Lördagen den 7 Februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1874:207

Den 7 Februari.

97

Lördagen den 7 Februari.

Kl. 2 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 29 och 31 nästlidne Januari.

§ 2.

Herr Talmannen tillkännagaf att, enligt inkommet läkarebetyg, Herr
Friherre Lagerfelt vore sängliggande sjuk och således för närvarande förhindrad
att i Kammarens förhandlingar deltaga.

§ 3.

Uppå derom af Herr Talmannen gjord framställning, beslöt Kammaren
att, i enlighet med hvad Herrar Talmän vid hållet talmanssammanträde
öfverenskommit att för Kamrarne föreslå, nästkommande Onsdag
den 11 innevarande månad företaga val af dels sex revisorer jemte tre
revisors-suppleanter, för granskning af Statsverkets, Riksbankens och
Riksgälds-kontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, dels ock af två revisorer
och två revisors-suppleanter för hvart och ett af Riksbankens afdelningskontor
i orterna.

§ 4.

Sedan från Första Kammaren det meddelande nu lenmats, att nämnda
Kammare biträdt Andra Kammarens beslut om tillsättande af ett Särskildt
Utskott för behandlande af alla inom Kamrarne väckta och till -ständiga
Utskott hänvisade motioner samt de möjligen inkommande Ivongl. propositioner,
som afse åstadkommandet af en förbättrad, skogshushållning eller
förekommande af skogsbrist; så blef, på Herr Talmannens framställning, af
denna Kammare nu beslutadt, att i sammanträdet Onsdagen den 11 dennes
anställa val af 7 ledamöter och 3 suppleanter i bemälda Särskilda Utskott;
kommande, för det ändamål, som angifves i 8 § af de för Riksdagen utfärdade
reglementariska föreskrifter, underrättelse om tillsättande af detta
Särskilda Utskott att, medelst protokollsutdrag, delgifvas de Ständiga Utskott,
till hvilka motioner i detta ämne förut blifvit hänvisade.

Riksd. Prof. 1874. 2 Afä. 1 Band. 7

98

Den 7 Februari.

§ 5.

Chefen för Kongl. Finans-departementet, Herr Statsrådet Wasrn anförde:
Då jag inhemtat, att det första ärendet på föredragningslistan
rörer en inom Kammaren framställd anhållan att få till mig ställa det
spörsmål, huruvida något förslag till lag om skogsväsendet vid denna
riksdag vore att förvänta från Kongl. Maj:t eller icke, och då denna
fråga faller sig särdeles enkelt att besvara, vill jag, innan Kammaren
skrider till vidare behandling af nämnda ärende, upplysa, att jag den BO
sistlidne Januari i regeringen föredrog norrländska skogskomitéens betänkande
jemte flera skogsväsendet rörande ämnen, samt att Kongl. Maj:t
derpå beslöt att i frågan aflåta propositioner till Riksdagen. Dessa komma
att justeras, då Hans Maj:t återvändt från Norge, och äro således att inom
kort tid förvänta.

Och föredrogs härefter det af Herr Hjelm i Kammarens senaste sammanträde
afgifna och då bordlagda spörsmål, hvilket Kammaren, med
afseende å den upplysning, som Herr Finansministern nu lemnat, beslöt
att lägga till handlingarne.

§ 6.

Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Dtskottets Memorial N:o
1, med den till innevarande Riksdag af fullmäktige i Riksgälds-kontoret.
afgifna berättelse.

§ 7.

Efter föredragning dernäst af Lag-Utskottets utlåtande N:o 2, i anledning
af'' Andra Kammarens remiss af motion angående rättighet för
kommun å landet att besluta om vilkoren för starka dryckers försäljning
inom kommunen, yttrade

Herr Philipsson: Mot Lag-Utskottets nu föredragna utlåtande har
jag nödgats anmäla reservation.

