1880. Första Kammaren. N:o 19 (Riksdagens protokoll 1880:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1880. Första Kammaren. N:o 19.

Fredagen den 19 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Justerades åtta protokollsutdrag för den 17 och protokollet för den
10 Mars.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 13 och 17 Mars bordlagda Ut- Upphörande
låtande N:o 18, i anledning af väckt motion angående upphörande af a{/mediol"
påföljden af medborgerligt förtroendes förlust för ringare brott, som fr_
första gången begås. troendes för lust

för vin Herr

Lindström: Enligt hvad jag har mig bekant, har Andra 9are brottKammaren
med afslag å Utskottets förevarande framställning godkänt
det slut, till hvilket åtskilliga reservanter kommit uti den betänkandet
bifogade reservationen. Att denna Kammare skulle komma till samma
slut, synnerligen då det visat sig, att bland reservanterna icke finnes
någon enda af denna Kammares ledamöter i Lag-Utskottet, har väl ej
varit anledning att antaga; men det högsinta exempel, hvarmed Andra
Kammaren föregått, gifver mig förhoppning, att Första Kammaren
möjligen vid närmare öfvervägande skall finna sig föranledd biträda
Medkammarens beslut, och jag vågar derför yttra några ord i frågan,
helst denna enligt mitt förmenande är af vida större vigt, än den måhända
vid ett hastigt påseende synes ega.

Det finnes i vår nuvarande strafflag åtskilliga straffbestämmelser,
hvilka starkt skria mot det allmänna rättsmedvetandet, men hvilka icke
dess mindre fått under de sexton år, lagen egt bestånd, vara i orubbad
besittning af sin gällande kraft. Dit höra de så kallade affliktiva
straffen, en -styggelse för vår tids upplystare och humanare tänkesätt.
Om dessa är nu ej anledning att yttra sig utom i förbigående.

Men bredvid de straffarter, som strafflagen uppräknar, finnes äfven
något, som kallas straffpåföljd, bestående uti förlust på längre eller
kortare tid af medborgerligt förtroende för den, som begått vissa uti
lagen uppräknade brott. Ett rent utstrykande ur lagen af denna påföljd
har ännu icke blifvit ifrågasatt; men om så skett, skulle jag hafva
varit den förste att tillstyrka en dylik åtgärd, emedan jag för min
del anser tillvaron af denna straffpåföljd vara så upprörande för den

Första Kammarens Prot. 1880. N:o 19.

N:o 19. 2

Fredagen den 19 Mars.

