Regeringens proposition angående meddelande av lokala sjötrafikföreskrifter

Proposition 1975:17

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition nr 17 år 1975 Prop. 1975:17

Nr 17

Regeringens proposition angående meddelande av lokala sjötrafikföreskrifter;

beslutad den 23 januari 1975.

Regeringen föreslår riksdagen atl aniaga det förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoU.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

BENGT NORLING

Propositionens huvudsakliga innehåU

I propositionen föreslås alt länsstyrelse — för tillgodoseende av främsi naturvårds-, mUjö- och säkerhetsiniressen — skaU kunna beslula om begränsning i rätten atl trafikera vattenområde med bl. a. motorbåtar.

1 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 17

Prop. 1975:17                                                                           2

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET    PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-01-23

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Aspling, Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-WaUén.

Föredragande: statsrådet Norling.

Proposition angående meddelande av lokala sjötrafikföreskrifter

Föredraganden anför.

Genom proposition 1962:94 underställdes riksdagen vissa huvudfrågor i förslag tiU sjölrafikförordning. En av dessa avsåg utvidgning av länsstyrelses befogenhel att meddela vissa slag av föreskrifter för sjötrafiken. Enligt tidigare gällande lagstiftning, kungörelsen (1961:178) om vissa föreskrifter angående begagnande av allmän farled, hade länsstyrelse befogenhet atl meddela sådana föreskrifter när det gällde trafiken i allmän farled. Behov förelåg enligt föredragande departementschefens mening av atl kunna meddela föreskrifter av ifrågavarande slag också i annat vattenområde, där viss trafikreglering kunde vara påkallad. Departementschefen förordade därför, att länsstyrelses befogenhet i detta fall utvidgades att omfaita allt svenskt farvatten.

Föredragande departementschefen förutsatte att riksdagen skulle höras bl. a. om sådana ändringar i den tillämnade författningens bestämmelser om trafikreglering, som är av principiell natur.

Riksdagen lämnade det genom propositionen framlagda förslaget utan erinran (3 LU 1962:33, rskr 1962:242). I utskottets utlåtande anfördes bl. a. all den föreslagna befogenheten för länsstyrelse att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter även för andra vattenområden än allmän farled måste anses belydelsefuU. Utskottet förutsatte att länsstyrelserna effektivt tar till vara möjligheterna att på ett smidigt och ändamålsenligt sätt tillgodose det av skiftande förhållanden på olika håll i riket belingade behovel av föreskrifier i fråga om sjötrafiken.

Kungl. Maj:t utfärdade därefter sjötrafikförordningen (1962:150). Enligt 5 § andra stycket förordningen (omtryckt 1970:121) äger länsstyrelse efter samråd med sjöfartsverket meddela föreskrifter om fartbegränsning och om förbud mol ankring saml om begränsning i rätt alt utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport. Efter samråd med sjöfartsverket äger länsstyrelse också meddela andra föreskrifter om begagnande av Sveriges sjöterritorium, när dessa är

Prop. 1975:17                                                                         3

av tUlfällig art. Enligl 5 § första styckel får sjöfartsverket meddela föreskrifter som är påkallade från sjösäkerhetssynpunkt och avser framförande av fartyg i farvatten som är trångt eller på annal sätt svårnavigabelt eller har intensiv trafik.

Utöver de i 5 § andra stycket särskilt uppräknade fallen ger författningen - som framgår av vad jag förut sagt — inte länsstyrelse någon möjlighet all förbjuda begagnandet av svenskl sjöterritorium annal än när föreskriften är av tUlfällig art. När fråga är om allmän farled kan emellerlid regeringen enligl grunderna för 5 kap. 11 § vattenlagen genom föreskrift reglera trafiken där.

I fråga om från naturvårdssynpunkt särskUl skyddsvärda vattenområden har länsstyrelse möjligheter alt föreskriva inskränkningar för båttrafiken genom lillämpning av beslämmelserna om naturreservat och nalur-vårdsområde i naturvårdslagen (1964:822).

För all åt aUmänheten Irygga tillgången lUl platser för bad och frUuftsUv råder vidare slrandskydd vid havet, insjöar och vallendrag enligt 15 § sistnämnda lag i den lydelse lagrummet kommer att ha från och med den 1 juU 1975 genom de ändringar i nämnda lag som antogs av 1974 års riksdag (prop. 1974:166, JoU 1974:52, rskr 1974:405). Strandskyddel omfattar land- och vattenområdet vid alla stränder som har betydelse för allmänhetens friluftsliv intiU 100 m från strandlinjen eller, när del behövs för att tUlgodose syftet med strandskyddel, högst 300 m från strandlinjen. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får enligt 16 § andra stycket nämnda lag meddela sådana föreskrifier om vad aUmänheten har att iaktta inom strandskyddsområde som behövs för atl Irygga ändamålet med strandskyddet. Enligt 14 § naturvårdskungörelsen (1974:1028) får länsstyrelsen meddela föreskrifter som nu sagts. I nämnda proposition (s. 95) förutskickades att förslag skuUe komma all läggas fram om ändring i sjötrafikförordningen i syfte att utvidga länsstyrelsens befogenheter atl ingripa även utanför strand-skyddsområde.