Så väl vid föregående riksdagar som under den innevarande hafva ofta
visat sig meningsskiljaktigheter i fråga om tillämpning af grundlagens bestämmelser
rörande arten af de ärenden, som tillhöra ständigt Utskotts
handläggning. Lag-Utskottet yttrar nu till stöd för sin åsigt, att ifrågavarande
motion icke faller inom omfånget för Utskottets i grundlagarne utstakade
verksamhet, den anmärkning, att ämnet för motionen icke vore
att hänföra till allmän civil-, kriminal- eller kyrko-lag och ej heller till de
i 57 § Regeringsformen afsedda kommunallagar. Det är just i denna
sista punkt jag hyser en från Lag-Utskottets skiljaktig uppfattning, i det
jag anser motionen innefatta något, som är att hänföra till sådan
kommunallag, som afses i Regeringsformens 57 §. För att bedöma
beskaffenheten af ämnet för en väckt motion anser jag icke tillräckligt
att fästa uppmärksamhet endast vid de lagar och författningar,

Den 7 Februari.

DO

livilka motionären framhållit såsom föremål för den af honom åstundade
förändring, utan man måste sätta sig in i motionärens hela tankegång
och göra sig reda för det hufvudsakliga i hans syfte. Uti ifrågavarande
motion, N:o 23, har motionären uttryckligen yttrat följande: “Mig har förefallit
att kommunerna af fullt skäl borde kunna af Konungen och Riksdagen
erhålla rättighet att i en sak, som så nära rörer deras ve och väl,
besluta efter för handen varande omständigheter samt ordna och öfvervaka
handteringen af rusdrycker, hvilken må hända bör vara tillåten;
otvifvelaktigt skulle ock, genom erhållande af en sådan rätt, kommunerna
blifva intresserade att sjelfva öfvertaga den kontroll, som under närvarande
förhållande af den fåtaliga kronobetj eningen å landet ej kan tillfredsställande
utöfvas. Då det likväl icke endast är hvad man i egentlig
mening kallar rus- eller brända och distillerade drycker, utan maltdrycker
och in- och utländska fabrikat, som med eller utan skäl kallas vin,
som missbrukas, torde den lagstiftningsåtgärd, som Riksdagen i min tanke
nu bör för sin del vidtaga, böra blifva en och densamma med afseende
på försäljningen af både brända, distillerade och maltdrycker samt vin“.

Häraf framgår, att motionären åsyftat, att från särskilda författningar,
nemligen dels förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, dels ock 1866 års
förordning angående vilkoren för försäljning till förtäring på stället af vin,
Öl, kaffe eller andra icke spirituösa drycker, hvilka båda författningar —
med undantag af de i den förstnämnda innefattade föreskrifter om beskattning
— falla inom den ekonomiska lagstifningens område, skulle till
kommunallag öfvertiyttas bestämmelserna om vilkoren för starka dryckers
försäljning; eller, med andra ord, motionären åsyftar eu sådan utsträckning
af kommunalmyndighets kompetens, att hädanefter försäljningen af
starka drycker icke skulle kunna utan ändring af kommunallagbestämmelser
omregleras.

Redan enligt nu gällande författningar ega kommunalmyndigheterna
viss rätt att behandla ärenden af ifrågavarande slag. Väckes nemligen
fråga, om annan utskänkning af spirituösa, än den som kan gästgifveri
tillkomma, må i socken å landet idkas, ega kommunalnämnd och kommunalstämma
att yttra sig derom, men Konungens Befallningshafvande
fattar beslut, och beviljade försäljningsrättigheter utbjudas derefter på
auktion. I likhet härmed har kommunalnämnden äfven att yttra sig i
fråga om meddelande af rätt att till förtäring å stället sälja vin äfvensom
numera i fråga om dylik rätt i afseende å maltdrycker, men också i dessa
ärenden fattar Konungens Befallningshafvande beslut. Med ett ord, det
är administrativ statsmyndighet, som afgör alla dessa ärenden, i motsats
hvaremot den föreliggande motionen åsyftar att öfverlemna denna beslutandemakt
i kommunernas händer och att dervid gå ganska radikalt till
väga.

