om vissa följdfrågor om ny bostadsfinansiering, m.m.

Proposition 1990/91:144

Regeringens proposition
1990/91: 144

om vissa följdfrågor om ny
bostadsfinansiering, m.m.

Prop.

1990/91: 144

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 21 mars 1991.

På regeringens vägnar

O dd Engström

Ulf Lönnqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas regeringens överväganden med anledning av vissa
tillkännagivanden från riksdagen i anslutning till beslutet om en ny bostads-
finansiering. Det gäller frågan om förmånsrättsläget för pantsäkerhet för
räntelån och frågor om statlig kreditgaranti. Den statliga kreditgarantin före-
slås kunna tas i anspråk redan i samband med normala försäljningar. Vidare
föreslås att grunderna för att efterskänka statliga regressfordringar i kredit-
garantisystemet utformas så att den enskildes förlustrisker inte skall påverkas
av inom vilken region eller ort bostaden är belägen.

I propositionen redovisas vidare förslag om extra upptrappningar av
räntebidrag vid ny- och ombyggnad år 1992 enligt vad som aviserats i
budgetpropositionen 1991. Med utgångspunkt i dessa förslag lämnas också
förslag om hur en ny bostadsfinansiering skall tillämpas fr.o.m. år 1993 för
hus med räntebidrag för ny- eller ombyggnad enligt nuvarande regler. Vidare
redovisas förslag om ett tillfälligt stöd för vissa låntagare som avstår från
realräntebidrag och statligt garanterade räntelån samt förslag om övriga
stödformer med räntebidrag och om räntestödet vid bostadsförbättring.

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 144

Bostadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991

Prop. 1990/91: 144

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Sahlin, Larsson, Äsbrink

Föredragande: statsrådet Lönnqvist

Proposition om vissa följdfrågor om ny
bostadsfinansiering, m.m.

1 Inledning

I december 1990 beslutade riksdagen om att införa en ny bostadsfinansiering
(prop. 1990/91: 34, BoU4, rskr. 92). Beslutet innebär att det nuvarande låne-
och räntebidragssystemet vid ny- och ombyggnad av bostadshus ersätts av ett
stödsystem som bygger på att hela lånefinansieringen sker på den allmänna
lånemarknaden i konkurrens mellan kreditinstituten. I stället skall en del av
låneräntorna kunna omfördelas över tiden med hjälp av räntelån som
låntagarna tar upp på den allmänna lånemarknaden. Lånefinansieringen garan-
teras genom statliga kreditgarantier. Räntebidrag behålls i den utsträckning
som behövs dels för att ge hyresgäster och bostadsrättshavare samma
minskning av räntekostnaderna som egnahemsägare får via skattesystemet,
dels för att hindra att räntelånesystemet vid höga realräntor ökar den reala
skuldbelastningen på fastigheten.

För att subventionsmässigt jämställa hyres- och bostadsrättshus med
egnahem lämnas skattekampenserande räntebidrag för hyres- och bostads-
rättshus som uppfyller allmänna krav för statligt stöd vid ny- eller ombygg-
nad. Bidrag lämnas med 30 % av en beräknad kostnad för räntor på en låne-
skuld för investeringen och på räntelån. Det skattekompenserande ränte-
bidraget lämnas för en total bidragstid av 40 år, om bidraget avser ny-
byggnad, och 30 år, om det avser ombyggnad.

Ett särskilt räntebidrag lämnas vid höga realräntor (realräntebidrag). Fullt
realräntebidrag lämnas under de tio första åren efter husets färdigställande.
Under de följande tio åren minskas realräntebidraget för att upphöra tjugo år
efter färdigställandet. Realräntebidraget lämnas oberoende av husets faktiska
finansiering.

Statliga kreditgarantier lämnas i den utsträckning långivaren önskar för
sådana lån som behövs för att täcka den del av lånebehovet som i dag täcks
med bostadslån. Statliga kreditgarantier lämnas även för räntelån. Låntagare
och långivare får själva avtala om villkoren för sådana lån. Statens åtaganden
begränsas till den skulduppbyggnad som följer om nettoutgiften det första

året är 3,75 % av investeringslånet och nettoutgiften därefter årligen ökar i
takt med inflationen. Den så beräknade räntelåneskulden minskas med ett
belopp som motsvarar fullt realräntebidrag för året. Den förutsatta netto-
utgiften det första året ökas stegvis från 3,75 % år 1992 till 4,0 % år 1995.

Beslutet avses träda i kraft för nya hus den 1 januari 1992 och för hus med
räntebidrag för ny- eller ombyggnad enligt nuvarande regler den 1 januari
1993.

Riksdagens beslut om en ny bostadsfinansiering innefattar även vissa
tillkännagivanden med anledning av regeringens förslag. Det gäller frågor om
förmånsrättsläget för säkerhet för räntelån, om eftergift av regressfordringar i
kreditgarantisystemet och om samordningen mellan kreditgarantin och det
kommunala förlustansvaret. Jag avser att nu ta upp dessa frågor.

I proposition 1990/91: 34 anförde jag att det i budgetpropositionen 1992
borde kunna lämnas förslag om vilka låntagare med räntebidrag för ny- eller
ombyggnad enligt nuvarande regler som skall erbjudas att ingå i ränte-
lånesystemet och vilka nettoräntesatser som därvid skall tillämpas. Vidare
borde i detta sammanhang prövas frågan om ett tillfälligt stöd för låntagare
som avstår från statligt garanterade räntelån och frågan om räntebidrag enligt
vissa andra stödformer. Med hänsyn till att riksdagens beslut i fråga om nya
hus innebär att reformen kunnat tidigareläggas från den 1 juli 1992 till den 1
januari 1992 är det enligt min mening angeläget att klarhet skapas redan nu
om reformens konkreta innebörd för hus med räntebidrag enligt nuvarande
regler. Jag kommer därför att nu ta upp även dessa frågor.

Jag tar slutligen upp vissa andra frågor som har samband med reforme-
ringen av bostadsfinansieringen.

Regeringens överväganden i fråga om de skatte-, pantsättnings- och
redovisningsfrågor som besluten om en ny bostadsfinansiering föranleder
avses redovisas för riksdagen under hösten 1991. Jag vill i sammanhanget
påminna om att frågan om beskattning av bostadsrättsföreningar för när-
varande utreds. En ändrad beskattning kan påverka behovet av skattekom-
penserande räntebidrag till bostadsrättsföreningar.

Prop. 1990/91: 144

2 Förmånsrättsläget för pantsäkerhet för räntelån

Min bedömning: Något pantsättningsutrymme i fastigheten eller
tomträtten för s.k. topplån mellan investeringslån och sådana räntelån
som berättigar till statlig kreditgaranti behövs inte. Pantsäkerheten för
räntelån kan, utan menlig inverkan på låntagarens möjligheter att
finansiera projektet, i förmånsrättshänseende placeras omedelbart efter
den övre gränsen för säkerheten för ett investeringslån.

Skälen för min bedömning: Mitt förslag om krav på pantsäkerhet för
investeringslån och räntelån i proposition 1990/91: 34 (s. 32 f.) innebär bl.a.

