1904. Andra Kammaren. N:o 13

ProtokollRiksdagens protokoll 1904:13

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1904. Andra Kammaren. N:o 13

Tisdagen den 9 februari.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare S. Söderberg
för närvarande är sängliggande på grund af lungkatarr och att
riksdagsman Söderberg ej torde kunna deltaga i kammarens sammanträden
under den närmaste tiden, intygas.

Stockholm den 9 februari 1904.

K. Grönsten,
leg. läkare.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. O. Berger öfver lämnade:

Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till ändrad
lydelse af §§ 49 och 87 regeringsformen samt §§ 10 till och med
25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen; och

Kungl. Maj:ts skrifvelse till Riksdagen i anledning af en vid
sistförfluten riksdag beslutad lagförändring.

Ifrågavarande proposition och skrifvelse blefvo på begäran
bordlagda.

§ 3.

Enligt förut fattadt beslut företogos nu val af nio ledamöter
äfvensom nio suppleanter i Riksdagens särskilda utskott; och utsågos
därvid till

ledamöter:

borr J. Persson i Arboga............... med 191 röster,

» F. Berg i Stockholm............... > 190 »

» C. Persson i Stallerhult......... » 190 »

Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 13.

1

N:o 18. 2

Tisdagen den 9 Februari.

herr Ernst Carlson ........................ med 188 röster,

	M. Dahn..............................		188	»
>	J. Widén..............................	... »	187	»
»	S. 0. Nyländer.....................		185	»
»	S. H. Kvarnzelius...............		181	» och
2>	0. W. Redelius ..................		181	»
Närmast i röstetal kom friherre G.	J. De Geer med 16 röster
	suppleanter:
friherre G. J. Be Gee>-...............	... med	181	röster,
herr K. Starbäck ........................		179
»	P. A. Bengtsson i Borås ...	»	179	»
	C. F. Vahlquist ..................		174	»
»	G. B. Hellman.....................	»	169
»	0. F. Trapp........................		169	»
	J. M. Johansson i Mellbyn		168	»
»	M. Matsson ........................	... »	166	» ocli
	J. Ström i Transtrand.........		164

Närmast i röstetal kom herr K. E. von Geijer med 7 röster.

Ordningen mellan de suppleanter, kvilka erhållit lika antal
röster, bestämdes, sådan den finnes här ofvan angifven, genom
lottning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i närmast föregående
paragraf omförmälda val.

§ 5.

Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, hemställde herr talmannen, det kammaren
ville besluta att nästa lördag den 13 innevarande februari
företaga val af tjugufyra valmän för att utse Riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare äfvensom af sex suppleanter för
dessa valmän; och biföll kammaren på därom gjord proposition
nämnda hemställan.

§ 6.

Ordet begärdes härpå af

Herr Hedin, som yttrade: Herr talman! Uti justitieombudsmannens
senast afgifna ämbetsberättelse saknar jag uti redogörelsen

Tisdagen den 9 Februari.

3 Jf:o 13.

för anställda åtal under loppet af år 1903 ett, som jag antagit, att
jag i främsta rummet skulle få se där uppfördt.

Under loppet af förlidet år passerade nämligen uti rikets andra
stad händelser af den beskaffenhet, att, om sådana vidare skola få
upprepas i Sveriges rike utan allvarlig påföljd, jag med all säkerhet
kan säga, att rättstillståndet här i landet har varit utsatt för
ett svårare attentat, än som någonsin förekommit under den tid,
som faller inom mina personliga hågkomster. De skedde, när landshöfdingen
på platsen ingrep i en af den lagligen behöriga myndigheten
omhändertagen behandling af ett rätt bedröfligt och med
mycken uppmärksamhet följdt brottmål — ett bedröfligt mål med
hänsyn till den åtalades ställning såsom chef för ett läroverk,
såsom lärare och uppfostrare.

