Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d. Jugoslavien

Proposition 1995/96:113

Regeringens proposition

1995/96:113

Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d.
Jugoslavien

Prop.

1995/96:113

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 30 november 1995

Lena Hjelm-Wallén

Pierre Schori

(Utrikesdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen medger att regeringen ställer en
väpnad styrka om högst 870 personer till förfogande som ett svenskt
bidrag till en multinationell fredsstyrka, när Förenta Nationernas
säkerhetsråd beslutat att ge en sådan styrka uppdrag att medverka till
genomförandet av den fredsöverenskommelse som ingåtts mellan partema
i konflikten i f.d. Jugoslavien.

Styrkan avses uppgå till högst 870 personer med erforderlig utrustning
och ingå i en i huvudsak nordisk brigad. Den svenska insatsen avses
ställas till förfogande för ungefärligen en tolvmånadersperiod och
kostnaderna för insatsen beräknas uppgå till 656 miljoner kronor.

1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 113

Innehållsförteckning

Prop. 1995/96:113

1      Förslag till riksdagsbeslut......................... 3

2     Ärendet och dess beredning........................ 4

3    Bakgrund .................................... 4

3.1    Svenskt stöd till f.d. Jugoslavien ............... 4

3.2  UNPROFOR ............................. 5

3.3   Fredsöverenskommelsen ..................... 6

3.4   Återuppbyggnad av det civila samhället .......... 7

3.5   Multinationell fredsstyrka .................... 8

3.6   Avtal................................... 9

4    Regeringens överväganden ....................... 10

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 30 november 1995 .............................. 14

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 870 personer
till förfogande som ett svenskt bidrag till en multinationell fredsstyrka,
när Förenta Nationernas säkerhetsråd beslutat att ge en sådan styrka
uppdrag att medverka till genomförandet av den fredsöverenskommelse
som ingåtts mellan parterna i konflikten i f.d. Jugoslavien.

Vidare föreslår regeringen att riksdagen mot bakgrund av ärendets
brådskande natur beslutar att förkorta motionstiden till två dagar.

Prop. 1995/96:113

2   Ärendet och dess beredning

En fredsöverenskommelse mellan partema i konflikten i f.d. Jugoslavien
paraferades den 21 november 1995 i Dayton, Ohio, USA. I överenskom-
melsen anmodas FN:s säkerhetsråd att ge ett mandat till en multinationell
fredsstyrka, (Peace Implementation Force; IFOR), att medverka till
genomförandet av överenskommelsen. IFOR kommer att stå under
ledning av Nordatlantiska försvarsorganisationen (NATO) och bestå av
trupper från såväl NATO som icke NATO-stater.

Sverige har sedan länge genom fredsbevarande insatser i regionen och
genom omfattande humanitärt bistånd och andra insatser engagerat sig i
fredsprocessen, och det finns ett starkt svenskt intresse att delta i IFOR.
En avsiktsförklaring i ett brev till NATO, som klargör Sveriges intresse
att medverka i IFOR, lämnades av regeringen i november 1995.

Förberedelsearbetet för att kunna ingå i IFOR har redan inletts.
Kontakter med NATO samt med FN och de stater som väntas ingå i
IFOR har tagits och diskussioner pågår om hur den militära och legala
strukturen för ett svenskt truppdeltagande skall se ut. I dessa diskussioner
har Försvarsmakten medverkat.

Efter en resolution i FN:s säkerhetsråd bör de första IFOR-styrkoma
kunna vara på plats inom mycket kort tid. Den största delen av planering-
en och samordningen mellan de deltagande staterna har sålunda skett och
sker i förväg utifrån vissa antaganden. I detta avseende är Sverige i
samma situation som övriga stater vilka anmält sitt intresse att medverka
i IFOR. Detta gör att ärendet har beretts skyndsamt och att förslag måste
föreläggas riksdagen redan innan fredsöverenskommelsen undertecknats
och resolutionen från FN:s säkerhetsråd föreligger. Ärendet medför ingen
lagstiftning och regeringens förslag har inte remissbehandlats.