Upplärande allmänna rättskänslan, att den nästan är en skam för vår lagstiftning.
{''a/i{dJbor- Defc är. icke ®°g med, att den brottslige far lida sitt straff, utan sedan
girigt för- detta är utstånden skall han än ytterligare prostitueras. Knappt komtroendes
för- me ii öfver fängelseportens tröskel, stickes honom i hand det betyg, med
lust för vin- hvithet han på nytt skall gå ut i verlden för att, försonad med samgare
brott, hället, söka genom arbete och ärlig sträfvan återvinna det förlorade
(l orts.) förtroendet. Men betyget, i stället för att dölja hans vanära och sätta
den ångerfulle i tillfälle att börja en ny vandel, blottar den ännu
mera, ty der står skrifvet om hans vanfrejd, som är detsamma som att
förvisa honom ur hvar mans åsyn och bedja honom lemna alla förhoppningar.
När eller huru denna lag tillkommit, vet jag icke; men
jag hade äran deltaga i det arbete, som föregick nuvarande strafflags
antagande, och det vet jag, att nu ifrågavarande straffpåföljd var ännu
strängare före 18(14. Att den blef bibehållen i det omfång, den ännu
har, berodde väl hufvudsakligen derpå, att det allmänna folkmedvetandet
icke ansågs moget för dess aflägsnande ur strafflagen. Tiden går
emellertid så fort framåt, att hvad som för femton eller sexton år sedan
kunde sägas icke vara moget för folkmedvetandet är måhända i
dag föråldradt. Och ändock talar Utskottet om den allmänna folkuppfattningen,
likasom om icke'' det lika mycket bör vara lagstiftarens uppgift
att genom ändamålsenliga och förnuftiga lagar, trots en inskränkt
och fördomsfull folkuppfattning, leda denna i en god och samhällsnyttig
rigtning, som det bör vara att af den rådande folkuppfattningen
i sina lagstiftningsförsök ledas, när denna uppfattning går i en
god och sund rigtning. Har det varit så alldeles sällsynt lios oss att
reformer uti en lag’ just haft till följd, att folkmedvetandet, om det
varit på en orätt väg, genom lagen kommit i den rätta rigtningen?
Det fäns en tid, då det icke ansågs som någon synnerligen origtig
handling, om en person gick in på främmande skog och tillgrep ved,
och ännu i dag är folkmedvetandet på många ställen i detta afseende
detsamma; men detta har icke utgjort hinder för lagstiftningen att
förändra denna lag och såsom stöld beteckna hvad som förut endast
ansågs såsom åverkan. Inom denna Kammare och ännu mer inom
Medkammaren hafva tecken visat sig, tydande derpå, att man önskade
strängare lagbestämmelser än nu i fråga om lotterispelet; men icke
kan man väl derföre saga, att den allmänna uppfattningen bland folket
är absolut emot lotterispelet, ty mångtusen äro de, som här i landet
sätta sin sista skårf på lotteri.

Nödvändigheten af eu reform i det afseende, hvarom nu är fråga,
bor val bestammas deraf, om den är förenlig med samhällets eget välförstådda
intresse och en mildare och menskligare uppfattning af det
sätt, hvarpå brott böra bestraffas, men icke af något? annat; och likasom^
lagens syfte bör vara icke blott att straffa, utan äfven att varna
andra för begående af brott, så bör påföljden af straffet icke vara sådan,
att den för brottslingen försvårar möjligheten att åter blifva en
laglydig medborgare, hvithet sker, om han efter utståndet fängelsestraff
hindras genom det så kallade vanfrejdsbetyget att återvända till
samhället och i stället frestas att, utstött från sina likar, på nytt beträda
brottets bana. Men saken har äfven en annan sida, som icke
är mindre beaktansvärd, nemligen den likhet inför lagen, som bör till -

Fredagen den 19 Mars.

3 IN so 19.

komma alla medborgare i ett land. Den fine brottslingen i frack och Upphörande
glacébandskar skuddar vid utträdet ur fängelset stoftet af sina fotter af Påföljden
och begifver sig till främmande land, der prest bevis icke behöfves och a {™tbför
der någon uppmärksamhet icke fästes vid hans föregående vandel; men troendes förden
stackare, som icke har tillräckliga tillgångar dertill, far söka att lust för vinbär
hemma taga sig fram så godt han kan och finna sig uti all den 9are brotL
smälek, han får lida, med den lotten till slut att i lyckligaste fall (Forts.)
blifva upptagen såsom försvarslös och sänd till en kronoarbetscorps.

Den oredlige gäldenär, som visat vårdslöshet mot sina borgenärer och
derföre straffas med fängelse, kan icke ådömas förlust af medborgerligt
förtroende, under det att till exempel den, som måhända af en
hård nödvändighet att försörja en talrik familj går in på en främmande
åker och tillgriper af växande gröda, blifver, om det stulnas
värde öfverstiger femton kronor, dömd till fängelse och derjemte förlustig
medborgerligt förtroende. Flere sådana exempel kunna anföras.

