Sveriges antagande av rambeslut om penningtvätt m.m. Prop. 2000/01:58

Proposition 2000/01:58

Regeringens proposition
2000/01:58

Sveriges antagande av rambeslut om penningtvätt
m.m.

Prop.

2000/01:58

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 januari 2001

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det inom EU upprättade
utkastet till rambeslutet om penningtvätt, identifiering, spårande,
spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av
brott.

1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 58

Innehållsförteckning

Prop. 2000/01:58

1    Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3

2   Ärendet och dess beredning...............................................................4

3   Bakgrund............................................................................................5

3.1     Förverkandekonventionen...................................................5

3.2     EU:s gemensamma åtgärd om penningtvätt, identifiering,

spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel

och vinning av brott.............................................................6

4   Europeiska unionens rambeslut om penningtvätt, identifiering,

spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och
vinning av brott..................................................................................8

4.1     Bakgrund.............................................................................8

4.2     Rambeslutets innehåll.........................................................9

4.3     Antagande av rambeslutet.................................................11

4.4     Behovet av lagändring.......................................................12

5   Ekonomiska konsekvenser...............................................................16

Bilagal    Gemensam åtgärd...............................................................17

Bilaga 2     Utkast till rådets rambeslut................................................23

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 januari 2001......27

Prop. 2000/01:58

1       Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det inom EU upprättade
utkastet till rambeslut om penningtvätt, identifiering, spårande,
spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av
brott.

1 * Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 58

2 Ärendet och dess beredning

EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor antog den 3 december
1998 en gemensam åtgärd om penningtvätt, identifiering, spårande,
spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott
(EGT L 333, 9.12.1988, s. 1). Regeringens beslut om att anta den
gemensamma åtgärden fattades vid regeringssammanträde den 26
november 1998 (Ju98/3958). Den gemensamma åtgärden är i svensk
version fogad till denna proposition som bilaga 1.

Den gemensamma åtgärden är avsedd att komplettera Europarådets
konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av
vinning av brott av den 8 november 1990 (förverkandekonventionen) och
syftar till att förbättra medlemsstaternas samarbete när det gäller
penningtvätt, beslag och förverkande. Enligt den gemensamma åtgärden
skall medlemsstaterna se till att deras lagstiftning om förverkande och
penningtvätt är så generell som möjligt och kan tillämpas på alla typer av
brott. Det föreskrivs att medlemsstaterna skall ta bort eller begränsa sina
reservationer till förverkandekonventionens bestämmelser i dessa delar.

I samband med att Sverige ratificerade förverkandekonventionen
gjordes den förklaringen att artiklarna 2 (förverkande) och 6
(penningtvättsbrott) endast skulle tillämpas på vissa former av brott (SÖ
1996:19).

Den svenska lagstiftningen om penningtvätt ändrades den 1 juli 1999
(prop. 1998/99:19, bet. 1998/99:JuU8, rskr. 1998/99:134). Bl.a.
utvidgades kretsen av brott som kan vara förbrott till penningtvätt på ett
sådant sätt att förklaringen till artikel 6 kunde återkallas. Beslut om
återkallelse av förklaringen fattades vid regeringssammanträde den 10
juni 1999 (Jul999/2704/L5).

Den 17 juni 1999 beslutade regeringen genom tilläggsdirektiv (dir.
1999:48) att Förverkandeutredningen (Ju 1997:02) skulle ges i uppdrag
att undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas för att Sverige skall
kunna återkalla eller i största möjliga mån begränsa förklaringen till
artikel 2 i förverkandekonventionen. Utredningen skulle även lämna de
förslag till författningsändringar som den ansåg nödvändiga.
Förverkandeutredningen överlämnade sitt betänkande Effektivare
förverkandelagstiftning (SOU 1999:147) i januari 2000. Betänkandet har
rcmissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2OOO/33O).

Efter ikraftträdandet av Amsterdamfördraget presenterade Frankrike i
juli 2000 ett förslag till rambeslut som i tillämpliga delar skall ersätta och
skärpa den gemensamma åtgärden (EGT C 243, 24.8.2000, s. 9). Vid
ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor den 17 oktober 2000 nåddes
en principöverenskommelse om innehållet i rambeslutet.
Europaparlamentet har yttrat sig över förslaget. Avsikten är att
rambcslutet skall antas vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor
den 15-16 mars 2001 eller senast vid ministerrådet för rättsliga och
inrikes frågor den 28-29 maj 2001. Utkastet till rambeslut i senaste
svensk version är fogad till denna proposition som bilaga 2. Den
överenskomna texten avviker i vissa delar från Frankrikes ursprungliga
förslag. Bl.a. har vissa bestämmelser strukits. I den senaste versionen av
den överenskomna texten har detta markerats på så sätt att vissa artiklar

Prop. 2000/01:58

saknar innehåll. Omnumrering av artiklarna kommer att ske då texten,
efter sedvanlig språkgranskning, erhåller sin slutgiltiga utformning.
Rambeslutet har alltså ännu inte varit föremål för granskning av EU:s
juristlingvister. Det kan därför inte uteslutas att vissa språkliga
justeringar kommer att göras i texten. Därutöver kommer
artikelnumreringen att förändras. Några ändringar av innehållet i sak kan
dock inte förutses.

Prop. 2000/01:58

3      Bakgrund

3.1      Förverkandekonventionen

1 september 1990 antog Europarådets ministerråd en konvention om
penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott
(förverkandekonventionen). Syftet med konventionen är att stärka det
internationella samarbetet för att bekämpa allvarliga brott.

Artikel 2 i förverkandekonventionen innehåller bestämmelser om
åtgärder för förverkande som skall vidtas på nationell nivå. Punkten 1
anger att vaije part skall vidta sådana lagstiftningsåtgärder och andra
åtgärder som kan vara nödvändiga för att kunna förverka hjälpmedel vid
brott och vinning av brott eller egendom vars värde motsvarar sådan
vinning. Någon begränsning till vissa brott görs inte. Enligt punkten 2 i
samma artikel har emellertid parterna möjlighet att i samband med
tillträdet till konventionen förklara att bestämmelsen i punkten 1 skall
vara tillämplig endast beträffande vissa bestämda brott eller vissa
kategorier av brott.

Artikel 1 innehåller definitioner av vissa termer som skall gälla vid
konventionens tillämpning. Med vinning avses således varje ekonomisk
fördel av brottsliga gärningar. Den kan bestå av all slags egendom såväl
materiell som immateriell samt lös eller fast egendom. Hjälpmedel
definieras som all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis,
använts eller varit avsedd att användas för att begå brottslig gärning eller
brottsliga gärningar.

I samband med att konventionen ratificerades avgav Sverige bl.a. den
förklaringen att bestämmelsen i artikel 2, punkten 1 för Sveriges del skall
vara tillämplig på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott
som kan förverkas enligt bestämmelserna ' i brottsbalken,
narkotikastrafflagen (1968:64) eller lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel. Beträffande annan brottslighet förbehöll sig
Sverige rätten att, i den utsträckning så är motiverat med hänsyn till
brottstypen, föreskriva förverkande i mer begränsad omfattning (prop.
1995/96:49, bet. 1995/96:JuU10, rskr. 1995/96:59 samt SÖ 1996:19).
Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 1 november 1996.