3   Bakgrund

3.1 Svenskt stöd till f.d. Jugoslavien

Kriget i f.d. Jugoslavien har pågått i mer än fyra år. Under denna tid har
stora internationella ansträngningar gjorts för att en förhandlingslösning
skall kunna nås. Samtidigt har omfattande insatser vidtagits för att
förebygga konfliktens spridning och för att lindra lidandet bland civila
krigsoffer. De FN-trupper som stationerats i Bosnien-Hercegovina, i
tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien och i Kroatien har haft som
främsta uppgift att stödja fredsansträngningama och de humanitära
hjälpinsatserna.

Sverige lämnar betydande bidrag inom alla dessa områden. Förutom att
bidra med svensk FN-trupp i f.d. Jugoslavien deltar Sverige aktivt i det
diplomatiska arbetet såsom medlem av FN, Organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa (OSSE), Europeiska unionen (EU) och Styrkom-
mittén för Jugoslavien-konferensen, ICFY. Riksdagsledamoten Carl Bildts
uppdrag som EU-ordförande för ICFY innebär särskilda insatser för

Prop. 1995/96:113

svensk del.

Sverige ger omfattande humanitär hjälp (över en miljard kronor hittills)
och ger därutöver särskilt stöd till demokrati- och försoningsinsatser
(50 miljoner kronor) och till insatser av återuppbyggnadskaraktär (150
miljoner kronor). Dessutom har hittills cirka 80.000 flyktingar från f.d.
Jugoslavien fått permanent fristad i Sverige.

Vidare bidrar Sverige med civilpoliser och militärobservatörer samt till
olika övervakningsinsatser i regionen (sanktionsövervakning, övervakning
av Federativa Republiken Jugoslaviens (Serbien-Montenegro) embargo
mot bosnienserbema och EU:s observatörsmission).

Prop. 1995/96:113

3.2 UNPROFOR

De svenska FN-soldatema i Bosnien-Hercegovina, i tidigare jugoslaviska
Republiken Makedonien och i Kroatien är Sveriges största bidrag till
insatserna i f.d. Jugoslavien räknat både i personal och i anslagna
resurser.

I februari 1992 beslutade FN:s säkerhetsråd att inrätta en skyddsstyrka
för f.d. Jugoslavien, ”United Nations Protection Force” (UNPROFOR).
UNPROFOR:s mandat och geografiska verksamhetsområde utvidgades
successivt av säkerhetsrådet. FN-styrkan stationerades först i Kroatien.
Efterhand placerades den även i Bosnien-Hercegovina och i tidigare
jugoslaviska Republiken Makedonien. Sammanlagt har hittills 6 821
svenskar tjänstgjort som FN-soldater i UNPROFOR till en kostnad av 1,8
miljarder kronor.

UNPROFOR:s huvuduppgift var inledningsvis att bidra till att förverkli-
ga en lösning av konflikten i Kroatien. En viktig deluppgift var att
övervaka vapenvilan i av FN fredade områden, de s.k. ”United Nations
Protected Areas” (UNPA), vilka i huvudsak sammanföll med de av de
kroatiska serberna kontrollerade områdena.

UNPROFOR tilldelades härefter olika uppgifter i Bosnien-Hercegovina,
såsom att skydda Sarajevos flygplats och att övervaka det militära
flygförbud över Bosnien-Hercegovina som FN:s säkerhetsråd fattade
beslut om i oktober 1992. Under hösten 1992 gavs UNPROFOR vidare
i uppgift att skydda humanitära transporter i Bosnien-Hercegovina.

Under våren 1993 inrättade säkerhetsrådet sex fredade områden i
Bosnien-Hercegovina (städerna Sarajevo, Bihac, Gorazde, Srebrenica,
Tuzla och Zepa, med omgivningar). I juni 1993 fick UNPROFOR till
uppgift att på olika sätt skydda dessa fredade områden.