I sammanhanget bör också nämnas förslaget i prop. 1975:8 tiU lag med bemyndigande atl meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer. Enligt förslaget ges regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer rätt atl meddela bl. a. föreskrifter med trafikregler för sjötrafiken på svenskl vatten. Förslaget förutsätter dock atl fråga om uividgning av länsstyrelses rätt alt meddela föreskrifter enligl 5 § sjölrafikförordningen underställs riksdagen.

Rälien att meddela föreskrifter för sjötrafik är, som framgår av det föregående, oUka begränsad med hänsyn tUl vattenområdets karaktär eller föreskriftens syfte. I en del fall har dessa begränsningar medfört vissa olägenheter. Det är i första hand fritidsbåttrafikens snabba UtveckUng som orsakat problem. Denna utveckling har inneburit såväl att antalet båtar stigit kraftigt som atl motorstyrkan och fartresurserna ökat. Vidare kan båtar numera lätt flyttas från ett vattendrag tUl ett annat -t. ex.   med   hjälp   av   trailer.  Tidigare   skyddade   vattenområden   har

Prop. 1975:17                                                                         4

härigenom blivit tUlgängliga för en mera omfattande fritidsbåttrafik. Denna utveckling ger upphov lUI problem från sjösäkerhets- och miljösynpunkter. Jag tänker då på områden där del från allmän rekrealionssyn-punkt eller med hänsyn tiU de kringboendes intressen eller på grund av sjöns eUer vattenområdets ringa storlek bör övervägas förbud mot motorbåtstrafik. Del finns också sjöar som har elt djurliv vUkel det finns särskild anledning att skydda. Den inskränkning i den fria rätten alt trafikera vatten som etl förbud mol motorbåtstrafik inom särskUt område kan medföra, uppvägs i sådana faU av den förbättrade tillgången lill ostörd natur. Det blu här fråga om en avvägning mellan olUca inlressen, där naturvårds- och mUjöskyddssynpunkterna hittiUs inle kunnai tas lill vara i lillräcklig grad. En möjlighet atl förutom i de fall för vilka jag tidigare redogjort förbjuda motorbåtstrafik lorde ligga helt i Unje med strävanden atl — där naturvårds- och miljöskyddsintressena överväger — meddela de föreskrifter som behövs för att tillvarata dessa inlressen.

Del finns andra faU där föreskrifier av mindre ingripande art är påkallade. I många sjöar och vattendrag har kommun eUer annan anordnat badplatser. Del är från säkerhetssynpunkt angeläget atl badande vid sådana platser skyddas mol i första hand motorbåtstrafik. Som jag förut sagt kan visst skydd i detta avseende erhållas enligt naturvårdslagstiftningen. Behovet kan emellerlid i vissa fall gå utöver de möjligheler som den ger.

Det anförda motiverar enligt min mening att myndigheterna ges större räll atl besluta om begagnandet av svenskt sjöterritorium. Jag förordar därför atl regler liUskapas i detta syfte genom att rätten atl besluta om lokala sjötrafikföreskrifter vidgas.

Ärenden av det slag som jag här berört har ofta en stark lokal anknytning. Det synes därför lämpligt atl de behandlas av vederbörande länsstyrelse. Härför lalar också atl denna myndighet prövar de andra Ukartade ärenden som beskrivs i 5 § andra stycket sjölrafikförordningen i nuvarande lydelse och meddelar föreskrifter av molsvarande karaktär enligt naturvårdslagstiftningen. Med hänsyn tiU det samband den av mig förordade nya regleringen har med övriga föreskrifter för sjötrafiken synes lämpligt all regeln inarbetas i sjötrafikförordningen.

Regeln synes böra utformas så atl vederbörande länsstyrelse - utöver nu i 5 § andra stycket sjötrafikförordningen angivna förbud och föreskrifter - kan meddela de ytterligare föreskrifter om förbud eller annan begränsning i rätten att utnyttja vattenområde för trafik med fartyg som behövs av mUjöskydds- eller säkerhetsskäl. 1 fråga om icke motordriven sjötrafik torde behov av en sådan beslämmelse föreligga endasi i undanlagsfall. Länsstyrelses föreskrift bör tillkomma efter samråd med sjöfartsverket och statens naturvårdsverk. Har frågan betydelse för trafik med fiskefartyg, bör samråd också äga rum med fiskeristyrelsen. Liksom enligt nuvarande bestämmelser bör vederbörande kommun, farvattnets trafikanter och övriga intresserade beredas lUlfäUe

Prop. 1975:17                                                           5

yttra sig. Om riksdagen godkänner de principer som jag nu har redovisal, torde det — i enlighet med uttalandena i prop. 1962:94 och förslagel i prop. 1975:8 — ankomma på regeringen att besluta ändring av 5 § sjötrafikförordningen.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för regleringen av sjötrafiken med fartyg som jag har förordat.

Regeringen ansluter sig tUl föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposiiion föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.