1878. Första Kammaren. N:o 16 (Riksdagens protokoll 1878:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1878. Första Kammaren. N:o 16.

Måndagen den 11 Mars 1878.

Kammaren sammanträdde kl. */a3 e. m.

Justerades ett protokollsutdrag för den 9 och protokollet för den
5 i denna månad.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Konstitutious-Utskottets
den 9 i denna månad bordlagda utlåtande N:o
4, i anledning af väckt motion om ändring i § 17 af Riksdagsordningen.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 9 i donna månad bordlagda utlåtande N:o 31,
i anledning af väckta motioner angående undersökning och förslag
till åstadkommande af nytt och tillfyllestgörande utlopp för Mälarens
vatten.

Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet LagUtskottets
den 9 i denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 13, i anledning af väckt motion om ändring af 12 kap. 2
§ samt 17 kap. 3 § Rättegångsbalken;

N:o 14, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af
17 kap. 4 § Rättegångsbalken;

N:o 15, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af
25 kap. 9 § Rättegångsbalken;

N:o 16, i anledning af väckt motion om ändring i 5 kap. 1 §
Strafflagen. och

Ko 17, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af
14 kap. 12 § Strafflagen.

Första Kammarens Prat. 1878. TVT:o It!.

N:o 16.

Måndagen den 11 Mars.

Föredrogs Andra Kammarens den 9 i denna månad bordlagda
protokollsntdrag N:o 104, med delgifvande af Kammarens beslut öfver
dess Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 7, om underdånig skrifvelse
rörande närmare bestämmelser i fråga om de anteckningar, som
i afseende på ledighet till äktenskap eller hinder deremot skola i
vissa prestbevis intagas; och beslöt Första Kammaren, på Herr Talmannens
hemställan, hänvisa detta ärende för vidare utredning till
Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 2.

Efter föredragning af Andra Kammarens den 9 i denna månad
bordlagda protokollsutdrag N:o 105, med delgifvande af Kammarens
beslut öfver lista punkten i dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o
12, angående"; föreslagen skrifvelse till Kong!. Maj:t om civila uniformers
afskaffande m. m.; blef detta ärende för vidare utredning
hänvisadt till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1.

Anmäldes och bordlädes:

Ståts-Utskottets utlåtande N:o 10, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens Sjunde hufvudtitel; och

Lag-Utskottets utlåtande N:o 18, i anledning af väckt motion
om underdånig skrifvelse till Kong!. Maj:t rörande ändring i lagstiftningen
om verkställighet af frihetsstraff.

Kammaren åtskildes.

In fidem
O. Brakel.

Onsdagen den 13 Mars.

iV;o 16.

Onsdagen den 13 Mars 1878,

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades 2 protokollsutdrag för den 11 och protokollet för den
6 i denna månad.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 5 och 6 i denna
månad bordlagda utlåtande N:o 30, angående föreslagna statsbidrag
till vägars anläggning och förbättring, hamn- och brobyggnader samt
vattenkomrnunikationer, äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag.

Föredrogs ånyo och bifölls Konstitutions-Utskottets (len 9 och
11 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 4, i anledning af väckt
motion om ändring i § 17 af Riksdagsordningen.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 9 och 11 i denna månad undenShbordlagda
utlåtande N:o 31, med anledning af väckta motioner &r\-ning rörande
gående undersökning och förslag till åstadkommande af nytt och nyu utlopp
tillfyllestgörande utlopp för Mälarens vatten. for Malarm

för Mälarens
vatten.

Herr Reutersvärd: Ehuru jag naturligtvis har föga hopp att
Riksdagen skall bevilja hvad i motionen föreslagits, synnerligen under
nu varande förhållanden, då Stats-Utslcottet ansett sig böra iakttaga
en i mina ögon berömvärd sparsamhet med statens medel, har
jag likväl begärt ordet för att uttala min tacksamhet för det erkännande
Utskottet gifvit åt motionens syfte och Utskottets förklaring,
att saken är förtjent af uppmärksamhet. Jag vill icke bestrida, att
det sätt, hvarpå Utskottet ansett frågan i alla händelser kunna bringas
till en lycklig lösning, kan leda till målet. Men det hade varit
ett kraftigt och eftersträfvansvärdt understöd åt saken om jemväl
Riksdagen å sin sida erkänt nyttan och nödvändigheten af detta
företag, för att förebygga de ofta inträffande öfversvämningarne af
Mälaren, hvilka åstadkomma stor skada utefter hela dess vattenbassin.
Emellertid vågar jag icke nu, så vida jag icke finner något understöd
från denna Kammares ledamöter, framställa något yrkande.