3

1* Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 144

att ett villkor för att kreditgaranti skall gälla för investeringslån som lämnas Prop. 1990/91: 144
för ny- eller ombyggnad är att det finns pantsäkerhet för investeringslånet
inom 100, 99 resp. 95 % av fastighetens pantvärde i färdigt skick beroende
på om låntagaren är ett allmännyttigt bostadsföretag eller motsvarande,
bostadsrättsförening med viss kommunal insyn eller tillhör någon annan
kategori än de nyss nämnda. Enligt förslaget skall vidare som villkor för
kreditgaranti för räntelån gälla att det finns pantsäkerhet som i förmåns-
rättshänseende högst ligger i omedelbar anslutning till nämnda gränser. Något
pantsättningsutrymme i förmånsrättsläge mellan panten för räntelånet och
dessa gränser finns således inte.

Förslaget innebär vidare att förmånsrättsläget för pantsäkerheten bestäms
med ledning av ett pantvärde för fastigheten som beräknas efter samma
grunder som i dag gäller för pantvärdet för bostadslån. Det innebär att pant-
värdet skall motsvara den av länsbostadsnämnden fastställda produktions-
kostnaden med tillägg för värdet av sådana nyttigheter som ingår i eller hör till
fastigheten när byggnadsföretaget påbörjas och som inte beaktas i pro-
duktionskostnaden för bostäder. I fråga om småhus ingår därmed kostnader
för bostadsytor upp till 180 m2 i pantvärdet. I pantvärdet inräknas också
kostnader för lokaler.

Bostadsutskottet har i fråga om placeringen av säkerheten för räntelån
anfört följande (1990/91:BoU4 s. 31): "I egnahemsfallet kan kravet således
under vissa förutsättningar leda till sådana krav på eget kapital eller
finansiering med lån utan säkerhet, att låntagare i normala inkomstlägen kan
tvingas avstå från en angelägen bostadsinvestering. Bostadsutskottet anser
sig för närvarande inte ha tillräckligt underlag för att ta ställning i denna
avvägning vad gäller pantsäkerhetens placering. Regeringen bör därför i för-
ening med sin syn på frågan återkomma till riksdagen i ärendet. Vad nu
anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna."

För min del vill jag anföra följande.

För närvarande används två olika metoder för att beräkna låneunderlag och
pantvärde för egnahem. För säljarbyggda egnahem, dvs. egnahem som upp-
förs för försäljning, motsvarar låneunderlaget i princip produktionskost-
naderna enligt anbud m.m. För låntagarbyggda egnahem, dvs. egnahem som
ägaren uppför eller låter uppföra åt sig själv, beräknas låneunderlaget enligt
en schablonmetod. Dessa principer skall gälla även för beräkningen av
bidragsunderlag, kreditgarantiunderlag och pantvärde i en ny bostadsfinan-
siering. Dock slopas den reduktionsfaktor i schablonmetoden som för när-
varande begränsar låneunderlaget för byggnaden till 80 % av den beräknade
kostnaden.

Att pantvärdet i fråga om låntagarbyggda egnahem bestäms på grundval av
en schablonmetod skall dock inte innebära några nackdelar i dessa fall.
Jag vill påminna om att det fr.o.m. den 1 oktober 1989 gäller en ny
schablonmetod för att beräkna låneunderlag för byggnader. Som en följd av
den nya metoden ökade låneunderlagen för låntagarbyggda egnahem kraftigt.
En grundläggande utgångspunkt för schablonmetoden är nämligen att
beräkningen skall spegla de faktiska kostnaderna för hus av olika utformning

på en byggmarknad i balans. Enligt min mening uppfyller schablonmetoden Prop. 1990/91: 144
också i huvudsak detta krav. Av kravet följer att antalet schablonbelopp inte
kan begränsas alltför mycket om skillnader i utformning skall kunna beaktas
på ett tillfredsställande sätt. En svårighet är dock att schablonbeloppen skall
spegla kostnaderna för såväl tyngre som för lättare lägenhetsskiljande
konstruktioner samt kostnaderna för hus med olika höjd och lägenhets-
sammansättning. Boverkets beslut nyligen att generellt reducera beloppen för
småhus till 90 % av vad som gäller för flerbostadshus får betraktas som
tillfälligt i avvaktan på ändringar som direkt beskriver kostnadsskillnader
mellan hustyperna. I samband med sådana ändringar bör också åtgärder
genomföras för att avsevärt förenkla ansökningsförfarandet och prövningen
av statligt stöd i fråga om låntagarbyggda egnahem. Enligt vad jag har erfarit
pågår överläggningar mellan boverket och trähusbranschen med detta syfte.

Vissa justeringar i grunderna för schablonmetoden för att få en bättre
kostnadsanpassning bör dock göras. Det gäller bl.a. grunderna för att be-
stämma den s.k. tidskoefficienten. Schablonbeloppen för byggnader uttrycks
i ett prisläge som avser en viss tidpunkt och justeras sedan till aktuellt prisläge
genom en omräkning med en tidskoefficient som grundas på statistiska
centralbyråns faktorprisindex för gruppbyggda småhus exkl. löneglidning
och med avdrag för en tänkt produktivitetsökning på 0,2 procentenheter per
månad. I fortsättningen bör schablonbeloppen anpassas till den faktiska
produktivitetsutvecklingen. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till
regeringen i frågan.

En annan justering som bör göras gäller grunderna för att beräkna
markkostnader. Fr.o.m. den 1 juli 1988 gäller en ny schablonmetod för att
beräkna kostnader för mark. Beloppen skall i princip täcka kostnaderna för
tomt, exploatering samt vatten och avlopp i områden utan samlad bebyggelse
(s.k. exploateringsområden). Beloppen får dock inte överstiga maximibelopp
som fastställs av regeringen. Maximibeloppen för exploatering samt vatten
och avlopp är indexreglerade. De faktiska kostnaderna för mark är för
närvarande högre än maximibeloppen i alla större kommuner. Enligt min
mening behövs det inte några maximibelopp för mark när schablonmetoden
skall användas för att beräkna bidragsunderlag i ett nytt bostadsfinansierings-
system. Maximibeloppens subventionsbegränsande syfte tillgodoses i det nya
systemet på så sätt att systemet i sig innebär att subventionerna begränsas
starkt. Jag avser därför att i annat sammanhang föreslå regeringen att
maximibeloppen slopas vid utgången av år 1991. Markbeloppens storlek
kommer då i samtliga fall att bestämmas på samma sätt som för närvarande
gäller markbelopp som inte begränsas av maximibeloppen.