Vid bedömandet af frågan derom, till hvilket Utskotts handläggning
denna motion hör, bör naturligtvis icke på omdömet influera den större
eller mindre benägenhet man kan hysa för bifall till motionens innehåll.
För min del har jag icke någon särdeles sympati för motionärens förslag.
Men nu är blott fråga om ärendets formela behandling, och i det hänseendet
finner jag fullkomligt klart, att motionen icke bör anses såsom ett

Den 7 Februari.

toft

förslag till ändring i förenämnda speciela författningar, hvilka höra dels
under Konungens och Riksdagens gemensamma dels ock under Konungens
uteslutande lagstiftningsrätt, utan såsom ett förslag att från dessa
speciela författningar till kommunallag öfverflytta ifrågavarande ämnen,
eller att i dessa hänseenden utvidga kommunala myndigheternas kompetens.
Och då frågor af sådan art tillhöra Lag-Utskottets behandling,
har jag icke kunnat underlåta att reservera mig mot Utskottets
hemställan, och yrkar jag i enlighet med min nu framställda uppfattning,
att motionen måtte till Lag-Utskottet återförvisas.

Herr Grefve Sparre: Jag har erfarit, att i talmanskonferensen

man varit af den mening, att motionen borde till Lag-Utskottet återförvisas.
Vid sådant förhållande och då det icke synes mig lämpligt, att
i en fråga af denna art Kamrarne skulle stanna i olika beslut, så har
jag icke mycket emot ett sådant återförvisande. Jag vill endast, med
anledning af den siste talarens yttrande, redogöra för skälen till Utskottets
utlåtande. — Förordningen om vilkoren för försäljning af bränvin och
annan spirituösa säger: »Vill någon väcka fråga, att annan utskänk ning

än den, som kan gästgifveri tillkomma, må i socken å landet idkas,
göre derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första
hälften af Mars det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden
skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande och
deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta den
trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden
i kommunalstämman. Denne inliemte, innan April månads utgång,
på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å råd pålyst, socknenåmiidens
utlåtande i ämnet. \ årder framställningen af både kommunalnämnd
och kommunalstämma ogillad, förfalle frågan. Har åter endera eller begge
bifall tillstyrkt, sände inom tre veckor från det kommunalstämma blifvit
hållen ordföranden kommunalstäminoprotokollet och kommunalnämndens
yttrande jemte eget utlåtande i ämnet till Konungens Befallningshafvande in.''.

Då ''nu dessa stadgande!! hittills gällt utan att intagas i kommunalförfattningarne,
så måste väl medgifvas, att Utskottet haft skäl för den
åsigt, att, äfven om man ville utsträcka den kommunalmyndigheterna
medgifna befogenhet att yttra sig öfver frågor om upplåtande af utskänkningsrättighet
till makt att afgöra sådana frågor, stadgande derom fortfarande
tillhörde bränvinsförsäljningsförordningen, deri allt hittills bestämmelserna
om kommunalmyndigheternas befogenhet i detta hänseende
blifvit intagna. Att göra stadgande!! om vilkor för bränvins försäljningtill
en särskild del af kommunallag, det syntes Utskottet så föga rimligt,
att Utskottet icke kunde anse detta ämne falla inom kommunallagstiftningens
område. Motionären yrkar icke heller precis, att något nytt
stadgande skulle intagas i kommunallag, utan endast att kommunalnämnden
skulle tilldelas större makt, än densamma hittills enligt bränvinsförsäljningsförfattningen
tillkommit. Fråga om en sådan maktutvidgning
ansåg Utskottet icke böra behandlas af Lag-Utskottet, helst Bevillningsutskottet,
såsom vanligt, kommer att taga ofvananförda i detta hänseende
gällande författningsrum under pröfning, och möjligen finna det tarfva
förändring. Det kunde då hända, att Bevillnings-Utskottet framlade ett

Den 7 Februari.