Men detta har i mina ögon, och jag tror äfven i många
andras, trängts uti skuggan af det förhållandet, att rättsskipningen
icke fick pågå enligt lag och förordningar, sådan den är inrättad
här i landet, enär Kungl. Maj:ts befallningshafvande med ett måhända
förutsatt, men rent af inbilladt, stöd uti § 10 i landshöfdingeinstruktionen
af år 1855, med anledning af en s. k. anmälan
eller angifvelse om misstankar, riktade mot vissa personer för
brott, stående i samband med det mål jag nyss nämnde, en
angifvelse, som man icke fick veta hvarifrån den kom, hvilket
just gör, att jag förmodar, att den varit arrangerad, företog sig att
— icke sända denna till den behöriga myndighet, som i detalj
handlagt ärendet, och mot hvars handläggning ingen kunnat med
sanning anföra någon anmärkning, utan i stället förordna en särskild
åklagare, som slutligen fick rättighet, icke begränsad på något
för mig begripligt sätt, att häkta personer och utföra åtal mot
några namngifna misstänkta, nämligen de för den åtalade läroverkschefen
misshagliga vittnena i den förutnämnda processen. Men
hvem förordnades då? Den åtalades privata biträde, hvilken såsom
detektiv hade till uppgift att söka samla misstankar mot de vittnen,
som icke hade vittnat till förmån för den åtalade, utan väsentligen
bidragit därtill, att processens förlopp hade fått ett för den
åtalade ledsamt utseende. Denne hans aflönade tjänare förordnades
nu till allmän åklagare i staden Göteborg med den exorbitant^
rätt, som jag nyss nämnt.

Det har ofta, såsom herr talmannen behagade erinra sig, blifvit.
sagdt, att det är omöjligt för en domhafvande, som skall utföra
allt hvad enligt svensk rättegångsordning och praxis åligger honom,
att föra ett med säkerhet fullständigt opartiskt protokoll. »Det kan
icke hjälpas», har man sagt, det går öfver mänsklig förmåga att
med den ställning en domhafvande intager i häradsrätten värja sig
för att låta framställningen i protokollet åtminstone få färg af den
föreställning om brottslighet eller oskuld, som under handläggningen
af målet uppväxer hos den, som är, snart sagdt, allting på en
gång. Men af domhafvanden har man dock att med säkerhet på -

N:o 13. 4

Tisdagen den 9 Februari.

räkna det allra allvarligaste bemödande om opartiskhet. Det kan
icke förutsättas, att han med den ringaste grad af medvetenhet
skulle föra protokollet på annat sätt, än sträfvandet att låta sanningen
komma i dagen föreskrifver. Här är det den åtalades aflönade
biträde, som förordnas att såsom åklagare ingripa i saken.
Och första utöfningen visar, hvad meningen varit, då han genast
skyndar att nattetid häkta just de misshagliga vittnena, som den
lagligen behöriga myndigheten förut hade vägrat att arrestera,
innan den verkställt sådan undersökning, som tydligen kunde motivera
en dylik åtgärd.

De ärade rättskunniga män i Göteborg, som därom ingifvit
anmälan till justitieombudsmannen och till hvilka — jag vet, att
det icke endast är min obetydliga mening, utan många andras —
jag adresserar ett tack, för att man genom deras åtgörande fått
veta, hvilka oerhörda saker som passerat i vårt land, hafva icke
sagt, att landshöfdingen handlat såsom skett af partiskhet. Må
vara. Ingen skall dock kunna neka till, att denna åtgärd måste
komma att medföra samma verkan, som om den varit dikterad af
den största partiskhet. Och något syfte i den måste man väl söka,
såvidt man icke vill antaga, att det varit en af maktfåfänga berusad
persons nyck och okynne, som regerade, då beslutet fattades.
Om syftet icke varit våld, så var verkan i alla fall densamma,
som om våld dikterat hans åtgärd. Det stannade icke ens vid det
anförda. Samma höga myndighet befallde poliskammaren — jag
för min del förstår icke, hvarför den lydde befallningen — att
till den förordnade åklagaren, landshöfdingens rådgifvare — jag vore
färdig säga biktfader — utlämna alla i poliskammaren befintliga
i samband med det ledsamma målet mot läroverksrektorn stående
handlingar. Dessa förde åklagaren till sin privata bostad. Jag
har aldrig hört något värre, och jag tviflar på att någon här i
kammaren hört talas om något liknande här i landet. Med allt
detta drager man försorg om att vittnena komma att sitta häktade,
så länge det behagar den på ett så egendomligt sätt tillkomne
åklagaren att ej företaga ärendet till vidare behandling. Yittnena
oskadliggöras i fängelset, vittnen, som den lagligen behöriga myndigheten
förut vägrat att häkta.