Som ett svenskt bidrag till de av FN:s säkerhetsråd beslutade insatserna
föreslog regeringen i prop. 1992/93:254 att riksdagen skulle medge att
regeringen ställde en väpnad styrka om högst ca 1000 personer till FN:s
förfogande. Enligt lagen (1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring
utomlands far regeringen, utan riksdagens hörande, sätta in en väpnad
styrka utomlands på begäran antingen av FN eller OSSE om syftet är att
styrkan skall användas för fredsbevarande verksamhet. Denna lag ansågs
inte tillfyllest när det gällde UNPROFOR, då de regler som styrde de
planerade insatserna kunde komma att innehålla fredsframtvingande

moment. Ett särskilt riksdagsbeslut var därför enligt 10 kap. 9 § första Prop. 1995/96:113
stycket 1 regeringsformen erforderligt.

Riksdagens utrikesutskott (bet. 1992/93:UU35) tillstyrkte regeringens
förslag och konstaterade att FN:s mandat kunde innebära att styrkan för
att utföra sina uppgifter skulle kunna behöva vidta åtgärder som gick
utöver strikt fredsbevarande. Det kunde då, framhöll utskottet, i tillägg till
bruk av våld i självförsvar även handla om våld för att skydda civilbe-
folkningen eller för att förhindra brott mot överenskommelsen eller
kränkningar av fredade områden. Utrikesutskottet underströk emellertid
att styrkans uppgifter i huvudsak skulle vara av fredsbevarande karaktär
och framhöll att deltagare i operationen inte skulle ta initiativ till
våldsanvändning. Riksdagen beslutade enligt utskottets hemställan (rskr.
1992/93:429).

Med stöd av riksdagsbeslutet och efter framställning från FN:s general-
sekreterare skickade Sverige under hösten 1993 880 FN-soldater till
Tuzla-området. För närvarande deltar Sverige med 1 030 FN-soldater i en
nordisk bataljon (NORDBÅT 2) i Tuzla-området. Den svenska FN-
styrkans huvuduppgifter är att skydda Tuzla-området och att bistå
humanitära transporter till civilbefolkningen. Som ett led i av FN
föreslagna nedskärningar i FN-styrkan beslutade regeringen i november
1995 att från och med februari 1996 minska den svenska insatsen med
150 FN-soldater.

I juni 1995 inrättades en snabbinsatsstyrka (Rapid Reaction Force) som
utgör en integrerad del av UNPROFOR. Sverige deltar inte med personal
i denna insatsstyrka men har bidragit till dess finansiering.

I slutet av 1992 placerades en FN-styrka i förebyggande syfte i tidigare
jugoslaviska Republiken Makedonien. För närvarande deltar Sverige med
ca 40 FN-soldater i en nordisk bataljon (NORDBÅT 1).

UNPROFOR:s mandat har kontinuerligt förlängts av säkerhetsrådet, och
den 31 mars 1995 förlängdes mandatet fram till den 30 november 1995.
Samtidigt omorganiserades UNPROFOR till att under samlingsbeteck-
ningen ”United Nations Peace Forces” (UNPF) verka i tre separata
enheter: UNPROFOR med mandat endast i Bosnien-Hercegovina, ”United
Nations Confidence Restoration Operation” (UNCRO) i Kroatien samt
”United Nations Preventive Deployment Force” (UNPREDEP) i tidigare
jugoslaviska Republiken Makedonien.

UNPF har ett gemensamt högkvarter för dessa tre enheter i Zagreb där
Sverige för närvarande deltar med ett stabskompani om ca 80 personer.
Regeringen beslutade i oktober 1995 att avveckla detta deltagande.

3.3 Fredsöverenskommelsen

Den 21 november 1995 paraferades en allomfattande fredsöverens-
kommelse för Bosnien-Hercegovina av presidenterna i Bosnien-
Hercegovina, Kroatien och Federativa Republiken Jugoslavien. Överens-
kommelsen träder i kraft efter den formella undertecknandeceremoni som
inom kort skall hållas i Paris.