En kassör i en bank eller hos eu större affärsfirma, hvilken försnillar
tusentals kronor, kan enligt vår svenska strafflag icke ådömas förlust
af medborgerligt förtroende; men ett han delsbiträde eller ett tjenstehjon,
som stjäl från sin husbonde för mer än 15 kronors värde, han
blifver medborgerligt förtroende förlustig. Icke kan sådant sägas vara
likhet inför lagen! Nu kanske någon invänder med Utskottet, att allt
detta är mycket behjertansvärdt, men tiden är ännu icke mogen för
en förändring i denna rigtning ytterligare, än hvad redan skett genom
förordningen den 31 Oktober 1873. Denna förordning innehåller
emellertid icke någon inskränkning i afseende på tillämpningen af
ifrågavarande straffpåföljd, utan den inskränker endast tiden, så att
minimum nedsättes från fem till ett år, hvarigenom den stränga påföljden
icke alls är borttagen. Utskottet säger, att det är nödvändigt
att bibehålla densamma för den kontrolls skull, som derigenom finnes
på brottslingen, så att icke arbetsgifvare behöfva utsättas för olägenheten
att i sitt arbete mottaga brottslingar. Men blifver då den, som utstått
ett års föidust af medborgerligt förtroende, bättre derigenom eller
skall han icke snarare, då möjligheten att söka någon anställning under
ett helt år är för honom afskuren, åter frestas att beträda brottets
bana, huru goda föresatser han än vid utträdet ur fängelset må
hafva haft, och blifver icke faran för arbetsgifvaren härigenom större än
den förut var? Utskottet .säger vidare, att den allmänna meningen
icke skulle fördraga, att en brottsling efter utståndet straff kunde fä
deltaga i riksdagsmannaval eller andra medborgerliga rättigheter, till
exempel att till riksdagsman utses eller med kommunalt uppdrag begåfvas.
För min del kan jag icke finna, att om något samhälle vill
lemna en person, som utstått sitt straff, ett dylikt uppdrag, deri skulle
ligga något orätt, helst som detta samhälle måhända dermed ville visa,
att det ansåge. honom hafva blifvit oskyldigt straffad eller straffad på
ett sätt, som icke stode i något rigtigt förhållande till det begångna
brottet.

Utskottet vill vidare icke, att en sådan brottsling skall få träda
fram inför domaren och aflägga vittnesmål; men under det denne
brottsling med brännmärket på sin panna är förhindrad härifrån, ne -

If:o 19.

Upphörande,
eif påföljden
af medborgerligt
förtroendes
förlust
för ringare
brott.

(Forts.)

4 Fredagen den 19 Mars.

kas sådant icke en måhända mycket gröfre brottsling, som icke fått
någon straffpåföljd sig ådömd.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid. Jag ber endast få
fästa uppmärksamheten derpå, att de reservanter, hvilkas förslag jag
önskar må bifallas, icke begärt att denna straffpåföljd skall ur lagen
uteslutas, icke ens ifrågasatt att den skulle i vidare mån mildras, än
att åt domaren finge öfverlemnas afgörandet, huruvida straffpåföljden
borde ådömas eller icke, då brottet vore af lindrigare art och för första
gången begånget. Denna hemställan innefattar alltså ett så obetydligt
steg mot det rätta, att jag vågar hoppas, att denna Kammare
skall bifalla reservanternas omförmälda förslag, »att Riksdagen ville i
underdånig skrifvelse hos Kong!. Maj:t begära, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana förändringar
i strafflagen, att då någon första gången sakfälles för brott,
som medför förlust af medborgerligt förtroende, det må, utom då fråga
är om de gröfsta arter af dessa brott, bero på domarens pröfning,
huruvida nämnda straffpåföljd bör ådömas eller icke.»