101

och Lag-Utskottet ett annat förslag i precis samma sak. Jag vill tilllägga,
att en motion af ungefär lika beskaffenhet med denna redan blifvit
af Kammaren remitterad till Bevillnings-Utskottet, hvilken omständighet
ytterligare synts Lag-Utskottet tala för lämpligheten deraf att till
Kammaren återlemna denna motion.

Jag har blott velat redogöra för skälen till Utskottets förfarande,
hvilka skäl jag för min del finner talande, men då, efter hvad jag numera
erfarit, talmanskonferensen, hvars åsigt i formfrågor i allmänhet
respekteras, funnit motionen böra återförvisas till Lag-Utskottet, vill jag
icke framställa något yrkande.

Herr Philips son: I motsats mot hvad siste talaren anfört, får

jag fästa uppmärksamhet derå, att motionären åstundar stiftande af en
ny lag. Han föreslår: “att Riksdagen ville för sin del besluta och hos
Kongl. Maj:t till nådig fastställelse anmäla en lag, hvarigenom hvarje
kommun å landet får rättighet att genom sin kommunalnämnd bestämma,
om någon försäljning, minutering eller utskänkning af brända och distillerade
drycker, vin eller maltdrycker inom kommunen får ega rum"
o. s. v. Det är således just en ny lag, som motionären begärt, och det
är just derföre att så är, som motionen, enligt min mening, bör remitteras
till Lag-Utskottet. Förhållandet är alldeles detsamma, som i fall man
yrkat, att vissa straffiagsbestämmelser skulle öfverflyttas till tryckfrihetsförordningen.
Sådant måste väl varit att anse såsom förslag till grundlagsförändring,
och frågan derom skulle väl ovedersägligen behandlats af
Konstitutions-Utskottet. Då nu här är fråga om lagbestämmelsers öfverflyttning
från ekonomisk författning till kommunallag, vore väl besynnerligt,
om icke ärendet skulle behandlas af Lag-Utskottet.

Grefve Sparre anmärkte, att, derest motionen återförvisades till Lagutskottet,
både Lag- och Bevillnings-Utskottet skulle kunna afgifva utlåtande
i samma sak. Men ett dylikt förhållande qvarstår, äfven om
motionen remitterades till annat utskott än Lag-Utskottet. Ty väl hänvisas
i allmänhet frågor om vilkor för bränvinsförsäljning till Bevillnings-Utskottet,
men frågor om försäljning af vin och maltdrycker tillhöra
tillfälligt Utskotts behandling, och två motioner i detta ämne äro
redan till tillfälligt Utskott remitterade. Då nu den förevarande motionen
afser så väl bränvin som vin och maltdrycker, skulle således, ehvad
den hänvisades till Bevillnings-Utskottet eller tillfälligt Utskott, annat
Utskott komma att afgifva utlåtande i likartadt ämne.

För öfrigt lär det icke möta svårighet för Lag-Utskottet att, om
så erfordras, sammanträda med delegerade från Bevillnings-Utskottet och
sålunda aflägsna den af Grefve Sparre antydda olägenheten.

Jag vill icke vara envis i denna fråga, hvars utgång är af föga praktisk
vigt, men jag kan icke dölja min öfvertygelse, a,tt ämnet tillhör
Lag-Utskottets behandling.

Herr Grefve Sparre: Jag älskar icke att tala utan ändamål, och
jag flnner således icke lämpligt att förlänga denna diskussion. Jag vill
blott, med anledning deraf att siste talaren lagt så mycken vigt på det
af motionären begagnade ordet «lag», anmärka, att bränvinsförsäljnings -

102

Den 7 Februari.

förordningen, i likhet med förordningen om vilkoren för försäljning'' af
vin, kaffe och maltdrycker, är en lag så väl som andra lagar, och att
således det ordet icke utesluter möjligheten, att motionärens syfte kunde
ernås blott genom ändring af nämnda författningar.