Överenskommelsen är resultatet av ett långt förberedelsearbete samt av

tre veckors intensiva förhandlingar under internationell förmedling. I Prop. 1995/96:113
synnerhet länderna i den s.k. kontaktgruppen (USA, Storbritannien,
Tyskland, Frankrike och Ryssland) och Carl Bildt såsom EU-ordförande
för ICFY har gjort betydande insatser för att få denna uppgörelse till
stånd.

Överenskommelsen syftar till att skapa långsiktig fred och stabilitet och
att lägga grunden för demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och
ekonomisk utveckling.

Den består av ett ramavtal och elva annex. Grundprinciperna är att
Bosnien-Hercegovina består som enad och suverän stat och erkänns som
sådan av Kroatien och Federativa Republiken Jugoslavien, samtidigt som
en fördelning görs inom staten Bosnien-Hercegovina enligt vilken den
bosnisk-kroatiska federationen tilldelas 51% och den serbiska republiken
49% av territoriet.

Överenskommelsen innehåller konstitutionella principer enligt vilka
staten kommer att ha centrala regeringsstrukturer i den enade huvudstaden
Sarajevo. Ett system kommer att upprättas med ett nationellt parlament
i Sarajevo och regionala parlament i federationen respektive i den
serbiska delen.

Vidare ingår bl.a. bestämmelser om mänskliga rättigheter, om flykting-
ars och intemflyktingars rätt till återvändande och om fria val som skall
genomföras inom sex - nio månader efter överenskommelsens ikraftträ-
dande. FN:s flyktingkommissarie, UNHCR, respektive OSSE tilldelas
viktiga roller i genomförandet av flyktingåtervändandet och valen.

Enligt överenskommelsen skall en s.k. hög representant utses som skall
övervaka och samordna genomförandet av de nämnda civila delarna av
överenskommelsen. Den höge representanten skall också hålla nära
kontakt med IFOR samt rapportera till bl.a. FN och EU.

Ett annex utgörs av ett avtal om militära aspekter av fredsöverenskom-
melsen. Avtalet behandlar även den multinationella fredsstyrka (IFOR)
som får till uppgift att medverka till fredsöverenskommelsens genomfö-
rande. I en inledande artikel i avtalet välkomnar parterna att det in-
ternationella statssamfundet är villigt att sända en sådan styrka till
regionen för en period av ungefär ett år.

I avtalet samtycker parterna till att IFOR ges rätt att bl.a. säkerställa att
parterna uppfyller sina åtaganden enligt avtalet. Ett viktigt moment
härvidlag är att en separationszon skall upprättas mellan parterna i
konflikten på båda sidor av en vapenstilleståndslinje. En utgångspunkt i
avtalet är att parterna samtycker till att IFOR har möjlighet att använda
våld för att utföra sina uppgifter enligt avtalet.

IFOR tilldelas också en understödjande uppgift för civila och humanitä-
ra delar förknippade med fredsöverenskommelsen, såsom att bistå
UNHCR och andra organisationer i deras humanitära uppdrag.

3.4 Återuppbyggnad av det civila samhället

Truppseparering och demilitarisering är en förutsättning för och ett första
steg mot fred i f.d. Jugoslavien. För att freden skall bli stabil och

bestående krävs dock att även en lång rad andra förutsättningar uppfylls. Prop. 1995/96:113
Fredsöverenskommelsens stadganden om demokrati, respekt för mänsk-
liga rättigheter och rätt för flyktingar att återvända måste omsättas i
handling. Det är också viktigt att människors liv så snabbt som möjligt
kan återgå till det normala - att soldater kan återkomma till det civila
livet, att skolor och sjukhus och kommunikationer inom och mellan
länderna i f.d. Jugoslavien kan börja fungera normalt. Långsiktig fred
kräver vidare att ländernas ekonomier byggs upp och att handelsför-
bindelser återupprättas och utvecklas.