Herr Fröman: Då jag i mina embetsberättelser mer än en gång
fäst uppmärksamheten på det hinder, denna straffpåföljd lägger i vägen
för den straffade att kunna återförsona sig med samhället och
följaktligen att kunna bereda sig en ärlig utkomst, har jag ansett mig
icke böra lemna detta tillfälle ur händer att i någon mån understödja
de försök, här blifvit gjorda, för att undanrödja nämnda hinder. Till
bemötande af de skäl, Utskottet anfört mot bifall till motionärens förslag,
vill jag till hvad föregående talaren redan erinrat endast tillägga,
att, då straffen verkställas enligt cellsystemet, man bör kunna antaga,
att brottslingen genom att undergå sitt straff icke blifvit försämrad,
utan snarare att han derigenom i någon män kommit till besinning
af sin brottslighet och till tanke på bättring och att det således icke
finnes större skäl att hysa misstroende mot honom, sedan han undergått
sitt straff, än derförut. Jag skulle således i konseqvens härmed
helst velat förorda bifall till den motion, öfver hvilken Utskottet meddelat
nu föredragna utlåtande, men då Andra Kammaren, hvars flertal
representerar just den samhällsklass, som torde hafva största motviljan
för dessa straffade personer, gått så långt, att den velat medgifva
den modifikation i lagbudet, att ådömandet af straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende för ringare förbrytelser skulle få
bero på domarens pröfning, vill jag, anslutande mig till denna åsigt,
yrka bifall till reservanternes förslag. Detta sker likväl i förhoppning
att Kong!. Maj:t, i händelse Kongl. Maj:t finner för godt att fästa afseende
vid den skrifvelse, som kan komma att aflåtas, skall närmare
bestämma gränserna för domarens pröfningsrätt, det vill säga fastställa
i afseende på hvilka arter af brott en sådan pröfning må ega rum.

Herr Lagerstråle: Jag skall icke mycket sysselsätta mig med
gendrifvande af den förste ärade talarens anmärkningar mot de af
Utskottet för sitt afstyrkande betänkande åberopade motiv. Dessa äro
desamma, som anfördes i ett vid 1877 års riksdag afgifvet utlåtande,

N:o 19.

Fredagen den 19 Mars.

som sedermera bifölls af båda Kamrarne, och endast ett återupprepande Upphörande
af hvad Utskottet vid 1878 urs riksdag, då frågan ånyo förekom, androg
till stöd för sin åsigt, som äfven då var Kamrarnes. Men jag gJerligl fSr_
skall något fästa mig vid det förslag, reservanterne inom Utskottet fram- troendes förstält
och de båda siste talarne omfattat, nemligen »att Riksdagen ville lust för rini
underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj :t begära, det Kongl. Maj:t rJarc brotL
täcktes låta utarbeta ocli för Riksdagen framlägga förslag till sådana (Forts-)
förändringar i strafflagen, att då någon första gången sakfålles för
brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende, det må, utom
då fråga är om de gröfsta arter af dessa brott, bero på domarens pröfning,
huruvida nämnda straffpåföljd bör ådömas eller icke.»

Kan det vara en rigtig grundsats, att, då lagen för ett visst brott
utsätter straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende, lemna domaren
öppet att icke ådöma denna påföljd? Redan genom Kongl.
Förordningen den 31 Oktober 1873 har till domaren öfverlemnats, att.
då förlust af medborgerligt förtroende skall ådömas för viss tid, bestämma
denna tid från ett till tio år; således en ganska stor latitud.

Efter reservanternes förslag skulle domaren äfven kunna ingå i bedömande,
huruvida ens någon förlust af medborgerligt förtroende skulle
följa för brottslingen. Mig vill det synas, som om derigenom en ren
benådningsrätt skulle på domaren öfverflyttas; ty det bör väl icke vara
domaren tillåtet att gå så långt i frihet, att ett för visst brott i lagen
utsatt straff kan af honom lernnas utan tillämpning.

Det har af den förste talaren framhållits, att i många fall och i
afseende å många förseelser synnerligen ömmande omständigheter kunna
förekomma. Det är sant, men gällande strafflag lemnar verkligen åt
domstolarne så stort spatium i fråga om straffbestämmelser, att, efter
hvad jag tror, en ännu större utsträckning deraf icke torde vara af
behof vet påkallad eller kunna grundas på någon lämplig princip. Jagkan
för min del icke annat än tillstyrka bifall till hvad Lag-Utskottet
föreslagit och såväl denna Kammare som Medkammaren under två på
hvarandra följande riksdagar, vid den senaste riksdagen så pass ostridigt,
att icke ens någon omröstning ifrågakom, antagit.