Jag upprepar, att andra likartade frågor remitterats till Bevillningsutskottet,
och det skall blifva rätt intressant att se, huru särskilda Utskotts
behandling af samma sak kommer att slå sig ut.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren, som förklarade sig
vidhålla sin åsigt om den ifrågavarande motionens beskaffenhet att höra
under Lag-Utskottets handläggning, beslöt alltså till nämnda Utskott återförvisa
samma motion.

§ 8.

Föredrogs och lades till handlingarne Lag-Utskottets Utlåtande, N:o
3, i anledning af verkställd granskning af Riksdagens Justitie-ombudsmans
embetsförvaltning.

§ 9-

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4, i anledning af Andra
Kammarens remiss af motion om utfärdande af lagbestämmelse derom,
att hållskjutsentreprenör, som icke är innehafvare af gammalt gästgifverihemman,
må ega i vissa fall och emot vilkor till sitt hem flytta
skjutsningsstation.

Herr Philip sson anförde: Äfven mot detta utlåtande har jag nödgats
reservera mig, men befinner mig denna gång i mycket större sällskap
än i fråga om förra utlåtandet, ty jag har nu sex kamrater. Om man
noga öfverväger denna fråga, skall man, efter hvad jag tror, finna, att
den är af ganska vigtig principiel natur. Här ifrågasättes en ovilkorlig
lagbestämmelse derom, satt, då hållskjutsningsentreprenad öfvergår å
annan person än gammalt gästgifverihemmaus innehafvare, den nye entreprenören
i och med detsamma samt utan särskildt förbehåll från
dennes sida må anses ega rätt förflytta skjutsningsstationen till sitt eget
hem, der detsamma är så beläget, att angränsande skjutslag icke förnärmas
genom betydligare förlängning eller förkortning af deras skjutshåll,
äfvensom att tillgodose resande och deras hästar med föreskrifna
husrum, sängar och lagstadgad förplägning». I detta afseende har redan
Kongl. Maj:t, utan föranledande af någon Riksdagens hemställan, troligen
på grund af hvad vederbörande myndigheter förordat, genom Kongl.
Skrifvelsen den 24 Januari 1865 — efter väckt fråga om rätt för Konungens
Befallningshafvande att, till underlättande af skjutsentreprenaders
införande, i sammanhang med beslut om dylik entreprenad äfven meddela
föreskrift om flyttning af skjutsstation — förklarat,» att, då sådan
flyttning befinnes kunna verkställas, utan att angränsande skjutslag förnärmas
genom betydligare utsträckning eller förkortning af deras skjutshåll,
och äfven resandes herbergerande och förplägning kan å den föreslagna
nya stationen behörigen tillgodoses, samt flyttningen är utförbar,

Den 7 Februari.

103

utan att de friheter, räntor eller andra dylika förmåner, som blifvit
förut varande gästgifverier i laga ordning tillerkända, från dem borttagas,
förflyttningar få ske för den tid, entreprenadkontraktet är gällande».
Såsom jag nyss anfört, vill nu motionären, att entreprenör alltid, utan
att förbehåll derom blifvit gjordt vid entreprenadens utbjudande, skall
ega flytta gästgifverirörelsen till sin bostad, så vida endast »angränsande
skjutslag icke förnärmas genom betydligare förlängning eller förkortning
af deras skjutshåll». Men motionären har från sitt förslag alldeles uteslutit
det vilkor, som i Kongl. Skrifvelsen den 24 Januari 1865 uttryckes
med orden: »utan att de friheter, räntor eller andra dylika förmåner,
som blifvit förut varande gästgifverier i laga ordning tillerkände, från
dem borttagas». Kongl. Maj:t har således icke ansett sig kunna på grund
af sin ekonomiska lagstiftningsrätt meddela bestämmelser om gästgifveriers
förflyttning annat än under vilkor, att civila rättigheter derigenom
icke finge förnärmas, hvaremot motionären ansett sådant förbehåll icke
behöfva ingå uti det af honom föreslagna stadgande. Nu hemställer jag,
om icke detta är en fråga af civillags natur, en fråga, som i hög grad
kan inverka på enskildes privaträttigheter?