De materiella skadorna är enorma i vissa delar av Bosnien-Hercegovina
och Kroatien och omfattande insatser krävs för att återuppbygga
krigsdrabbade områden. Stora insatser kommer också att krävas för att de
mänskliga skadorna skall kunna läkas. Länderna i regionen behöver
omvärldens stöd i den mödosamma process de har framför sig. Till
fredsöverenskommelsen kommer därför att kopplas ett internationellt
program för bl.a. materiell återuppbyggnad och uppbyggnad av demokra-
tiska och ekonomiska strukturer. Dessutom måste pågående humanitära
insatser fortsätta under en övergångsperiod. Sverige kommer aktivt att
bidra till insatserna på olika områden, både genom svenska och in-
ternationella organisationer.

EU och Världsbanken kommer att ha centrala roller inom återupp-
byggnadsarbetet. Genomförandet av återuppbyggnadsinsatsema blir
beroende av att parterna verkligen respekterar fredsöverenskommelsen.
Som ovan nämnts skall en s.k. hög representant utses, som bl.a. skall
samordna de civila insatserna och övervaka hur de politiska villkoren för
insatserna uppfylls.

UNHCR kommer att fa framträdande uppgifter när det gäller de delar
av fredsöverenskommelsen som garanterar flyktingars och intemflykting-
ars rätt att återvända. OSSE far ett viktigt uppdrag vad gäller genomfö-
rande och övervakning av fria val. OSSE kommer dessutom att spela en
betydelsefull roll i uppbyggandet av rättsstatliga system samt beträffande
åtgärder för rustningskontroll.

Ett centralt mål för de internationella insatserna blir att bidra till
försoning mellan olika folkgrupper och integration mellan de skilda
delarna av Bosnien-Hercegovina. Detta krävs inte minst för att Bosnien-
Hercegovina på sikt skall kunna hålla samman som stat.

Närmare integration mellan staterna i regionen och mellan regionen och
övriga Europa är också viktiga mål i ett längre perspektiv. Sverige stödjer
aktivt de planer som finns inom EU på att erbjuda utökat samarbete och
förbättrade handelsvillkor med länderna i regionen. En förutsättning för
detta är dock att fredsöverenskommelsen respekteras.

3.5 Multinationell fredsstyrka

Med utgångspunkt från fredsöverenskommelsen förväntas FN:s säkerhets-
råd ge ett mandat till en multinationell fredsstyrka (IFOR) att medverka
till genomförandet av fredsöverenskommelsen i Bosnien-Hercegovina.
Fredsstyrkan beräknas uppgå till cirka 50.000 - 60.000 man och ledas av

NATO. Enligt planerna kommer IFOR att bestå av tre divisioner ledda av Prop. 1995/96:113
Frankrike, Storbritannien och USA. En nordisk brigad, inkluderande en
svensk bataljon, planeras ingå i den amerikanska divisionen. Utöver
Sverige väntas bland annat Danmark, Finland och Norge delta i den
nordiska brigaden.

Regeringen avser att det svenska deltagandet i IFOR i huvudsak skall
utgöras av den styrka som redan finns i Bosnien-Hercegovina inom
UNPROFOR:s ram. Styrkan skall även fortsättningsvis utgöra en del av
Försvarsmaktens utlandsstyrka.

IFOR:s primära uppgifter enligt fredsöverenskommelsen är att vid
behov separera parternas militära styrkor, att upprätta separationszoner
samt att övervaka dessa. I överenskommelsen ger partema sitt uttryckliga
medgivande till att IFOR placeras i området. Uppdraget kommer
därigenom att likna traditionell fredsbevarande verksamhet. En skillnad
är dock att IFOR:s mandat kommer att grunda sig på en resolution
antagen av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i FN-stadgan. Det
betyder att styrkan, i syfte att genomföra sitt mandat, vid behov kommer
att ha befogenhet att tillgripa militära tvångsmedel som går utöver strikt
självförsvar.

En hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan skedde även när säkerhets-
rådet gav UNPROFOR mandat att, i självförsvar, vidta erforderliga
åtgärder (inklusive användning av våld) bl.a. som svar på beskjutning mot
de fredade områdena eller på väpnat intrång i dessa (resolution 836). I
andra fall har säkerhetsrådet antagit resolutioner med stöd av kapitel VII
i FN-stadgan i syfte att öka säkerheten for FN:s personal i f.d. Jugoslavi-
en.