N:o 16.

Onsdagen den 13 Mars.

Undersök- Det bär endast varit min afsigt att få till protokollet antecknadt,
ning rörande det jag önskat, att Riksdagen skulle med mera värme omfatta förför*Mälarens
s''aoe*;> emedan för närvarande en ganska stor del af mellersta SveJ0>
ratten™3 r’S''es jordegare lida rätt betydligt men af de uppdämningar, som
(Forts.) vid Mälarens utlopp cga rum.

Friherre af Ugglas: Den fråga, på hvilken motionärerne här

fäst uppmärksamheten, är både för hufvudstaden sjelf och för en
ganska stor och betydande landsdel af den framstående vigt, att jaghoppas,
det Kammaren, oaktadt det slut, hvartill Stats-Utskottet kommit,
sannolikt torde blifva det gällande, icke måtte misstycka, om
jag en stund upptager Kammarens tid, synnerligen som dagens föredragningslista
icke upptager några ämnen, som torde föranleda någon
vidlyftigare diskussion. I den föreliggande motionen angifves såsom
orsak till de i Mälaren förekommande öfversvämningar de fördämningar
vid dess utlopp, som verkstälts så väl i äldre som nyare tider.
Hvad de äldre tiderna angår, kan jag icke annat än gifva motionärerna
obetingadt rätt deri. Vid hufvudstadens anläggning var
naturligtvis Mälarens utlopp i saltsjön fullkomligt obehindradt. Sedermera
allt etter som stadens anläggning fortskred, tillkommo vid
utloppet åtskilliga byggnader och anläggningar, och jag skulle kunna
för Kammaren uppräkna allt ifrån 1400-talet alla de byggnader, som
blifvit uppförda i strömmen såväl af kronan som af enskilde, såsom
qvarnar, fisken och andra inrättningar. Vid slutet af 1700-talet var
verkligen såväl Norrström som Söderström mycket belamrade med
en mängd dylika anläggningar, som hämmade vattnets fria aflopp.
Men från år 1780 skedde en fullständig omkastning i sättet att gå
till väga i detta afseende, och alla de byggnadsföretag, som sedan
utförts omkring Mälarens utlopp, hafva, långt ifrån att hämma utflödet,
snarare ökat det fria utrymmet derför. Såsom bevis härför vill
jag till eu början anmärka, att man efter en tillförlitlig karta öfver
Stockholm af år 1773, uppgjord af Jonas Brolin, anstalt beräkningar
öfver Mälarens utloppsarea vid den tiden, och man bar kommit till
det resultat, att vid en vattenhöjd af 161/., fot öfver slusströskeln utgjorde
arean då 2,119 qvadratfot. För närvarande utgör utloppsarean
vid samma vattenstånd icke mindre än 2,356 qvadratfot; den
har således på dessa år ökats med öfver 200 qvadratfot. Man har
mycket fäst sig vid tre omständigheter såsom vållande Mälarens uppdämning.
Den första af dessa är slussbyggnaden på söder. Sant
är, att genom denna slussbyggnad stängdes icke mindre än två utlopp,
som förut funnos, nemligen Qvaruströmmen och Fiskargångsströmmen.
Men samtidigt med att dessa stängdes apterades den
gamla slussgrafven till ufloppskanal, hvarjemte i södra delen af Norrström
muddring^ verkstäldes, så att utloppsarean i sjelfva verket ökades
genom dessa två omständigheter med icke mindre än något öfver
80 qvadratfot. Den andra omständighet, hvarvid man fäst sig, är
dessa på senare tider utförda brobyggnader, dels för jernvägens, dels
för hufvudstadens räkning; men då hvalfven under dessa broar upptaga
mycket mera vatten än som slipper fram vid sjelfva utloppet,
hafva de naturligtvis icke kunnat åstadkomma någon fördämning.

