härvårdade företrädare för en bred opinion i kommunerna övertyga finansministern om alt man inle kan vänla med den här omfördelningen lUl nästa årtionde.

Nr 38

Tisdagen den 9 mars 1971 Ang. tidpunkten för behandling av frägan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

HenHÄMRlN(fp):

Fru talman! Jag har full försläelse för finansministerns svårigheler då del gäller all fä debet och kredit att gä ihop pä den slalliga sidan, och jag kan acceptera det resonemang som han för: skall vi ta in mer i skall pä den slalliga sidan, torde del inte kunna bli i form av direkl skalt — och har alltså inle den effeki som jag påtalade — utan i så fall genom momsen.

Jag kan emellerlid trösla finansminislern med all påpeka all del inle är enbart finansminislern som kriliseras när kommuner och landsting Ivingas all höja sina skaller. Del kommunala sambandel fungerar faktiskt sä, att det i slor utsträckning blir de kommunala förtroendemännen som får la den kriliken. Det tycker jag är rikligt i den män man förfar tokigt pä ell eller annal säll.

Men jag vill ännu en gäng undersiryka alt när kommunerna skall finansiera sina ulgifler, finns del ingen annan möjlighel än all höja skallen. Vi kan se på lånemarknaden. Kommunernas andel i lånevolymen var 15 proceni 1960 och 7,2 proceni 1969. Under del att statens och

jij. 38 kommunernas andel 1960 var lika, alllsä 15 proceni, hade staten 1969

drygl 20 procent. Detta innebär all inte heUer lånemarknaden längre står
lisdagenden kommunerna tUl buds i samma utsträckning. Dä blir följden, som jag

9 mars 1971___ tidigare sade, alt skatterna rakar i höjden.

Del är klarl alt utgifter skall finansieras. I det läge som vi nu har pä den kommunala sidan — jag länker fortfarande i första hand på landstingssidan — kan vi kanske genom alt rationalisera eller bygga ut den öppna värden i stället för den slutna hålla sjukvårdskostnaderna inom rimliga gränser. Men vi har fält överta en mentalsjukvård, herr finansminister, som fordrar insatser av slora mått för att den skall kunna svara mol de anspråk som landslingen släller på sina vårdinrättningar. Vid de förhandlingar, som väl i mitien pä 1971 kommer alt las upp pä nytt meUan landsting och stal, hoppas jag att finansministern i varje fall har förståelse för de synpunkterna.

Jag nämnde ocksä omsorgsslyrelsen, elt område som kommer att kräva stora utgifter för landstingen, dä det gäller att med all räll ta hand om de handikappade och de mentalt störda, som behöver omsorg.

Såvitt jag kan se står vi inför mycket svåra problem i fråga om de kommunala skatterna redan under de närmaste åren — inte först i slutet pä 1970-talet. Den nuvarande utvecklingskurvan kan man hell enkell inte dra ut liU slulel på 1970-talel, ty dä kommer vi i en situation som är alldeles orimlig att tänka sig. Del är de närmaste åren som del är angelägnast att komma till rälla med; det gäller inle den tidpunkt dä vi fär fram arbetsfördelningen mellan stal och kommun.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Föredrogs och hänvisades Kungl. Maj.ts propositioner nr 22 tUl socialförsäkringsulskottet, nr 23 lUl socialulskotlel och nr 26 tiU utrikesutskottet,

§ 5 Föredrogs, men bordlades åter konstitulionsutskottets betänkanden nr 17—19, lagutskottets belänkanden nr 1-4, utrikesutskottets belänkande nr I, socialförsäkringsutskoltets belänkanden nr 4-7, jordbruksutskottets betänkanden nr 7—11, näringsutskotlels betänkande nr 2 och civilutskottets belänkande nr 7,

§ 6 Interpellation nr 71 om större anslag tUl statens vägverk för att öka trafiksäkerheten