3.2 EU:s gemensamma åtgärd om penningtvätt,
identifiering, spårande, spärrande, beslag och
förverkande av hjälpmedel och vinning av brott

I april 1997 antog ministerrådet en handlingsplan mot den organiserade
brottsligheten (EGT C 251, 15.8.1997, s. 1). Handlingsplanen godkändes
av Europeiska rådet i juni 1997. Planen innehåller 15 politiska riktlinjer
och 30 särskilda rekommendationer i vilka främst rådet uppmanas att
vidta en rad åtgärder inom olika områden. I handlingsplanen betonas
vikten av att varje medlemsstat har en väl utvecklad och omfattande
lagstiftning avseende penningtvätt och förverkande av vinning av brott. I
rekommendation 26 anges en rad åtgärder som bör vidtas på detta
område. Där uttalades bl.a. att kriminaliseringen av penningtvätt bör
göras så allmän som möjligt, att en rättslig grund bör skapas för bredast
möjliga befogenheter att utreda penningtvätt, att en studie bör företas i
syfte att förbättra möjligheterna att spåra och beslagta olagliga tillgångar
och att verkställa domstolsbeslut om förverkande av tillgångar som
härrör från organiserad brottslighet samt att regler om förverkande bör
införas som gör det möjligt att besluta om förverkande oberoende av om
gärningsmannen är närvarande eller inte. Antagandet av den gemen-
samma åtgärden utgjorde ett led i genomförandet av handlingsplanen.

Den gemensamma åtgärden kompletterar förverkandekonventionen
och syftar till att förbättra medlemsstaternas samarbete när det gäller
penningtvätt, beslag och förverkande. Enligt den gemensamma åtgärden
skall medlemsstaterna se till att deras lagstiftning om förverkande och
penningtvätt är så generell som möjligt och kan tillämpas på alla typer av
brott. Avsikten är att medlemsstaterna skall ta bort eller begränsa sina
reservationer till förverkandekonventionens bestämmelser i de delar som
rör penningtvätt och förverkande.

Reservationer mot förverkandekonventionen

Medlemsstaterna skall enligt artikel 1 se till att inga reservationer görs
eller vidhålls mot artiklarna 2 och 6 i förverkandekonventionen.

I punkten 1 a anges således att inga reservationer får göras eller
vidhållas mot artikel 2 i förverkandekonventionen om brottet bestraffas
med frihetsberövande eller frihetsberövandc åtgärd där högsta straffet är
mer än ett år. Bestämmelsen gäller dock inte reservationer som har gjorts
avseende förverkande av vinning av brott som bestraffas enligt
skattelagstiftning.

I punkten 1 b anges att inga reservationer skall göras eller vidhållas
mot artikel 6 i förverkandekonventionen beträffande “allvarliga brott”.
Till denna kategori av brott skall under alla förhållanden räknas de brott
som bestraffas med frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än
ett år, eller, när det gäller stater som har en minimitröskel för brott i sitt
rättssystem, brott som bestraffas med frihetsberövande eller
frihetsberövande åtgärd där lägsta straffet är mer än sex månader.

Prop. 2000/01:58

Värdeförverkande

Prop. 2000/01:58

Artikel 1 punkten 2 föreskriver att varje medlemsstat skall se till att dess
lagstiftning och förfaranden när det gäller förverkande av vinning av
brott även möjliggör värdeförverkande, såväl i inhemska förfaranden
som i förfaranden som inleds på begäran av annan stat. Medlemsstaterna
kan emellertid undanta förverkande av egendom vars värde motsvarar
vinning från brott i ringa fall.

Bestämmelser för att underlätta samarbetet när det gäller att identifiera,
spåra, spärra eller beslagta och förverka egendom

Artikel 1 punkten 3 föreskriver att varje medlemsstat skall se till att dess
lagstiftning och förfaranden ger den möjlighet att, på begäran från en
annan medlemsstat, identifiera och spåra misstänkt vinning av brott, om
det finns rimlig grund att misstänka att en brottslig handling har begåtts.
Sådan lagstiftning och sådana förfaranden skall göra det möjligt att ge
rättslig hjälp på ett så tidigt stadium som möjligt av en utredning och
medlemsstaterna skall för detta ändamål vara restriktiva med att utnyttja
de fakultativa vägransgrunder som anges i förverkandekonventionen.

Enligt artikel 2 skall varje medlemsstat utarbeta en användarvänlig
handledning som bl.a. skall innehålla upplysningar om var rådgivning
finns att tillgå och en redogörelse för vilken rättslig hjälp medlemsstaten
kan tillhandahålla för att identifiera, spåra, spärra eller beslagta och
förverka hjälpmedel och vinning av brott. Handledningarna skall bl.a.
tillställas generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd och hållas
uppdaterade av medlemsstaterna.

Genom artikel 3 åläggs medlemsstaterna att ge samma prioritet som
den som tillämpas vid inhemska förfaranden åt alla framställningar från
andra medlemsländer när det gäller att identifiera, spåra, spärra eller
beslagta och förverka tillgångar.

Artikel 4 innehåller bestämmelser om hur medlemsstaterna skall
förfara vid ansökan om rättslig hjälp. Medlemsstaterna skall uppmuntra
till direkta kontakter mellan utredare, undersökningsdomare och åklagare
i medlemsstaterna genom att på ett lämpligt sätt utnyttja tillgängliga
former för samarbete för att säkerställa att framställningar om rättslig
hjälp genom formella kanaler inte görs i onödan. Om det inte är möjligt
att verkställa en framställan om rättslig hjälp på det sätt som förväntas av
den ansökande staten, skall den anmodade staten, efter lämpligt samråd
med den ansökande staten och med iakttagande av nationell lagstiftning
och internationella åtaganden, sträva efter att tillgodose framställningen
på något annat sätt.

I artikel 5 föreskrivs att medlemsstaterna, när det inte strider mot deras
lagstiftning, skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att minimera
riskerna för att tillgångar skingras. I detta skall inbegripas de åtgärder
som kan erfordras för att tillgångar som är föremål för en framställan
från en annan medlemsstat skyndsamt skall kunna spärras eller tas i
beslag så att en senare begäran om förverkande inte motverkas.

I artikel 6 anges att medlemsstaterna skall säkerställa att det finns ett
system för att göra deras domstolar förtrogna med bästa rutiner för
internationellt samarbete när det gäller att identifiera, spåra, spärra eller

1** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 58

beslagta och förverka hjälpmedel vid brott och vinning av brott. Prop. 2000/01:58
Medlemsstaterna skall också säkerställa att lämplig utbildning enligt
bästa rutiner ges till alla utredare, undersökningsdomare, åklagare och
andra tjänstemän som berörs av internationellt samarbete om att
identifiera, spåra, spärra eller beslagta och förverka tillgångar. Slutligen
skall ordförandeskapet och berörda medlemsstater, när så är lämpligt, i
samarbete med det europeiska rättsliga nätverket och Europol, vid behov
anordna seminarier för tjänstemän från medlemsstaterna och andra
berörda sakkunniga för att främja och utveckla bästa rutiner och för att
uppmuntra till överensstämmande förfaranden.