Onsdagen den 13 Mars.

Ji:o 16.

Slutligen har det anmärkts, att man vid ombyggandet af kajen på UndersökStrömgatan
vid norra sidan af Norrström inkräktat något på ström-»*»? rörande
mens area. Jag ber att häremot iå påpeka, att samtidigt borttogs en
i strömmen utskjutande trappa, hvarjemte ganska betydande mnd-orv1a^te‘^ews
dringar verkstäldes. Likväl får jag erkänna, att denna ombyggnad (Forts.)
har måhända i någon obetydlig mån, som jag tror med 15 qvadratfot,
minskat utloppsarean. 1 alla händelser qvarstår det förhållandet,
att genom andra omständigheter Mälarens utloppsarea, långt ifrån att
minskas, snarare ökats under de sista hundra åren, dels genom borttagandet
af en mängd byggnader, som förut belamrade strömmen,
dels genom vidlyftiga muddringar. Att dessa omständigheter äfven
utöfvat inflytande på Mälarens vattenförhållanden, det tror jag mig
kunna visa; ty man har sedan äldre tider gjort ganska noggranna
observationer öfver vattenhöjden i Mälaren. Sammanfattar jag nu
resultaten af dessa observationer i vissa större perioder, så visar sig,
att medelståndet af Mälarens vattenyta utgjorde under åren 1801 —1821
15,53 fot, åren 1822—1851 15,o4 fot och under den senaste perioden
1852 — 1876 14,49 fot; den har således hela tiden varit i jemntnedgående.

Oaktadt visserligen äfven på senare tider skadliga öfversvämningar
inträffat, hafva de dock varit mindre förderfiiga än de som under
äldre tider egt rum. År 1780 steg vattnet vid hastig flod icke mindre
än 22 fot öfver Mälarens tröskel; år 1851 kom det icke längre
än till 19, och sedermera har det aldrig kommit högre än 18 fot.

Mälarens vattenyta har således både hvad medelståndet beträffar och
vid hastig flod visat sig vara i nedgående. Jag tror således, att
detta påstående, att Mälarens vattenförhållanden genom de i Stockholm
på senare tider utförda byggnadsföretag undergått någon förändring,
hvilar på ett misstag, och att man förr kunde kasta om motionärernas
påstående och säga, att dessa byggnadsföretag snarare
ledt till ett bättre än ett sämre förhållande i detta afseende. Jagstöder
mig för denna min utsago på verkliga beräkningar, och jagskulle
dessutom kunna åberopa en auktoritet, som säkerligen skulle
erkännas af oss alla, nemligen öfverste Ericsson, som i en efter år
1851 utgifven skrift helt bestämdt och kategoriskt säger, att alla de
byggnader, som Stockholms invånare under de gista 100 åren uppfört
vid Mälarens utlopp, snarare minskat än ökat Mälarens area.

Jag vagar sålunda tro, att berörda påstående af motionärerne icke
b vilar på någon hållbar grund. Detta hindrar icke på något sätt, att
jag icke villigt och gerna erkänner befogenheten af deras önskningar,
det åtgärder i alla fall måtte vidtagas för att vid flodtillfällen
bereda ett hastigare aflopp åt Mälarens vatten, och detta erkännande
gör jag gerna så väl såsom sjelf strandegare som i egenskap af representant
för Stockholm. Jag tror mig dock kunna påstå, att icke
alla åtgärder i detta afseende varit åsidosatta, och i närvarande stund
pågå undersökningar i syfte att bereda ett hastigare aflopp åt Mälarens
flodvatten genom det enda erkändt praktiska sätt, nemligen genom
att afskära norra delen af Helgeandsholmens strand. Detta
skulle medverka till att kunna göra afloppet betydligt hastigare, då
ju detta långt i strömmen framskjutande hörn i väsentlig mån försvårar
vattnets utflöde under Norrbro. Utan att våga uttala eu be -

N:o 16.

Onsdagen den 13 Mars.