Herr Lindström: Det är sant, såsom den siste ärade talaren

sagt, att föregående riksdagar icke velat godkänna de.åsigter, som
ligga till grund för den reform, hvarom nu är fråga. Ofvertygelsen
mognar i värt land långsamt, men den har emellertid nu mognat så
mycket, att Riksdagens Andra Kammare denna gång med en öfvervägande
majoritet godkänt hufvudsyftet i motionärens förevarande förslag.
Således har Andra Kammaren genom sitt afgifna votum temligen
tydligt lagt i dagen, att folkuppfattningen rörande detta ärende
nu står på en annan punkt än den förut gjort.

Den talare, jag nu bemöter, yttrade äfven något om grundsatser
och att det vore vådligt förändra en grundsats sådan som den, hvilken
nu är bestämmande för den i vårt land gällande strafflagstiftningen.

Det förnämsta kännetecknet på en god grundsats är det, att deraf
följer hvad som gjorde den till grundsats. Om här ifrågavarande
grundsats på sin tid kunnat anses god, är det derför icke sagdt, att
den nu är det; och för öfrigt har hufvudgrundsatsen i hela vår straff -

N:o 19. fi

Fredagen den 19 Mars.

Upphörande lag. blifvit betydligt modifierad genom latitudsystemet. Det bär redan
a/medbor- lemnadt åt domaren hvad den siste ärade talaren behagade kalla

gerligt för- e.^ slags benådningsrätt. När så har kunnat låta sig göra i fråga om
tmcndes för- sj elfva lagens hufvudbeståndsdel, sjelfva straffarten, hvarför då icke
tust för vin- äfven i fråga om straffpåföljden? Jag för min del kan icke inse, att
gore brott. ur denna synpunkt något hinder skulle möta för den ifrågasatta skrif(lorts.
) velsens aflåtande till Kongl. Maj:t, helst Kongl. Maj:t icke behöfver
hålla sig så strängt till ordalagen i hvad som kan blifva af Riksdagen
uttryckt, utan åt lagbestämmelsen kan gifva en sådan uppställning, att
det af den ärade talaren förutsedda hindret helt och hållet undanrödjes.
Till sist ber jag att få ännu en gång påpeka, att genom bifall till
reservationen icke skulle förordas lindring i straffpåföljden för andra
än dem, som första gången för brott sakfällas. Jag vidhåller mitt
yrkande om bifall till reservanternes förslag.

Herr Lindgren: Jag har icke inom Utskottet deltagit i behandlingen
af förevarande ärende, emedan jag vid tiden derför var bortrest,
men anhåller emellertid att nu få uttala min åsigt i frågan. Jag
instämmer till alla delar såväl i Utskottets motivering och det slut,
hvartill Utskottet kommit, som äfven i allt hvad Utskottets ärade ordförande
här nyss anfört. Det är icke längre sedan än år 1873, som
en väsentlig förändring skedde rörande denna straffpåföljd; Nu är
man emellertid icke nöjd dermed, utan vill ytterligare tumma på vår
strafflag. Sannolikt har aldrig någon lag varit föremål för så många
ändringsförslag och tumningar som just strafflagen. Jag tror, att den
straffpåföljd, lagen nu bestämmer, är så noga afvägd efter allmänhetens
rättskänsla och föreställning om hvad som bör utgöra den rätta straffpåföljden,
att det torde vara alldeles förgäfves för lagstiftaren att söka
åstadkomma någon ändring i detta afseende. Min erfarenhet under
trettio års tjenstgöring såsom domare i en trakt, som är bekant för
sina många och grafva brottmål, har hos mig stadfäst den öfvertygelse,
att den här ifrågasatta mildringen i straffpåföljd alldeles icke
är af behofvet påkallad eller för närvarande tillrådlig. Den moderna
filantropien är icke i min smak och jag har icke haft anledning att
sälla mig till den. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till LagUtskottets
förevarande Utlåtande, dels afslag derå och bifall till den
vid Utlåtandet fogade reservationen, framstäldes propositioner på dessa
yrkanden och besvarades, den första med många ja jemte åtskilliga
nej och den senare med många nej jemte åtskilliga ja; hvarefter proposition
pa bifall till Utlåtandet förnyades, och sedan dertill svarats
många ja jemte åtskilliga nej, förklarades denna proposition vara med
öfvervägande ja besvarad.