Avslutande bestämmelser

Av artikel 7 framgår att rådet före utgången av år 2000 skall göra en
översyn av den gemensamma åtgärden.

Artikel 8 innehåller bestämmelser om att medlemsstaterna som
huvudregel skall vidta lämpliga åtgärder för att genomföra den
gemensamma åtgärden så snart den träder i kraft. Det gäller dock inte
åtagandet i artikel 1. I den mån detta åtagande kräver lagändringar åtar
sig medlemsstaterna att inom tre år efter det att den gemensamma
åtgärden trädde i kraft, för sina respektive parlament, lägga fram
lämpliga förslag till genomförande av artikeln.

Artikel 9 anger att den gemensamma åtgärden skall offentliggöras i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning och att den träder i kraft
samma dag som den offentliggörs.

4 Europeiska unionens rambeslut om
penningtvätt, identifiering, spårande,
spärrande, beslag och förverkande av
hjälpmedel till och vinning av brott

4.1 Bakgrund

Europeiska rådet (dvs. stats- och regeringscheferna i EU:s medlems-
stater) höll den 15-16 oktober 1999 ett särskilt möte i Tammerfors om
skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i EU.
Europeiska rådet ansåg att när det gäller nationell straffrätt bör insatserna
för att enas om gemensamma definitioner, grunder för åtal och påföljder i
ett första skede koncentreras till ett begränsat antal sektorer med särskild
betydelse, t.ex. ekonomisk brottslighet, innefattande bl.a. penningtvätt
(slutsats nr 48). Därutöver framhöll Europeiska rådet att det är fast
beslutet att se till att konkreta åtgärder vidtas för spårande, spärrande,
beslag och förverkande av vinning av brott (slutsats nr 51).

Beslutsformen gemensam åtgärd tillämpades i tredje pelaren före
Amsterdamfördragets ikraftträdande. Beslutsformen finns dock
fortfarande kvar i andra pelaren. Bland medlemsstaterna råder det delade
meningar om, och i så fall på vilket sätt, de gemensamma åtgärderna är
bindande för medlemsstaterna. Med anledning härav presenterade

Frankrike i juli 2000 ett förslag till rambeslut om penningtvätt, Prop. 2000/01:58
identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel
till brott och vinning av brott. En principöverenskommelse om innehållet
i rambeslutet träffades av ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor
den 17 oktober 2000. Europaparlamentet har yttrat sig över förslaget.

4.2 Rambeslutets innehåll

Reservationer mot 1990 års konvention

Artikel 1 i utkastet till rambeslut motsvarar innehållsmässigt artikel 1.1 i
den gemensamma åtgärden.

I punkten 1 a anges således att inga reservationer får göras eller
vidhållas mot artikel 2 i förverkandekonventionen om brottet bestraffas
med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är
mer än ett år. Medlemsstaterna får emellertid vidhålla reservationerna
mot artikel 2 i förverkandekonventionen när det gäller förverkande av
vinning av skattebrott under förutsättning att man såväl nationellt som
vid internationellt samarbete kan förverka sådan vinning genom
nationell, EG-rättslig eller internationell lagstiftning för indrivning av
skattefordringar.

I punkten 1 b anges att inga reservationer får göras eller vidhållas i
fråga om artikel 6 i förverkandekonventionen när det gäller “allvarliga
brott”. Till denna kategori av brott skall under alla förhållanden räknas
de brott som bestraffas med frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är
mer än ett år, eller, när det gäller stater som har en minimitröskel för
brott i sitt rättssystem, brott som bestraffas med frihetsberövande eller
frihetsberövande åtgärd där lägsta straffet är mer än sex månader.

Påföljder

Artikel 2 innebär att varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder
som är förenliga med dess påföljdssystem för att brotten enligt artiklarna
6.1 a och 6.1 b i förverkandekonventionen (dvs. penningtvättsbrott)
enligt artikel 1 b i rambeslutet skall vara underkastade frihetsberövande
straff, varvid det högsta straffet inte skall vara mindre än fyra år.

Vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor den 17 oktober 2000,
då principöverenskommelsen om innehållet i rambeslutet träffades,
enades också ministerrådet om att följande uttalande, såvitt avser artikel
2, skall tas till rådets protokoll vid antagandet av rambeslutet. “Rådet
erkänner att vid fastställandet av en minimitröskel för det högsta straffet
bör överensstämmelse mellan de interna straffsystemen fortfarande
beaktas. Rådet anser vidare att det är lämpligt, när en gemensam åtgärd
vidtas avseende vissa straffbara gärningar, att i vaije enskilt fall pröva
om det är nödvändigt att fastställa en minimitröskel för det högsta straffet
för att inrätta ett område av säkerhet, frihet och rättvisa.”

Värdeförverkande

Artikel 3, som i stort sett motsvarar artikel 1.2 i den gemensamma
åtgärden, föreskriver att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som
krävs för att dess lagstiftning och förfaranden när det gäller förverkande
av vinning av brott även, åtminstone i de fall där denna vinning inte är
åtkomlig, skall möjliggöra förverkande av egendom till ett värde
motsvarande vinningens. Detta skall gälla både i rent inhemska
förfaranden och i förfaranden som inleds på begäran av en annan
medlemsstat, innefattande begäran om verkställighet av utländska beslut
om förverkande. Medlemsstaterna kan emellertid undanta förverkande av
egendom vars värde motsvarar vinning av brott i fall där detta värde är
lägre än 4 000 euro. Orden egendom, vinning och förverkande skall ha
samma betydelse som i artikel 1 i förverkandekonventionen.

Behandling av framställningar om rättslig hjälp

Artikel 5 motsvarar artikel 3 i den gemensamma åtgärden och anger att
medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att alla
framställningar från andra medlemsstater när det gäller identifiering,
spårande, spärrande eller beslag och förverkande av tillgångar skall
behandlas med samma prioriteringsgrad som den som tillämpas vid
inhemska förfaranden.

Upphävande av gällande bestämmelser

Artikel 7 anger att artiklarna 1, 3, 5.1 och 8.2 i den gemensamma
åtgärden skall upphöra att gälla genom rambeslutet. Av denna artikel
framgår således vilka bestämmelser i den gemensamma åtgärden som
inte skall vara tillämpliga efter antagandet av utkastet till rambeslut samt,
motsatsvis, vilka bestämmelser som skall fortsätta att tillämpas i den
form som föreskrivs i den gemensamma åtgärden.

Genomförande

Artikel 8 föreskriver att medlemsstaterna senast den 31 december 2002
skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa rambeslutet.
Medlemsstaterna skall senast den 1 mars 2003 till rådets
generalsekretariat och kommissionen överlämna texterna till de
bestämmelser genom vilka deras åtaganden enligt rambeslutct har
överförts till nationell lagstiftning.