Undersök- stämd .förhoppning, tror jag mig dock kunna upplysa, att denna fråga,
ning rörande långt ifrån att hvila, för närvarande är inom hufvudstaden vida mera
föf^mårens !e^''va 11 an förut. Jag ånger för öfrigt, att motionärernes anspråk
vatten. i detta afseende äro så mycket mera befogade, som vi vid sista riks(Forts.
) dagen fattade ett beslut, jag menar det om lljelmarens sänkning,
hvilken — de sakkunnige må härom säga hvad de vilja — torde komma
att i icke oväsentlig mån inverka på vattenförhållandena i Mälaren.
Äfven i detta fäll stödjer jag mig på öfverste Ericssons nyss åberopade
auktoritet; han säger nemligen i samma skrift, som jag nyss
omnämnde, att denna fråga bör med största uppmärksamhet följas icke
blott af Stockholms stad, utan äfven af Mälardalens invånare, emedan
en sänkning af lljelmarens vattenyta utan tvifvel skulle komma att inverka
på vattenförhållandena i Mälaren. Då jag nu härmed vill uttala,
att jag för min del är mycket benägen att biträda ett förslag,
afseende att reglera Mälarens vattenstånd, ber jag att på samma gångfa
med bestämdhet framhålla, att det icke går an att låta denna reglering
gå ut på att sänka Mälarens yta under sin normalhöjd eller
medelvattenståndet, utan att man endast bör så ordna förhållandena,
att man har i sin hand att vid flodtillfällen kunna tillräckligt hastigt
utsläppa det öfverflödiga vattnet och återställa normalytan. Det skulle
vara bestämdt orätt att vilja sänka Mälarens yta under ett visst mått,
t. ex. 15 fot, emedan ett oförsigtigt tillvägagående dervidlag skulle
hafva ett oberäkneligt inflytande på åtskilliga vigtiga omständigheter,
såsom t. ex. på segelfarten i Mälaren. Om man loge sig för att
sänka Mälarens yta till samma nivå som saltsjöns, skulle detta för
öfrigt icke hafva något annat resultat än att det fäll, som nu finnes här
vid Stockholm, skulle flyttas högre upp såsom till Qvicksund eller
Staket. Det syftemål, man således vid en reglering af dessa förhållanden
bör hafva för ögonen, kan som sagdt icke vara något annat
än att hastigare befordra flodvattnets aflopp. Jag sluter mig i detta
afseende till hvad strandegarne sjelfve en gång förklarat, då de i en
underdånig ansökning till Kong! Maj:! på 1850-talet uttalade som sin
åsigt, att 15 fot vore härvidlag det rätta måttet, som ej borde öfverskridas.
Jag hoppas, att den tidpunkt icke skall vara alltför aflägsen,
då man skall hafva nått detta önskningsmål. Hvad det föreliggande
betänkandet angår, tror jag, att Stats-Utskottet haft rätt i
att, med erkännande af frågans vigt, anse den icke vara af beskaffenhet
att påkalla offentligt anslag. Denna fråga är nemligen af den
betydelse och det intresse för de kommuner och landsdelar, som den
rör, att jag tror, att dessa icke skola undandraga sig att lemna erforderliga
medel, synnerligen som de förberedande undersökningar,
som kunna behöfvas för dess omsorgsfulla pröfning, redan äro till
största delen verkstälda. På grund af hvad jag nu haft äran anföra
har jag intet annat yrkande att göra än att instämma i Stats-Utskottets
hemställan, på samma gång jag ansett mig böra begagna
detta tillfälle att till protokollet meddela de upplysningar jag ansett
vara af intresse för frågans bedömande.

Herr Montgomery Cederhielm: Det är gifvet att jag, som
i så många år bott i en trakt, som lider af Mälarens öfversvämnin -

Onsdagen den 13 Mars

N:o 10.

gar, för min del måste hysa sympatier för dem, Indika med mig delat undenSkdenna
olyckliga belägenhet. Men efter hvad nyss blifvit yttradi vill ning rörande
jag icke yrka annat än bifall till Utskottets förslag. Jag vill emel- nvtt ^
lertid nämna, att det för de ifrågavarande strandegarne finnes ettfSr M"}''%rent
annat sätt att ga till väga, hvilket jag anser mera nraktiskt och säkrare
ledande till målet än den nu valda utvägen att söka erhålla
statsbidrag. Vid 1847 ars riksdag, alltså för 31 år sedan, väckte jag
på riddarhuset motion om anvisande af ett statsbidrag å 4,000 kronor
för anställande af undersökningar rörande Hjelmarens sänkning.