Det går en klar skiljelinje mellan IFOR:s kommande mandat och den
militära operation som genomfördes med stöd av kapitel VII i FN-stadgan
som svar på Iraks invasion av Kuwait. I det senare fallet var det fråga om
en ren fredsframtvingande operation som riktade sig mot en av parterna
i konflikten. Utplaceringen av IFOR grundar sig däremot på en ingången
fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten. Parterna har även
samtyckt till att IFOR placeras i området.

På basis av säkerhetsrådets mandat kommer enhetliga uppträdande-
regler, Rules of Engagement, att fastställas för IFOR. Dessa skiljer sig
från dem som gällt för UNPROFOR och kommer att ge möjlighet till ett
mer kraftfullt militärt uppträdande. Dessa regler kommer att gälla för
samtliga truppbidragande stater i fredsstyrkan.

En utgångspunkt är samtidigt att uppgifterna för befintliga förband
kommer att anpassas till deras utbildning, utrustning och graden av
samövning med andra nationer. Vidare förutsätts komma att gälla, att
samtliga deltagande förband lyder under en enhetlig befälsstruktur. Att ha
en sådan enhetlig befälsstruktur är väsentligt för operationens effektivitet
och truppens säkerhet.

3.6 Avtal

Sveriges deltagande i IFOR kommer att regleras i ett s.k. deltagandeavtal

(Participation Agreement) mellan Sverige och NATO. I ett sådant Prop. 1995/96:113
kommer även att regleras den rättsliga statusen för IFOR:s personal
gentemot truppmottagarländema samt det interna förhållandet mellan
NATO och de icke-NATO-stater som ingår i IFOR. Formerna för dessa
avtal är ännu inte helt klarlagda.

Härutöver kommer en eller flera överenskommelser att behöva ingås
angående den närmare regleringen av vissa praktiska frågor.

4 Regeringens överväganden

Regeringens förslag:

Riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst
870 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till en multi-
nationell fredsstyrka, när Förenta Nationernas säkerhetsråd beslutat
att ge en sådan styrka uppdrag att medverka till genomförandet av
den fredsöverenskommelse som ingåtts mellan parterna i konflikten
i f.d. Jugoslavien.

Skälen till regeringens förslag: Det finns starka skäl för ett svenskt
deltagande i den multinationella fredsstyrkan. Det främsta är att det nu
finns en verklig möjlighet att skapa fred i det f.d. Jugoslavien. Sverige
har beredskap att verksamt bidra till återuppbyggnad och försoning i
krigsområdet. Sverige är redan starkt engagerat i fredsansträngningama,
lämnar ett omfattande bistånd och har tagit emot ett stort antal flyktingar.
Sverige deltar med fredsbevarande styrkor i olika delar av det f.d.
Jugoslavien. Den nordiska bataljonen i Bosnien-Hercegovina är en
väsentlig del av UNPROFOR. Inte minst viktigt är att den multi-
nationella fredsstyrkan IFOR kommer att vara en del av en sammanhållen
politik som syftar till att bidra till långsiktig fred och stabilitet i området.
Den militära delen av fredsprocessen går hand i hand med den civila och
bör så göra.

En förutsättning för att de civila delarna av överenskommelsen skall
kunna genomföras är att tillräcklig säkerhet och stabilitet snabbt kan
uppnås. Detta kräver att fredsöverenskommelsens militära delar, i första
hand i form av truppseparering, omgående genomförs. En av IFOR:s
huvuduppgifter blir att säkra att så sker. IFOR:s närvaro är således
nödvändig för att återgången till normalt liv och återuppbyggnaden av
landet skall kunna börja. En s.k. hög representant kommer att utses av
FN:s säkerhetsråd med ett koordinerande ansvar för de civila delarna av
fredsöverenskommelsens genomförande i nära kontakt med IFOR.