Herr Lindström begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

7 N:o 19.

Fredagen den 19 Mars.

Dell, som bifaller Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren Utlåtandet och antager det förslag,
som framstälts i Herr Torpadies vid Utlåtandet fogade reservation.

Upphörande
af påföljden
af medborgerligt
förtroendes
förlust
för ringare
brott.

(Forts.)

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 37.

Nej — 10.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Statsutskottets
den 17 Mars bordlagda Utlåtande N:o 12, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens Åttonde kufvudtitel.

Vid föredragning af Stats-Utskottets den 17 Mars bordlagda Memorial
och Utlåtanden:

N:o 20, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande en punkt af Stats-Utskottets Utlåtande
angående riksstatens Femte hufvudtitel;

N:o 21, med^ förslag till voteringsproposition och samman jemkning
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i tvenne frågor rörande
anslagen under riksstatens Sjette hufvudtitel;

N:o 22, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande en punkt af Stats-Utskottets Utlåtande
angående regleringen af utgifterna under riksstatens Sjunde hufvudtitel
;

N:o 23, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut angående Kongl. Maj:ts förslag i fråga om
sättet för utgående af det utåt Jemtlands läns landsting utfästa bidrag
till byggande af tvärbanan mellan Torpshammar och riksgränsen;

N:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;

N:o 25, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifiia
lrreditivsummor;

N:o 26, med anledning af väckt motion om utgifvande af ett sakregister
till riksdagshandlingarne för åren 1809—1866;

blefvo alla de i dessa Memorial och Utlåtanden intagna voteringspropositioner,
sammanjemkningsförslag och hemställanden af Kammaren
godkända och bifallna.

N:o 19. 8

Fredagen den 19 Mars.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets den 17 Mars bordlagda Utlåtande
N:o 19, i anledning af väckt motion om stadgande af skyldighet
för utländsk man att vid talans anställande inför svensk myndighet
mot svensk man ställa borgen för kostnad och skada.

Efter föredragning af Andra Kammarens den 17 Mars bordlagda
protokollsutdrag N:o 110, med delgifvande af Kammarens beslut öfver
dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 8, i anledning af väckt förslagom
underdånig skrifvelse med begäran om ändring i sättet för markegångsprisens
åsättande och markegångstaxornas uppställning; beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende för vidare utredning till sitt
Tillfälliga Utskott N:o 2.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda ärenden:

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 3, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll;

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12, angående allmänna
bevillningen;

samt Andra Kammarens protokollsutdrag:

N:o 118, med delgifvande af Kammarens beslut öfver degs Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 11, i anledning af väckt motion om
aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om
ändring af 1 § i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844 om förbud
mot lotteri-inrättningar; och

N:o 119, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 12, i anledning af Herr F. W. Dahls
motion angående åtgärder för utredning af näringarnes ställning;

hvarefter Kammaren, uppå Herr Talmannens framställning, beslöt,
att dessa ärenden skulle uppföras främst på föredragningslistan för
nästa sammanträde.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag; hvarefter Kammaren
åtskildes kl. 2 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Stockholm, Tvär Hteggstrtfms Boktryckeri, 1880.