I anledning häraf hemstälde då varande Stats-Utskott, att som Kong!.

Maj:t, derest han funne företaget förtjena understöd, tvifvelsutan
kunde utan särskildt anslag anvisa för ändamålet erforderliga medel,
motionen icke måtte vinna afseende, och frågan föll för den gången.

Men detta både till påföljd att strandegarne af egna medel sammansköto
det i motionen föreslagna beloppet och derpå ingingo til! Kong!.

Maj:t med en underdånig anhållan, det Kong! Maj:t täcktes af statsmedel
anvisa motsvarande bidrag, hvilket äfven skedde Åren 1849
—1850 företogos derpå undersökningar, hvilka sedan legat till grund
för sistnämnda sjös sänkning. Jag tror att detta sätt skulle vara
lämpligt att välja äfven i fråga om Mälarens sänkning och att detsamma
är rigtigare än det af motionärerne föreslagna.

Öfverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.

Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Utskottets den 9 och 11 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 13, i anledning af väckt motion om ändring af 12 kap. 2 8
samt 17 kap. 3 § Rättegångsbalken; och

N:o 14, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af 17
kap. 4 § Rättegångsbalken.

Föredrogs^ anyo Lag-Utskottets den 9 och 11 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 15, i anledning af väckt motion om förändrad
lydelse af 25 kap. 9 § Rättegångsbalken.

Herr von Gege rf el t: För den händelse några af Kammarens
ledamöter, behagat fästa uppmärksamhet vid min reservation, anhåller
jag vördsammast, att uppmärksamhet jemväl måtte rigtas derå, att
ett särskildt tilläggsblad. utdelats, innefattande en rättelse i samma
reservation. Genom förbiseende hafva nemligen i det tryckta betänkandet
nagra ord bortfallit ur reservationen, hvilket rubbar sammanhanget
i dess innehåll. Hvad sjelfva frågan beträffar så torde
densamma icke af Kammaren med något synnerligt intresse omfattas,
och jag tror icke heller att den är deraf förtjent. Så till vida har
den dock sin märkvärdighet, att den nu för första gången blifvit väckt,
oaktadt enahanda anledning dertill som nu förefunnits i nära 30 år.
under hela denna tid har ingen af vederbörande ansett frågan för -

Ändring af
25 kap. 9 §
Rättegångsbalken.

N:o 16.

Onsdagen den 13 Mars.

Ändring a.
25 hnp. 9 j
Rättegångithallten.

(Forts.)