Prop. 2000/01:58

Territoriellt tillämpningsområde

I artikel 8 a anges att rambcslutet skall tillämpas på Gibraltar så snart
tillämpningen av 1990 års konvention har utsträckts till Gibraltar.

10

Ikraftträdande

Prop. 2000/01:58

I artikel 9 anges att rambeslutet träder i kraft samma dag som det
offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

4.3 Antagande av rambeslutet

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner utkastet till Europeiska
unionens rambeslut om penningtvätt, identifiering, spårande
spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av
brott.

Skälen för regeringens förslag: Den ökade rörligheten mellan olika
länder har tillsammans med införandet av modem informationsteknik lett
till att brottsligheten, särskilt den ekonomiska, i betydligt större
utsträckning än tidigare är gränsöverskridande. Denna utveckling ställer
utan tvekan ökade krav på det internationella samarbetet.

En allmän förutsättning för att internationellt samarbete skall kunna
fungera väl är att de berörda ländernas nationella regler när det gäller
penningtvättbrott och förverkande inte skiljer sig åt mera markant. Den
nationella straffrätten och straffprocessrätten bildar nämligen i de flesta
fall ramen för hur långt vaije land är berett att sträcka sig i fråga om
internationellt straffrättsligt samarbete.

Sverige har under lång tid prioriterat åtgärder mot ekonomisk
brottslighet. Det finns därför ett starkt svenskt intresse av att det
internationella samarbetet när det gäller möjligheterna att ingripa mot
penningtvätt och att förverka vinning från brott görs så omfattande som
möjligt. Rambeslutets bestämmelser ligger därför väl i linje med
Sveriges intressen.

För att Sverige skall uppfylla åtagandena enligt rambeslutet krävs dock
att Sveriges förklaring till artikel 2 i förverkandekonventionen begränsas
på så sätt att den endast kan tillämpas på brott för vilka är föreskrivet
fängelse i högst ett år.

I det arbete som föregick Sveriges anslutning till förverkande-
konventionen uttalade regeringen att målsättningen bör vara att
förverkandekonventionens bestämmelser skall få en så vidsträckt
tillämpning som möjligt. Vid framtida överväganden beträffande
förverkandebestämmelser som är knutna till olika brottstyper bör därför
hänsyn tas till förverkandekonventionens bestämmelser (prop.
1995/96:49, s. 11). Riksdagen gjorde inte någon annan bedömning (bet.
1995/96:JuUlO, rskr. 1995/96:59).

Regeringen anser mot angiven bakgrund att Sverige bör verka för ett
antagande av rambeslutet. Eftersom ett rambeslut enligt artikel 34.2 b i
Fördraget om Europeiska unionen är bindande för medlemsstaterna och
då det nu aktuella rambeslutet innehåller bestämmelser som föranleder
ändring av en förklaring till förverkandekonventionen som godkänts av
riksdagen, gör regeringen bedömningen att riksdagens godkännande skall
inhämtas innan Sverige röstar för ett antagande av rambeslutet i
ministerrådet.

11

4.4

Behovet av lagändring

Prop. 2000/01:58

Regeringens bedömning: Svensk lagstiftning uppfyller i allt
väsentligt de krav som följer av rambeslutet. Bestämmelsen i artikel 1
a i den gemensamma åtgärden respektive rambeslutet innebär dock att
Sverige bör begränsa sin förklaring till artikel 2 i
förverkandekonventionen. En slutlig analys av vilket
lagstiftningsbehov en sådan begränsning föranleder bör anstå till
beredningen av Förverkandeutredningens betänkande Effektivare
förverkandelagstiftning (SOU 1999:147).

Skälen för regeringens bedömning:

Penningtvättbrott

Bestämmelsen om penningtvättbrott i artikel 1 b i den gemensamma
åtgärden respektive rambeslutet kräver inte några lagstiftningsåtgärder.
Den svenska lagstiftningen om penningtvätt ändrades den 1 juli 1999
(prop. 1998/99:19, bet. 1998/99:JuU8, rskr. 1998/99:134). Bl.a.
utvidgades kretsen av de brott som kan vara förbrott till penningtvätt på
ett sådant sätt att förklaringen till artikel 6 i förverkandekonventionen
kunde återkallas. Detta skedde genom regeringsbeslut den 10 juni 1999
(JU1999/2704/L5).

Inte heller rambeslutets bestämmelse i artikel 2 om ett minsta
gemensamt maximistraff för penningtvättsbrott kräver ändring av svensk
lag. Bestämmelsen innebär nämligen att de förfaranden som anges i
artikel 6.1a och 6.1 b i förverkandekonventionen skall vara underkastade
frihetsstraff, varvid det högsta straffet inte skall understiga fyra år. De
angivna förfarandena är enligt svensk rätt straffbara såsom häleri, eller
penninghäleri i 9 kap. 6 och 6 a §§ brottsbalken. Maximistraffet för grovt
häleri respektive penninghäleri är sex års fängelse.

Rambeslutets övriga bestämmelser (förverkande av värdet och
behandling av framställningar om ömsesidig rättslig hjälp) återfinns även
i den gemensamma åtgärden (artiklarna 1.2 och 3). Bestämmelserna
innebär att medlemsstaterna åtar sig att se till att deras lagstiftning
medger inte bara sak- utan också värdeförverkande, såväl i nationella
förfaranden som i förfaranden som inleds på begäran av främmande stat,
inbegripet verkställighet av utländska värdeförverkanden samt att
framställningar från andra medlemsstater skall behandlas med samma
prioriteringsgrad som den som tillämpas vid inhemska förfaranden.
Därutöver innehåller den gemensamma åtgärden ett antal bestämmelser
som syftar till att effektivisera det internationella rättsliga samarbetet i
brottmål.

Den svenska lagstiftningen torde väl uppfylla dessa krav. För en
närmare redogörelse i dessa delar hänvisas till regeringens proposition
Internationell rättslig hjälp i brottmål (1999/2000:61). I propositionen ges
en utförlig redogörelse för den gemensamma åtgärdens bestämmelser i
ovan angivna delar och hur de förhåller sig till den svenska
lagstiftningen.

12

Sveriges tillträde till förverkandekonventionen

I det arbete som föregick Sveriges tillträde till förverkandekonventionen
gjorde regeringen bl.a. följande uttalanden när det gäller konventionens
bestämmelser om förverkande (se prop. 1995/96:49 s. 10-11).

Begreppet utbyte av brott torde i allt väsentligt motsvara vinning med den
innebörd som detta uttryck har enligt förverkandekonventionen. Trots det ger
konventionens förverkandebestämmelser anledning till vissa
tillämpningsproblem. Även om förverkande av utbyte kan komma i fråga vid
brottsbalksbrotten och många brott enligt specialstraffrätten, så sträcker sig
lagstiftningen inte alltid lika långt som förverkandekonventionen. Detta gäller
t.ex. lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen).
Enligt 9 § kan sålunda i fråga om egendom som varit föremål för
varusmugglingsbrott endast egendomen eller, om egendomen inte längre finns i
behåll, dess värde förklaras förverkat. Förverkande kan alltså inte ske i fråga om
annat utbyte av ett varusmugglingsbrott.