I samband med ändringen av schablonmetoden för att beräkna mark-
kostnader inleddes en avveckling av de s.k. lägestilläggen i låneunderlagen.
Tilläggen har slopats helt fr.o.m. år 1991. Lägestilläggen skulle i princip
motsvara det högre markpris som var skäligt i bostadsområden med ett bättre
läge än andra områden. I fråga om möjligheterna att belåna sådana
markkostnader vill jag återge vad den dåvarande bostadsministem anförde i
frågan (prop. 1987/88: 48 s. 8): "Enligt gällande regler om beräkning av

pantvärde skall pantvärdet motsvara låneunderlaget med tillägg för bl.a. Prop. 1990/91: 144
sådana värden som inte beaktas vid beräkning av låneunderlaget. Om
pantvärdet överstiger låneunderlaget, kan den underliggande krediten ökas i
motsvarande mån. Sådana värden som lägestilläggen skall avse kan ingå i
pantvärdet oavsett särskilda tillägg fastställs eller inte. Möjligheterna att
finansiera sådana värden med underliggande kredit bör alltså inte försämras
om lägestilläggen slopas." En bestämmelse av denna innebörd finns också i
boverkets föreskrifter till förordningen (1978: 384) om beräkning av låne-
underlag och pantvärde för bostadslån. Av bestämmelsen följer att om det
tomtpris som godkänns i bidragsärendet överstiger bidragsunderlaget för
tomten får mellanskillnaden ingå i pantvärdet.

Det jag nu har anfört innebär enligt min mening att de bestämmelser som
påverkar utrymmet för investeringslån i det nya bostadsfinansierings-
systemet, dvs. grunderna för att bestämma ett pantvärde för huset, på en
balanserad byggmarknad ger ett tillfredsställande utrymme för en kostnads-
täckande finansiering även av sådana småhus för vilka pantvärdet beräknas
enligt schablonmetod. Något pantsättningsutrymme för ett s.k. topplån före
räntelån skall alltså inte behövas. Med hänsyn till att det är angeläget att
småhusköpare verkligen själva svarar för en egen insats av den omfattning
systemet enligt regeringens förslag förutsätter bör det inte heller öppnas
möjligheter att belåna egna insatser med bättre säkerhet än räntelån. Mot
bakgrund av detta anser jag således att det för de investeringslån som
omfattas av kreditgaranti skall krävas pantsäkerhet som i förmånsrättshän-
seende ligger inom 100, 99 resp. 95 % av fastighetens pantvärde i färdigt
skick beroende på om låntagaren är ett allmännyttigt bostadsföretag eller
motsvarande, bostadsrättsförening med viss kommunal insyn eller tillhör
någon annan kategori än de nyss nämnda. För räntelån skall lämnas pant-
säkerhet som i förmånsrättshänseende placeras med sin nedre gräns högst i
omedelbar anslutning till dessa gränser. Jag vill i sammanhanget påminna om
att skillnaden mellan olika ägarkategorier i fråga om kravet på egen insats inte
motsvaras av någon skillnad i fråga om statens övriga åtaganden för dessa
hus.

Jag anförde i prop. 1990/91: 34 (s. 38) att den nedre gränsen för säkerhet
för räntelån som omfattas av kreditgaranti i beståndet borde kunna läggas vid
högst 95-100 % av pantvärdet beroende på låntagarkategori och att med
pantvärde borde avses ett beräknat marknadsvärde för huset år 1990. Jag
anförde vidare - som undantag från huvudregeln - att pantsäkerheten för
statligt garanterade räntelån alltid borde placeras efter säkerheten för de lån
från kreditinstitut som utbetalats eller avtalats före den 11 oktober 1990.
Undantagsregelns innebörd är alltså att den nedre gränsen för pantsäkerheten
för räntelån i dessa fall kan vara högre än husets marknadsvärde år 1990.

Jag vill i sammanhanget också beröra kravet på pantsäkerhet för räntelån
för hus som byggs eller byggs om med stöd av nuvarande finansie-
ringssystem, dvs. för de projekt som har fått beslut om bostadslån eller får
beslut om sådana lån före utgången av år 1991 och för vilka lån utbetalas eller
avtalas fr.o.m. den 11 oktober 1990.1 dessa fall har det rått viss osäkerhet

om vad kravet på säkerhet för räntelån innebär. För att snabbt skapa en Prop. 1990/91: 144
nödvändig klarhet har jag i olika sammanhang, bl.a. för företrädare för
kreditinstituten, framhållit att regeringens avsikt är att säkerheten för statligt
garanterade räntelån i dessa fall alltid skall kunna placeras efter säkerheten för
sådana lån från kreditinstitut i fråga om egnahem som har tagits upp för att
finansiera investeringen. Jag vill i sammanhanget påminna om att termen
kreditinstitut definieras i 3 § lagen (1988: 1385) om Sveriges riksbank.

För att trygga finansieringen av det byggande som påbörjas under år 1991
har regeringen dessutom på mitt förslag beslutat om en ändring av bestäm-
melserna om pantvärde i förordningen (1978: 384) om beräkning av
låneunderlag och pantvärde för bostadslån. Ändringen innebär att den
nedräkning som görs av det schablonberäknade låneunderlaget för byggnaden
till 80 % av den beräknade kostnaden inte på motsvarande sätt skall begränsa
pantvärdet. Hela den beräknade byggkostnaden skall alltså beaktas när
säkerhetsutrymmet för byggkrediter och underliggande fastighetskrediter
bestäms. Ändringen gäller projekt för vilka lånebeslut meddelas fr.o.m. den
1 april 1991.

Jag vill slutligen påminna om att mina tidigare förslag i fråga om säkerhet
för räntelån också innebär att kreditgarantinämnden får godta även annan
säkerhet än vad jag nyss nämnt om det behövs för att trygga kredit-
försötjningen och det i övrigt är skäligt.

3 Statlig kreditgaranti

Mitt förslag: Kreditgaranti i fråga om räntelån för egnahem kan tas i
anspråk även i fall när långivaren helt eller delvis måste avstå från
pantsäkerhet för sådana lån för att en frivillig försäljning av fastigheten
skall kunna komma till stånd.

Regressfordringar som avser räntelån för egnahem efterges om
fordringen uppstått på grund av att fastighetsprisutvecklingen inom en
region eller på en viss ort har varit svagare än i riket som helhet och
förlusten inte har kunnat påverkas av husets säljare.

Skälen för mitt förslag: I proposition 1990/91: 34 (s. 34) anförde jag
att statens garantiåtagande kommer att innebära ett direkt ansvar för betalning
av långivarens fordringar i de fall värdet av panten inte räcker till. För
låntagaren innebär detta att han gentemot långivaren inte har något personligt
ansvar för den låneskuld som garantin avser. Som en följd av att staten
tvingas infria sitt garantiåtagande får emellertid staten regressvis en fordran
mot låntagaren personligen. I sammanhanget anförde jag att statens regress-
anspråk mot låntagaren borde begränsas i vissa fall. Kreditgarantinämnden
borde således efterhand kunna utveckla en praxis i fråga om regressfordringar
och t.ex. kunna efterge fordringar som beror på att värdeutvecklingen inom

en region eller på en viss ort har varit så svag att räntelånen i större eller Prop. 1990/91: 144
mindre del saknar täckning.

Bostadsutskottet har i fråga om eftergift av regressfordringar anfört
följande (1990/9 l:BoU4 s. 33 f.):

"Utskottet anser att det bör ankomma på regeringen att under den fortsatta
beredningen av ärendet överväga hur villkoren för eftergift av regressfordran
närmare kan utformas. Utgångspunkten i detta arbete bör vara att räntelåne-
systemets uppbyggnad inte bör tillåtas leda till ekonomiskt orimliga situa-
tioner för den enskilde som har sin grund i förhållanden på bostadsmark-
naden som låntagaren inte haft rådighet över. I arbetet bör särskild vikt fästas
vid att villkoren ges en sådan utformning att förutsättningarna för byggande i
glesbygd och på mindre orter inte försämras. Statliga regressfordringar som
beror på att värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit så
svag att räntelånen saknar täckning bör i normala fall kunna efterges. Detta
bör uppfattas som ett åtagande från statens sida med framför allt en
regionalpolitisk innebörd. En låntagare bör inte behöva hysa oro för vad
räntelånen kommer att innebära vid en framtida försäljning.