Det finns precedensfall — jag vet —, då man förfarit så med
vittnen. Yi upplefde det förlidet år, och jag har därom många
berättelser. Det passerade i Kischinew, när pöbeln där fordrade
att lössläppas mot judarne. Jag vet icke något precedensfall här
i Sverige.

Nåväl, detta mål, uti hvilket landshöfdingen, på sätt jag nämnt,
ingripit, har förlorat i intresse. Nu är intresset koncentreradt på
de olagligheter, som föröfvats, och hvilka hota den svenska rättssäkerheten
med svårare faror, än jag kan nämna något exempel på
såsom hafvande passerat här i landet under den tid jag minnes. Detta
mål, däri alla uti anmälan anförda fakta äro lämnade obestridda

Tisdagen den 9 Februari.

5 Ji:o 13.

från det ögonblick, då för tre månader sedan de, som undertecknat
anmälan, inkommit till justitieombudsmannen med sina påminnelser
öfver landshöfdingens förklaring, detta mål, säger jag, var ännu icke
förliden lördag företaget till afgörande af justitieombudsmannen. Har
det varit så svårt? Är lagen så otydlig, att man behöfver — att eu
rättskunnig behöfver öfverväga denna sak i månadtal. Nej, det
faller väl icke en rättskunnig in; han inser väl, att ett fortsatt,
ändlöst funderande icke kan tjäna till att få oklarheten afhulpen.

Det är sant, att, när konung Karl X i Frankrike började
blifva allt mer och mer betänkt på att göra revolution — Julirevolutionen—,
han dagligen satt vid sitt bord, stirrande på den
oktrojerade kartans uppslagna text, 14:e artikeln, för att se, om icke
den bestämmelse, som sade, att konungen ägde att utfärda påbud och
reglementen till verkställighet af lagarna, kunde tolkas så, att
konungen ägde att utfärda reglementen till upphäfvande af lagarna.
Något var det väl inom honom, som höll honom länge tillbaka, ty
han fick ingen klarhet öfver paragrafens betydelse, förrän hans
närmaste vän, furst Polignac, meddelade honom, att den heliga
jungfrun hade uppenbarat sig. Då var han säker — de vidare
följderna känna vi alla. Ja, det var han, den före detta d’Artois.
Men den svenska Riksdagens justitieombudsman kan ju icke skäligen
vänta sig en sådan slutlig hjälp.

Detta är det andra, som jag finner betänkligt. Det heter i
2 § af instruktionen för justitieombudsmannen, att han förnämligast
skall beifra sådana af domare, ämbets- och tjänstemän begångna
fel, som synas honom antingen härröra från egennytta, vrångvisa,
vald o. s. v. eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter.
Hvad finnes det väl, herr talman, mera ägnadt att bereda
just denna allmänna osäkerhet för medborgares rättigheter, än när
en Konungens förtroendeman tillåter sig att tränga sig in i den
lagliga rättsskipningen, kastar undan dem, som äro satta att befrämja
rätt och lag samt tillse, att brott blifva straffade och oskulden
får upprättelse, tränger sig in i rättsskipningen, utan att
därtill finnes något stöd i lag, ty det finnes icke i 10 § af landshöfdingeinstruktionen,
— om han får göra detta ostraffadt, hvad
finnes det väl, som kan bereda en större osäkerhet för allas våra
rättigheter, än att detta får ske, utan att ens den man, som Riksdagen
har utvalt för att vaka öfver att sådant, om det sker, måtte
blifva beifradt, ännu efter fem månaders tid har ett ord att säga
i denna sak?