Även hjälpmedel skall kunna förverkas enligt artikel 2. Med hjälpmedel
avses enligt artikel 1 egendom som har använts eller “varit avsedd att användas”
vid brott. Detta senare går längre än vad som är generellt möjligt att förverka
enligt svensk lag, även om egendom av detta slag i många fall kan förverkas
enligt 36 kap. 2 eller 3 § brottsbalken.

Något behov av en generell utvidgning av möjligheterna till förverkande kan
enligt regeringens mening inte anses föreligga. Frågan om hur långt dessa
möjligheter skall sträcka sig får i stället övervägas särskilt för varje brott. Det
skulle föra för långt att i detta sammanhang göra sådana överväganden. Enligt
regeringens mening bör den möjlighet att begränsa bestämmelsens tillämpning
som står till buds därför utnyttjas av Sverige.

Syftet med konventionen är att komma åt framför allt allvarligare former av
kriminalitet. De bestämmelser som är av central betydelse för förverkande av
vinning av sådan brottslighet återfinns i brottsbalken och narkotikastrafflagen
(1968:64). Förverkandebestämmelserna i båda dessa lagar är utformade på ett
sådant sätt att konventionens förverkandebestämmelser inte ger någon anledning
till tillämpningsproblem, varför artikel 2 för Sveriges del generellt bör kunna
gälla utbyte och hjälpmedel för vilka förverkande enligt dessa lagar kan komma
i fråga.”

Lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel har utarbetats med
narkotikastrafflagen som förebild, varför även möjligheterna till förverkande
överensstämmer med dem som ges enligt sistnämnda lag.

Den förklaring som Sverige, i enlighet med artikel 2, punkt 2 avger bör...
vara utformad så att den klargör att möjligheter till förverkande ges också vid
annan brottslighet än enligt brottsbalken, narkotikastrafflagen och lagen om
förbud mot vissa dopningsmedel, om än att förutsättningarna vid andra brott kan
vara något mer restriktiva. Detta bör kunna åstadkommas genom att Sverige i sin
förklaring anger att Sverige beträffande annan brottslighet än brottsbalken,
narkotikastrafflagen och lagen om förbud mot vissa dopningsmedel förbehåller
sig rätten att, i den utsträckning så är motiverat med hänsyn till brottstypen,
föreskriva förverkande i mer begränsad omfattning.

Som tidigare framhållits anser regeringen att målsättningen bör vara att
förverkandekonventionens bestämmelser skall få en så vidsträckt tillämpning
som möjligt. Vid framtida överväganden beträffande förverkandebestämmelser

Prop. 2000/01:58

13

knutna till olika brottstyper bör därför hänsyn tas till förverkandekonventionens Prop. 2000/01:58
bestämmelser.

Riksdagen gjorde inte någon annan bedömning än regeringen i ovan
redovisade delar (bet. 1995/96:JuU10, rskr. 1995/96:59).

Betänkandet Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147)

Förverkandeutredningen har i enlighet med sina direktiv behandlat
frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas för att Sverige skall kunna
återkalla eller i största möjliga mån begränsa sin förklaring till artikel 2 i
förverkandekonventionen. I sitt betänkande konstaterar utredningen att
den under sitt utredningsarbete inte hört några önskemål om vidgade
möjligheter att förverka hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken. För att
regleringen bättre skall motsvara förverkandekonventionens krav föreslår
utredningen dock att 36 kap. 2 § brottsbalken kompletteras på så sätt att
förverkande under de i paragrafen i övrigt angivna betingelserna kan ske
även av föremål som varit avsedda att komma till brottslig användning,
förutsatt att brottet i fråga fullbordats eller kommit till straffbart försök
eller straffbar förberedelse eller stämpling. Därutöver föreslår
utredningen att bestämmelserna i 36 kap. 1 § brottsbalken om
förverkande av utbyte av brott skall, om inte annat är föreskrivet, gälla
även i fråga om utbyte av utanför balken straffbelagda gärningar för vilka
stadgas fängelse i mer än ett år. Motsvarande utvidgning föreslås också i
fråga om tillämpningsområdet för bestämmelserna i 36 kap. 2 §
brottsbalken om förverkande av egendom som har använts eller varit
avsedd att användas som hjälpmedel vid brott. Vidare skulle de
specialstraffrättsliga författningar som redan i dag innehåller regler om
förverkande kompletteras i den mån detta är påkallat med hänsyn till den
gemensamma åtgärden.

Utredningens förslag i dessa delar har endast kommenterats av ett par
remissinstanser. Svea hovrätt instämmer i att behovet av vidgade
möjligheter till hjälpmedelsförverkande inte kan anses särskilt uttalat,
men har i övrigt inget att erinra mot de föreslagna ändringarna. Inte
heller Stockholms tingsrätt har något att erinra mot den föreslagna
utvidgningen.

Behovet av lagändringar

Som framgår av redovisningen ovan har Sverige inte gjort någon
reservation mot artikel 2 i förverkandekonventionen såvitt avser
brottsbalken, narkotikastrafflagen och dopningslagen. För brott enligt
dessa lagar gäller således konventionens förverkandebestämmelser utan
inskränkning. Vid ratifikationen av förverkandekonventionen gjordes
alltså den bedömningen att förverkandebestämmelserna i dessa lagar är
utformade på ett sådant sätt att konventionens bestämmelser uppfylls.

Sveriges förklaring till artikel 2 i förverkandekonventionen innebär
således att det beträffande annan specialstraffrättslig lagstiftning än
narkotikastrafflagen och dopningslagen, i den utsträckning så är

14

motiverat med hänsyn till brottstypen, kan föreskrivas förverkande i mer
begränsad omfattning.

Som angetts ovan konstaterades vid tillträdet till konventionen att de
svenska reglerna om förverkande av utbyte av brott i stor utsträckning
medger förverkande beträffande allvarlig brottslighet, men att
lagstiftningen i vissa fall inte sträckte sig tillräckligt långt. Som också
redogjorts för ovan nämndes som huvudsakligt exempel
förverkandebestämmelsen i 9 § varusmugglingslagen. Varusmugglings-
lagen ersattes den 1 januari 2001 av lagen (2000:1225) om straff för
smuggling (prop. 1999/2000:124, bet. 2000/01:JuU2, rskr. 2000/01:28).
Enligt den nya lagen skall även utbyte av brott och ersättning för
brottsomkostnader kunna förverkas i sådan utsträckning som förutsätts
enligt förverkandekonventionen.