Genom godkännande af Lag-Utskottets utlåtande skulle Riksdagen
förklara, att Kongl. Maj:t egde i administrativ väg borttaga det omnämnda
i 1865 års skrifvelse intagna vilkoret. Man skulle i så fall vara
mera rojalistiskt sinnad än Konungen sjelf, som ansett nödigt att i
skrifvelsen fästa uppmärksamhet derpå, att sådana förhållanden, som inverka
på enskildes rätt, måste respekteras.

Då jag anser synnerligen vigtigt att noga skilja mellan administrativ
lag och sådan lag, som rör enskilda medborgares rättigheter, yrkar
jag, att äfven denna motion måtte till Lag-Utskottet återförvisas.

Herr Grefve Sparre: I denna fråga kan jag icke vara så medgörlig,
som i den förra, då jag erfarit, att talmanskonferensen i denna
gifvit Lag-Utskottet rätt. Riksdags-ordningens 42 § talar om, hvilka ärenden
höra till Lag-Utskottets behandling, och der står: »Lag-Utskottet
skall meddela utlåtande öfver de från Kamrarne dit hänvisade förslag
til! stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande af allmän civil-, kriminal-
och kyrkolag11.

Jag ber nu Herrarne godhetsfullt bedöma, om bestämmande af läge
för gästgifvaregård tillhör civil- eller kriminallag, och att det skulle
tillhöra kyrkolag, kan jag väl aldrig tro, liksom, då denne motionär
lyckligtvis icke talat om kommunallag, ämnet omöjligen lär kunna hänföras
till sådan. Då detta ämne nu icke tillhör civil-, kriminal-, kyrkoeller
kommunal-lag, kan det således icke falla inom omfånget för LagUtskottets
verksamhet.

1734 års lag föreskrifver i Byggninga-balkens 28 kapitel, att Konungens
Befallningshafvande skall förlägga gästgifvaregårdar, der lämpligt
finnes, med iakttagande af visst afstånd dem emellan. Så har också
alltid skett, och gästgifverier hafva, med anledning af förändrade förhållanden,
mer än eu gång blifvit förflyttade. En förordning af år 1862,
som talar om inrättande af skjutsentreprenad, säger äfven, att, i sammanhang
med sådant ärende, fråga om gästgifveris förflyttning kan

104

Den 7 Februari.

handläggas i den ordning, dittills varit stadgad. Då nu motionären föreslår,
att det icke längre skall stanna dervid att, på sätt i nyssberörda
författning angifvits, Konungens Befallningshafvande må, vid inträffande
entreprenad, låta förflytta gästgifveri, utan att entreprenören sjelf skall
ega på eget bevåg anställa sådan flyttning, vill jag hemställa, huruvida
den omständigheten kan förändra ärendets natur och göra det till föremål
för civillagstiftning från att hafva hört under den ekonomiska.

Jag är mycket rädd att taga Kammarens tid i anspråk med långa
tal, och jag finner denna fråga så klar, att jag, helst sedan talmanskonferensen
godkänt Lag-Utskottets åsigt, inskränker mig till att påyrka
motionens öfverlemnande till tillfälligt Utskott. Ty om något faller
inom Kongl. Majds lagstiftningsrätt, så måtte det vara bestämmande
af gästgifvaregårdars läge.

Den omständighet, som den siste talaren berörde, att nemligen räntor
kunna vara tillerkända nuvarande gästgifverier, gifver ej heller civillags
natur åt ämnet, ty Kongl. Majd har allt hittills haft obestridlig
rätt att anvisa dessa räntor såväl till ena som andra statsändamålet
och att efter godtfinnande återkalla dylika anvisningar. Det är endast
en sådan åtgärd med ränta, indelt förutvarande gästgifveri, Kongl. Majd
hade att företaga vid skjutsstations flyttning. Om Kongl. Majd hyste
någon tvekan med afseende å räntan, så beslöte Kongl. Majd blott att
gästgifveriet icke skulle flyttas och tvärtom.