tjena att dragas under Riksdagens pröfning. Saken är i korthet följande:
Rättegångsbalkens 25 kap 9 § stadgar om vadetiden eller
den tid, inom hvilken tvistemål från de särskilda häradsrätterna skola,
fullföljas i vederbörande hofrätt. Denna tid är, så vidt den rör förevarande
ämne. sålunda bestämd, att den i fråga om saker, som gå
från “häradsrätt i Bobus län“, utgör sextio dagar och beträffande
mål från “häradsrätt i Skaraborgs eller Elfsborgs län“, fyratio dagar.
Nu finnas tre små härad, Östra Hisings, Åskhus och Säfvedals, Indika
äro belägna inom Vestergötland, men icke tillhöra Skaraborgs eller
Elfsborgs, utan Göteborgs och Bohus län. Hvad Östra Hisings härad
beträffar så är det förenadt med det vida större Vestra Hisings härad
till ett tingslag. Detta senare härad är beläget i Göteborgs och
Bohus län, och häradsrätten bär der sin tingstad. Något tvifvel kan
då icke uppstå derom att hela detta tingslag är en häradsrätt i Bohus
län, från hvilken vadetiden således är 60 dagar, och detta har
också Utskottet i strid mot motionären antagit. Hvad åter angår
Askims och Säfvedals härad, Indika äro belägna i Vestergötland men
icke tillhöra Skaraborgs eller Elfsborgs län, så finnes verkligen icke
någon uttrycklig lagbestämmelse rörande vadetiden för tvister från
domstolarne i dessa härad, men såsom liggande i Vestergötland hafva
dessa härad i alla tider ansetts i förevarande hänseende likstälda
med dem. som äro belägna inom Skaraborgs eller Elfsborgs län. Jagbar
temligen länge tjensthjon i Göta hofrätt, under hvilken de ifrågavarande
häradsrätterna lyda, med har aldrig hört någon tvekan uttalas
angående vadetidens beräkning i mål, som från dessa domstolar
fullföljts. Då i vår lag finnes så många stadganden, som icke blott
äro otydliga, utan äfven föranleda olika tolkningar, anser jag våra
lagstiftare böra spara sina krafter till bättre ändamål än att vidtaga
lagförändringar, hvilka icke hafva den ringaste praktiska betydelse.
Den som vill hafva ett lagstadgande om vadetidens beräkning för
ifrågavarande fall kan jag hänvisa till en bestämmelse i Rättegångsbalken,
nemligen 1 kap. 11 §, att landssed, som ej har oskäl med
sig, må domaren rätta sin dom efter, der beskrifven lag ej finnes.
I den här föreliggande frågan här landsseden, såsom jag nämnde,
på ett alldeles otvetydigt sätt uttalat sig och hvilket varit öfverensstämmande
med lagens mening. På dessa skäl får jag anhålla om
utslag å Utskottets hemställan.

Herr Lindgren: Jag anser mig böra nämna, att jag inom Utskottet
förenade mig med den ärade talare, som näst före mig hade
ordet, ehuru sådant icke kommit att inflyta i det under behandlingvarande
utlåtandet

Grefve Mö mer, Oscar: Denna fråga har visserligen undergått
en rätt besynnerlig- behandling- från Lag-Utskottets sida. Jag öfvervar
frågans handläggning inom Utskottet, och vid debatten der, i
hvilken jag dock icke deltog, syntes man vara temligen ense om den
hemställan, Utskottet här gjort. När utlåtandet emellertid justerades,
förspordes skiljaktigheter, och reservanter finnas antecknade så många,
att jag nästan undrar om af dem ibland Första Kammarens utskotts -

Onsdagen den 13 Mars.

N:o 16.

ledamöter, som öfvervoro ärendet, jag icke är nära nog den ende
som icke inlagt reservation. Om än alltså detta förslag tillkommit
genom en majoritet, som vid tillfället för beslutets fattande vartemligen
påtaglig, men sedermera nästan försvunnit i det blå fjerran,
skulle det enligt min åsigt icke vara rätt att, då förslaget nu framkommit,
ingen skulle uppträda till dess försvar, och jag finner mig
derför föranlåten att taga på mig den bördan.