Ett svenskt deltagande i IFOR bör också ses i ett vidare perspektiv. I
genomförandet av fredsöverenskommelsen sätts Europas vilja och
förmåga att solidariskt skapa fred och säkerhet på vår kontinent på prov.
Den multinationella fredsstyrkan och det återuppbyggnadsarbete som den
är ett led i kan bli ett avgörande steg på vägen mot ett säkrare och mer

10

samarbetsinriktat Europa.                                              Prop. 1995/96:113

Riksdagen har tidigare betonat (bet. 1991/92:UU19), att i den nya
situation som uppstått i Europa efter det kalla krigets slut ställs den
tidigare centrala frågan om undvikande av utrikespolitiska bindningar inte
på samma sätt som tidigare. Tvärtom är ett fullvärdigt deltagande i det
europeiska samarbetet en förutsättning för att ett land skall kunna påverka
utvecklingen och bidra till att skapa en ny freds- och säkerhetsordning i
Europa. IFOR kommer vidare att agera på uppdrag av FN:s säkerhetsråd.

Detta betyder sammantaget att Sveriges medverkan i den typ av
säkerhetspolitiskt samarbete som IFOR utgör inte står i strid med den
militära alliansfriheten och är förenlig med den inriktning av den svenska
säkerhetspolitiken som riksdagen slagit fast.

Sveriges medverkan i IFOR är också helt i linje med den stora vikt som
regeringen lägger vid säkerhetspolitikens internationella dimension i den
nyligen framlagda propositionen 1995/96:12 (Totalförsvar i förnyelse).

Det är därför naturligt for Sverige att nu erbjuda sig att bidra med trupp

i en blivande nordisk brigad inom IFOR.

I förberedelserna för ett svenskt deltagande i den multinationella
fredsstyrkan har regeringen angivit ett antal förutsättningar. Den
viktigaste av dessa är att FN:s säkerhetsråd genom en resolution fattar det
grundläggande beslutet innehållande mandatet för operationen. En annan
förutsättning är att utplaceringen av IFOR grundar sig på en ingången
fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten och på deras
samtycke. Det är vidare av vikt att säkra fortsatt nordisk samverkan. I den
nordiska brigaden planeras som tidigare nämnts ett deltagande från
Danmark, Finland och Norge. Den svenska styrkan bör av såväl
säkerhets- och effektivitetsskäl som av rent praktiska och ekonomiska
skäl grupperas så att dess högkvarter i Tuzla-området kan bibehållas.

En ytterligare förutsättning är att ledningen för IFOR kommer att
använda de underställda enheterna på ett sätt som är förenligt med varje
förbands utrustning och graden av samövning. Detta betyder för det
svenska förbandet att det inte kommer att användas för att genomföra
regelrätta anfallsföretag. Mot bakgrund av bl.a. det förhållandet att
fredsöverenskommelsen bygger på parternas samtycke bedöms regelrätta
anfallsföretag på marken inte behöva bli aktuella för fredsstyrkan.

En utgångspunkt är också att Sverige måste ges god insyn i och ett
inflytande över såväl den politiska och den militära planeringen som över
genomförandet av operationen. Detta innebär kontakter med NATO på
politisk nivå och närvaro på hög militär nivå i de viktigaste stabernas
löpande arbete på strategisk, operativ och taktisk nivå.

De relaterade förutsättningarna har diskuterats med NATO och
regeringen har rönt förståelse for dem. Ett nära nordiskt samråd har
fortlöpande ägt rum. Sverige har vidare inom EU och i andra samman-
hang understrukit vikten av att fredsöverenskommelsens civila och
militära delar, de kommande valen och det långsiktiga återuppbyggnads-
arbetet måste vara delar av en helhet.

Det är i sammanhanget väsentligt att en rad icke-NATO-länder utöver

Sverige har uttryckt en vilja att delta i IFOR. En preliminär uppgörelse                  11

om ryskt deltagande har redan träffats.