Ordel lämnades på begäran tUl

Herr PERSSON i Heden (c), som yttrade:

Fru talman! Den sländigl siigande olyckskurvan på våra vägar borde vara etl allvarUgt observandum för regeringen all ompröva föreliggande anslagsäskanden för byggande och underhäll av vägar, i synnerhei sädana vägar vilkas standard är av den beskaffenheten all de utgör trafikfällor. Tyvärr är många vägar i landet i sådanl skick alt de utgör verkliga

trafikfaror. Enbart i Älvsborgs län inlräffade under fjolåret 1 141
personskador i samband med trafikolyckor varav 63 med dödlig utgång.
Tendensen är likariad i hela landet. Tisdagen den

Trafikinlensitelen ökar, såväl vad gäller person- som lastbUstrafiken. 9 rnars 1971 Från organisalioner för främjande av trafiksäkerhet påtalas med skärpa vägarnas brislfällighet. Del mesl verksamma medlet i kampen mot trafikolyckor torde vara en förbättrad vägstandard genom borttagande av allvarliga Irafikfällor på såväl riksvägar som länsvägar och mindre vägar.

Det torde sålunda bli nödvändigi med en annan vägpolilik än den nu gällande. Trots ökade intäkter i form av skatt från bilismen har kraftiga nedskärningar av gjorda anslagsäskanden skett. Omkring en miljard kronor av bUskattemedel kommer inle vägarna lill godo ulan används i stället tiU andra ändamäl. Om något mindre av bUskallemedlen överfördes lUl budgelregleringsfonden än vad som nu sker och i stället användes för avhjälpande av de värsta trafikfällorna skulle mycket vara vunnet. Del fordras krafttag i kampen mol de ständigt siigande trafikolyckorna.

Med hänvisning liU vad som anförts anhåller jag om kammarens tUlstånd att lUl herr kommunikationsministern få framställa följande fräga:

Är statsrådet viUig all, på grund av den stegrade olycksfrekvensen i trafiken, förordna o.m all ökade medel ställes till vägverkets förfogande för all öka trafiksäkerheten?

Denna anhållan bordlades.

§ 7 Interpellation nr 72 om förbättring av trafikförhållandena i Älvsborgs län

Ordel lämnades pä begäran liU

Fröken PEHRSSON (c), som yttrade:

Fru talman! En av förutsättningarna för att samhällel skall utvecklas är all goda kommunikationsförhållanden råder. Alla delar av landel måsle ha ett väl utbyggt Irafiknät för att sysselsättningsmöjligheter skall kunna beredas i de olika regionerna. Trafikpolitiken måste användas som elt inslrumenl i lokaliserings- och regionalpolitiken.

Näringslivet i Sjuhäradsbygden präglas i hög grad av textil- och konfeklionsinduslrierna. För all dessa skall kunna klara sig i den hårda inlernationella konkurrensen är det av slor belydelse all de har tillgäng till en väl fungerande transportapparat. En sädan är ocksä en förutsättning för att näringslivel i denna del av landel skaU fä den differentiering som är nödvändig för en framtida positiv befolknings- och näringsutveckling. En ökning av väginvesteringarna framstår därför såsom nödvändig, Dessulom är del angeläget alt de möjligheter som järnvägarna erbjuder i fråga om Irafikservice tUlvaratas och alt de bebådade indragningarna av vissa bandelar sålunda inte kommer tUl stånd.