Den nu föreslagna fortsatta beredningen bör således leda fram till
förtydliganden i de avseenden som diskuterats i de aktuella motionerna. En
fråga som också får övervägas i detta sammanhang är i vilken utsträckning
som villkoren för statens eftergifter av regressanspråk på förhand kan
redovisas genom bindande regler. I framför allt motion Bo6 (c) har en sådan
ordning efterfrågats. Utskottet kan instämma i den principiella synpunkten att
klart formulerade regler är att föredra. I detta sammanhang kan man dock inte
bortse från att på förhand redovisade detaljerade regler för statens eftergifter
av regressfordringar ger utrymme för otillbörligt utnyttjande av systemet
genom skenförsäljningar e.d. Det kan också föreligga svårigheter att redan i
dag förutse alla situationer i vilka en eftergift av regressfordran kan anses
vara rimlig."

För min del vill jag anföra följande.

Jag tar först upp frågan om i vilka situationer kreditgarantin bör kunna tas i
anspråk. I fråga om borgensåtaganden för lån gäller normalt att de får tas i
anspråk när långivaren säger upp lånet som en följd av att låntagaren inte
fullgör sina åtaganden enligt låneavtalet, dvs. framför allt om låntagaren
upphör att betala ränta eller amortering. Med hänsyn till de särskilda
förutsättningar som kommer att gälla i det nya finansieringssystemet i fråga
om belåningen av fastigheten bör enligt min mening statens garantiåtaganden i
fråga om räntelån för egnahem ha en vidare innebörd än ett normalt
borgensåtagande. Det är således rimligt att långivaren får ersättning direkt ur
kreditgarantin inte bara i en förlustsituation när förfallen fordran inte kunnat
drivas in på vanligt sätt, utan också när långivaren måste avstå från
pantsäkerhet för att en frivillig försäljning av fastigheten skall kunna komma
till stånd. Långivaren skall alltså inte behöva säga upp lånet för att få
ersättning av staten. Det bör räcka med att försäljningen behövs på grund av
säljarens situation och att försäljningen på grund av prisnivån på orten inte
kan genomföras utan att långivaren avstår från pantsäkerhet för räntelån helt

eller delvis. Vad jag nu har anfört motsvarar i huvudsak den ordning som i Prop. 1990/91: 144
dag tillämpas vid s.k. underhandsförsäljning, med den skillnaden att lån-
tagaren inte behöver vara på obestånd vid försäljningstillfället. Det är
tillräckligt att försäljningen måste ske till ett pris som inte täcker hela ränte-
låneskulden. En sådan ordning innebär inte bara stora fördelar för den
enskilde utan kan också antas begränsa statens förluster därigenom att
försäljningen kan genomföras vid en tidigare tidpunkt än annars och att
kreditgarantin då inte behöver tas i anspråk for att täcka förluster som avser
upplupen ränta och amortering. En förutsättning för att kreditgarantin skall
gälla i dessa fall bör vara att garantigivaren/staten godtar den frivilliga
försäljningen och att denna beräknas leda till ett åtminstone lika bra ekono-
miskt utfall som en tvångsvis genomförd försäljning.

Jag övergår nu till frågan om eftergift av regressfordringar som avser
räntelån för egnahem. I proposition 1990/91: 34 (s. 14 f.) anförde jag att av
betydelse för ett räntelånesystem och dess funktion är bl.a. sambandet mellan
den allmänna prisutvecklingen och prisutvecklingen på fastighetsmarknaden.
Över längre perioder har hittills utvecklingen av konsumentpriser och
fastighetspriser i ston sett sammanfallit medan avvikelser under kortare
perioder har varit påtagliga. Utvecklingen av fastighetspriserna regionalt kan
dessutom avvika påtagligt från vad som gäller i riket i genomsnitt. För att ett
räntelånesystem skall kunna fungera stabilt under lång tid krävs det därför
även av dessa skäl att skuldökning och lånetider begränsas. Jag vill i
sammanhanget påminna om att det beslutade bostadsfinansieringssystemet
alltid innebär att de reala skulderna minskar kontinuerligt, i vanliga
kombinationer av ränta och inflation med åtminstone 2-3 % per år.
Genomsnittligt är alltså den reala skuldminskningen så avvägd att den klarar
en betydligt långsammare fastighetsprisutveckling än den som hittills har varit
vanlig på längre sikt

Av främst regionalpolitiska skäl anser jag i likhet med bostadsutskottet att
det behövs ett åtagande från statens sida i fråga om eftergift av regress-
fordringar som dels undanröjer en eventuell osäkerhet hos dem som avser att
bygga en permanentbostad, dels innebär ett stöd för dem som råkat i
ekonomiska svårigheter vid en försäljning. Jag anser vidare i likhet med
utskottet att man inte kan bortse från att på förhand redovisade detaljerade
regler för statens eftergifter av regressfordringar kan ge utrymme för otill-
börligt utnyttjande av systemet genom skenförsäljningar e.d. och att det också
kan föreligga svårigheter att redan i dag förutse alla situationer i vilka en
eftergift av regressfordran kan anses vara rimlig. Av dessa senare skäl bör
kreditgarantinämnden ha ett tillräckligt vitt utrymme att utveckla en rimlig
praxis i fråga om eftergift av regressfordringar som avser räntelån inom
ramen for en inriktning som anges av regeringen.

Enligt bostadsutskottet bör statliga regressfordringar som beror på att
värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit så svag att
räntelånen saknar täckning i normala fall kunna efterges. Enligt utskottet
behövs ett förtydligande av den innebörden i regeringens förslag för att
låntagarna inte skall behöva hysa oro for vad räntelånen kommer att innebära

vid en framtida försäljning. Jag delar utskottets uppfattning. Räntelånen bör Prop. 1990/91: 144
inte medföra större risker inom en svag region eller ort i förhållande till andra
regioner och orter i riket. Därför bör en regressfordring som avser räntelån
för egnahem efterges, om fordringen uppstått på grund av att fastighets-
prisutvecklingen inom en region eller på en viss ort varit svagare än i riket
som helhet och förlusten inte har kunnat påverkas av husets säljare.

Den trygghet för låntagaren som följer av vad jag nu har förordat i fråga
om eftergift av regressfordringar som avser räntelän för egnahem är en
trygghet som avser förluster som en följd av en framtida utveckling av
fastighetspriserna inom en region eller på en viss ort som undandrar sig en
närmare bedömning från låntagaren. Jag vill dock i sammanhanget påpeka att
låntagaren liksom hittills bär ett fullt personligt ansvar för att beslutet att göra
en bostadsinvestering är rimligt vid investeringstidpunkten. I fråga om kredit-
garanti för investeringslån innebär således mina förslag att garantin tas i
anspråk som en borgen, dvs. normalt efter en bristande betalning från lån-
tagaren, och att regressfordringar skall göras gällande i samma utsträckning
som statens fordringar på grund av budgetfinansierade lån för bostads-
ändamål i dag görs gällande.