Detta är, i korthet sagdt, anledningen, herr talman, därtill, att
jag sammanskrifvit denna motion med en anhållan, att Riksdagen
villo besluta en framställning till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t
täcktes underkasta instruktionen för landshöfdingarne utaf 1855
eu revision, särskildt hvad beträffar denna missledande § 10, och
låta Riksdagen yttra sig öfver det reviderado förslaget, innan ny
instruktion utfärdas. Då kan det hända, att Kungl. Maj:t hinner

i\:o 13. 6

Tisdagen den 9 Februari.

taga i närmare öfvervägande, hvad år 1852 första och efter denna
instruktions utfärdande år 1855 andra gången, nämligen uti
ämbetsberättelse till'' 1856 års Riksdag, dåvarande justitieombudsmannen
Sven Lorenz Theorell fann sin ämbetsplikt kräfva,
att han underställde Riksdagens pröfning, med hemställan att Riksdagen
ville hos Kung]. Maj:t begära antingen upphäfvande utaf
den grundlagsvidriga bestämmelsen i denna paragraf eller också
åtminstone utfärdandet af en förklaring, som limiterade en vådlig
rätt, genom 10 § då lagd uti underordnade myndigheters händer.
Han fäste nämligen uppmärksamheten därpå, att, när i 10 § Kungl.
Maj:t auktoriserat att förelägga viten för sådana handlingar, som
icke äro i lag med straff eller ansvar belagda, detta är ett falskt
uttryckssätt, där under det missbrukade ordet »vite» i själfva verket
åt Konungens befallningshafvande lämnas rättighet att genom ett penningstraff
konstruera nya förbrytelser. Justitieombudsmannen tvekade,
hvilket han skall tro om denna ytterst illa hopkomna instruktions
mening. Gällde det blott sådana brott, som vore i lag belagda
med ansvar, eller rättighet tillika att utsträcka dessa s. k. viten
till hela den ekonomiska lagstiftningens vida område, i hvilket
fall den under det falska namnet vite skulle genom straffbestämmelser,
bötesbestämmelser, få en vidd, om hvilken ingen människa
på jorden kan ana, hur långt den skulle gå? Det var icke småsaker
detta. Kanhända Kungl. Maj:t nu skulle kunna få tillfälle
att taga äfven denna fråga i öfvervägande, om Riksdagen finner
lämpligt att icke med korslagda händer åse hvad som har passerat
i Göteborg under förlidet år.

Riksdagen har ett svårt fel på sitt samvete beträffande rättsordningens
upprätthållande, ett svårt fel, därutinnan att Riksdagen
vid urtima riksdagen 1892 låtit förmå sig af Kungl. Maj:t att ingripa
uti grundlagens tydliga stadgande om domares oafsättlighet.
Detta stadgande kränktes då med öppna ögon, med vett och vilja
af Kungl. Maj:t och Riksdagen gemensamt på den förres initiativ.
Den, som har gjort något sådant orätt, känner sig efteråt stundom
svag i sitt yrkande mot nya orätter. Men om nu, icke genom en
sådan positiv åtgärd som då, utan genom likgiltighet från Riksdagens
sida, det lämnas oanmärkt, som passerade i fjol, skall det
icke heller nu kunna sägas, att det skedde utan att Riksdagen
visste utaf sitt görande eller låtande. Det skall då ske med alldeles
öppna ögon, och därför är motionen väckt.

Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten därpå, att allt icke
är vunnet därigenom, att man icke kan afskeda en domare från
hans plats, när han icke utöfvar domareämbetet så, som vissa
högmögende kunna önska. Det finnes någonting annat, som är
icke mindre riktigt. Det är, att den öfriga delen af rättsskipningen
— det, som inleder den såsom förundersökning, efter det angifvelse
har skett — utföres med sådan själfständighet, att icke
lagen där kommer till korta, utan att den, som har att verkställa

Tisdagen den 9 Februari. 7 Nj0 13.

den förrättningen, bemödar sig att icke gynna någon, icke skada
någon, men låta sig ledas blott af sanning och rätt. I detta fall
är vår lag klar, och i Göteborg fanns lyckligtvis icke heller från
den personliga sidan någon anledning att befara någonting orätt.

^Man hade all möjlig anledning att antaga, att, så vidt på den
bestående laga myndigheten ankomme, sanningen skulle komma
fram i det Möllerska målet. Men det ville man icke, och det var
detta, som föranledde det våldsamma ingripandet i detsamma, utan
att något klander kunde resas mot dem, som dittills haft saken
om hand. De, som följt förhållandena i andra länder, hafva säkerligen
oräkneliga exempel i minnet däruppå, huru ett rättegångsförfarande
kan bringas in på oriktiga vägar, drifvas så långt på de
oriktiga vägarne, innan det kommer in under domarens handläggning,
att sedermera återgång in på rätta vägen knappt är möjlig.

Jag anhåller, herr talman, att få till kammarens uppmärksamhet
rekommendera denna framställning, om hvilken jag i motionen
har sagt, att den gäller en fråga, som är oändligt mycket
viktigare än alla våra vota om millioner.

Herr Hedin aflämnade härefter en motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående revision af instruktionen för landshöfdingarne
i rikets län m. m.

Härefter anförde

Herr Zetterstrand: Herr talman! Då den ärade talarens

anförande i viss mån berörde justitieombudsmannens ställning och
då det tillkommer lagutskottet att yttra sig om hans ämbetsförvaltning,
anser jag mig skyldig att säga några ord.

Som herrarne ha sett, förekommer icke någonting om denna
fråga i justitieombudsmannens senaste ämbetsberättelse. Däremot
finns det så mycket mer nämndt om den i justitieombudsmannens
diarium. Att den nu icke har kommit in i ämbetsberättelsen för
förra året, beror därpå, att frågan då ännu ej kommit i det läget,
att den enligt vanlig praxis skulle intagas i ämbetsberättelsen för
det året, utan den skall intagas först i nästa års ämbetsberättelse.

När den väl kommit in där, är jag öfvertygad om, att lagutskottet
skall taga frågan under sorgfälligt öfvervägande.

Då vidare ej anfördes, blef herr Hedins ifrågavarande motion,
som erhöll n:o 171, på begäran bordlagd.

Häruppå afgafs ytterligare en motion, nämligen af

Herr C. J. Ödman, n:o 172, i anledning af Kung], Maj:ts
proposition angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk
samt lönereglering för de vid dem anställda lärare.

Ifso 13. 8 Tisdagen den 9 Februari.

Jämväl denna motion blef på begäran bordlagd.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande
n:o 16 samt lagutskottets utlåtanden n:is 2 och 3.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. J. Ödman.....................under 12 dagar fr. o. m.d. 10 februari,

	C. Faxe ...........................		8	» » » 10
	J. P. Persson i Hult ......		11	» 9 » 13
	K. E. von Geijer ............	»	8	» •» » 10	»
»	N. Andersson i Pettersborg		14	> » » 10	»
»	N. J. Broander ...............	»	9	» » » 10
>	K. G. Karlsson i Göteborg		4	» » » 10	» och
	0. G. Erikson i öfre Odensvi		4	> » »10
	Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,3 6 e. m.

In fidem

Hetman Palmgren.

OEXTBALTRYCKF.RIET, STOCKHOLM, 19 04.