Det föreslagna svenska deltagandet i IFOR kommer från rättslig Prop. 1995/96:113
synpunkt att likna deltagandet i UNPROFOR såtillvida att verksamheten
baseras på ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Då FN:s säkerhetsråd
förutses ge uppdraget till en multinationell fredsstyrka under NATO-
ledning skiljer sig situationen emellertid i flera avseenden från den som
förelåg när riksdagen godkände sändandet av den svenska kontingenten
inom NORDBÅT 2. IFOR kommer att i militärt avseende organiseras av
NATO och stå under NATO-ledning.

IFOR:s uppdrag har ett klarare fredsbevarande syfte än UNPROFOR
såtillvida att det nu, till skillnad från vad som varit fallet hittills,
föreligger en fredsöverenskommelse mellan parterna. För att understryka
beslutsamhet och minimera riskerna för att parterna försöker sabotera
fredsöverenskommelsen har man i diskussionerna om IFOR:s insats redan
från början siktat på en omfattande styrka med ett kraftfullt mandat med
möjlighet att tillgripa visst militärt våld för dess genomförande.
Regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att närmare utreda olika
aspekter på förbandets säkerhet vid ett eventuellt svenskt deltagande i
fredsstyrkan till det f.d. Jugoslavien.

Regeringen gör bedömningen att det för svensk trupps deltagande i
IFOR behövs ett medgivande av riksdagen enligt 10 kap. 9 § första
stycket 1 regeringsformen. Ett sådant medgivande ger regeringen en
konstitutionell rätt att besluta om användning av en svensk väpnad styrka
för det aktuella ändamålet.

I straffrättsligt hänseende är en väpnad styrkas rätt att bruka våld i
samband med strid i princip oreglerad. Det ligger emellertid i sakens
natur att det straffrättsliga regelsystemet inte är avsett att hindra en
svensk väpnad styrka från att på vedertaget sätt lösa sin uppgift. Med
hänsyn härtill far förutsättas att något straffrättsligt ansvar inte kan göras
gällande för styrkans medlemmar såvitt avser sådan våldsutövning som
kan anses motiverad från militär synpunkt och som står i överens-
stämmelse med folkrättens regler. Några lagstiftningsåtgärder är inte
påkallade i detta hänseende.

Kostnaden för ett svenskt deltagande om högst 870 personer i IFOR
har beräknats till 656 miljoner kronor för tolv månader, eller 40 miljoner
kronor utöver vad det nuvarande svenska engagemanget i Bosnien-
Hercegovina med trupp om cirka 1 030 personer kostar. Härtill kan
komma kostnader för oförutsedda materielförluster. Kostnaden per soldat
blir högre i den nu föreslagna insatsen, eftersom Sverige måste stå för
kostnader som FN i dag betalar för rotationsflyg, reservdelar, infra-
struktur, förbrukningsvaror m.m. I beloppet ingår kostnader för att
återställa medförd materiel i krigsdugligt skick efter insatsen.

Riksdagen har i statsbudgeten för budgetåret 1995/96 under tredje
huvudtiteln anvisat ett reservationsanslag på 1 352 808 000 kronor till
Fredsbevarande verksamhet (prop. 1994/95:100 bil. 4, bet.
1994/95:UU14, rskr. 1994/95:216; prop. 1994/95:150 bil. 4, bet.
1994/95:UU26, rskr. 1994/95:418). Anslaget skall möjliggöra för
regeringen att på begäran av FN, enligt beslut av OSSE eller EU eller
annat bilateralt eller mellanstatligt organ, ställa personal till förfogande                   12

för konfliktförebyggande, fredsbevarande och annan fredsfrämjande

verksamhet.                                                           Prop. 1995/96:113

Med utnyttjande av en ingående reservation från budgetåret 1994/95

kommer det svenska bidraget för IFOR att rymmas inom den av
riksdagen för fredsbevarande verksamhet beviljade ramen.

13

Utrikesdepartementet                                   Prop. 1995/96:113

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1995

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden

Hellström, Peterson, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori,

Blomberg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Johansson

Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén

Regeringen beslutar proposition 1995/96:113 Svenskt deltagande i
fredsstyrka i f.d. Jugoslavien.

14

got*b 49361, Stockholm 1995