I fråga om kreditgarantin i en ny bostadsfinansiering vill jag slutligen ta
upp bostadsutskottets tillkännagivande om samordningen mellan den statliga
kreditgarantin och det kommunala förlustansvaret för statligt garanterade
investeringslån (1990/91:BoU4 s. 35). I enlighet med vad jag nyss har anfört
om statlig kreditgaranti för investeringslån kommer olika regler att gälla för
eftergift av regressfordringar beroende på om garantin avser investeringslån
eller räntelån. Eftersom kommunernas förlustansvar bara avser investerings-
lånet påverkas inte kommunerna av statens beslut i fråga om räntelånet. Några
överväganden utöver vad som följer av mina tidigare förslag i denna del
(prop. 1990/91: 34 s. 35) behövs därför enligt min mening inte.

4 Räntebidrag vid ny- och ombyggnad år 1992

Mitt förslag: Den garanterade räntan höjs den 1 januari 1992 utöver
vad som följer av gällande regler för räntebidrag enligt nybyggnads-
låneförordningen för bostäder (1986: 692), ombyggnadslåneförord-
ningen för bostäder (1986: 693), bostadsfinansieringsförordningen
(1974: 946) eller bostadslånekungörelsen (1967: 552).

Skälen för mitt förslag: I proposition 1990/91: 100 bil. 13 redovisade
jag att utgifterna för räntebidrag för budgetåret 1991/92 av statsfinansiella
skäl borde minskas med ca 600 milj .kr. utöver vad som följer av gällande
regler om den årliga upptrappningen i systemet och att jag avsåg att
återkomma med förslag om hur besparingen skulle läggas ut. Jag återkommer
nu till frågan.

10

Med hänsyn till att begränsningen avses genomföras den 1 januari 1992 Prop. 1990/91: 144
och att helårseffekten av begränsningen således blir dubbelt så stor som
budgetårseffekten bör begränsningen i fråga om egnahem utformas som en
tidigareläggning av den ordinarie upptrappning som skulle ha genomförts för
år 1993 enligt nuvarande regler.

Med denna utgångspunkt förordar jag, i de fall bostadslånet har betalats ut
före utgången av år 1990, att de garanterade räntesatserna utöver vad som
följer av gällande regler höjs med 0,25 procentenheter för egnahem den
1 januari 1992. Den totala höjningen år 1992 blir då 0,75 procentenheter för
egnahem. För hyres- och bostadsrättshus bör av neutralitetsskäl den totala
höjningen år 1992 bli ca 70 % av den för egnahem, eller 0,55 procentenheter.
Detta förutsätter en extra upptrappning på 0,3 procentenheter den 1 januari
1992 för hyres- och bostadsrättshus.

Om vad jag nu har förordat godkänns skulle därmed den totala höjning av
den garanterade räntan som återstår att genomföra för år 1993 för egnahem
komma att begränsas till 0,25 procentenheter. I samband med övergången till
en ny bostadsfinansiering den 1 januari 1993 kommer, som jag återkommer
till i följande avsnitt, de garanterade räntesatserna att översättas till netto-
räntesatser efter skatt. För egnahemmens del utgör med gällande skatteregler
nettoutgiften 70 % av den garanterade räntan. Den höjning av den garanterade
räntan som återstår att genomföra i samband med övergången till det nya
subventionssystemet bör göras vid den tidpunkt under år 1993 då upp-
trappningen normalt skulle ha skett Uttryckt som ändring av nettoräntesatsen
innebär det att den vid detta tillfälle bör höjas med 0,15 procentenheter, lika
för alla ägarkategorier och i alla upplåtelseformer.

För de allmännyttiga bostadsföretagen innebär den förordade extra upp-
trappningen av garanterade räntor för år 1992 ökade kapitalutgifter med ca
6 kr./m2.

11

5 Ny bostadsfinansiering för hus med räntebidrag
för ny- eller ombyggnad enligt nuvarande regler

Prop. 1990/91: 144

Mitt förslag: I fråga om hus med räntebidrag för ny- eller om-
byggnad enligt nuvarande regler lämnas fr.o.m. den 1 januari 1993
statlig kreditgaranti för räntelån i den mån den beräknade räntekost-
naden (bruttoräntan) överstiger vad som täcks av låntagarens förutsatta
egna betalning (nettoutgiften) och den skatteminskning eller det skatte-
kompenserande räntebidrag som kan beräknas för samma räntekostnad.

Underlaget för beräkningen av bruttoräntan och nettoutgiften vid
övergången är samma belopp som utgör underlag för beräkningen av
räntebidrag vid utgången av år 1992.1 fråga om hyres- och bostads-
rättshus begränsas dock underlaget till vad som faller inom 110 % av
det schablonberäknade låneunderlaget för bostäder.

Som bidragsunderlag för realräntebidrag används samma underlag
som i fråga om beräkningen av det maximala beloppet för statlig
kreditgaranti.

Skälen för mitt förslag: I proposition 1990/91: 34 (s. 37) anförde jag
bl.a. att övergången till ett nytt stödsystem i princip borde genomföras utan
att låntagarnas kapitalutgifter ökar mer än vad som följer av penning-
värdeförsämringen. Jag anförde också att frågan om vilka hus som skall
omfattas av skattekompenserande räntebidrag, realräntebidrag och kredit-
garanti eller enbart skattekompenserande räntebidrag var beroende av ränte-
läget vid övergången och att underlaget vid den tidpunkten inte var tillräckligt
för ett preciserat förslag i denna del. Jag återkommer nu till frågan.

Enligt boendekostnadsutredningens förslag skulle statliga kreditgarantier
för räntelån lämnas för hus med bostadslån utbetalade år 1979 och senare.
För äldre hyres- och bostadsrättshus skulle endast skattekompenserande
räntebidrag lämnas, dock högst med det belopp som vid tidpunkten för
omläggningen utbetalas enligt nuvarande regler för räntebidrag.

Enligt min mening bör, som jag tidigare har redovisat, övergången till en
ny bostadsfinansiering för beståndet genomföras på ett sådant sätt att lån-
tagarnas kapitalutgifter, oavsett individuella variationer i ränte- och bidrags-
villkor, inte behöver öka som en följd av omläggningen. Med åren har
individuella räntebidragsvillkor blivit alltmer svåröverskådliga. För hus med
räntebidrag enligt bostadslånekungörelsen (1967: 552) är bidragsvillkoren
kopplade till färdigställandeår. För hus med räntebidrag enligt bostadsfinan-
sieringsförordningen (1974: 946) och motsvarande senare bestämmelser är
den ursprungliga garanterade räntan beroende av tidpunkten för bostadslånets
utbetalning medan extra upptrappningar som regel har kopplats till färdig-
ställandeår. Bidragsvillkoren kan också vara olika beroende på om lånet avser
nybyggnad eller ombyggnad. Med hänsyn till detta anser jag att villkoren vid

12

övergången till en ny bostadsfinansiering bör anges på ett generellt sätt med
utgångspunkt i de bidragsvillkor som gäller i enskilda fall för år 1992.