Hvarom är nu bär frågan? Den förste talaren erkände, att nu
varande lag innehölle i förevarande afseende en otydlighet eller till
och med en ren brist, men ansåg, att då den funnits till så länge,
den gerna kunde få fortfara ännu en tid, och han tröstade sig med,
att dä det funnes så många otydligheter och brister i var lag, vore
det skada att taga bort en eller annan, utan alla borde få vara qvar,
förmodligen derföre att vackrast vore, om de på en gång blefve borthulpne.
Derför motsatte han sig Utskottets förslag. Den ärade
talaren har icke gittat förebära, än mindre visa, att den här föreslagna
ändringen är på något sätt origtig. Det är den icke heller,
den är tvärtom fullt sådan, som den bör vara. Att den skulle vara
skadlig är icke möjligt, tv tager man bort en otydlighet och sätter
i dess ställe en tydlig bestämmelse, så gör man säkerligen nytta,
men ej skada. Att landssed skulle gälla, kan man visserligen säga,
men det håller ej alltid streck. Säkert är, att otydlighet i lagen
ofta medfört skada. Nu säger den ärade talaren, att i detta fall
aldrig någon skada uppkommit af lagens ofullständighet. Det må
så vara. Men vi kunna tänka oss, att sedan eu viss lagtillämpning
galt en lång tid, kommer eu ung man med håg att lysa, vare sig
han eger eller saknar snille, och hittar på att lagen bör anuolunda
förstås och åstadkommer sålunda till stor skada för det allmänna en
mot den dittills följda lagtillämpningen stridande förändring, hvilken
ej medför annat gagn än att den unge mannen möjligen vinner ett
visst slags rykte, och märkvärdigt nog har man till och med sett,
att sådana nya i strid mot sekelgammal uppfattning stående åsigter
lyckats framtränga till och göra sig gällande i Högsta domstolen och
medfört en alldeles förändrad domstolspraxis. Nu står i vår lag icke
bestämdt, huru vadetiden i de ifrågavarande fallen skall beräknas,
utan allt hvital- här på den praxis som följes i Göta Hofrätt. Antag
att en vacker dag en advokat kommer och säger: i detta mål är
eder talan icke bevarad; ni skulle hafva fullföljt ert vad inom annan
tid än ni det gjort, och som ni således förfarit origtigt, har ni förlorat
er talan. Det kan då hända att i öfverrätten inkommit sådana
nya element, att flertalet af domstolens ledamöter biträder advokatens
mening och förklarar personen i fråga hafva förlorat sin rätt. Det
har framhållits, att Rättegångsbalken skulle vara under omarbetning,
och att derför någon åtgärd i anledning af den nu väckta frågan
icke skulle erfordras. När denna omarbetning blifver färdig, veta
vi emellertid icke, och det torde kunna dröja så länge, att efter all
sannolikhet de fleste bland oss hunnit dessförinnan lemna icke blott
detta rum, utan äfven vår jordiska bana. Derför torde man icke
böra skjuta undan lagförändringar, som otvifvelaktigt äro rigtiga och
således behöfliga, endast af dit skäl, att så många dylika förändringar

Första Kammarens Pro!. 1878. N:o 18. 2

Ändring af
25 kap. 9 §
Rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 13 Mars.

Ändring af
25 liay. 9 §
Rättegångsbalken.

(Forts.)

behöfde göras, att det intet gagnar att inskränka sig till en enda.
Utskottets förslag innefattar helt enkelt att taga bort cn ovisshet,
hvartill lagen gifver anledning, och insätta ett stadgande, hvarigenom
full visshet vinnes. Hvarför skall man då motsätta sig detta? Jagför
min del får erkänna, att jag icke kan inse lämpligheten häraf.
Jag håller före, att hvarje åtgärd, hvarigenom trygghet i rättsförhållandena
beredes, är nyttig, och att hvarje otydlighet i lagen bör
borttagas, då sådant utan olägenhet kan ske. På de skäl, jag sålunda
andraga, finner jag mig föranlåten att yrka bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till LagUtskottets
förevarande utlåtande och dels afsteg derå, framstäldes
propositioner på dessa yrkanden samt besvarades med ja och nej i
blandning; hvarefter proposition på bifall till utlåtandet förnyades,
och då dervid svarades så väl ja som nej, förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.

Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Utskottets den 9 och 11 i
denna månad bordlagda utlåtanden: N:o 16, i anledning af väckt
motion om ändring i 5 kap. 1 § Strafflagen; och

N:o 17, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af 14
kap. 12 § Strafflagen.

Föredrogs, men begärdes åt flere ledamöter ånyo på bordet Statsutskottets
den 11 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens Sjunde hufvudtitel.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet LagUtskottets
den It i denna månad bordlagda utlåtande N:o 18, i anledning
af väckt motion om underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande ändring i lagstiftningen om verkställighet af frihetsstraff.

Anmäldes och bordlädes Lag Utskottets utlåtanden:

N:o 19, i anledning af gjord framställning om ändring i 46 §
af Kongl. legostadgan den 23 November 1833;

N:o 20, i anledning af väckta förslag om tillägg till gällande
föreskrifter om aktiebolag; och

N:o 21, i anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning
beträffande förlust af medborgerligt förtroende.

Kammaren åtskildes kl. 11 f. m.

In fidem
O. Brakel -

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1878.