Mot denna bakgrund framstår det som rimligt att anta att några mer
omfattande lagstiftningsåtgärder inte behöver vidtas för att Sverige skall
kunna begränsa sin förklaring till artikel 2 i förverkandekonventionen i
enlighet med vad som tidigare sagts. Det kan emellertid inte helt
uteslutas att det på något område i lagstiftningen kan finnas straffrättsliga
bestämmelser som inte är förenade med de möjligheter till förverkande
som förutsätts för en sådan begränsning av förklaringen och som därför
nödvändiggör lagändring. En möjlighet att redan i detta sammanhang
uppfylla ett eventuellt behov av lagstiftning vore att omedelbart
genomomföra Förverkandeutredningens förslag till utvidgning av
tillämpningsområdet för brottsbalkens bestämmelser om förverkande av
utbyte av brott och hjälpmedel vid brott. Enligt regeringens mening kan
det emellertid, särskilt med hänsyn till den reform som redan har
genomförts i fråga om smugglingsbrotten, ifrågasättas om det föreligger
behov av en så generell reglering av möjligheten till förverkande som
Förverkandeutredningen har föreslagit. Som tidigare nämnts har förslaget
kommenterats av endast ett fåtal av remissinstanserna. Även om dessa i
huvudsak förklarat sig inte ha något att erinra mot den föreslagna
lösningen är det regeringens uppfattning, att förslaget bör underkastas
ytterligare analys, bl.a. avseende vilka konsekvenser detta kan tänkas få i
förhållande till vissa specialstraffrättsliga bestämmelser.

Regeringen anser således att såväl frågan om det över huvud taget
behövs någon lagstiftning för att kunna begränsa förklaringen till artikel
2 i förverkandekonventionen som frågan om hur denna i så fall bör
utformas behöver övervägas ytterligare. Dessa överväganden bör
lämpligen ske i samband med den fortsatta beredningen av För-
verkandeutredningens betänkande. Regeringen avser att senast i början
av 2002 återkomma till riksdagen med de förslag som den beredningen
utmynnar i. Som tidigare nämnts skall medlemsländerna ha vidtagit
nödvändiga åtgärder för att uppfylla rambeslutet senast den 31 december
2002. Med hänsyn till det intresse Sverige har av att rambeslutet antas,
och då svensk lagstiftning redan i dag i allt väsentligt synes uppfylla de
krav som följer av rambeslutet, anser regeringen emellertid att
antagandet av rambeslutet inte bör fördröjas i avvaktan på det slutliga
ställningstagandet till lagstiftningsbehovet.

Prop. 2000/01:58

15

Ekonomiska konsekvenser

Prop. 2000/01:58

Regeringen gör bedömningen att antagandet av det kommande
rambeslutet och begränsningen av förklaringen till artikel 2 i
förverkandekonventionen inte föranleder några ökade kostnader för
staten.

16

GEMENSAM ÅTGÄRD av den 3 december 1998 antagen av rådet
på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om
penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och
förverkande av hjälpmedel och vinning av brott (98/699/RIF)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT OM FÖLJANDE
GEMENSAMMA ÅTGÄRD

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K
3.2 b i detta,

med beaktande av Förenade kungarikets initiativ,

med beaktande av den handlingsplan från högnivågruppen för frågor som
rör organiserad brottslighet som godkändes av Europeiska rådet i
Amsterdam den 16-17 juni 1997, särskilt rekommendation 26 b om bättre
möjligheter att spåra och beslagta vinning av brott,

efter granskning av Europaparlamentets synpunkter efter
ordförandeskapets hörande i enlighet med artikel K 6 i Fördraget om
Europeiska unionen,

med beaktande av de gemensamma åtgärderna av den 5 december 1997
om införande av en ordning för utvärdering av tillämpning och
genomförande på nationell nivå av internationella åtaganden i kampen
mot den organiserade brottsligheten1 respektive av den 19 mars 1998 om
införande av ett utbytes-, utbildnings- och samarbetsprogram riktat till
personer med ansvar för kampen mot organiserad brottslighet (Falcone-
programmet)2,

med hänsyn till medlemsstaternas åtagande när det gäller principerna i
Europarådets konvention från 1990 om penningtvätt, efterforskning,
beslag och förverkande av vinning av brott,

med beaktande av den föreslagna gemensamma åtgärden om att göra
deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens
medlemsstater till ett brott, och med särskilt beaktande av de brott som
omfattas av den gemensamma åtgärden,

med hänsyn till kraven i rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991
om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för
tvättning av pengar3 och de 40 rekommendationer angående bekämpande
av penningtvätt som gjorts av finansiella aktionsgruppen mot
penningtvätt (FATF) i versionen från 1996 och särskilt rekommendation
4,

1 EGT L 344, 15.12.1997, s. 7.

2 EGT L 99, 31.3.1998, s. 8.

3EGTL 166, 28.6.1991, s. 77.

Prop. 2000/01:58

Bilaga 1

17

med beaktande av den gemensamma åtgärden av den 17 december 1996
om tillnärmning av Europeiska unionens medlemsstaters lagstiftning och
praktiska tillämpning för att bekämpa narkotikamissbruk samt förebygga
och bekämpa olaglig narkotikahandel4,

med tanke på det gemensamma målet att förbättra samordningen mellan
brottsbekämpande myndigheter,

med erinran om den gemensamma åtgärden om inrättande av ett
europeiskt rättsligt nätverk som antogs av rådet den 29 juni 19985,

med beaktande av att möjligheten att avbryta brottslig verksamhet på
området för organiserad brottslighet förbättras genom effektivare
samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller att identifiera, spåra,
spärra eller beslagta och förverka tillgångar som härrör från brott,

med beaktande av att inbördes överensstämmande rutiner effektiviserar
det europeiska samarbetet när det gäller att identifiera, spåra, spärra,
beslagta och förverka olagliga tillgångar,

med beaktande av att det i rekommendation 16 i den ovan nämnda
handlingsplanen om bekämpande av den organiserade brottsligheten
framhålls att det är nödvändigt att påskynda förfarandena för rättsligt
samarbete i frågor med anknytning till organiserad brottslighet och att
kraftigt minska dröjsmålen vid överföring av, och svar på,
framställningar,

med hänsyn till medlemsstaternas anslutning till 1959 års europeiska
konvention om inbördes rättshjälp i brottmål,

mot bakgrund av Förenta nationernas konvention mot olaglig hantering
av narkotika och psykotropa ämnen från 1988 och Förenta nationernas
generalförsamlings extra session om narkotika år 1998,

med erkännande av de landvinningar som har gjorts genom 1996 års
Dublinseminarium om förverkande av tillgångar genom att hindren för
effektivt samarbete identifierades,

med förutsättningen att de samarbetsformer som fastställs i denna
gemensamma åtgärd inte påverkar andra former av bilateralt eller
multilateralt samarbete.