Riksdagens beslut om ny bostadsfinansiering innebär att det för hus med
räntebidrag för ny- eller ombyggnad enligt nuvarande regler fr.o.m. år 1993
skall lämnas statligt stöd till räntekostnaden i form av statlig kreditgaranti för
räntelån och realräntebidrag samt, för hyres- och bostadsrättshus, skatte-
kompenserande räntebidrag. I fråga om beräkningen av stödens storlek m.m.
förordar jag i huvudsak följande.

Utgångspunkten bör vara en räntekostnad som beräknas som produkten av
ett bidragsunderlag och en räntesats. Bidragsunderlaget vid övergången bör
motsvara det bidragsunderlag som vid utgången av år 1992 används för
beräkning av räntebidrag enligt nuvarande regler. Räntesatsen bör utgöras av
den räntesats som används för beräkningen av sådant räntebidrag, dvs. den
s.k. subventionsräntan.

Det skattekompenserande räntebidraget för hyres- och bostadsrättshus bör
lämnas med 30 % av en sålunda beräknad räntekostnad, i förekommande fall
ökad med en beräknad räntekostnad för räntelån med statlig kreditgaranti.
Bidragstiden räknas från husets färdigställande. Bidraget beräknas i övrigt på
samma sätt som för hus som byggs eller byggs om efter år 1991.

För att förenkla bidragsberäkningen i de fall endast skattekompenserande
räntebidrag lämnas och lånet avsett nybyggnad förordar jag dock att bidrags-
underlaget i sådana fall skall vara oförändrat intill 15 år förflutit från husets
färdigställande och därefter minskas med lika stora årliga belopp i 25 år. Om
huset år 1993 är äldre än femton år bör bidragsunderlaget fr.o.m. år 1994
minskas med lika stora årliga belopp under den återstående bidragstiden. På
motsvarande sätt förordar jag om lånet avsett ombyggnad att bidrags-
underlaget skall vara oförändrat intill 10 år förflutit från husets färdigställande
och därefter minskas med lika stora årliga belopp i 20 år.

Som jag har anfört tidigare bör skattekompenserande räntebidrag utbetalas
med högst det räntebidragsbelopp som utbetalas år 1992. Under förutsättning
att bidraget grundas på en oförändrad räntesats kommer alltså bidragsbeloppet
i dessa fall att vara detsamma till dess att bidragsunderlaget har minskat så
mycket att bidragsandelen blir 30 %. Därefter kommer bidragsbeloppet år-
ligen att minska.

Statlig kreditgaranti för ränteldn bör kunna lämnas för alla hus i den mån
den beräknade räntekostnaden (bruttoräntan) överstiger vad som täcks av
låntagarens förutsatta egna betalning (nettoutgiften) och den skatteminskning
eller det skattekompenserande räntebidrag som kan beräknas för samma
räntekostnad. Någon avgränsning av kreditgarantin till hus av viss ålder bör
således inte göras.

Den årliga nettoutgiften, dvs. låntagarens förutsatta egna betalning, bör
beräknas med utgångspunkt från samma bidragsunderlag men efter en
räntesats som för år 1993 skall bestämmas till

- i fråga om hyres- och bostadsrättshus den garanterade räntesats som
gäller för huset vid utgången av år 1992 och

Prop. 1990/91: 144

13

- i fråga om egnahem 70 % av den garanterade räntesats som gäller för Prop. 1990/91: 144
huset vid utgången av år 1992.

Av de skäl som jag har redovisat i det föregående (avsnitt 4) förordar jag
att nettoräntesatsen under år 1993 höjs med 0,15 procentenheter vid det
tillfälle då den garanterade räntan enligt nuvarande regler skulle ha höjts.
Därefter bör nettoräntesatsen inför varje nytt bidragsår ökas med ett tal som
motsvarar inflationen under föregående tolvmånadersperiod på samma sätt
som i fråga om nyproduktionen.

Underlaget för beräkningen av bruttoräntan och nettoutgiften bör vid
övergången utgöras av samma belopp som utgör underlag för beräkningen av
räntebidrag vid utgången av år 1992. I fråga om hyres- och bostadsrättshus
bör underlaget dock begränsas till vad som faller inom 110 % av det
schablonberäknade låneunderlaget för bostäder.

Av vad jag tidigare har anfört om grunderna för att bestämma den
garanterade räntan i nuvarande system följer att effekterna av mitt förslag om
nettoräntesatser under år 1993 inte exakt kan redovisas efter husens
färdigställandeår. I flertalet nybyggnadsfall kan dock effekterna i fråga om
nettoräntesatser för hyres- och bostadsrättshus - sedan också den nämnda
höjningen med 0,15 procentenheter har slagit igenom - beräknas bli följande.

Färdigställandeår	Nettoräntesats
1990	3,80
1989	3,85
1988	4,10
1987	4,75
1986	5,20
1985	5,40
1984	5,50
1983	6,15
1982	6,40
1981	7,00
1980	7,00
1979	7,45
1978	8,20
1977	8,65
1976	8,80
1975	9,10
1974	9,85
1973	9,95

Med hänsyn till att 30 % av räntekostnaden i den nya bostadsfinansie-
ringen täcks antingen genom skatteminskning eller genom ett skattekom-
penserande räntebidrag kommer, vid ett ränteläge på 11,5 % år 1992, räntelån
inte att behövas för hus som färdigställts år 1978 eller tidigare.

Realräntebidrag bör lämnas efter samma grunder som för hus som byggs
eller byggs om efter år 1991. Det innebär bl.a. att realräntebidrag vid höga
realräntor helt eller delvis träder i stället för kreditgarantier för räntelån och att
realräntebidrag lämnas oberoende av faktisk belåning. Som bidragsunderlag

14

bör användas samma underlag som jag har förordat i fråga om beräkningen Prop. 1990/91: 144
av det maximala beloppet för sådan kreditgaranti för dessa hus.

I likhet med vad som gäller i fråga om realräntebidrag för nyproduktionen
bör det utbetalade bidragsbeloppet minskas med en tiondel av realränte-
bidragets fulla belopp för varje år av bidragstiden fr.o.m. det elfte året efter
färdigställandet. Mellanskillnaden förutsätts bäras av låntagaren i form av
ökade betalningar.

Vad jag nu har förordat när det gäller underlaget för beräkningen av
maximibeloppet för statlig kreditgaranti för räntelån och bidragsunderlaget för
beräkningen av realräntebidrag innebär att för sådana hyres- och bostads-
rättshus som för närvarande har räntebidrag i den s.k. räntebidragstrappan
blir bidragsunderlaget för skattekompenserande räntebidrag vanligen något
större än underlaget för övriga delar av stödet. Omfördelningen av kapital-
utgifter i det nya systemet kommer således för dessa hus att grundas på
samma begränsningar som gäller i dag.