TEKO-utredningen framhåller i sitt betänkande TEKO-industrierna
inför 70-talet (SOU 1970:59) nödvändigheten av att etl långtgående och
effektivt program för lokalisering av tUlväxlindustrier tUl Boråsregionen 13

Nr 38

Tisdagen den 9 mars 1971

upprättas. Bland frågor som bör behandlas i ell sådant program nämner utredningen en prioritering av vägbyggandel mellan Göteborg, Borås och Mark. Detta ger en nalurUg uppföljning av de fördelar för industrin i Boråsregionen som skapas av den nya storflygplatsen i Härryda, anför utredningen. Det finns anledning inslämma i den bedömning som ulredningen gör i della avseende. Dessulom måste emellerlid understrykas angelägenheten av att en förstärkning kommer lUl stånd också av vägnätet i de östra och södra delarna av Sjuhäradsbygden. Enligt flerårsplanen för väginvesteringar för åren 1970—1974 kommer en väsentlig nedskärning all ske i fräga om byggandet av länsvägar i etl flertal län. I Älvsborgs län blir denna nedskärning särskUt kännbar. 1970 beräknas byggandet av länsvägar i länet rill 13,9 miljoner kronor medan för 1974 bloll Ivä miljoner kronor skulle disponeras för della ändamäl. Med en sädan minskning i vägbyggandet blir den nödvändiga näringslivsutbyggnaden inte möjlig. Länsvägsbyggandel bör därför håUas pä hittillsvarande nivå.

Med hänvisning liU del anförda anhåller jag om kammarens medgivande alt till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få ställa följande fråga:

Är slalsrådel beredd medverka lill all sådana Irafikförhällanden åsladkommes i Älvsborgs län all en positiv befolknings- och näringslivsul-veckling i länels olika delar främjas?

Denna anhållan bordlades.

§ 8 Anmäldes och bordlades motionen nr 1221 av herrar Möller i Göteborg och Romanus i anledning av Kungl. Maj:ls proposilion nr 15 med förslag tUl lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor, m. m.

§ 9 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades alt följande enkla frågor framställts, nämligen

den 8 mars av

Nr 116 Herr Lorentzon (vpk) lill herr kommunikalionsminislern angående öppethållandet av skogsvägar för vUka statsbidrag ulgår:

Har statsrådet uppmärksammat all med slalsbidragsgivning förbundna vUlkor att hålla skogsvägar öppna ej synes ha avsedd effekt och är statsrådet i delta läge beredd att la initiativ tUl införandel av lagfäst skyldighet att öppethäUa sädana vägar för allmänl utnyttjande?

Nr 117 Fru Marklund (vpk) tUl herr socialminislern om svenskt iniliaiiv för medlemskap i Världshälsoorganisationen (WHO) för vissa stater:

ViU statsrådet tillmäta etl likaberättigat medarbetar- och medlemskap i Världshälsoorganisationen (WHO) sädan belydelse, all lämpligl svenski iniliaiiv läges i syfle alt sädana länder, som hittUls inte vunnit inträde i denna organisalion - bl. a. DDR, Demokratiska Republiken Vietnam, Folkrepubliken Kina saml Folkrepubliken Korea - kan erhålla sådant medlemskap?

Tisdagen den 9 mars 1971

Nr 118 Herr Helén (fp) liU herr statsministern om meddelande till Nr 38 riksdagen enligt § 56 riksdagsordningen angående den aktuella situationen i Statsföretag AB, m. m.:

Är regeringen viUig att snabbt lämna ell meddelande till riksdagen enligl 56 § riksdagsordningen

dels angående de förhållanden som lett lill den aktuella situationen i Statsföretag AB och dess dotterförelag saml de åtgärder regeringen vidtagit i dessa sammanhang

dels om de principiella synpunkler regeringen mol denna bakgrund vUl anföra på den statliga företagsamheten?

den 9 mars av

Nr 119 Herr Richardson (fp) till herr utbUdningsministern om publicering av yttranden över belänkande av kompelensulredningen:

Är UtbUdningsministern beredd all läla publicera ett representativt

urval remissyttranden över kompetensulredningens belänkande

"Vägar tUl högre ulbildning I" (SOU 1970:21)?

§ 10 Kammaren åtskildes kl. 16.37.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1971:38 Tisdagen den 9 mars

Kammarens protokoll

Riksdagens protokoll 1971:38