Prop. 2000/01:58

Bilaga 1

4 EGT L 342, 31.12.1996. s. 6.

5 EGT L 191, 7.7.1998, s. 4.

18

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. För att få till stånd effektivare åtgärder mot den organiserade
brottsligheten skall medlemsstaterna se till att inga reservationer görs
eller vidhålls mot följande artiklar i Europarådets konvention från 1990
om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av
brott (nedan kallad 1990 års konvention):

a)  Artikel 2; om brottet bestraffas med frihetsberövande eller
frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år.

b) Artikel 6; om det gäller allvarliga brott. Sådana brott bör under alla
förhållanden innefatta de brott som bestraffas med frihetsberövande eller
frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år, eller, när det
gäller de stater som har en minimitröskel för brott i sitt rättssystem, brott
som bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där
lägsta straffet är mer än sex månader.

Led a skall inte påverka reservationer som har gjorts avseende
förverkande av vinning av brott som bestraffas enligt skattelagstiftning.

2. Varje medlemsstat skall se till att dess lagstiftning och förfaranden när
det gäller förverkande av vinning av brott även möjliggör förverkande av
egendom vars värde motsvarar sådan vinning, både i rent inhemska
förfaranden och i förfaranden som inleds på begäran av en annan
medlemsstat, inbegripet begäran om verkställighet av utländska beslut
om förverkande. Medlemsstaterna kan emellertid undanta förverkande av
egendom vars värde motsvarar vinning från brott i ringa fall. Orden
“egendom”, “vinning” och “förverkande” skall ha samma betydelse som
i artikel 1 i 1990 års konvention.

3. Varje medlemsstat skall se till att dess lagstiftning och förfaranden ger
den möjlighet att, på begäran från en annan medlemsstat, identifiera och
spåra misstänkt vinning av brott, om det finns rimlig grund att misstänka
att en brottslig handling har begåtts. Sådan lagstiftning och sådana
förfaranden skall göra det möjligt att ge rättshjälp på ett så tidigt stadium
som möjligt av en utredning och medlemsstaterna kommer för detta
ändamål att sträva efter att gentemot andra medlemsstater vara restriktiva
med att utnyttja de fakultativa vägransgrunder som anges i artikel 18.2
och 18.3 i 1990 års konvention.

Artikel 2

1. Varje medlemsstat skall inom ramen för verksamheten i det europeiska
rättsliga nätverket utarbeta en användarvänlig handledning som
innehåller upplysningar om var rådgivning finns att tillgå och som
redogör för vilken rättshjälp medlemsstaten kan tillhandahålla för att
identifiera, spåra, spärra eller beslagta och förverka hjälpmedel och
vinning av brott. Handledningen skall även innehålla uppgift om

Prop. 2000/01:58

Bilaga 1

19

samtliga viktiga begränsningar i fråga om sådan rättshjälp och vilken
information som de ansökande staterna skall tillhandahålla.

2. Generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd skall tillställas de
handledningar som i avses i punkt 1 och skall översätta dem till de
officiella språken vid Europeiska gemenskapens institutioner.
Generalsckretariatet skall sända handledningarna till medlemsstaterna,
det europeiska rättsliga nätverket och Europol.

3. Varje medlemsstat skall se till att den handledning som avses i punkt 1
hålls uppdaterad och att samtliga ändringar skickas till rådets
gencralsekretariat för att översättas och skickas ut i enlighet med punkt 2.

Artikel 3

Medlemsstaterna skall ge samma prioritet som den som tillämpas vid
inhemska förfaranden åt alla framställningar från andra medlemsstater
när det gäller att identifiera, spåra, spärra eller beslagta och förverka
tillgångar.

Artikel 4

1.  Medlemsstaterna skall uppmuntra till direkta kontakter mellan
utredare, undersökningsdomare och åklagare i medlemsstaterna genom
att på lämpligt sätt utnyttja tillgängliga former för samarbete för att
säkerställa att framställningar om rättshjälp genom formella kanaler inte
görs i onödan. När det är nödvändigt med en formell framställan skall
den ansökande staten se till att den är korrekt utformad och uppfyller
samtliga krav i den anmodade staten.

2. När det inte är möjligt att verkställa en framställan om rättshjälp på det
sätt som förväntas av den ansökande staten, skall den anmodade staten,
efter lämpligt samråd med den ansökande staten och med fullt
iakttagande av nationell lagstiftning och internationella åtaganden, sträva
efter att tillgodose framställningen på något annat sätt.

3. Medlemsstaterna skall överlämna en framställan om rättshjälp så snart
som den exakta arten av den rättshjälp som erfordras har fastställts och,
när en framställan har markerats med “brådskande” eller en tidsfrist har
angivits, förklara skälen för detta.

Artikel 5

1. Medlemsstaterna skall, när det inte strider mot deras lagstiftning, vidta
alla nödvändiga åtgärder för att minimera riskerna för att tillgångar
skingras. I detta skall inbegripas de åtgärder som kan erfordras för att
tillgångar som är föremål för en framställan från en annan medlemsstat
skyndsamt skall kunna spärras eller tas i beslag så att en senare begäran
om förverkande inte motverkas.

Prop. 2000/01:58

Bilaga 1

20

2. Om det vid behandlingen av en framställan om rättshjälp i ett område i
en medlemsstat uppstår behov att vidta ytterligare efterforskningar i ett
annat område i denna medlemsstat skall medlemsstaten, under
förutsättning att detta inte strider mot dess lagstiftning, vidta alla åtgärder
som är möjliga för att den nödvändiga rättshjälpen skall kunna ges utan
att någon ytterligare skriftlig framställan behöver göras.

3. Om verkställandet av en framställan medför att det är nödvändigt att
göra ytterligare efterforskningar avseende en angränsande fråga, och den
ansökande staten lämnar in en kompletterande skriftlig framställan, skall
den anmodade staten, under förutsättning att detta inte strider mot dess
lagstiftning, vidta alla åtgärder som är möjliga för att påskynda
verkställandet av en sådan kompletterande framställan.

Artikel 6

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns ett system för att göra
deras domstolar förtrogna med bästa rutiner vid internationellt samarbete
när det gäller att identifiera, spåra, spärra eller beslagta och förverka
hjälpmedel och vinning av brott.

2. Medlemsstaterna skall säkerställa att lämplig utbildning enligt bästa
rutiner ges till alla utredare, undersökningsdomare, åklagare och andra
tjänstemän som berörs av internationellt samarbete om att identifiera,
spåra, spärra eller beslagta och förverka tillgångar.

3. Ordförandeskapet och berörda medlemsstater skall, när så är lämpligt i
samarbete med det europeiska rättsliga nätverket och Europol, vid behov
anordna seminarier för tjänstemän från medlemsstaterna och andra
berörda sakkunniga för att främja och utveckla bästa rutiner och för att
uppmuntra till överensstämmande förfaranden.

Artikel 7

Rådet skall före utgången av år 2000 göra en översyn av denna
gemensamma åtgärd mot bakgrund av resultaten från tillämpningen av
den gemensamma åtgärden av den 5 december 1997 om införande av en
ordning för utvärdering av tillämpning och genomförande på nationell
nivå av internationella åtaganden i kampen mot den organiserade
brottsligheten.