Jag vill i sammanhanget också beröra vissa ikraftträdandefrågor. Enligt
fattade beslut skall det nya bostadsfinansieringssystemet träda i kraft den 1
januari 1992 i fråga om nya hus och den 1 januari 1993 i fråga om hus med
räntebidrag enligt nuvarande regler. Jag avser att inom kort lämna regeringen
förslag om innehållet i de bidragsförordningar m.m. som det nya systemet
förutsätter. Avsikten är därvid att alla hus med bostadslån utbetalade före
utgången av år 1991 skall ha räntebidrag enligt nuvarande regler t.o.m.
utgången av år 1992. Hus med lån utbetalade efter utgången av år 1991 avses
få stöd enligt nya regler fr.o.m. år 1992.

Vissa låntagare befinner sig tidsmässigt i ett sådant skede av bygg-
processen att de kan påverka tidpunkten för lånets utbetalning och därför
också själva välja om de skall omfattas av nya eller äldre bestämmelser för år
1992.1 dessa fall har länsbostadsnämnden fattat ett beslut om bostadslån och
projektet färdigställs också senast år 1991. Om låntagaren väljer att avstå från
utbetalning under år 1991 innebär mitt kommande förslag att låntagaren år
1992 skall kunna begära en omprövning av bidragsunderlagets storlek. I
bidragsunderlaget kommer då också att ingå räntetillägg för tiden från
färdigställandet till årsskiftet 1991-1992 då bidragstidema i det nya systemet
kommer att börja löpa.

6 Tillfälligt stöd för vissa låntagare med räntebidrag
för ny- eller ombyggnad enligt nuvarande regler

Mitt förslag: Till sådana låntagare med räntebidrag för ny- eller
ombyggnad enligt nuvarande regler som avstår från realräntebidrag och
kreditgaranti för räntelån betalas ett extra räntebidrag under två år från
den 1 januari 1993.

15

Skälen för mitt förslag: Riksdagens beslut om ny bostadsfinansiering Prop. 1990/91: 144
innebär i fråga om hus med räntebidrag enligt nuvarande regler att
räntebidragen avskaffas för tid efter utgången av år 1992. I proposition
1990/91: 34 (s. 37) anförde jag bl.a. att frågan om ett tillfälligt stöd till
låntagare som avstår från statligt garanterade räntelån borde prövas i ett senare
sammanhang. Jag återkommer nu till frågan. Enligt min mening är det skäligt
att de låntagare som själva för framtiden avstår från realräntebidrag och
statligt garanterade räntelån får en möjlighet att över en begränsad tid anpassa
sig till de ökningar av kapitalutgifterna som följer av ett sådant beslut. Jag
förordar därför att dessa låntagare övergångsvis får ett extra räntebidrag under
vart och ett av åren 1993 och 1994.

Beräkningen av det extra räntebidraget bör ta sin utgångspunkt i de
räntebidragsbelopp - räknat för helt år - som faktiskt lämnas för dessa hus
vid utgången av år 1992. Med hänsyn till att låntagarens räntekostnader är
subventionerade till 30 % genom skatteminskning eller skattekompenserande
räntebidrag måste beräkningen av det extra räntebidraget dock modifieras i
förhållande till hur nuvarande räntebidrag beräknas för dessa hus.

För hyres- och bostadsrättshus, som i fortsättningen får skattekompen-
serande räntebidrag för 30 % av räntekostnaden, bör extra räntebidrag
sålunda komma i fråga först till den del det tidigare räntebidraget överstiger
30 % av den räntekostnad som ligger till grund för beräkningen.

I fråga om egnahem, för vilka skatteavdrag fortsättningsvis förutsätts
göras för hela bruttoräntan utan avräknande av räntebidrag, bör det extra
räntebidraget beräknas med utgångspunkt från att den nuvarande räntesub-
ventionen till 30 % ersätts av skatteminskning genom ränteavdrag.

Det extra räntebidraget bör mot denna bakgrund grundas på för hyres- och
bostadsrättshus den del av det tidigare räntebidraget som överstiger 30 % av
den beräknade räntekostnaden och för egnahem 70 % av det tidigare
räntebidraget. För år 1993 bör extra räntebidrag lämnas med två tredjedelar av
detta belopp. För år 1994 bör det extra räntebidraget minskas till en tredjedel
av samma belopp.

Som framgått av det föregående är en förutsättning för det av mig nu
föreslagna extra räntebidraget att låntagaren avstår från statligt stöd i form av
kreditgaranti för räntelån och realräntebidrag. Den som vill ha extra ränte-
bidrag bör därför göra en särskild ansökan om att få extra räntebidrag. Av
administrativa skäl bör en sådan ansökan ha kommit in till länsbostads-
nämnden senast den 30 juni 1992.

Jag uppskattar statens utgifter för extra räntebidrag till 400-600 milj.kr.
för det första året. Jag har därvid antagit att en stor andel av de äldre husens
ägare kommer att välja detta alternativ särskilt i fråga om egnahem. Statens
merkostnader för bidraget i relation till kostnaden för realräntebidrag är
beroende av utvecklingen av ränta och inflation. Beroende på de antaganden
om inflationens utveckling som nu kan göras torde statens merkostnader för
bidraget bli väsentligt lägre än de beräknade utgifter som jag nyss har redo-
visat.

16

7 Övriga stödformer med räntebidrag

Mitt förslag: Räntebidrag enligt förordningen (1987: 258) om stöd
för flerbarnsfamiljer för köp av egnahem slopas och ersätts den 1
januari 1993 med realräntebidrag och kreditgaranti för räntelån av
samma typ som vid ny- och ombyggnad. Till låntagare som avstår från
realräntebidrag och kreditgaranti för räntelån betalas ett extra ränte-
bidrag under två år från den 1 januari 1993.

Räntebidrag enligt, förordningen (1984: 614) om lån för forvärv av
vissa fastigheter som har förköpts enligt förköpslagen (1967: 868),
förordningen (1983: 40) om räntebidrag för underhållslån i vissa fall,
förordningen (1985: 352) om lån m.m. för gatukostnadsersättning i
vissa fall (upphävd 1990: 648), förordningen (1977: 332) om stat-
ligt stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus m.m. (upphävd
1980: 334) samt 4 a § förordningen (1982: 644) om lån för bygg-
nadstekniska åtgärder i bostadshus avvecklas i etapper under tre år med
böijan den 1 januari 1993.

Skälen för mitt förslag: Räntebidrag av samma typ som vid ny- och
ombyggnad lämnas för närvarande även enligt förordningen (1987: 258) om
stöd för flerbarnsfamiljer för köp av egnahem, förordningen (1984: 614) om
lån för förvärv av vissa fastigheter som har förköpts enligt förköpslagen
(1967; 868), förordningen (1983: 40) om räntebidrag för underhållslån i
vissa fall, förordningen (1985: 352) om lån m.m. för gatukostnadsersättning
i vissa fall (upphävd 1990: 648) samt förordningen (1977: 332) om statligt
stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus m.m. (upphävd 1980: 334).

Enligt 4 a § förordningen (1982: 644) om lån för byggnadstekniska
åtgärder i bostadshus lämnas också sådana räntebidrag i Norrbottens län för
åtgärder som genomförts med stöd av förordningen. En förutsättning för
bidrag är att låntagaren är ett allmännyttigt bostadsföretag, att lånebeslutet
meddelats efter den 3 mars 1983 och att åtgärden påbörjats vid utgången av år
1985.