Under intet förhållande kan man säga, att detta ämne är att behandla
såsom civillag; och jag anhåller derföre att Kammaren måtte
i denna fråga godkänna Lag-Utskottets utlåtande.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag har icke förr än nu hört
talas om det beslut, som lärer blifvit fattadt uti talmanskonferensen,
och kan alltså ej hafva tagit intryck deraf vid bedömande af förevarande
fråga. _ Då jag emellertid reserverat mig mot Lag-Utskottets utlåtande,
beder jag nu att få i korthet redogöra för skälen dertill.

Den af Lag-Utskottets pluralitet uttalade åsigt, att ifrågavarande
motion skulle tillhöra tillfälligt Utskotts behandling, innebär att Kongl.
Majd skulle kunna på grund af sin administrativa lagstiftningsmyndighet
allena besluta i sådana frågor, som beröras i den motion, hvarom Utskottets
betänkande handlar.

Detta synes mig icke kunna rimligtvis antagas. Om så vore förhållandet,
skulle Kongl. Majd kunna ensam besluta, att t. ex. en gästgifvaregård
skulle flyttas från ett ställe till ett annat och derigenom i
hög grad inverka på skjutsskyldiges och icke skjutsskyldiges rätt. Hemman,
livilka tillförene varit befriade från skjutsningsbesvär, skulle nemligen
på detta sätt genom en skjutsstations flyttning kunna blifva dermed
betungade och tvärtom, då allmänna lagen föreskrifver, att de som
bo närmast gästgifvargården skola utgöra skjutsningskyldigheten. Eu
annan omständighet vill jag äfven fästa uppmärksamheten på, nemligen
att häradsboarne, som enligt 28 kap. 2 § Byggninga-balken äro skyldiga
att deltaga i byggande af åtskilliga hus vid gästgifvaregårdarne, skulle
genom ett dylikt regeringsbeslut kunna få sin byggnadsskyldighet betydligt
ökad, enär antingen de en gång uppförda byggnaderna måste

Den 7 Februari.

105

med kostnad Hyttas till den nya gästgifvaregården, eller ock nya sådana
derstädes anskaffas; ett förhållande som, om det ofta upprepades, skulle
kunna vålla häradsboarne ganska stora både kostnader och besvär. Jag
bestrider alltså på det bestämdaste att Kongl. Maj:t eger att ensam lagstifta
i ämnen, som så nära beröra civillrättsliga förhållanden, och anser
fördenskull det vara grundlagsenligt och riktigt att motionen i fråga
varder af Lag-Utskottet behandlad. Jag anhåller följaktligen att få instämma
i Herr Philipssons yrkande och vill i öfrigt jemväl förena mig
uti hvad han som skäl för sitt yrkande yttrat i saken.

Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad, gåtvos propositioner å
de gjorda yrkandena; och beslöt Kammaren, under förklaring att Kammaren
fortfarande ansåg motionen böra af Lag-Utskottet behandlas, till
bemälda Utskott återförvisa meranämnda motion.

§ JO.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition med förslag till förordning angående
skyldighet för kommunala myndigheter att afgifva statistiska redogörelser.

§ IL

Till motions afgifvande både anmält sig:

Herr Hasa, som nu afiemnade motionen, N:o 178, rörande ändring
af §§ 32, 33, 34, 37, 55, 59, 68, 71 och 72 Riksdags-ordningen samt
§§ 96 och 98 Regeringsformen, hvilken motion på begäran bordlädes.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Andersson i Greby under 8 dagar från och med den 11 dennes
samt Herr Ii. Schults. „ 8 „ „ 9 „

§ 13.

Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde fattade
beslut.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.

In fidem
H. Husberg.