Artikel 8

1. Medlemsstaterna skall om inte annat följer av punkt 2 vidta alla
lämpliga åtgärder för att genomföra denna gemensamma åtgärd så snart
som den träder i kraft, och de skall se till att dess innehåll kommer till
deras relevanta nationella och lokala myndigheters kännedom.

Prop. 2000/01:58

Bilaga 1

2. Medlemsstaterna skall, inom tre år efter det att denna gemensamma
åtgärd har trätt i kraft, lägga fram lämpliga förslag till genomförande av

21

artikel 1 för övervägande av de behöriga myndigheterna, i syfte att anta
dem.

Artikel 9

Denna gemensamma åtgärd skall offentliggöras i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning och träder i kraft samma dag som den
offentliggörs.

Utfärdad i Bryssel den 3 december 1998.

På rådets vägnar

K. SCHLÖGL

Ordförande

Prop. 2000/01:58

Bilaga 1

22

RÅDETS RAMBESLUT .../.../RIF

av den

om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag
och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR FATTAT DETTA
RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 31
a, 31 c, 31 e och artikel 34.2 b i detta,

med beaktande av Republiken Frankrikes initiativ,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och

av följande skäl:

1. Rådet har antagit gemensam åtgärd 98/699/RIF om penningtvätt,
identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel
till och vinning av brott6.

2.  Ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i
Tammerfors den 15-16 oktober 1999 och ordförandeskapets slutsatser
från Europeiska rådets möte i Wien den 11-12 december 1998 bör
beaktas.

3. (...)

4. Europeiska rådet konstaterar att den grova brottsligheten får allt större
konsekvenser på skatte- och tullområdet och uppmanar medlemsstaterna
att utan reservationer lämna ömsesidig rättslig hjälp (tidigare inbördes
rättshjälp) vid utredning och åtal av grov ekonomisk brottslighet.

5. Europeiska rådet rekommenderar tillnärmning av straffrätten och
förfarandena vid penningtvätt (t.ex. förverkande av medel) samt klargör
att definitionen av brottslig verksamhet som utgör förbrott till
penningtvätt bör vara enhetlig och tillräckligt omfattande i alla
medlemsstaterna.

5 a. Europeiska rådet i Tammerfors ansåg att när det gäller nationell
straffrätt bör insatserna för att enas om gemensamma definitioner,
grunder för åtal och påföljder i ett första skede koncentreras till ett
begränsat antal sektorer med särskild betydelse, t.ex. ekonomisk
brottslighet.

5 b. Europeiska rådet i Tammerfors konstaterade att penningtvätt är en
central del i den organiserade brottsligheten och att den bör utrotas
varhelst den förekommer. Det är fast beslutet att se till att det vidtas

Prop. 2000/01:58

Bilaga 2

6 EGT L 333, 9.12.1998, s. 1.

23

konkreta åtgärder för spårande, spärrande, beslag och förverkande av
vinning av brott.

6. Medlemsstaterna har anslutit sig till principerna i Europarådets
konvention från 1990, nedan kallad “1990 års konvention”, om
penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Reservationer mot 1990 års konvention

För att förstärka kampen mot den organiserade brottsligheten skall
medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att inga reservationer
skall göras eller vidhållas mot följande artiklar i 1990 års konvention:

a)  Artikel 2, om brottet bestraffas med frihetsberövande eller
frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år.

Medlemsstaterna skall emellertid kunna vidhålla reservationerna mot
artikel 2 i 1990 års konvention när det gäller förverkande av vinning av
skattebrott endast för att möjliggöra ett förverkande av sådan vinning
både på ett nationellt plan och inom ramen för det internationella
samarbetet, på grundval av rättsliga instrument på nationell och
internationell nivå och gemenskapsnivå för indrivning av
skattefordringar.

b) Artikel 6, om det gäller allvarliga brott. Sådana brott bör under alla
förhållanden innefatta de brott som bestraffas med frihetsberövande eller
frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år, eller, när det
gäller de stater som har en minimitröskel för brott i sitt rättssystem, brott
som bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där
lägsta straffet är mer än sex månader.

Artikel 2
Påföljder

Varje medlemsstat skall, i överensstämmelse med sitt straffsystem, vidta
de åtgärder som krävs för att brotten enligt artikel 6.1 a och 6.1 b i 1990
års konvention, enligt artikel 1 b i detta rambeslut, skall vara
underkastade frihetsberövande straff, varvid det högsta straffet inte skall
understiga fyra år.

Prop. 2000/01:58

Bilaga 2

24

Artikel 3
Förverkande av värdet

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att dess
lagstiftning och förfaranden när det gäller förverkande av vinning av
brott även, åtminstone i de fall där denna vinning inte är åtkomlig, skall
möjliggöra förverkande av egendom till ett värde motsvarande
vinningens, både i rent inhemska förfaranden och i förfaranden som
inleds på begäran av en annan medlemsstat, inbegripet begäran om
verkställighet av utländska beslut om förverkande. Medlemsstaterna kan
emellertid undanta förverkande av egendom vars värde motsvarar
vinning av brott i fall där detta värde är lägre än 4 000 euro.

Orden “egendom”, “vinning” och “förverkande” skall ha samma
betydelse som i artikel 1 i 1990 års konvention.

Artikel 4

(utgår)

Artikel 5

Behandling av framställningar om ömsesidig rättslig hjälp

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att alla
framställningar från andra medlemsstater när det gäller identifiering,
spårande, spärrande eller beslag och förverkande av tillgångar skall
behandlas med samma prioriteringsgrad som den som tillämpas vid
inhemska förfaranden.

Artikel 6

(utgår)

Artikel 7
Upphävande av gällande bestämmelser

Artiklarna 1, 3, 5.1 och 8.2 i gemensam åtgärd 98/699/RIF skall upphöra
att gälla genom detta rambeslut.

Artikel 8
Genomförande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för
efterlevnad av detta rambeslut senast den 31 december 2002.

2.  Medlemsstaterna skall senast den 1 mars 2003 till rådets
generalsekretariat och kommissionen överlämna texterna till de
bestämmelser genom vilka deras åtaganden enligt detta rambeslut
överförs till nationell lagstiftning och i förekommande fall de
anmälningar som lämnats in enligt artikel 40.2 i 1990 års konvention.

Prop. 2000/01:58

Bilaga 2

25

Rådet skall senast den 31 december 2003 på grundval av denna Prop. 2000/01:58
information och en skriftlig rapport från kommissionen utvärdera i vilken Bilaga 2
utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de nödvändiga åtgärderna för
efterlevnad av detta rambeslut.

Artikel 8 a

Territoriellt tillämpningsområde

Detta rambeslut skall tillämpas på Gibraltar så snart som tillämpningen
av 1990 års konvention har utsträckts till Gibraltar.

Artikel 9
Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Utfärdat i

På rådets vägnar

Ordförande

26

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 januari 2001

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm,
Bodström

Föredragande: statsrådet Bodström

Prop. 2000/01:58

Regeringen beslutar proposition 2000/01:58 Sveriges antagande av
rambeslut om penningtvätt m.m.

27

Eländers Gotab 60996, Stockholm 2001