Omfattningen av räntebidrag i dessa fall under år 1990 redovisas i följande
tablå.

Stödform	Antal ärenden	Belopp, 1000-tal kr.
Stöd för flerbarnsfamiljer för köp av egnahem	10 862	238 986
Lån för förvärv av vissa fastigheter som förköpts	40	356
Räntebidrag för underhållslån'	250	6 391
Lån m.m. för gatukostnadsersättning	165	264
Stöd till energibesparande åtgärder	32 172	20 234

'budgetåret 1989/90

Prop. 1990/91: 144

17

Omfattningen av de särskilda räntebidragen i Norrbottens län kan inte Prop. 1990/91: 144
anges särskilt eftersom de i redovisningshänseende behandlas som ränte-
bidrag enligt bostadsfinansieringsforordningen (1974: 946).

Jag tar först upp frågan om stöd för flerbarnsfamiljer för köp av egnahem.
I proposition 1990/91: 100 bil. 13 (s. 34) har jag förordat att stödformen
slopas i fråga om nya ärenden. I avvaktan på riksdagens ställningstagande till
förslaget har regeringen beslutat att lån och bidrag för ändamålet inte lämnas
för köp fr.o.m. den 1 februari 1991.1 fråga om äldre ärenden kan det enligt
min mening inte göras någon skillnad mellan stödet för köp av egnahem och
stödet för ny- och ombyggnad av bostäder. Nuvarande räntebidrag bör därför
även i dessa fall den 1 januari 1993 ersättas av realräntebidrag och kredit-
garanti för räntelån enligt samma ordning som skall gälla vid ny- och
ombyggnad.

Bidragsunderlaget bör vid övergången motsvara det belopp som enligt
nuvarande regler skulle ha legat till grund för beräkningen av räntebidrag. I
likhet med vad som skall gälla vid ny- och ombyggnad bör bidragsunderlaget
sedan förändras på samma sätt som ett tänkt räntelån.

Nettoräntesatsen år 1993 bör vara 70 % av den garanterade ränta som
skulle ha gällt enligt nuvarande regler och därefter årligen ökas i takt med
inflationen under föregående tolvmånadersperiod.

I fråga om förmånsrättsläget för pantsäkerhet för räntelån förordar jag att
samma regler skall gälla i dessa fall som jag har förordat i fråga om räntelån
vid ny- och ombyggnad av bostäder.

Av mina förslag följer att övergången kan genomföras utan att den
enskildes kapitalutgifter ökar. Med hänsyn till vad jag har förordat i det
föregående om eftergift av statens regressfordringar i kreditgarantisystemet
kommer den enskilde också att skyddas mot förlustrisker som uppstår på
grund av att fastighetsprisutvecklingen inom regionen eller på orten har varit
svagare än i riket som helhet.

För låntagare som avstår från realräntebidrag och statlig kreditgaranti för
räntelån förordar jag att nuvarande räntebidrag i dessa fall slopas den
1 januari 1993 och att ett extra räntebidrag betalas under två år på samma sätt
som jag har förordat i fråga om egnahem vid ny- och ombyggnad (avsnitt 6).

Jag övergår nu till frågan om räntebidrag enligt förordningen (1984: 614)
om lån för förvärv av vissa fastigheter som har förköpts enligt förköpslagen
(1967: 868), förordningen (1983: 40) om räntebidrag för underhållslån i
vissa fall, förordningen (1985: 352) om lån m.m. för gatukostnadsersättning
i vissa fall (upphävd 1990: 648), förordningen (1977: 332) om statligt stöd
till energibesparande åtgärder i bostadshus m.m. (upphävd 1980: 334) samt
4 a § förordningen (1982: 644) om lån för byggnadstekniska åtgärder i
bostadshus. Som har framgått av min redovisning av stödets omfattning är
antalet ärenden litet och beloppen begränsade. Med hänsyn till detta förordar
jag att stödformerna slopas. För att ge de berörda en rimlig tid för anpassning
bör dock avvecklingen ske i etapper. Med hänsyn till att avvecklingen i dessa
fall föreslås bli obligatorisk bör övergångsperioden vara något längre än jag

18

har förordat i de fall låntagare avstår från realräntebidrag och statlig Prop. 1990/91: 144
kreditgaranti.

I fråga om egnahem, för vilka skatteavdrag fortsättningsvis förutsätts
göras för hela bruttoräntan utan avräknande av räntebidrag, bör räntebidraget
beräknas med utgångspunkt från att den nuvarande räntesubventionen till
30 % ersätts av skatteminskning genom ränteavdrag. Överstigande bidrags-
belopp bör avvecklas i etapper under tre år med böljan den 1 januari 1993 på
så sätt att av överstigande bidragsbelopp år 1992 utbetalas 75 % år 1993,
50 % år 1994 och 25 % år 1995.

I fråga om hyres- och bostadsrättshus förordar jag att nuvarande
räntebidrag avvecklas i etapper under tre år med början den 1 januari 1993 på
så sätt att av bidragsbeloppet år 1992 utbetalas 75 % år 1993, 50 % år 1994
och 25 % år 1995.

8 Räntestöd vid förbättring av bostadshus

Mitt förslag: Det statliga räntestödet för förbättring av bostadshus
lämnas på lika villkor till schablonbeskattade och konventionellt
beskattade ägare av hyreshus.

Skälen för mitt förslag: Enligt förordningen (1983: 974) om statligt
räntestöd vid förbättring av bostadshus lämnas räntebidrag med lägre belopp
till konventionellt beskattade ägare av hyreshus än till övriga husägare. Det
ursprungliga motivet för differentieringen av räntestödet var att det ansågs
föreligga skillnader i skatteeffekter mellan ägarkategoriema. Det bör i
sammanhanget påminnas om att även den statliga fastighetskatten tidigare
differentierades av samma skäl. Mot bakgrund av att sådana differentieringar i
övrigt har slopats, både i fråga om fastighetsskatt och bostadspolitiskt stöd,
förordar jag att även differentieringen av räntestödet slopas. Den räntesats på
vilken räntebidrag grundas bör således vara densamma för enskilda ägare av
hyreshus som för närvarande gäller allmännyttiga bostadsföretag och
bostadsrättsföreningar. Med hänsyn till att enskilda ägare av hyreshus
utnyttjar stödet i mycket begränsad omfattning - främst därför att stödet inte
är förenligt med omedelbar avdragrätt för kostnader för åtgärder som
genomförs med sådant stöd - ökar statens kostnader som en följd av mitt
förslag i mycket begränsad omfattning.

9 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att godkänna vad jag har
förordat i fråga om

1. statlig kreditgaranti (avsnitt 3),

19

2. räntebidrag vid ny- och ombyggnad år 1992 (avsnitt 4),                  Prop. 1990/91: 144

3. ny bostadsfinansiering for hus med räntebidrag för ny- och ombyggnad

enligt nuvarande regler (avsnitt 5),

4. tillfälligt stöd för vissa låntagare med räntebidrag för ny- eller

ombyggnad enligt nuvarande regler (avsnitt 6),

5. övriga stödformer med räntebidrag (avsnitt 7) och

6. räntestöd vid förbättring av bostadshus (avsnitt 8).

10 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.

gotab 98350, Stockholm 1991

20